ett vet jag som aldrig dör: dom över död man

Jonas Gardell skriver klokt i Expressen. Han skriver om ungefär detsamma som Johanne Hildebrant skrev om i Aftonbladet häromdagen, men från ett annat perspektiv. Gardell skriver om de efterlevandes behov av att den bild eftervärlden bevarar av den döde är den bild de själva helst vill se, och hur därför delar av den dödes verklighet och vardagstillvaro helt behändigt förtigs eller rent av förnekas.

”Till slut”, skriver Gardell, ”kanske Michael Jackson var absolut sig själv”

Kanske tar man ifrån honom detta när man, av välvillig respekt givetvis, väljer att fokusera på den sång och dansman han var för ett antal – hur många? 10? 15? fler? – år sedan istället för att låta hela hans jag vara en del av griftetalet? Genom att ta stor hänsyn till en grupp efterlevande ökar man ofta en annan grupps smärta.

Vägen till helvetet är stenlagd med goda intentioner, säger man. Läs Gardells ord, och försök se det allmängiltiga i dem.

Hur en gud blir till

Johanne Hildebrant skriver i Aftonbladet och ger uttryck för en viss förvåning över att Wacko Jacko försvunnit ut i kulisserna till förmån för ikonen Michael Jackson. ”varifrån kommer detta behov att upphöja enskilda individer och tillskriva dem gudomliga egenskaper, trots att man inte ens har träffat personen ifråga?” frågar hon. ”Beror det på att det är lättare att fokusera på en kändis än att ta itu med sina egna känslor och problem?”

Johanne Hildebrant har publicerat böcker där hon presenterar en teori om grunden till asagudarna. Hon presenterar där en värld där ett upphöjt prästerskap tillber naturgudarna. Till denna värld kommer ett annat folkslag med en annan kultur, en mörkare, hårdare, kallare kultur. Freja, en av de unga prästinnorna, möter en ung man från denna kultur, varma känslor uppstår men följs omedelbart av konflikter. Jag har inte läst alla böckerna, sanningen att säga har jag bara läst den första ty som berättare har Hildebrant gott om utrymme att utvecklas, därför kan jag inte berätta hur det går.

De arkeologiska och historiska källorna för Hildebrants teori är, såvitt jag förstår, inte helt tillförlitliga, men hennes teologiska filosoferande kring gudars ursprung är desto trovärdigare. Från andra platser i världen har vi både arkeologiska och historiska berättelser kring hur stora kungar, skickliga präster, härförare och till och med barder dyrkats som gudar, hur myter kring dem spunnits tätare och tätare tills det faktum att de faktiskt en gång var människor försvunnit ur människors minne och de helt och fullt lyfts upp till en tillvaro i en tänkt värld ovanför oss andra, dödliga.

Att Hildebrant nu verkar glömt att hon skrivit om gudars tillblivelse skulle av illasinnade personer kunna tolkas som att det inte är hon som skrivit böckerna som bär hennes namn, men låt inte oss gå den vägen nu. Det räcker med att det är beskrivet, och att det är ett väldigt vanligt fenomen i mänsklighetens historia. Relationen mellan fans och idoler är inte vanliga mellanmänskliga relationer, utan relationer mellan en rollfigur och åskådarens föreställning om denne rollfigur. Berättelser om rollfiguren, i modern tid berättade av media och papparazzis, i fornstörre dagar av kringvandrande barder, blir till legender som växer sig större än den människa som delar kropp och namn med rollen.

Vi behöver ha dessa gyllene människor högt där ovanför oss, där de tycks leva sina drömliv i en vackrare värld än vår. Även om verkligheten bakom kulissen är solkig behöver vi dem, som representanter och projektioner för våra drömmar.

Det detta behov säger om vår kultur, Hildebrant, är varken att den är morbid eller sjukligt kändisfixerad. Det säger istället att vi fortfarande är människor, och att vi fortfarande har förmågan att drömma om en gyllene värld ovanför vår egen trasiga, trassliga lerigt grå.

Det är tur det.

Krångligt

Det finns många olika sorters människor här i världen, och det är tur. Det är denna diversifiering som gör världen dynamisk, och det är den som driver oss, människor, framåt. Det är den som kommer att rädda oss från total undergång, och det är den som driver oss till undergångens brant.

