Språkstöd är inte bara för svensklärare

Fackspråk är praktiskt, och nödvändigt för att kunna följa med och delta i samtal inom ett fack, för att kunna tillgodogöra sig den information som finns i texter inom facket, och helt oundgängligt för den som önskar mer än bara skumma lätt på ytan.

Fackspråk är dessutom inkluderande, en dörröppnare och en välkommenmatta in i gemenskapen för den som har språket. Fackuttryck tjänar också som igenkänningssignal mellan människor med något gemensamt, intresset eller yrket eller båda, som spårsändare som skickar ut signaler till likasinnade i stora sällskap eller över stora avstånd, som t ex sociala media.

Ja, jag vet, det finns röster som talar om fackspråk som räven talar om rönnbär, som snobberi och utslag av elitism. Inget kunde vara mer fel. Spårsändarnas signaler går ut till alla, i alla riktningar, och alla som kan urskilja signalen kan följa den.

Den som inte har tillgång till fackspråket, inte förstår uttrycken och kan använda orden, urskiljer inte signalerna, för hen blir det brus i brus.

Där befinner sig skrämmande många av dagens blivande studenter. De saknar tillgång till fackspråken, sitter av lektion efter lektion utan att kunna tränga igenom bruset. Ämnesspråket, orden och uttrycken passerar, skrivs på tavlan när de dyker upp, förklaras i förbifarten i ett sammanhang som inte hänger ihop för inläraren som kämpar med att ta in allt på en gång, som vore hen en korvstoppningsmaskin.

En medveten, planerad, strukturerad ämnesspråksmetod hade gjort all skillnad. En där inläraren fått orden och begreppen förklarade och förtydligade och sedan får möta dem i sammanhang, där hen får kontinuerlig stöttning i sitt eget ämnesspråkanvändande. Alla lärare är språklärare säger vi, och vi måste börja leva som vi lär. Vi måste göra spårsändarens signal urskiljbar för de blivande studenterna. Det är alla lärares gemensamma ansvar.

Inte sant?

@skånetrafiken och service

Många har många klagomål på Skånetrafiken, och med rätta. Såväl bussar som tåg visar tydligt arrogansen gentemot passagerarna. Dålig turtäthet, usel tidhållning, undermåligt underhåll, och oförskämda chaufförer.

Nej, inte alla. Inte alltid. Möjligen är situationen aningen bättre på tåg. Eventuellt. Men busstrafiken missköts så frekvent att det är motiverat att som regel inte lita på tidtabellerna utan se till att själv stå för marginalen, ty bussen är sannolikt sen, kan utebli utan förvarning, eller chauffören kan välja att helt enkelt inte stanna.

Detta leder ibland till timmavisa förseningar, på grund av den ovan nämnda bristande turtätheten, och Skånetrafikens erbjuder något de hånfullt valt att kalla ‘resegaranti’. Det innebär att den som blivit lämnad vid hållplats av buss som kör förbi utan att stanna inte kommer i tid, inte får ersättning för förlorad arbetsinkomst, och därtill själv hålls som ansvarig för situationen. Hen antas ha varit ‘otydlig i kommunikationen’, ‘sett ointresserad ut’, ‘stått för långt från stolpen’, alltsammans autentiska bortförklaringar från Skånetrafikens sida.

Uppryckning, tack. Omedelbart.

IMG_0610.JPG

Frågan är vilken värld vi vill leva i

I går kväll, på väg till tangon, genom Malmö i skymningen med tango i tankarna och tango i öronen, passerade jag en ung man på gatan. Han såg ut som många andra unga män, lång, bredaxlad, muskullös, prydligt rakad skalle, vänliga ögon, svarta kläder. Han stod vid en gatukorsning, kanske på väg att gå över, kanske på väg att gå in på stället vars dörr han stod utanför, kanske väntade han på någon. Det var något bekant över honom, som om han vore någon jag hälsat på någon gång men inte riktigt kunde placera, och han tittade på mig, mötte min blick.

Så jag sa ‘hej’, nickade lite, och fortsatte gå.

