Björklund och tonårspojkar igen

Under det senaste året har vi flera gånger fått ta del av utbildningsminister Björklunds åsikter om tonårspojkar. Han har inte försummat något tillfälle att framhålla deras farlighet, oavsett om diskussionen gällt högstadieskolor, mellanstadieskolor eller flickor i förskolan ventilerade han sin oro över hur dessa horder av hotfulla högstadiepojkar härjar hejdlöst. Det blev till ett skämt, alla visste att förr eller senare skulle utbildningsministern dra fram detta kort, och skämtet gick så småningom över i en misstanke och ett viskat rykte kring att det kanske är mer än bara rädsla från tonårstiden som ligger bakom denna fixering och fascination inför dessa unga män.

När han nu byter anslag och istället lägger fokus på en annan grupp elever ligger minnet av hans tidigare orerande kvar som ett eko. I varje samtal kring det som i media benämns elitklasser orsakar återklangen av Björklunds utfall en känsla av att utbildningsministern, och via honom hela utbildningsdepartementet, ja kanske hela regeringen, har som mål att lyfta upp en grupp elever på bekostnad av en annan, att avsikten är att ta resurser från vanliga klasser och ge till elitklasserna. Det finns också en obehaglig känsla av att elever från regeringshåll delas upp i fina och mindre fina grupper, grupper värda att satsa på och resten.

Det känns som att vi i Björklund har en utbildningsminister som har förvånandsvärt liten insikt i det område han satts att styra, utan betraktar allt enbart och uteslutande utifrån sin egen erfarenhet som skolelev. Även hans goda förslag känns omedelbart maskstugna av det han tidigare visat upp, sagt och gjort.

Det är tråkigt.

Ett öppet öga ser mer än ett slutet

Öpedagogen har varit i Holland och mött en rektor för en privat (gissar jag, hon säger det inte rent ut) skola för elever med högre IQ. Öpedagogen berättar hur hon fått höra att dessa elever, när de gick ”i den ordinarie skolan hade varit ointressanta, stökiga, trötta och oengagerade – det var helt enkelt ingen utmaning för dem”. Hon fascineras av hur de nu, i sin nya skola, ”intresserade sig och engagerade sig i sin skolgång”, och hon avslutar sitt inlägg med att fundera vidare över svenska förhållanden och förhållningssätt:

Vi kanske ska ta oss en funderare över våra ”ointresserade, stökiga, trötta och oengagerade” elever. Varför agerar de som de gör? Är det en protest över den undervisning vi bedriver i vårt klassrum? Hmmm – det tåls att tänka på. I DN fokus skrivs bland annat: ”Det är ett trendbrott att satsa på den här typen av elever. Det har varit tabu tidigare och vi vill gärna bidra med att bryta det”….. Varför ska det vara tabu att satsa på elever som kräver mer än vad den ordinarie undervisningen ger. Vi satsar ju på de elever som behöver hjälp för att nå målen, varför inte hjälpa de elever som har andra mål i sikte än de som finns i grundskolans/gymnasiets kursplanmål? Jaha, så har jag stuckit ut hakan i skoldebatten – det känns bra.

Betraktande situationen genom sina nyöppnade ögon sätter Öpedagogen fingret på en viktig aspekt: varför är det tabu att satsa på elever som kräver mer än vad den ordinarie undervisningen ger? Är det faktiskt vanlig ohederlig gammal avundsjuka som sticker fram sitt grinande tryne och viskar att eliteleverna kommer att ta resurser från andra elever?

Alla – en definition

I diskussionen kring profilklasser, profilskolor och nivågrupperingar i största allmänhet blir det ibland lite luddigt vilka elever man pratar om. Det är lätt att ta för givet att alla tänker på samma sätt som man själv tänker, vilket rätt som det är leder till missförstånd och kommunikationsproblem.

