Trolljägare och jagande troll

Jonas Thente ägnar i DN gott om spaltutrymme åt att fundera kring nättrollen. De där människorna, ni vet, som, öppet och ogenerat, lustfyllt låter hatet spruta fram i hotfulla stötar, lämnar kladdiga fläckar efter sig över bloggar och kommentarsfält. Utifrån de minst fem illa stavade dödshot Thente tagit emot filosoferar han kring hur de tycks honom utgöra en slags upprättelse för representanter för en arbetarklass som blivit underklass, statuslös, lågutbildad och med upplevelsen av att vara bortsorterade.

Nej, de bortsorterade har ingen representation. Ingen demonstrerar för deras värdighet och man ser inga reportage eller kulturartiklar om dem. Man debatterar hen-reformen, statistiken över kvinnliga vd:ar och etniskt kränkande godispapper. Skulle de bortsorterade höja rösten så vet de vad som händer – de möts av hånskratt och kal­las kränkta vita män. Man gör pjäser och skämtteckningar om dem. De blir en komedi för vinnarna att skratta åt.

Framställda så blir trollen ofarliga, närmast harmlösa, på sin höjd lite förargliga människor som smått vilsna söker hitta en plattform för att bli sedda, hörda, noterade, och Thente kan lite von oben visa förståelse, ja rent av en slags välvillig sympati mot dessa svaga, utsatta stackare han föreställer sig:

Och avskydda och föraktade har de sannerligen blivit, näthatarna. Hela det officiella Sverige står enat mot denna pest. I tv-programmet ”Trolljägarna” (namnet bygger på en missuppfattning av nätbegreppet ”troll”, men det låter ju klatschigt) letar Robert Aschberg upp hatarna och får dem att stå där blinkande i ljuset med skammen. Jönson skriver: ”Det tar således aldrig slut på idioter, nollor, byfilosofer och rättshaverister som insisterar – som gällde det deras liv, ja, som gällde det något större än deras banala liv – på att ta till orda, fast man vet att slaget är förlorat.”

Men i kväll i TV3s Trolljägarna hör vi tenoren Rickard Söderberg berätta om en annan, mindre idyllisk, upplevelse av dessa trolls aktiviteter:

”Dra åt helvete din uppblåsta jävla bluff!”. ”Så djävla äckligt med det där djävla bajsätandet som du bögar dig med. Håll käften!!!”.

- Det är så lätt att kräka ur sig allt möjligt på nätet när man sitter där bakom sin dator. De som gör det tänker inte på att en annan människa faktiskt är mottagare, säger Rickard Söderberg.

Varje dag – inte fem gånger, utan fem gånger i veckan och mer ändå – rensar han bort de hot och det hat som vräks över honom. Han gör det av kärlek:

Han tar bort de hatiska inläggen eftersom han inte vill att unga, kanske osäkra personer, ska mötas av dem när de går in på hans blogg.

- Jag vill inte att de ska tänkta att ‘här är en person som ser ut och är som han vill, och då är det detta som händer’, förklarar Rickard Söderberg

De har inte mycket gemensamt med Thentes smått rörande stackare, dessa flockar av troll som jagar fram över nätet, nafsar, hugger och rätt som det är står där och gör samma sak i verkligheten. Rickard Söderberg blir äggad när han cyklar  från jobbet, han blir spottad på när han handlar kvällsmat. Han har snart premiär på Rosenkavaljeren, och glädjen och spänningen blandas med vetskapen

att näthatet kommer att eskalera lite grann igen när tidningarna skriver om föreställningen och så vidare. Ju mer jag syns, till exempel i tv, desto mer skit får jag, berättar Rickard Söderberg

Jag är ledsen, Thente. Jag förstår att din intention var god, du vill kanske försöka nyansera bilden av trollen, kanske visa hur välvillig och storsint du själv är. Men det är vägen till helvetet som är stenlagd med goda intentioner.

Följ Trolljägarna i kväll, och minns att den som utsätts för hoten, den som blir äggad och får stenar kastade på sig på vägen hem, är en kärleksfull make, en omtänksam vän, en sångare vars mål i livet är att göra världen bättre, vackrare och hållbarare för oss alla.

Det här om matte

Än en gång blåser universitet och högskolor i visselpipan:

Studenternas förkunskaper i matematik brister på fler och fler områden.

Det vi ser är utfall av ett skolsystem INNAN Björklunds tillträde. Det är nämligen så att elever går nio år i grundskola, och därefter tre år på gymnasiet, innan det överhuvudtaget är aktuellt att söka till högskola. De har nu gått minst en termin på högskola, ofta mer. Dagens studenter inträdde alltså i grundskolans första år, där grunden för matematikkunskaperna lades, där de skulle fått lära sig de fyra räknesätten, betydelsen av likhetstecken och prioriteringsregler etc, för senast tretton år sedan (Nio år i grundskolan, addera tre år i gymnasiet, addera ett år på högskola. 13=9+3+1) Många av dem började i grundskolan ännu tidigare, under det förra årtusendet.

