Archive | maj 2009

Björklund och tonårspojkar igen

Under det senaste året har vi flera gånger fått ta del av utbildningsminister Björklunds åsikter om tonårspojkar. Han har inte försummat något tillfälle att framhålla deras farlighet, oavsett om diskussionen gällt högstadieskolor, mellanstadieskolor eller flickor i förskolan ventilerade han sin oro över hur dessa horder av hotfulla högstadiepojkar härjar hejdlöst. Det blev till ett skämt, alla visste att förr eller senare skulle utbildningsministern dra fram detta kort, och skämtet gick så småningom över i en misstanke och ett viskat rykte kring att det kanske är mer än bara rädsla från tonårstiden som ligger bakom denna fixering och fascination inför dessa unga män.

När han nu byter anslag och istället lägger fokus på en annan grupp elever ligger minnet av hans tidigare orerande kvar som ett eko. I varje samtal kring det som i media benämns elitklasser orsakar återklangen av Björklunds utfall en känsla av att utbildningsministern, och via honom hela utbildningsdepartementet, ja kanske hela regeringen, har som mål att lyfta upp en grupp elever på bekostnad av en annan, att avsikten är att ta resurser från vanliga klasser och ge till elitklasserna. Det finns också en obehaglig känsla av att elever från regeringshåll delas upp i fina och mindre fina grupper, grupper värda att satsa på och resten.

Det känns som att vi i Björklund har en utbildningsminister som har förvånandsvärt liten insikt i det område han satts att styra, utan betraktar allt enbart och uteslutande utifrån sin egen erfarenhet som skolelev. Även hans goda förslag känns omedelbart maskstugna av det han tidigare visat upp, sagt och gjort.

Det är tråkigt.

Ett öppet öga ser mer än ett slutet

Öpedagogen har varit i Holland och mött en rektor för en privat (gissar jag, hon säger det inte rent ut) skola för elever med högre IQ. Öpedagogen berättar hur hon fått höra att dessa elever, när de gick ”i den ordinarie skolan hade varit ointressanta, stökiga, trötta och oengagerade – det var helt enkelt ingen utmaning för dem”. Hon fascineras av hur de nu, i sin nya skola, ”intresserade sig och engagerade sig i sin skolgång”, och hon avslutar sitt inlägg med att fundera vidare över svenska förhållanden och förhållningssätt:

Vi kanske ska ta oss en funderare över våra ”ointresserade, stökiga, trötta och oengagerade” elever. Varför agerar de som de gör? Är det en protest över den undervisning vi bedriver i vårt klassrum? Hmmm – det tåls att tänka på. I DN fokus skrivs bland annat: ”Det är ett trendbrott att satsa på den här typen av elever. Det har varit tabu tidigare och vi vill gärna bidra med att bryta det”….. Varför ska det vara tabu att satsa på elever som kräver mer än vad den ordinarie undervisningen ger. Vi satsar ju på de elever som behöver hjälp för att nå målen, varför inte hjälpa de elever som har andra mål i sikte än de som finns i grundskolans/gymnasiets kursplanmål? Jaha, så har jag stuckit ut hakan i skoldebatten – det känns bra.

Betraktande situationen genom sina nyöppnade ögon sätter Öpedagogen fingret på en viktig aspekt: varför är det tabu att satsa på elever som kräver mer än vad den ordinarie undervisningen ger? Är det faktiskt vanlig ohederlig gammal avundsjuka som sticker fram sitt grinande tryne och viskar att eliteleverna kommer att ta resurser från andra elever?

Alla – en definition

I diskussionen kring profilklasser, profilskolor och nivågrupperingar i största allmänhet blir det ibland lite luddigt vilka elever man pratar om. Det är lätt att ta för givet att alla tänker på samma sätt som man själv tänker, vilket rätt som det är leder till missförstånd och kommunikationsproblem.

Jag har vi flera tillfällen pratat om alla elever, att alla elever utvecklas om de stimuleras och utmanas på den nivå där de befinner sig. Alla elever här innebär bokstavligt talat alla elever. Nivågrupperingar, profilskolor och så vidare ger inte bara utrymme för de högbegåvade eleverna inom ett visst ämne att utvecklas, det ger precis samma utrymme för övriga elever att utvecklas tillsammans med elever på ungefär samma nivå.

