Archive | mars 2010

Bokfrågornas ABC

Bokstaven S står på programmet när det är dags för den nittonde delen av Bokfrågornas ABC:

1. Jag är en språknörd. Lika bra att erkänna att en boks språk har stor betydelse för vad jag tycker om den. Vilken författare har det bästa språket enligt dig?

Som frågan är formulerad är den, i mina ögon, oerhört svår att svara på. Bästa språket, är det språket som bäst passar till berättelsen, det mest poetiska språket, det mest fantasifyllda språket, det vackraste språket, det mest intressanta språket, det mest musikaliska språket eller är det kanske den författare som skriver så innerligt att man knappt lägger märke till språket?

Jag väljer att tolka det som vackraste språket, och lyfter fram Margaret Atwood. Hon är både poet och författare, och det återspeglas i hennes skönlitterära texter, prosaspråket flyter fram lika lätt som i hennes dikter.

2. Det vimlar av syskon i böckernas värld. Vilka är dina favoriter?

The Endless i Neil Gaimans Sandmanserie, en syskonskara äldre än någon annan entitet här i världen.

3. Sagor hör bandomen till, men funkar även för vuxna. Vilken saga tyckte du bäst om som barn? Har du samma favorit nu?

Jag minns min barndom mycket vagt, och har inget minne alls av vilken saga som kan ha varit min favoritsaga. Jag hade många böcker, jag var tidig med att lära mig läsa och har ett tydligt minne av att böcker var viktiga för mig, men mer än så kan jag inte säga. En av mina favoritsagor nu, som tämligen vuxen, är Roald Dahls Matilda, en oförvägen liten tös.

4. Jag läste Fallet Vincent Franke för någon vecka sedan och Christoffer Carlsson har gjort ett soundtrack till den. En spotifylista som du hittar här. Gör ett soundtrack till en favoritbok. En låt, fem, tio eller kanske fler.

Intressant, och svår, uppgift. Jag väljer, efter viss vånda, The Historian igen. Soundtracket har egentligen mindre med historien som sådan att göra och mer med stämningen.

Vilken webbläsare använder du?

När saker och ting på Internet inte fungerar som det är tänkt brukar jag fråga människan som ber om hjälp vilken webbläsare de använder. Ofta får jag samma svar (inte för att racka ner på någon men ett blått e är inblandat) men ibland kommer varianter. Idag fick jag en ovanligt nyttig variant:

- Vilken webbläsare har du?

- Jag har den nyaste Windows, den Vista.

- Det är operativsystemet det ja, bra att veta. Tack tack. Och vilket program använder du för att gå ut på nätet?

- Internet.

- Ja, precis. Vilket ikon klickar du på för att nå Internet?

- Vaddå ikon? Jag klickar på Internet! Jag har Bredbandsbolaget om du nu absolut måste veta!

- Det är din leverantör, det är också bra att veta, tack tack. Hur ser bilden du klickar på när du klickar på Internet ut?

Det var ett blått e.

Det är mycket nyttigt att då och då påminnas om att man bör vara ödmjuk och inte förutsätta att saker man själv tar för givet är lika självklara för alla. Det är lätt att man tror att man uttrycker sig tydligt men om den tillfrågade inte känner till begreppet man frågar efter blir konversationen mer goddag yxskaft än verklig kommunikation.

En webbläsare är alltså det program man använder för att läsa informationen som finns på Internet. Man kan kalla det själva porten till Internet, om det blir lättare att förstå. Några vanliga webbläsare är Internet Explorer, Firefox, Safari och Google Chrome. De är lika på många sätt, men en del sidor på Internet fungerar inte ihop med vissa webbläsare. Därför frågar man, när man via mail eller telefon ska hjälpa någon att hitta orsaken till att det inte fungerar på någon annans dator, vilken webbläsare personen har.

Monarkiskatt

Martin Ezpeleta föreslår att vi ska göra med monarkin som med kyrkan – införa en frivillig skatt där hågade som trivs med systemet med monarki och kungahus betalar, och de som tycker det hela är onödigt helt enkelt låter bli.

Jag föreslår att man inför en särskild och frivillig monarkiskatt.
Den som inte vill klippa av navelsträngen till medeltiden, betalar.
Vi andra slipper. Det funkar ju bra med kyrkan.
Det vore rättvist och demokratiskt. Två ord vi vanligtvis inte associerar med kungafamiljen.

Ett utmärkt förslag, jag instämmer helt och hållet.

Den farliga okunskapen

Bjästa är en vacker lite ort, den ligger mycket vackert, idylliskt skulle man rent av kunna benämna den. Den sortens ort man ofta hör småbarnsföräldrar prata om med längtan i rösten, den sortens ort dit man flyttar för att ge barnen en trygg uppväxtmiljö.