Det var först när jag var nästan framme vid hissen jag hörde att någon gick bakom mig, visslade på mig, sökte kontakt med mig. Det var han, den unge mannen. Han hade sprungit efter mig i tre kvarter, för att fråga mig hur vi kände varandra. Jag sa som det var, och han såg innerligt lättad ut.

‘Åh, så skönt, du skrämde mig där!’

Jag tänkte på honom i dag, när vi såg Amanda Palmers fantastiska TED-talk.

Hon beskriver sin värld, en värld med möten mellan människor, utbyten av blickar, kommunikationen, förtroendet i att lita på att en främling är en människa som du, en människa som inte vill dig något illa.

Han lever i en värld där en liten förbitraskande tant som hälsar kan vara ett mer eller mindre fördolt, men inte mindre realistiskt, hot. I en värld där min nick kunde ha varit en judas-kyss. Där mitt lilla hastiga ‘hej’ kunde ha varit ett subtilt sätt att säga ‘vi vet var du bor’.

Jag vill leva i en värld där unga män småskrattar roat när okända tanter hälsar på dem, i en värld där vi frågar varandra om vägen när vi är vilse, i en värld där missunnsamhet, avund, småsinthet, illvilja etc finns, men inte dominerar. Där chansen att den vars blick du möter vill dig väl är större än risken att hen vill dig illa.

Därför tänker jag fortsätta hälsa på den jag vagt känner igen, fortsätta fråga främlingar om vägen, fortsätta möta människors blickar och le tillbaka när någon ler mot mig. Jag vet så lite om andra, men ett vet jag – de flesta är fantastiska.

<3

Konsten att be om hjälp

Vi står på kanten till Novemberlovet, och alldeles strax därefter kommer Decemberlovet. Det kan för en utomstående betraktare låta som en period av bara lov, lustigheter och lättja för elever och kursdeltagare runtom i landet.

Så är inte alltid fallet. För många är det här en av läsårets mest arbetsintensiva perioder fylld med deadlines, förväntningar, krav som ibland rent av slår över i rädsla och ångest. Känslan av att vara helt ensam och utelämnad på nåd och onåd till bara sin egen förmåga kan vara förlamande, förblindande och förödande.

Det är dags att börja lära sig den svåra konsten att be om hjälp:

Abstinens

I morgon är det två veckor sedan jag senast snörde på mig tangoskorna.

IMG_0481.JPG

Det är minst fjorton olika anledningar till detta, ni vet hur det blir i perioder, men jag ska inte hyckla, jag saknar det! Nyss gjorde jag den gest jag gör då och då, plockade fram ett par flyers ur fickan i ryggsäcken till någon som uttryckt lite nyfikenhet och intresse, och kände abstinensens viskningar dra upp volymen ett snäpp.

Beroende, ja. I behov av avvänjning? Nej, inte det minsta. Tvärt om.

IMG_0593.JPG

Vår!

Den besvärliga vårterminen, sönderhackad av en ruskig massa små lov, fylld av måsten och pollen, är nu färdigplanerad, tweakad och anpassad efter gruppernas respektive nivåer och behov.

Så här ser den ut:

Vad tror ni om det?

Vad skriver du i dag?

Skriv

Vad som än händer: Skriv!
Om orden lämnar dig
som flyttfåglar på väg mot ett annat land
Skriv!
Skriv om orden som lämnar dig!

Om orden fattar eld
Skriv med det brinnande språket!
Om mörkret rusar in i din kropp
Skriv om ljuset som väntar därute!

Tiden är sekundsnabb
i gräset som växer om natten
Också detta ögonblick
bär på sina fjärilsvingar
historiens oändliga tyngd
och din egen

Skriv!

Peter Curmans dikt sätter ord på det jag vill säga i kväll. Skriv – skriv ner dagens tankar. I morgon är de glömda, men papperet minns. Tankar på pränt ger oss ett annat perspektiv på det tänkta, ger oss möjlighet att upptäcka mönster, tankeloopar, tankehopp som annars går oss förbi, i våra egna huvuden.

Skriv.