Förutsatt, givetvis, att ingen politiker, skolledare eller byråkrat någonstans får för sig att ta resurser från någon elevgrupp. Det kan tyckas, för en ytlig iakttagare, att det här med att bedriva skola kostar ett samhälle en faslig massa pengar. I själva verket, vill jag hävda, handlar det om att man investerar en del i skolan, på alla nivåer för alla för att man klokt nog inser att det i långa loppet ger samhälleliga vinster av stora mått.

Jag hoppas jag förklarat hur jag ser saken tydligt nog nu? För säkerhets skull:

Alla elever innebär varenda en, oavsett förkunskapsnivå, oavsett talang eller begåvning, oavsett socialgrupp eller geografisk närhet till ett eller annan, oavsett kön eller kultur eller vilket annat sorteringsverktyg man kan tänka sig.

Ville bara få det sagt.

Kulturfyra

Kulturfyran blir ofta på gott humör av att lyssna på musik. Eller lycklig kanske? Vad är lycka?
Var blir du lycklig av? Idag blev jag fånigt lycklig av att läsa att det säkert inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att gå att lyssna på musik med Spotify, i mobiltelefonen.

Så den här två dagar försenade Kulturfyran får handla om Lyckan.

1. När kände du dig lycklig senast och vad berodde det på?

Alldeles nyss när min son retades med mig på bruten ryska, jag är fortfarande kvillrande skrattande i hjärtat.

2. Finns det någon musik eller låt som får dig att känna dig lycklig?

Det gör det. Mängder, massor, låtar och band av olika slag. Flera av dem har ni mött här tidigare, andra har jag kanske inte hunnit nämna än. Jane’s Addiction är ett av de band som höjer min livskänsla:

3. Finns det någon bok som gett dig lyckokänsla?

Den bok jag ännu inte läst.

4. Hur definierar du “lycka”?

Lycka är de där ögonblicken som fortfarande får din själ att glittrande när du tittar tillbaka på dem årtionden senare.

På ett öppet, obegränsat Internet

En elev frågade mig hur man gör en innehållsförteckning i Word på en Mac. Jag är ingen erfaren Macanvändare, men skickade ut frågan på Twitter och fick raskt hjälp av en gentleman från det stora landet i väster, det på andra sidan det stora havet ni vet. Uppenbarligen är gentlemannen i fråga mycket mer hemma på Mac än någon av oss, liksom de övriga unga männen från samma land, och från det andra stora landet i väster, den trevliga damen från en av öarna strax söder om det stora landet, samt den unga dam från det långa landet i väster, det på andra sidan kölen, som också genast erbjöd sin hjälp. Problemet var löst på mindre än fem minuter och innehållsförteckningen blev mycket bra.

Detta är en av anledningarna till att jag älskar Internet. Jag beskrev i ett tidigare inlägg nätet som en marknadsplats där många olika människor från många olika delar av världen möts, utbyter erfarenheter och varor, pratar, skämtar, lär av varandra och lär ut vad man själv kan.

Det är också anledningen till varför vi måste behålla Internet öppet och obegränsat. Överallt. I hela världen, så småningom.

Trafikradio

Jag fick ett mail igår, Hallå P3 frågade om de fick ringa upp mig och prata lite om elitskolor och profilklasser. Ja, visst, så trevligt. De ringde när jag precis klev av bussen vid jobbet i morse, men lastbilarna som dundrade förbi busshållsplatsen hördes lyckligtvis inte alltför mycket.

Ord med innebörd

Att det är skillnad på att vänta, att längta och att lämna vet de flesta. Man kan inte byta ut begreppen mot varandra utan att ändra hela innebörden i budskapet. Det gäller i lika hög grad, minst, underbart och uppenbart också. Att man byter hjärtat mot livet är inte fullt lika radikalt.

Det blir nog bra så småningom, även om det svajar i semantiken just nu.

Kulturfyran

När Kulturfyran skriver detta är det förmiddag på Kristi Himmelsfärdsdag. I Aftonbladet läser jag om en biolog och forskare som föreslår att kyrkan öppnar för alla, ja alla religioner borde få finnas där. Han skriver:

I dag på Kristi Himmelfärd firar vi att en gud som blev människa flög upp till himlen. Detta efter att ha kommit ner till jorden för att låta sig dödas för att kunna förlåta oss. Det här är en märklig berättelse som inte blir bättre av att vissa säger att man bör förstå den symboliskt. En symbol för vad? Godtrogenhet?

