Följetongen Tvättstugan revisited

Jag blir fruktansvärt irriterad om någon snor min tvättid. Om jag går ner i den rätt mörka och otrevliga källaren och någon okänd grannes tvätt snurrar i maskinerna på min tid lyfter jag obönhörligen ut den under ilsket morrande.

Kommer någon däremot och frågar om det finns möjlighet att tvätta en maskin eller två under min tvättid säger jag nästan varje gång ja. Det finns utrymme att tvätta sex maskiner under ett pass, och jag tvättar sällan fler än tre eller fyra. Dessutom är det rätt trevligt med sällskap där nere.

Men jag vill bli tillfrågad, jag vill inte att det tas för givet att det är fritt fram.

Diagnoser och individer

Nattens Bibliotek skriver om den glädje och lättnad som ligger i att slutligen få sin diagnos när man under en lång tid känt att något inte stämmer. Hon skriver om ”Dyslexi, ADHD. Bipolär. Tourettes. Hjärnskada.” men kunde lika gärna skriva om MS, diabetes, reumatism. Diagnoser på symptom man måste förhålla sig till hela livet, ofta inrätta sig liv utifrån. Diagnoser som öppnar en dörr av information, av andras erfarenheter att ta del av, av förklaringar och möjligheter att få hjälp att underlätta vardagen och livet. Diagnoser som kan utgöra skillnaden mellan ett gott liv och ett miserabelt liv.

Det är bara en liten skillnad på de diagnoser Nattens Bibliotek radar upp och de jag la till. Omgivningens reaktion. Ingen skulle väl få för sig att säga något i stil med det McDanne skriver i en kommentar till hennes inlägg

Om vi ökade förståelsen, för att vi alla är individer, så skulle färre behöva få en diagnos

i en diskussion om reumatism eller MS? Ändå är dessa åsikter lika vanliga som maskrosor om sommaren i diskussioner om t ex dyslexi eller Tourettes. Det finns fortfarande en anda av att den diagnostiserade i själva verket är lat, ovillig, lite dum kanske, och skulle klara av det som är problematiskt bara h*n skärpte sig, la manken till, ryckte upp sig, tog sig i kragen. Ett skuldbeläggande som gör situationen mångdubbelt tyngre att bära för den diagnostiserade.

Och det är beklagligt.

Mad World

Jag önskar ibland att jag inte vore så cynisk, att jag blev chockerad, eller åtminstone förvånad, över att höra talas om hur en fd polischef, som officiellt inte bara betraktades som en hyvens snubbe utan rentav en förebild, en jämställdhetsivrare som enligt Expressens artiklar inget hellre ville än att ”Bekämpa all sorts våld. Fysiskt-, psykiskt-, krigs-, skövlings- och ”jag-tar-vad-jag-vill-ha-men-skiter-i-andra”-våld” inte var samma pärla bakom kulissen.

Men Göran Lindberg klarade till slut inte av att leva upp till den oklanderliga bilden. I hemlighet inledde han ett dubbelliv – där han verkar ha brutit mot alla de ideal han kämpat för. I stället för att ”bekämpa all sorts våld” och ”arbeta för att kvinnor och män ska behandlas lika” började Göran Lindberg, enligt misstankarna, förnedra unga kvinnor och tvinga dem till sex

Men jag blir inte chockad, och inte förvånad. Så mycket otäckt och obehagligt döljer sig bakom välklippta villahäckar och så hårt faller domen om det slipper ut i fel kretsar att det istället får växa i lönndom.

Världen är galen, och jag är alltför kallt cynisk för att förvånas.

Uppdaterad: ‘Elitens’ nätverk handlar inte enbart om politisk och ekonomisk makt.

Innan ni blir lika cyniska som jag, minns att dessa är undantag. De är inte regeln, men de är ett symptom.

Bra nog

Det sägs att en avgörande skillnad på killars och tjejers, och för den delen mäns och kvinnors, sätt att arbeta är att kvinnor petar och pillar med detaljerna, filar och filar, stressar, kämpar och inte känner att de får lämna ifrån sig ett arbete som inte är så perfekt det någonsin kan bli, in i minsta detalj, kosta vad det kosta vill! Män siktar på Bra Nog, och går sedan vidare.

Det stämmer i allt mindre omfattning, såvitt jag kan se – det blir allt vanligare att män har svårt att lämna ifrån sig saker och ting utan att de upplever att arbetet är perfekt, och helst lite till.

