Dimensioner

Högtidlighållandet av Karl XII som på 70-och 80-talet gjorde Lund till en belägrad stad en dag om året dog ut på 90-talet. Men förra året väcktes spektaklet ånyo till liv. Jag vet faktiskt inte varför. Vet ni?

frågar sig Karin Olsson i Expressen.

Någon annan någonstans (förlåt, men jag hittar inte källan igen, jag trodde det var SvD men tydligen inte) påpekade att vi inte är i Tyskland på 20-talet. Det är ju en helt korrekt iakttagelse, det är vi inte, varken i tid eller rum befinner vi oss i 20-talets Tyskland, och även om vi är i Lund så är vi inte i nittiotalet längre.

Men kanske finns där andra dimensioner där vi befinner oss på tämligen snarlik plan?

Mer från samma film här

Kära ungdomar med goda intentioner

Vägen till helvetet är stenlagd med goda intentioner, sägs det. I Lund idag hystades några av dessa omkring, genom skyltfönster, fönstren på polisbilar och lite okontrollerat hit och dit.

Det var inte riktigt bra, på många sätt.

Syftet var att störa de nationalister som ville tåga genom Lund. Det började bra. Motdemonstranterna stod tysta med banderoller, folk talade imponerat över hur moget och värdigt de förde sig. Man nådde fram med sitt budskap och folk verkade faktiskt ta till sig det.

Tills det första utfallet kom. Folks inställning svängde omedelbart, det talades inte längre om mogna ungdomar, nu var det förbannade ungar och andra invektiv som gällde.

Ung Vänsters ordförande Thisbe Stadler förklarar att Ung Vänster tar avstånd från stenkastarna:

Vi vet inte vilka de är, men uppenbart har de planerat att göra en rusning. Det ställer inte vi upp på. Vi ville ha en fredlig och folklig demonstration,

Tyvärr ser folk inte skillnad på demonstranter och demonstranter. De flygande gatstenarna förknippas med motdemonstranterna, hur fredliga dessa än är, och hur lite de än har med stenkastarna att göra.

Alltid lika ledsamt är det när några få förstör för så många.

Syndabocken


Metabolism påminde mig om ett tankeutbyte vi hade i juli, kring hur media och politiker elegant och i samklang manipulerar vår bild av hur vi ser oss själva och varandra, som kvinnor och män, som unga och gamla, som rika och fattiga, medborgare och motborgare.

Vi är på väg nedåt just nu, hur djupt ner vet vi inte än, det är inte längre en nyhet. Lågkonjunktur, konkurser, arbetslöshet, en nedåtgående spiral där det trygga samhälle vi hade igår plötsligt är långt borta. I det samhället finns inte plats för alla, det finns inte plats för invandrare, det finns inte plats för gamla, det finns inte plats för kvinnor, det är vi alla överens om. Det blir plötsligt rimligt att prata om kontrakt för invandrare kring svenska värderingar, att höja pensionsåldern för att inte behöva låtsas om att vi blir äldre och skruttigare, och att manipulera kvinnor till att snällt stiga av arbetsmarknaden och lämna plats åt dem som behöver.

Visst är det en komplott på gång, det är lågkonjunktur på gång och kvinnorna bör därför genast sluta kräva lika rättigheter och otrevliga saker som lika löner och heltid i lika hög grad som män. Istället bör de övertygas om dels sin egen underlägsenhet, biologiskt påvisad helst, och intalas att de i själva verket mår väl av att gå hemma och pyssla och ta hand om krukväxterna och barnen.

skrev jag i en kommentar till Metabolisms blogg 25 juli och här står vi nu, med utredningar som sägs visa att kvinnor med höga betyg blir lärare som är dåliga för pojkar, att kvinnor far illa av att blogga och vi hör återigen om hur mycket bättre barn mår av att gå hemma med mamma… som givetvis är hemma och bakar bullar, inte sitter på café och dricker latte.

Och vi har sett det förut. Och vi kommer att se det igen.

TYR

Jag minns deras första Sverigespelning som vore det igår. Det är småväxta killar, unga, och de såg lite bortkomna ut där de stod på scenen för att öppna för Amon Amarth. Uppklädda till tänderna i brynjor och läder tittade de på varandra, på folket framför scenen som tittade uppfordrande tillbaka på dem, och så på varandra igen som om de ville säga ‘vad har vi gett oss in på?’

Så började de sjunga. I stämmor. På färöiska. Och jag blev rent förälskad i dem allesammans!

Dagens ungdom

Dagens ungdom!

De har ingen uppfattning om sammanhangen, de tror att livet är som MTV, där den ena videon efter den andra avlöser varandra, det ska vara roligt hela tiden och inget behöver hänga ihop med ett annat.

Dagens ungdom!

De är så individualistiska, ja, själviska, faktiskt, att de inte förstår att andra människor också har känslor och behov. De kan inte samarbeta och inte vänta på sin tur, och inte ens resa sig upp för att låta någon som behöver det bättre sitta på bussen.

Dagens ungdom!

De för liv hela tiden, skriker och skränar. Det är som att de glömt bort hur man pratar på en normal nivå!

Dagens ungdom!

http://festivalinfo.se/?sida=blogga&bid=742

Jag tror jag börjar bli senil, eller åtminstone halvblind, ty när jag ser på dagens ungdom ser jag helt andra saker än jag hör människor beskriva: jag ser omtanke, värme, unga människor som utan mycket annat stöd från vuxensamhället än irriterade suckar, sura blickar och en och annan knuff bygger upp en social gemenskap med tydliga spelregler. Jag ser unga människor som inte stillatigande accepterar att någon sätter sig på dem, som förväntar sig att alla tar sitt ansvar och inte har tålamod med den som vill åka snålskjuts, men som generöst låter den maskande få en andra, tredje och fjärde chans att komma med i samarbetet igen.

Och så ser jag en vuxenvärld som inte vill släppa in dessa unga, obegripliga människor med mindre än att de anpassar sig efter oss och våra normer.

Vad sägs, gubbar och tanter, om att vi försöker öppna våra gamla sinnen och se de unga som människor rätt lika oss när vi var unga, fast bättre?

Middagskonversation

I familjen Hårdrock har man ett gemensamt drag: samtliga är mer eller mindre lomhörda. Det leder till smått förvirrade konversationer vid middagsbordet, sanningen att säga låter vi ibland som ett gäng lätt senila pensionärer:

Far till äldste son:

-Kanske borde du gå nån kurs då?

Äldste sonen:

-Ska jag gå hundkurs?

Yngste sonen förtjust:

-Hummer? Ja, vi äter hummer på nyår!

Dottern filosofiskt:

-Hummer rimmar på dummer.

Mor till ingen särskild, och alla på en gång:

-Va, är det ikväll? Jag trodde det var på torsdagar!

Jag hoppas ingen hör oss genom köksfönstret, de skulle tro att vi var skvatt galna!