Men där finns okunskap. Där finns en präst som åtnjuter stort anseende i bygden men nu är rikskänd för sitt tydliga ställningstagande för den våldtäktsdömde unge mannen, och sin förmåga att inte ens tänka på den våldtagna flickan, och en rektor som är rikskänd bland annat för att hon inte ens klarar av att läsa texter på internet. Och där finns människor som inte förstår vad fingerade namn betyder, och därför tvingas nu ännu en ung människa fly undan mobben.

Alla Bjästabor är inte så grundligt okunniga som man kan få intryck av efter de senaste dagarnas mediauppmärksamhet, och Bjästa är inte unikt i något avseende. Denna okunskap, denna inskränkthet, denna provinsialism och detta förakt mot utsocknes tänkande och kunnande finns överallt. I små orter där genomströmningen av människor är liten, där den sociala kontrollen är järnhård och den som ‘gör sig till’, ‘förhäver sig’ och ‘tror h*n är något’ genom att studera och utbilda sig eller sticker ut genom att – ve och fasa – vara homosexuell drar förakt över både sig själv och sin familj.

Det finns bara en enda sak som hjälper här. Nej, inte några bibliska bestraffningar där de får ‘känna på’, inga hämndattacker eller avfolkningsprojekt. Det handlar inte om att vi ‘andra’ ska få våra primitiva känslor bejakade eller få känna oss präktiga.

Det som behövs är utbildning, och de vidgade horisonter som kunskap innebär. Det gäller i Bjästa, det gäller i Rödeby och det gäller i Stockholm. Okunskap kan endast botas med kunskap.

Inte så häftigt som hämdattacker med stora svärd, men bättre på lång sikt.

Vägd, mätt, värderad

Det är mycket skriverier och prat om prestationsprinsessor och glidarelever i de svenska skolorna just nu. Jag har också skrivit om det tidigare, och nu gör jag det igen.

Att det nuvarande betygssystemet är ett trubbigt och svårtolkat instrument är nog de flesta medvetna om. Det är oklart vad som betygssätts, det är oklart hur betygssättningen egentligen går till, det är oklart för den som tar emot eleven vad det satta betyget egentligen säger. Kopplingar mellan skolors status, lärares lön och tjänstgöring och betygssnitt har gjort betygssituationen än värre och luddigare än någonsin, och resultatet har blivit en konstant ökande känsla av osäkerhet hos eleverna – vad kommer på betygen, och vad kommer inte? Är provresultatet det viktigaste, eller prestationen i klassrummet? Hur tungt väger grupparbetesprocessen i jämförelse med de individuella inlämningsuppgifterna?

Somliga elever lägger ner enorm energi på att tolka lärarna, att försöka räkna ut vad varje lärare vill ha och leverera just detta till den läraren. Andra elever lägger energin på att lära sig saker och ting istället, väl medvetna om att de kanske inte kommer att få toppbetyg i alla ämnen men till freds med insikten att de kommer att ha kunskaper med sig. Ytterligare andra ger upp inför systemet, somliga högljutt protesterande, andra tyst och diskret.

Nu får vi en ny skollag, ett nytt system, förutsatt att de lyckas få ordning på saker och ting i regeringen, men så länge det gamla tänkesättet finns kvar hos lärare och skolledning, och inte minst hos skolpolitiker, lär skillnaden för eleverna bli marginell.

Debatten om glidarelever och prestationsprinsessor (de finns av alla möjliga kön, kom ihåg det) har initialt handlat mycket om vad vi kan göra för de stackars pojkarna som halkar efter, men börjar nu glida över till prestationsprinsessornas situation. De är, som mycket riktigt framhålls i artikeln i Aftonbladet, inte problemet, och de förtjänar inte att tvingas stå tillbaka för någon annan. De förtjänar både sina höga betyg och uppmärksamhet, beröm och stöd från oss omkring. De förtjänar dessutom en skola där de ges möjlighet att fokusera på sin egen kunskapsutveckling, en skola där lärarna är tillräckligt ämneskunniga för att kunna guida dem vidare, en skola där lärarna ser dem som individer och tror på dem. Och vet ni, glidareleverna förtjänar samma sak, liksom de högljutt protesterande och de tysta som gömmer sig.

Det är dags att vi slutar väga, mäta och värdera eleverna och övergår till att väga, mäta och värdera deras kunskapsnivå. Det är dags att vi slutar le överseende åt charmiga latoxar istället för att förvänta oss att de ska göra sitt bästa. Det är dags att vi slutar belöna fjäsk, trots att fjäsket smickrar vårt eget ego som lärare, och börjar belöna kunskapsutveckling. Det är dags att vi slutar bestraffa sunda protester och istället lyssnar till vad det är de säger.

Kort sagt, det är dags att vi väger, mäter och värderar vår egen insats, som skola. Vi ska förmedla och utveckla kunskap, inte stressa sönder eleverna.

