Jag har precis nyss lärt mig att man kan importera sin gamla blogg hit till WordPress, så nu gör jag det. Om detta ställer till total förvirring (dvs värre än vanligt, alltså) ber jag om ursäkt redan nu.
Uppdaterad: Det ser ut att ha fungerat. Detta är antagligen bara spännande för mig =)
Eja skriver så vackert om hur det kan vara att gå på folkhögskola, och jag förstår precis varför jag inte kan låta bli att ständigt gaffla om skolan – att lära sig studera, det borde alla få uppleva.
På lekplatsen leker fyra unga människor. Nej, låt mig omformulera mig – på lekplatsen sitter en mycket ung människa i rutschkanans nedre del och gråter övergivet. Två något lite äldre står ett par meter därifrån och förklarar för varandra hur de inte alls gjorde just något, absolut inte hårt och hur det under alla omständigheter inte kan ha gjort ont, egentligen, och en fjärde, ytterligare något lite äldre, tar plötsligt initiativet, springer bort mot gungbrädan och ropar åt de andra två att komma med. De skrattar och har synbarligen rätt kul tillsammans.
Den lilla människan sitter kvar och gråter.
Femtonåringen som går förbi på väg hem tvärvänder på klacken, marscherar förbi de tre på gungbrädan och går fram till den lilla. Hon sätter sig på huk framför henne, pratar med henne med vänlig röst, torkar tårarna och tröstar. De tre på gungbrädan tystnar först, och sen börjar den äldste försöka förmå de yngre att gå och be om ursäkt. De vill inte, ingen av dem anser att de gjort något fel när de dängde till den minsta.
Den minsta människan av de fem på lekplatsen reser sig från rutschbanan, femtonåringen borstar av henne och lirkar fram ett litet skratt. Tillsammans går de mot gungbrädan där ursäkterna, trots att de sitter långt inne, ändå kommer. En imponerad röst frågar den lilla om hon är bekant med femtonåringen. Det är hon inte. Femtonåringen stryker henne vänligt över håret, säger hej då, ha det så bra och fortsätter sin promenad hemåt.
Solen sjunker mot horisonten och svalorna skriker på försommarhimlen.
Det gäller det här med utvärderingar i skolan igen. Alla är inte helt glada åt konceptet, generellt eller i enstaka situationer. Skolor och högskolor protesterar när de upplever att de inte fått tillräckligt med tid att åtgärda de områden där de fått kritik innan åtgärder sätts in från högre ort.
Jag vill hävda att utvärderingar är ett viktigt verktyg i det pedagogiska arbetet – genom att utvärdera kommer man åt de aspekter som inte framgår på prov eller i samtal. Man får en generell bild av sitt eget arbete och en god möjlighet att förstärka det som fungerar och förändra det som gått fel.
Alla är inte för betyg heller, många är emot betyg. I Agenda upprepar Maria Wetterstrand gång efter gång att MP är helt emot betyg på sexåringar. Hon talar till känslorna hos tittaren när hon beskriver hur ”sexåringar kommer till skolan med tindrande ögon och vill lära sig saker. De längar efter att få gå i skolan för att de tycker att det är kul! Och så ska de stämplas med ett betyg!”
Jag har lite svårt för den retoriska bilden med betyget som en stämpel. För mig låter det som om den som säger det hävdar att det betyg som sätts i sexan är det betyg eleven kommer att få i handen och ta med sig till gymnasiet, eller till universitet eller högskola för den som vill det. Betyget är en ögonblicksbild, ett slags stenografi som talar om hur elevens kunskapsnivå ser ut, just där och då, i förhållande till betygskriterierna i givet ämne. Den retoriska bilden talar också känslospråk, och antyder att betyget inte bara talar om kunskapsnivån, utan också säger något om eleven som person och kommer att forma elevens framtida personlighet.