Trots detta läggs skulden på Björklund, och de skolreformer som trätt i kraft under de två senaste mandatperioderna. Det håller inte riktigt. Matematikkunskapsnivån hos dagens högskolestuderande ger oss ingen information om hur skolreformerna påverkat nivån på undervisningen.

Är läget ännu sämre i dag? Ligger det på samma nivå? Är det bättre i dag? Kommer studenterna om tretton år att ha bättre på fötterna än de som kämpar i motvind och uppförsbacke i dag? Jag vet inte. Men jag vet att det hänger på den undervisning de får, redan från första skoldagen.


#Samkönat i #letsdanceSE – äntligen!

Så fick vi änteligen det första samkönade paret i Let’s Dance! Hurra! Eller ja, typ i alla fall. De var med utom tävlan, i den del av konceptet som fungerar som pausunderhållning. ‘Tony Irving bjuder upp’ kallas inslaget och kan ses på nätet.

Inslaget väckte uppmärksamhet, och inte bara för dansen som sådan. Expressen låter oss veta att efter programmet kallades till krismöte, där jurymedlemmen Ann Wilson ska ha uttryck skepsism mot det faktum att två kvinnor dansade med varandra;

 Saken är den att jag inte tycker att ”Let’s dance” eller ”Tony bjuder upp”, det är båda underhållningsprogram, och vi har inte politik. Man ska inte behöva känna påtryckningar från varken den ena eller andra politiska inställningen till dans [...] Vi kan aldrig hålla alla människor glada, det finns människor från alla möjliga sorters bakgrund, religiösa och politiska. Vi hoppas att dans ska vara något som förenar människor, det är temat för ”Let’s dance”. Det är ett underhållningsprogram och att vi måste följa vissa politiska linjer kände vi inte var nödvändigt, säger Ann Wilson.

Ann Wilson åsikt om samkönade par i programmet delas inte av alla inblandade i produktionen. Expressen berättar vidare att jurymedlemmen Dermot Clemenger inte var med på mötet alls:

 Jag tar totalt avstånd från den här diskussionen. Jag har inte ifrågasatt varken Tony eller TV4. Jag var inte ens närvarande på mötet utan åkte direkt hem för jag tyckte att frågan var oväsentlig. Det är en ickefråga för mig, säger Dermot Clemenger.

Han har så rätt. Men trots det: För mig är det en fråga. Och jag är ingen särskilt unik människa.

Jag har dansat olika slags pardans genom mitt liv, och alltid funnit mig bäst tillrätta som förare. Det har aldrig någonsin ifrågasatts, förrän på senare år. Jag tolkade det först som att det har med min ålder att göra, väl medveten om att det kan vara svårare för omvärlden att ha överseende med en tants infall än en yngre människas nycker, men har tvingast inse att nej, vi befinner oss faktiskt i en tillfällig tillbakagång när det gäller samhällets tolerans mot det som ses som avsteg från gängse könsnorm.

Jag har om och om igen ifrågasatt bristen på variation bland dansparen i Let’s Dance. Visst är det roligt att se de mer eller mindre kända amatördansarna utvecklas och lära sig, men som kvinna och förare är det inte särskilt inspirerande att alla par är så lika.

Inte för att det är politik, utan för att det är dans.

Men politik blir det när någon vill förbjuda mig att dansa med kvinnor.

Det finns bara ett enda anständigt sätt att bemöta det, och Tony Irving förklarade hur när han presenterade det första samkönade dansparets Queer Tango i Let’s Dance:

 

 

Nu ser vi fram mot kvällens avsnitt, och nästa säsong när det här med samkönade par inte längre är obeträdd mark.

Om det utbildningsvetenskapliga rådet och #skolchatt

Skärtorsdag är också en torsdag, och torsdagar på Twitter innebär #skolchatt. I går kväll pratade vi om det nyinstiftade utbildningsvetenskapliga rådet. En artikel i Lärarnas Nyheter om en av ledamöterna, Lundaprofessorn Jonas Frykman, har i veckan väckt viss uppmärksamhet. Alla är inte positiva, givetvis, det är aldrig roligt att få kritik och professor Frykman är inte nådig mot svenska skolan:

Det är lättare att tillgodogöra sig formell undervisning än diffusa mål om personlig utveckling. Skolan har fått en mycket oklarare roll. Den har tappat sin kunskapsförmedlan­de funktion och i tagit över delar av de vårdande sysslorna, den primära socialisationen, från föräldrarna. Skolan varken kan eller ska ge eleverna kärlek och omsorg, det är familjens uppgift.

Det var ett intressant samtal. Eftersom rådet är så nytt vet vi ännu inte tillräckligt mycket om det för att kunna uttrycka mer än förhoppningar och farhågor, och vad de här råden egentligen har för funktion var inte helt självklart. Ska de bestämma allt, ner till detaljnivå? Skall de styra forskningen? Skall de berätta för oss vad forskningen säger och vilka delar vi ska lyssna på och vilka vi ska strunta i? Vilka är de här individerna som sitter i rådet?

Det tycks som många gläds åt att rådet nu finns, och medlemmarna uppskattas av dem som känner till dem. Somliga kanske inte är så TV-mässiga, antyddes försynt, men är kloka och roliga och trevliga ändå.