Tja, det får mig att vilja fråga er följande i veckans kulturfyra:

1. Har du läst Bibeln eller delar av den? Har du i så fall någon favoritdel?

Jag har läst hela, många gånger, den ingår dels i litteraturhistorian, dels i SO-blocket på högstadiet. Rut är en favorit som brukar uppskattas i de flesta grupper.

2. Har du läst något ur andra religioners skrifter?

Visst har jag det, eftersom jag undervisat i SO ingick det i arbetet.

3. Vad betyder religion för dig? Vad associerar du ordet religion med?

Religion är ett sätt att betrakta världen, att försöka finna förklaringar till det oförklarliga och en trygghet i en värld som känns otrygg och farlig.

4. Finns det någon bok som för dig är så viktig som Bibeln är för kristna, eller som inspirerar dig i dina livsval?

Nej. Livet är alltför komplicerat och föränderligt för att en enstaka bok skall kunna fylla en sådan funktion.

Ungdomar, skolor och brott

Mats på Tysta Tankar har under en tid nu funderat kring mansrollen, både utifrån sitt perspektiv som lärarutbildare och utifrån ett mer generellt samhällsperspektiv. Jag har ifrågasatt och diskuterat utifrån min utgångspunkt som naturligtvis är rätt annorlunda än hans. Vi har väl inte varit helt överens om perspektivet och slutsatserna, men inte helt oense heller alla gånger. Sakine Mandon tar också upp en diskussion kring mansroller i dagens Expressen. Hon placerar fokus på unga män i trasiga förorter, och på hur övriga samhället förhåller sig till dem.

I den franska musikgruppen Justices video ”Stress”, som sedan länge finns på You Tube, trakasserar ett förortsgäng sin omgivning. Okontrollerade arga killar ger sig på kvinnor och män, de rånar och slår folk. Eldar upp en bil. Fördomsfullt och stereotypiserande, populärt bland främlingsfientliga? Utan tvekan. Men det är också en ärlig skildring.I Sverige håller vi oss däremot till harmlösa pjäser där ”skådespelarna är nya och gamla svenskar”, som ska ge en bild av gängbråk.

Mandon, och jag håller med henne, är skeptisk till om projekt av den sorten gör någon skillnad för ungdomar som lever som ungdomarna i videon:

Värdegrundsutbildningar, kurser mot fördomar och projekt med tjusiga visioner spelar ingen roll. Likaså att journalister, som om det vore heroiskt, offentligt deklarerar att de är mot gatuvåld, mord och sjukdomar. Hur vore det att tona ner fluffet? En ung kille jag pratar med säger ”Att bara hänga och tugga solrosfrön är inte så spännande. När du suger i skolan och aldrig kommer få ett vettigt jobb blir det spännande med brott. När du dessutom tror att alla svenskar, som du knappt möter, är rasister, blir det ännu lättare att råna dem.”

Vi kommer aldrig undan skolan i diskussioner som dessa. Skolan är oerhört viktig för unga människor och oerhört viktig för ett samhälle. Ett samhälles värderingar både formas och speglas i skolan. I en nedsliten skola i en nedsliten förort, en skola med stora klasser, trasiga klassrum, trötta lärare och uppgivna elever, är känslan att samhället skiter fullständigt i de elever som går där. Det gäller både pojkar och flickor, unga män och unga kvinnor.

Men som Mandon skriver ”I dag står tyckare i kö för att visa att de bryr sig om invandrartjejer. Men vem bryr sig om förortskillar som slår och bråkar?
Om svenska killar som bråkar?” Jag säger inte att vi ska sluta bry oss om invandrartjejer, eller tjejer överhuvudtaget. Jag säger absolut inte att vi ska ta resurser från en grupp och flytta till en annan. Jag säger att vi måste vidga perspektivet så att vi kan bry oss om tjejer och killar, fattiga och rika, från medelklassen och underklassen, i fina villakvarter och slitna förorter, på samma gång.

Tro mig, det går.