Nätet och verkligheten

SvD skriver om hur barn och ungdomar lämnas ensamma på nätet och hur vuxna är blinda för nätmobbning. Givetvis är det den västernorrländska händelsen som utgör utgångspunkten, där rektorn framstod som osedvanligt velig och oinformerad när reporten ifrågasatte att varken hon eller lärarna tagit del av det som skrivits på bland annat Facebook.

Skolorna är för dåliga på att arbeta mot mobbning och förföljelse på nätet, trots att Skolverket kräver att så sker. Det menar samtliga experter som SvD har talat med.

–Det är ett stort fel, för det som händer på internet är en stor del av ungas liv. En kommentar eller en bild som läggs upp finns kvar på ett annat sätt, säger Johnny Lindqvist, som arbetar med ungdomskommunikation på kommunikationsbyrån Dist.

Psykologiprofessorn Ann Frisén, som forskar om nätmobbning, håller med om att skolorna är dåliga på att hantera mobbning på nätet:

–De vuxna är frånvarande och ingen säger ifrån. Barn och unga är lämnade ensamma.

Det ligger mycket i det. Vet ni att det faktiskt finns lärare som argumenterar att ‘skolan ska vara en fristad från Internet’? Nej, det var inte tjugo år sedan detta sades, det är inte ens tjugo dagar sen. Det är en oacceptabel situation. Om det verkligen är som Bjästarektorn försökte hävda att lärarna helt enkelt inte kan använda internet utan behöver utbildning så bör samtliga sveriges kommuner genast åläggas att avsätta pengar och tid för sådana utbildningar.

Även Cecilia Nauclér, som är presschef på Bris, är kritisk mot skolans och vuxenvärldens syn på unga som trakasserar andra unga.

–Ofta ser man det som en konflikt mellan barn, men det är det inte. Det är en kränkning mot en person och det är kriminellt. Men skolornas åtgärder är ofta halvhjärtade och den utsatta blir inte alltid betrodd, säger hon.

Anders Ahlqvist, biträdande chef på it-brottssektionen vid Rikskriminalpolisen, menar att många – både offer och förövare – inte förstår att hot på nätet är lika allvarligt som andra hot.

–Internet är precis samma sak som i fysiska världen. Det är ingen skillnad i ansvarsfrågor och det verkar som att många har svårt att fatta det, säger han.

(Vilket plötsligt, helt utanför vad jag planerat att skriva om, får mig att undra om den hotfulle person som är huvudorsaken till att jag skriver halvanonymt fortfarande jobbar på den skolan han jobbade på då? Är om han är lika hotfull och otrevlig i verkliga livet, tro, eller om han också är en sån som beter sig som en rå sälle på nätet men visar upp trevligare sidor för sina nätovana kollegor? Nå, det lär vi aldrig få reda på, så tillbaka till det vi pratade om)

Anders Linder skriver också i SvD apropå Bjästasituationen om faran i att försöka låtsas att nätet inte är en del av verkligheten:

Samtidigt som Bjästa självklart är en väckarklocka för många när det gäller vikten av att vuxenvärlden inser att den måste engagera sig i internetkulturen för att faktiskt förstå vilken verklighet de unga lever i så visar de senaste dagarnas diskussion också hur lätt det är att gå fel i den här debatten.

För det räcker ju att kika på världen utanför nätsidorna för att se att den i det här fallet såg precis likadant ut där som på internet. De förfärliga digitala trakasserierna och den djupt obehagliga mobbmentaliteten var bara en spegel av den fysiska verklig- heten vilket manifesterades med nästan övertydlig symbolik i ortens kyrka, på skolavslutningen.

Internet är inte längre ett medium som är skilt från resten av världen. Det går inte att betrakta nätet som en separat företeelse som det går att gå in i, rota runt, fixa till och därmed tro att man har löst några samhällsproblem.

Att låtsas att nätet inte finns, eller är något litet nördintresse man kan bortse ifrån är ungefär lika verklighetsanknytet som att låtsas att Grönland inte finns. Vi kan inte längre bedriva en skola där rektorer velar runt och skyller på att de inte gått ‘kursen’, det är pinsamt och farligt.

Det krävs ingen IT-strategi, det krävs en uppgradering av skolornas datorparker och lite intresse för världen. När höstterminen börjar känner alla sveriges lärare till nätet, är vi överens om det?