Jag har vi flera tillfällen pratat om alla elever, att alla elever utvecklas om de stimuleras och utmanas på den nivå där de befinner sig. Alla elever här innebär bokstavligt talat alla elever. Nivågrupperingar, profilskolor och så vidare ger inte bara utrymme för de högbegåvade eleverna inom ett visst ämne att utvecklas, det ger precis samma utrymme för övriga elever att utvecklas tillsammans med elever på ungefär samma nivå.

Förutsatt, givetvis, att ingen politiker, skolledare eller byråkrat någonstans får för sig att ta resurser från någon elevgrupp. Det kan tyckas, för en ytlig iakttagare, att det här med att bedriva skola kostar ett samhälle en faslig massa pengar. I själva verket, vill jag hävda, handlar det om att man investerar en del i skolan, på alla nivåer för alla för att man klokt nog inser att det i långa loppet ger samhälleliga vinster av stora mått.

Jag hoppas jag förklarat hur jag ser saken tydligt nog nu? För säkerhets skull:

Alla elever innebär varenda en, oavsett förkunskapsnivå, oavsett talang eller begåvning, oavsett socialgrupp eller geografisk närhet till ett eller annan, oavsett kön eller kultur eller vilket annat sorteringsverktyg man kan tänka sig.

Ville bara få det sagt.

Kulturfyra

Kulturfyran blir ofta på gott humör av att lyssna på musik. Eller lycklig kanske? Vad är lycka?
Var blir du lycklig av? Idag blev jag fånigt lycklig av att läsa att det säkert inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att gå att lyssna på musik med Spotify, i mobiltelefonen.

Så den här två dagar försenade Kulturfyran får handla om Lyckan.

1. När kände du dig lycklig senast och vad berodde det på?

Alldeles nyss när min son retades med mig på bruten ryska, jag är fortfarande kvillrande skrattande i hjärtat.

2. Finns det någon musik eller låt som får dig att känna dig lycklig?

Det gör det. Mängder, massor, låtar och band av olika slag. Flera av dem har ni mött här tidigare, andra har jag kanske inte hunnit nämna än. Jane’s Addiction är ett av de band som höjer min livskänsla:

3. Finns det någon bok som gett dig lyckokänsla?

Den bok jag ännu inte läst.

4. Hur definierar du “lycka”?

Lycka är de där ögonblicken som fortfarande får din själ att glittrande när du tittar tillbaka på dem årtionden senare.

På ett öppet, obegränsat Internet

En elev frågade mig hur man gör en innehållsförteckning i Word på en Mac. Jag är ingen erfaren Macanvändare, men skickade ut frågan på Twitter och fick raskt hjälp av en gentleman från det stora landet i väster, det på andra sidan det stora havet ni vet. Uppenbarligen är gentlemannen i fråga mycket mer hemma på Mac än någon av oss, liksom de övriga unga männen från samma land, och från det andra stora landet i väster, den trevliga damen från en av öarna strax söder om det stora landet, samt den unga dam från det långa landet i väster, det på andra sidan kölen, som också genast erbjöd sin hjälp. Problemet var löst på mindre än fem minuter och innehållsförteckningen blev mycket bra.

Detta är en av anledningarna till att jag älskar Internet. Jag beskrev i ett tidigare inlägg nätet som en marknadsplats där många olika människor från många olika delar av världen möts, utbyter erfarenheter och varor, pratar, skämtar, lär av varandra och lär ut vad man själv kan.

Det är också anledningen till varför vi måste behålla Internet öppet och obegränsat. Överallt. I hela världen, så småningom.

Ord med innebörd

Att det är skillnad på att vänta, att längta och att lämna vet de flesta. Man kan inte byta ut begreppen mot varandra utan att ändra hela innebörden i budskapet. Det gäller i lika hög grad, minst, underbart och uppenbart också. Att man byter hjärtat mot livet är inte fullt lika radikalt.

Det blir nog bra så småningom, även om det svajar i semantiken just nu.