Det är lite bekymmersamt. Jag är rädd att dessa känsloretoriker riskerar att göra mer skada än nytta, och med sina svulstiga ord laddar betygen med just dessa värderingar. Känsloretorik är ett oerhört effektivt verktyg i svensk politik, men jag vill ändå mana till viss försiktighet här, dagens barn och ungdomar är tillräckligt utsatta som det är.
Idag känns det som en finsk tango är vad vi behöver, eller vad säger ni?
Kära okända som sökte på ”orkar inte dölja ADHD” och hamnade här (kära alla andra också, givetvis, men i synnerhet just du i detta inlägg),
Jag hoppas du fann något av det du sökte i Ejas gästinlägg, jag skulle bara vilja lägga till ett par ord. Många människor i vårt samhälle går omkring och lägger enorma mängder energi på att kompensera för och dölja sina bekymringar – det gäller ADHD, Asperger, hörselnedsättningar, ryggproblem, magproblem, depressioner, ätstörningar, sorg och en massa annat som egentligen inte alls är något att skämmas för. Detta döljande sänker livskvalitén brutalt.
Tänk om vi, som samhälle, kunde släppa lite på våra krav på perfektion hos oss själva och dem omkring oss. Acceptera att alla är olika, alla har sina fel och brister, många är lite kantstötta utan att för den skull vara sämre människor.
Jag ville gärna ge dig rådet att strunta i att dölja det, att vara dig själv öppet och stolt, men jag vet att det finns en risk att människor skulle se annorlunda på dig då. Sånt händer. Du kommer också att få höra ”så har alla det ibland” och du kommer att uppleva hur människor omkring dig försöker förminska betydelsen av dina bekymringar. En del kommer att göra det av missriktad välmening, för att inte få dig att känna dig mindre värd. Det är klumpigt, men snällt på något vis. Ha överseende med dem. En del kommer att göra det av avund och rädsla för att de ska få större börda att bära. Ha överseende med dem också, de begriper inte bättre. Somliga kommer att göra det av rädsla för att deras egna svagheter ska komma att avslöjas. Se vänligt på dem, men låt dem inte ta ut sin rädsla på dig. Sen finns det de som gör det för att de faktiskt känner sig lite bättre, lite finare, lite överlägsna. Dem ska du inte ha överseende med, då sliter de dig i bitar. Se dem i ögonen och stå på dig. Du är lika bra, lika fin och på samma nivå som dem.
Låt bli att dölja det om du vill. Ju fler som orkar ta det steget desto lättare blir det för var och en, men alla är inte skapta för att stå på barrikader. Kom bara ihåg att du, precis som du är, duger bra.
Helt vänligt låter de mig publicera en bild på dem, tagen i eftermiddags. Den yngste tar studenten om en vecka, den älste är på väg att flytta ut.
Igår var de små. Jisses så fort tiden går!
Ni vet hur det kan vara ibland i diskussioner. Man känner att man har rätt, man vet ända in i benmärgen att man har rätt och man försöker på alla sätt få den man pratar med att lyssna och hålla med, gärna häpna över ens gnistrande argumentation men åtminstone hålla med. Men istället för att låta sig övertygas och byta ståndpunkt håller tjockskallen man pratar med fast vid sin egen åsikt, och har dessutom mage att ifrågasätta och peta sönder ens fina upplägg.
Man kan bli frustrerad för mindre!
Då är det lätt att man klämmer till med en lagom försmädlig kommentar om diskussionsmotståndaren istället. Bara för att få dennes uppmärksamhet. Det är mänskligt, och händer oss alla ibland, särskilt om vi känner att vår argumentation inte riktigt håller att granskas. Det behöver inte betyda att man har fel, ibland betyder det bara att man inte riktigt tänkt igenom det man vill säga, men den där sista kommentaren, den som liksom är avsedd att få oss att ändå framstå som om vi slutar på topp, funkar den verkligen så?
Nja. Inte varje gång, kanske.
Men det gör inte så mycket, vi måste få lov att vara människor, även i diskussioner.