Skolchefen och den sociala kontrollen

I Expressen uttalar sig skolområdeschefen i Ö-vik, Anders Fager, om Bjästaskolans agerande efter våldtäkten och orsakerna till den situation som uppstod. Den bild han väljer att förmedla är helt enkelt att den som rår för att det gått så långt som det gjort är mamman till den fjortonåriga flicka som utsattes för oral våldtäkt på en skoltoalett. Fager säger, enligt lokaltidningen Allehanda, att skolan gjort vad den kunnat:

Skolchefen Anders Fager hävdar att skolan inte har gjort för lite.
– Vi har bland annat haft temadagar om kamratskap och sex- och samlevnad. Vi har också samlat föräldrar och barn, en handfull elever, de som mamman och dottern tyckte gjorde sådana här saker. Det gjordes också några polisanmälningar om kränkningar, men de lades ner, säger han.

men, fortsätter Expressen:

en del av killarna som blängt kan ha blivit provocerade av att skolpersonalen agerat – och att det kan ha gjort det värre för Linnea.
Anders Fager använde ordet ”överbeskyddande” när han pratade om Linneas mamma och hennes kamp för dotterns trygghet på skolan.
- Vi fick bort att de kommenterade och att de kanske gjorde gester och tecken åt henne. Och där kanske man hade kunnat accepterat att man fick ner det på den nivån. Längre kom vi inte, vi kunde inte få dem att sluta titta och snegla.

I många små, isolerade delar av samhället råder, som vi talat om tidigare, en hederskultur. Vem man är och vem som umgås med en avgör helt vilken handlingsfrihet man har, vilken respekt man åtnjuter och vilka rättigheter man har att ställa krav. Vi har tidigare sett hur vuxna och ungdomar tog ställning för pojken, hur bekantas bekantas ord hölls för sannare än DNA, antingen för att bekantas bekantas ord passade in i den världsbild man har eller för att det upplevs viktigare att hålla sig väl med rätt människor på orten än att ta ställning. Det vi ser här i skolområdenschefens ord visar andra sidan. Mamman till en våldtagen fjortonåring ställer krav på skolan att agera för att skydda flickan, och skolchef kommenterar:

- Om det varit en annan förälder kan jag lova att det här inte hade gått så långt, sa han

Så här ser denne skolchef ut:

Min tredje halva

Nej, kamrater och mötesdeltagare, det är varken nyttigt, utvecklande eller motiverande för mig att jag glömde min tredje hjärnhalva härom morgonen. Det är bara stressande. Jag tog inte alls illa upp av era kommentarer, och vill inte att ni ska känna er skamsna, men jag vill ta tillfället i akt och berätta om en sak:

Jag skämtar inte när jag talar om mig själv som tankspridd, det är blodigt allvar. Utan telefonen med kalender och larm, utan den förträffliga anteckningsfunktionen i densamma har jag ingen möjlighet att veta att jag inte glömt något inbokat möte, jag vet inte om vi hann med allt det vi skulle hinna med på förra lektionen, jag vet inte vilka som var där eller med vem jag haft utvecklingssamtal och med vem jag inte haft det.

Den telefon jag har nu har utan överdrift inneburit ett helt nytt liv för mig. Plötsligt ligger jag inte två steg efter hela tiden. Jag slipper ursäkta mig för bortglömda möten flera gånger i veckan, jag slipper ha ångest för att jag glömt mina anteckningar på okänd plats och de är helt borta, eller att jag ska förlägga kalendern eller glömma att uppdatera den på skolans nätverk eller den i papper. Kalendern i telefonen synkroniserar sig snällt med den på nätverket medan jag laddar dess batterier, det gör inget att jag glömmer sånt. Jag minns vad jag ska handla, eftersom jag har listan i telefonen i stället för kvar hemma på köksbordet. Jag behöver inte missa bussen eftersom jag har internet i telefonen och kan kolla när den går, trots att jag är inkapabel till att hålla siffror och därmed busstider i huvudet. Och tack vare att jag slipper oroa mig för allt detta har min vardagsstressnivå sjunkit många nivåer, och mitt närminne börjat fungera bättre än det någonsin gjort tidigare.

Jag kan inte i ord förklara vilken lättnad det är.

Jag minns fortfarande inte födelsedagar eller helgdagar, jag glömmer varför jag gick till förrådet och hämtar papper till skrivaren när det är whiteboardpennor jag behöver, jag glömmer att lämna in tidrapporter men det är en mycket liten del av den ständiga ångesten över allt jag glömde bara för ett år sedan.

Att käckt säga att det var bra för mig att vara utan telefonen en dag är jämförbart med att säga till en synskadad att det var bra och utvecklande för honom att vara utan sin käpp en dag. Han hade sannolikt överlevt det, precis som jag överlevde dagen, men det hade varit en kamp och han hade fungerat många gånger sämre. Tankspriddhet kan verkar vara en lustig bagatell, men tro mig, den är ett dolt handikapp av rang.

Kaffe

Det där kaffet var riktigt, grundligt äckligt. Hur länge hade det stått? Hade det bränt fast i botten? Nej, det får bli te om vi ska fika fler gånger på det stället.