I våndan över att söka efter rätt ord

Ibland sätter någon ord på det man själv inte kunnat finna rätt ord för. Då behöver man inte göra mer än länka, och tacka.

Tack.

Kulturfyra

Veckans kulturfyra är inspirerad av att sommaren verkar ha kommit på allvar och göteborgarna hade jättetur med det strålande vädret när deras allsång på Liseberg sändes i tv för första gången.

1. Gillar du allsång? Brukar du titta på allsång på Skansen, eller föredrar du att vara med och sjunga själv?

Jag gillar när folk sjunger tillsammans, och jag gillar att sjunga tillsammans med folk. Men jag gillar inte allsångskonceptet, det är alltför klämkäckt.

2. Allsången i Göteborg sänds från Liseberg. Vilket nöjesfält gillar du bäst, Liseberg eller Gröna Lund? Eller något annat? Eller gillar du inte nöjesfält?

Vid entrén till helvetet ligger ett enormt nöjesfält som man är tvungen att passera igenom för att komma vidare. Nej, jag gillar inte nöjesfält, varken stora eller små.

3. Finns det någon åkattraktion du vägrar åka?

Samtliga.

4. Sjunger du i badrummet?

Självklart, gör inte alla det? Det är ju enda gången jag kan sjunga opera!

Om Spotify igen

Vi har haft en lite vacklande inledning på vår bekantskap, Spotify och jag. De spellistor tjänsten erbjöd mig var väldigt fel för mig, italiensk disko och radiopop är inte, har aldrig varit och kommer, hoppas jag, aldrig att bli mina melodier. Deras utbud har stora hål i artisters och bands kataloger och vissa grundstenar fattas, helt enkelt. Dessutom har de en kategoriindelning som väl inte helt överensstämmer med min genreuppfattning.

Men nu har de gjort en uppgradering, och fått ordning på åtminstone ett av problemen. Rekommendationena jag får är plötsligt både relevanta och intressanta, så jag är glad att kunna säga att Spotify tar sig.

Nej, tyvärr, inte en enda inbjudning har jag kvar.

Lärmiljö


Klassrum ser ofta väldigt lika ut. Bänkar och stolar för eleverna, en whiteboard eller i förekommande fall en smartboard för läraren, och eleverna placerade i första hand för att alla ska kunna se whiteboarden och läraren där framme. Nästan oavsett ämne ser klassrummen ut så, med små variationer.

Betyder det att vi en gång för alla funnit den optimala pedagogiska klassrumsplaneringen och dito möbleringen? Eller betyder det att vi än en gång trillat dit på ‘så har vi alltid gjort’?

Det är klart att det är praktiskt med skrivplatser till alla elever när det måste skrivas, och det är klart att det är viktigt att alla ser vad som skrivs på tavlan. Men det är inte alltid det behöver skrivas på tavlan, och samtalet, det viktiga, oundgängliga samtalet, är ofta svårt att få någon riktig fnutt på i standardmöblerade klassrum.

Det finns alternativ. Inte för att ersätta, men för att komplettera. Se hur Robert Frost och hans elever förlorar sig i samtal kring det de just läst, i otvungna soffor och smått hemtrevlig miljö:


Visserligen sitter de alla vända mot Frost, men nog inbjuder sofforna till tämligen otvungen samtal, även studenterna emellan? Att de ser lite uppstyltade ut på bilden skyller jag på att de blir fotograferade.

Pelargångar inbjuder också till samtal, långsamma vindlande krokiga finurliga underfundiga kloka filosofiska samtal, samtal om statsskick, om böcker, om filmer, om livet och framtiden, om historia, religion och kultur. Varje skola behöver en pelargång eller flera, gärna en där man faktiskt kan gå runt utan att störa andra alltför mycket, och utan att bli alltför distraherad av världen omkring, likt den i Lyceum, men även raka fyller sin funktion.

Har man inga pelargångar att tillgå kan en vacker skolgård, gärna med tillhörande äppelträdgård, vara en god ersättare till pelargången:

Det är sommarlov nu. Låt oss fundera över våra lärmiljöer inför hösten. Kan vi variera den traditionella klassrumsmöbleringen för att göra inlärningssituationen för eleverna ännu bättre?