Martin Ezpeletas beskriver på Aftonbladet ett fenomenet ur en annan vinkel. Han skriver om hur han är ”övertygad om att svenskar har en osund relation till arbete”, hur svenskar ”inte kan lyssna på kroppen, eftersom de har ett gallskrikande samvete” och att detta är den direkta orsaken till den höga sjukfrånvaron. Han har ett förslag till lösning:

Sverige har inte råd att ha er sjuka. Så sluta insjukna!
Inse att ni har dyrkat fel Gud, att ni har stridit under fel fana.
Ni måste förstå att vara duktig inte får kosta er livet.
Ni måste sluta beundra ert fullspäckade schema, glorifiera stressen, förbränna er energis reservtank för en lite större reskassa, för en trappinne till i karriären, för en extra ryggdunk.
Sluta tro på löntagarens förnedrande värdighet!
Den som säger att ni ska arbeta åtta timmar, få betalt för hälften men jobba för det dubbla. En kapitalistisk och protestantisk ekvation, som avgör vem som får kakan och hur man fördelar smulorna.
Har samhället inte råd att ha er sjuka? Pallar ni inte med jobbet?
Slappna av. Sitt av tiden. Förhala. Dagdröm. Delegera. Fuska. Överlev!
Sjukskriv den omoraliska arbetsmoralen!

Han har rätt, så innerligt rätt! Jag hoppas sjuksköterskor, förskollärare, städerskor, kontorister och alla andra som ingår bland dem Ezpeletas kallar fotfolk läser hans krönika, och lyssnar. Bra nog räcker, vi förlorar mer än vi vinner på att springa livet ur oss i försöken att uppnå perfektionism.

Som människor, som individer och som samhälle har vi allt att vinna och inget alls att förlora på att ha rimliga krav på oss själva.

De ajabajande fingrarnas land

Povel, Povel, vi saknar dig! Du hade en förmåga att säga det så exakt och så elegant.

Garage

”Garaget fyller en central funktion i den västerländska framgångsmyten” kan vi läsa i SvD. Det är så centralt att företag faktiskt hyrt garage eller carportar när de känt att konceptet kan komma att lyfta för att kunna vara en del av garagemyten.

Att vem som helst, oavsett bakgrund, med lite uppfinningsrikedom kan bli en vinnare är ett av kapitalismens grundläggande löften. Det är en lockande och på samma gång oerhört manlig fantasi

En del av lockelsen i myten ligger, tror jag, i det där med ‘oavsett bakgrund’. Man kan bli en vinnare utan att förslösa dyrbar tid i skolbänken, utan att behöva utbilda sig eller egentligen anstränga sig. Det räcker att pula i garaget.

Men det är inte den enda funktion garaget fyller, framhåller artikeln:

Glöm den rostfria köksutrustningen, de danska designerlamporna och mosaikkaklet i badrummet. För oss män i den begynnande medelåldern finns inget mer statusfyllt än ett iskallt och unket doftande skrymsle fyllt av bråte. I en intervju i denna tidning från i höstas redogjorde den hyllade författaren Daniel Sjölin för sitt beslut att överge den utblottade tillvaron som författare och i stället satsa på karriären som programledare i tv. Orsaken var att han ville ge sina barn ett garage. ”I garaget finns medelklassens kronjuveler”, hävdade han. ”Bilen, takboxen, skidor till alla, långfärdsskridskor, campingutrustning, allt det där som författare måste låna om de ska göra något sådant”

Dessutom tror jag det handlar om trygghet. En plats där man får vara sig själv, bakom en stängd garagedörr där ingen ser ens små icke politiskt korrekta sidor, de där som måste döljas för att man är rädd att de skulle dömas som vore de fåniga mössor på en facebookbild, trots att de varken är farliga, skamliga eller skrämmande utan är de sidor som gör oss mänskliga. Weezer ger sin syn på saken:

In the garage
I feel safe
No one cares about my ways
In the garage
Where I belong
No one hears me sing this song
In the garage

Experiment

Jag gjorde ett socialt experiment för inte så länge sedan. Jag presenterade mig omväxlande som arbetslös, städerska och långtidssjukskriven. Det var nyttigt. Fler borde prova. Det är en markant skillnad i hur man blir bemött gentemot hur man blir bemött om man traskar in som den akademiker och lärare man är till vardags.

Vi lever i ett väldigt kallt samhälle, och då pratar jag inte i första hand om snöstormen.