I have a good feeling about this.

Flitigt läsa gör dig klok

I DN skriver Jenny-Maria Nilsson i en replik på Martin Widmarks uppmärksammade debattinlägg om hur hon ser en risk att Läsrörelsens välmenande fortbildningskampanj riskerar att slå tillbaka mot skolan och  läsundervisningen:

Widmark bör respekteras för sitt goda hjärta och genuina engagemang, men vad är det han säger? Att lärare är hjälplösa? Cirka fem år på lärarutbildningen, praktik, verksamhet som lärare och den uppsjö litteratur som finns angående läsinlärning är inte tillräckligt för att någon ska behärska det centrala i sin profession? Men en fortbildningskurs, av slaget Widmarks organisation ger, ska ordna det?

Widmark skriver själv att 49 procent av de tillfrågade lärarna i låg- och mellanstadiet inte fått fortbildning i läsinlärning alls de senaste fem åren. Katastrof! menar han. Men mer än hälften har alltså fått fortbildning? Läsrörelsen startades år 2000 och det är sedan dess läsförståelsen har sjunkit mest. Nej, det hänger givetvis inte ihop, men vi kan stryka idén om att fristående organisationer kommer att lösa våra storskaliga läsförståelseproblem.

Läsning är viktigt i dagens värld. och skolan är den plats där alla unga, oavsett bakgrund, får möjlighet att bli de drivna, kritiska läsare som har möjlighet att ifrågasätta och ompröva faktoider och känsloargument i samhällsdebatten. Men inte bara därför, Läsning är  till och med mer och större än faktaläsning, än nyheter, än intertextualitet, än nya perspektiv, nya tankespår, ett rikare språk, en större tyngd och större möjligheter att påverka sin position i världen.

Läsning är också ett sätt att resa. Ett sätt att besöka andra världar, ett sätt att vila från denna världs stress och smärta. Det är ett sätt att få distans till det som händer, ett sätt att möta varelser, människor och karaktärer att identifiera sig med, att lära sig av, ja rent av att få råd ifrån.

AndersHvilans bokcafé besöktes senast av Tolkien-passionerade Anders Söderberg. Han berättade, inlevelsefullt, kärleksfullt, välkomnande, lockande om sitt förhållande till den värld som Tolkien berättar om i sina böcker. Han berättade om hur viktig läsning är för honom, men också om hur mycket tid och kämpande som faktiskt låg bakom det ögonblick när han äntligen förstod vad det här med läsning är.

Och där, precis där, har vi nyckeln till framgångsrik läsning – det tar tid, det kostar möda och kämpande, men det är värt varenda ögonblick vi investerar i det. Detta måste skolan ge eleverna.

Nilsson igen:

Myter uppstår ur olika särintressen i skoldebatten. Men de kanske är bra? Får oss på de så kallade tårna? Vi vet att bristande läsförståelse är den största orsaken till nedgången i kunskaper. I vår texttunga värld är utvecklingen en tragedi för både individer och samhälle, så alla behöver ju ändå skärpa sig. Men det är just det som inte sker när van­föreställningar får fäste. Läsrörelsens chocksiffror är mer till för deras egen skull än för Sveriges elever och uppgivet har jag hört lärare mena att det är svårt att lära barn läsa nu när högläsningen hemma har upphört. Skoldebatten tycks alltså ha avintellektualiserats i samma takt som skolan.

Läsinlärning är inte raketforskning. Målet för den lärare som verkar inom det som tidigare kallades lågstadium är att barnen ska vara proffs på att läsa, skriva och räkna med de fyra räknesätten, när de går ut tredje klass. Det är inte alltid enkelt. Men ett välfärdssamhälle som lägger stora pengar på skolan och nyss var världsmästare i läsförståelse bör inte betrakta det som nästintill omöjligt.

Nej, läsinlärning är inte raketforskning. Men för att kunna forska om och med rakteter behöver eleverna kunna tillgodogöra sig såväl föreställningen om att där alltid finns mer att upptäcka, mer att lära, som de fakta och de kunskaper som forskare innan dem redan upptäckt. Och där är läsinlärningen en av de allra viktigaste nycklarna.

Falstaff Fakir får än en gång avsluta, få säger det bättre:

Flitigt läsa gör dig klok.
Därför läs varenda bok.

Den där tiden på året när man bara vill stanna inne och mysa med en bok….

Solen skiner, grannarna skränar, gräsmattan behöver klippas, ljuset tränger sig skoningslöst in och sociala media fylls av bilder av glassätare. Jag får huvudvärk, ont i alla leder (och jag tänker skylla det också på solen tills motsatsen påvisas!) och längtar efter att tillbringa dagarna i mitt bibliotek med fönster mot norr, dricka vackra drycker i höga glas, önska det vore artonhundratal så att alla trädgårdsredskap vore handdrivna och trevligt tysta och försjunka i uppbygglig litteratur tills hösten är här.

Civiliserad biblioteksblomma kontemplerar de vilda blommornas otyglade framfart utanför i den brännande solen.