Jag läser i SvD om hur Sverige åkt ur melodifestivalen, underrubriken på förstasidan fångade mig: ”Inget fiasko alls, tycker melodifestivalforskare” och jag klickar genast upp artikeln. Tänk att det finns någon som faktiskt forskar på melodifestivalfenomenet!
Forskaren i fråga heter Alf Björnberg och är professor i musikvetenskap vid Göteborgs universitet, läser jag. Han skrev en avhandling om just melodifestivalen år 1987 och har fortsatt forska i ämnet, berättar SvD. Mer har inte tidningen att säga om honom, så jag fortsätter till Göteborgs universitets hemsidas artikel om professorn, och där läser jag vad han själv har att säga om sin forskning:
I min doktorsavhandling från 1987, som handlar om musiken i den svenska Melodifestivalen sedan slutet av 1950-talet, undersöker jag hur den breda populärmusiken förändras över tid. Min forskning har därefter främst varit inriktad mot populärmusikanalys, populärmusikhistoria samt olika aspekter av musik och medier, såsom musikvideoanalys och radiomusikhistoria.
För närvarande (2010) arbetar jag med ett forskningsprojekt kring musikteknologins kulturhistoria i Sverige, ett projekt som syftar till att undersöka hur människors musikanvändning, musiklyssnande och föreställningar kring musik har förändrats till följd av musikens teknifiering och medialisering från slutet av 1800-talet fram till idag.
Coolt! Tänk att populärmusik faktiskt tas på så stort allvar. Det gör mig alldeles glad att veta, musik är en sån viktig del i kulturen, och betyder så otroligt mycket för så många människor.
Anne-Marie Körling skriver i sin krönika på Lärarnas nyheter om hur lärarkåren talar om sitt yrke, och det är viktigt det hon säger:
Så gör vi sanningar om eländet i skolan. Vi berättar om läraruppdraget med gnällord och målar in oss i olika hörn. Det blir mer och mer sant ju oftare vi berättar historien. Att vi sedan inte får någon yrkesstatus eller att yrket inte är attraktivt för de unga, ja vad kan vi förvänta oss?
Jag säger det igen: Det är viktigt det hon säger, vi bör lyssna – skolan beter sig som den där släktingen ni vet, nästan alltid en kvinna, ofta medelålders eller mer, som ordnar allt till släktkalaset. Hon lagar mat, hon fixar lokalen, hon bjuder in, bakar överraskningstårtan, ordnar musiken och delar ut uppdrag till människor – små detaljer som för henne är livsviktiga, men för den som fått uppdraget kanske inte spelar lika stor roll (vad gör det för skillnad egentligen om servetterna är grå eller gråblå?) allt medan hon signalerar på alla upptänkliga sätt att hon verkligen får slita medan övriga… Men varje gång någon frågar om hon behöver hjälp eller, gud förbjude, själv tar något initiativ ler hon ett pressat stressat leende och svarar att nej, det behövs inte, hon fixar det. Gå och roa sej istället.
Den är lite lockande i sin självrättfärdighet, martyrrollen, den ger en viss makt, alla går omkring och har dåligt samvete och mår lite sämre än de skulle gjort om man hjälpts åt, men den ger varken status eller inflytande. Körling fortsätter:
Tänk om vi kunde göra en liten synvända. Vi kunde med stolthet säga att vi har det mest utmanande arbetet som man kan ha. Det är så innehållsrikt och så varierande att det nästan inte går att förutsäga hur dagarna ska bli. Och allt lärande som vi skapar, ja ni skulle bara veta! Men då måste vi ju också ha ett innehåll som vi gärna pratar om och diskuterar. Dessvärre sitter vi där med vår bristsyn och talar mer form än innehåll. Och form — det är vad tid handlar om.
Vågar vi? Släppa martyrrollen och våga chansa på att vi är uppskattade ändå, att festen blir bra i alla fall, trots att servetterna kanske till och med råkar vara signalröda när de tillslut kommer på bordet? Vågar vi sluta vifta med hur hårt vi sliter och istället börja prata om det roliga, viktiga och givande?
Jo, vi vågar. Kom igen, visst vågar vi?
