Morgondagen – vem tillhör den?

Regeringen formas i detta nu av en stadsministerpretendent som aldrig suttit i riksdagen, partiledare för ett parti med bara en tredjedel av stolarna. I nuläget känns inte morgondagens parlamentariska situation helt stabil.

Men, vänner, älsklingar, finingar, änglar och demoner, kamrater och ni som helst skulle slippa ha med mig att göra men tolererar mig ändå – glöm aldrig att vem morgondagen tillhör är inte givet.

Sjung, dansa, glittra, ta plats, våga även det som känns läskigt, stå upp, stå kvar och var fantastisk! Det kommer att påverka vem morgondagen tillhör.

Plötsligt händer det

Och jag påminns, om jag skulle vackla i anden plötsligt, om varför jag försöker att alltid stå redo när det behövs. Jag är inte bäst på att gå med Florence Nightingales lykta, jag är dålig på att lyssna stöttande, sådär fint inkännande, och ofta alltför lösningsfokuserad. Jag vet. Och jag jobbar på saken.

Jag är däremot jätteduktig på att glida från ämnet.

Det som hände var att någon häromdagen, öppet och inför andra, ställde sig bakom mig. Täckte min rygg, stöttade upp min flank, helt enkelt.

Wow! Jag är fortfarande smått tagen, glad, känner omtanken och stödet och lättnaden i att veta att där finns någon. När jag var på väg att backa undan stod någon där och tog över. Det är svårt att förklara i ord hur stort det är, att beskriva hur kraften rinner tillbaka i lemmar och själ, hur ryggraden sträcker ut sig och blicken av sig själv lyfts igen.

Jag är väl medveten om att jag inte är unik. Vi är många som aldrig kunnat ta för givet att någon står där. Som vet hur det är att vara sista länken i kedjan, sista utposten, den utan något kavalleri på väg, belägrade av någon som byter sina trupper till utvilade flera gånger per dygn. Men som också har upplevt känslan när förstärkning kommer, när någon sluter upp, stöttar öppet.

Den gör skillnad, den känslan. Därför backar jag upp när jag kan, stöttar, står bakom, tar över facklan, svänger fanan, drar flak. För att den jag backar upp förtjänar att veta att där står någon och håller flanken, så hen orkar lite till.

Tio betydelsefulla böcker

Facebook listade Gertie tio böcker som betyder eller betytt mycket för henne, och pingade bland andra mig till att följa hennes exempel. Argh, vilken svår utmaning, bara tio böcker! Efter att ha våntats framför bokhyllorna som en tiger i bur presenterar jag följande lista. NB utan inbördes ordning:

Jane Eyre av Charlotte Brontë

Frankenstein, or the Modern Prometheus av Mary Shelley

Orlando av Virginia Woolf

Nightfall av Isaac Asimov

V for Vendetta av Alan Moore

Neverwhere av Neil Gaiman

the Algebraist av Iain M Banks

La Sombra del Viento av Carlos Ruiz Zafón

Kafka på Stranden av Haruki Murakami

Little Women av Louisa May Alcott

Vad läser ni den här veckan?

Empiriska undersökningar ger vid handen att en veckas förkylningspåtvingad avhållsamhet från tango ger abstinens. För att i någon mån ta udden av denna återvänder jag denna vecka till

Jag fick en konstig fråga i veckan. Här kommer ett offentligt svar: Nä, jag dansar inte tango i akt och mening att ”se sexig ut”. Jag är nybörjare och ser nog mest ut som en fokuserad buffel med enbart vänsterfötter. Men tack för visat intresse. Typ.

(Trots att blotta frågan ställd till en gammal tant antyder mer om frågeställarens sexuella preferenser än jag ville veta)

Vad läser ni denna vecka?

Dagen i dag

Glad valdag!

Jag hoppas ni röstat, med hjärtat för all del, men i än högre grad med förståndet, med eftertanke, mod och integritet.

När jag skriver detta är vallokalerna fortfarande öppna, det är köer på många platser och katten är kvar i lådan. Vi följer valvakan i en känsla av att vi gjort allt vi kan, för ögonblicket. När vi vet hur utfallet blir kan vi börja förhålla oss till det.

Snart valdag

Valrörelsen är nu inne i den sista, desperata timmen. Svettiga, aningen (eller mycket) för berusade gäster som ännu inte funnit någon som vill dela det som är kvar av natten med dem hänger på bardisken, försöker övertyga bartendern om att det är klart de ska få beställa en drink till, såååå fulla är de inte. På dansgolvet hasar några par omkring, svettiga händer letar sig in under kläder som sedan länge halkat på sned, personalen har diskret börjat städa, plockar glas där fimpar simmar i avslagna ölslattar, väcker de gäster som somnat i hörnen, förundras över vilka klädesplagg som blivit liggande i andra hörn, kollar gästtoaletter så stoiskt som bara underbetalt restaurangpersonal kan, 

Snart kommer ljuset att tändas i taket, garderobspersonalen få pusta ut, och fundera över den där rätt anonyma, svarta täckjackan som hänger kvar utan något i fickorna som ger någon ledtråd till vems det är. Gästerna kommer vingla ut i natten, de flesta hem till sina tomma sängar, några hem till någon annans.

De flesta kommer vakna lite bakfulla, lite ångestfulla, lite oroliga över vad de sa och skrev på sociala media under den där sista, desperata timmen. En och annan kommer sorgligen att råka illa ut under natten, det är inte självklart ofarligt att lägga sig främlingars sängar. Oftast blir det vackert och mysigt, men ibland går det riktigt illa. 

Till er som går till valurnorna på själva valdagen vill jag ge en påminnelse om att även om det är de högljuddare bland gästerna som syns och hörs, så är det inte de som gjorde kvällen möjlig: