Monaeffekten

Det kan tyckas se mörkt ut för Mona Sahlin och det rödgröna samarbetet just nu. Utöver den opinionsmätning som publicerades där Sahlin hamnar bland de tre sista pågår, enligt media, en smutskastningskampanj mot henne – ett email som sägs vara skrivet av henne cirkulerar och fnissas åt. Bakom kampanjen ligger, sägs det, en moderat politiker från Gnosjö. Någonstans antyds att det kan vara en reklambyrå som ligger bakom tilltaget. Möjligen är det båda.

I DN uttalar sig socialdemokraternas Ibrahim Baylan i frågan, och förklarar att

förtalskampanjen mot Sahlin ökat i styrka sedan statsråden Mats Odell och Sven Otto Littorin kallat de rödgrönas budgetalternativ för Tobleronepolitik. Han menar att det gav ett sorts grönt ljus till valarbetarna.

– Vi får allt fler tecken på att det ökar i spridning. Därför kräver jag nu att den moderata partiledningen agerar och ger en tydlig signal att det inte är acceptabelt att falskeligen sprida uppgifter vars syfte bara är att misskreditera Mona Sahlin, säger han.

Det antyds också lite här och där, som vanligt när det gäller kvinnliga politiker, att det är just könet och inget annat som ligger till grund för kampanjen. Jag är skeptisk, vore det så enkelt skulle t ex även miljöpartiets Maria Wetterstrand mötas av samma misstro, skulle hon inte?

Vara hur det vara vill med den saken, men ett bör man klart för sig: opinionen börjar vända, och Monaeffekten börjar få en annan innebörd. Förtroendet för henne ökar knappast, och hon imponerar inte med sitt sätt att hantera den här krisen heller, men hon börjar få sympatier. Folk börjar tycka synd om henne, och se på henne med mindre fördömande.

Vore socialdemokraterna och de övriga i det rödgröna samarbetet lite strategiska skulle de släppa allt fokus på alliansen som en het potatis och rida på sympativågen nu, passa på tillfället att slå på trumman för den politik man skulle föra om man skulle vinna valet i höst och inget annat. Jag tror inte man kommer att göra det, tyvärr, jag tror man kommer fortsätta på den inslagna linjen och fokusera mer på att anklaga alliansen, och därigenom lyfta fram dem och deras politik än mer, än på att framhålla sig själva.

Det, däremot, är en förlorarstrategi, med eller utan Monaeffekten.

Mer från Barcelona

I Barcelona finns en konstnär som heter Alex Noriega vars blogg Stuff No One Told Me (but I learned anyway) är fullkomligt underbar! På senare tid har Barcelona dykt upp i alla möjliga och en hel del nästan omöjliga sammanhang, och för varje gång blir jag alltmer nyfiken på staden. Någon vinter ska jag åka dit och bara titta.

Arvikafestivalen

Enligt ännu så länge obekräftade rykten kommer Arvikafestivalen att bjuda den som har Hultsfredsbiljett på biljett till Arvika istället. Är det sant vore det en riktigt snygg gest.

Kommunalrådet i Hultsfred blir för övrigt intervjuad i Aftonbladet:

I dag är ingen rolig dag. Jag känner mig väldigt ledsen över att Hultsfredfestivalen har ställt in. Festivalen har betytt oerhört mycket för Hultsfreds kommun och region i över 20 års tid, sade Kira Berg (S).

Det är svårt att föreställa sig vilka konsekvenser, inte bara i form av uteblivna inkomster utan rent sociokulturellt, detta kommer att få för Hultsfred. Det är olyckligt och tråkigt att de inte lyckades med konststycket att förnya sig tillräckligt mycket för att kunna konkurrera i det hårdnande festivalklimatet.

uppdaterat: ryktet är nu bekräftat, det stämde till hälften: Arvikafestivalen erbjuder biljetter för 500 kronor stycket till den som har en Hultsfredsbiljett, men antalet biljetter är begränsat. Inte fullt lika snyggt längre, men ändå någon slags plåster på såren.

Monaeffekten

Expressen och Aktuellt tar båda upp den för socialdemokraterna, och därmed för hela det rödgröna samarbetet, olycksbådande Monaeffekten. Trots att socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan försäkrar att

Mona Sahlin är en skicklig politiker som kommer att göra ett utmärkt jobb den dag hon får chansen att styra en regering

är det bara piratpartiets Falkvinge och sds Åkesson som är mindre populära än hon är, enligt den mätning från SOM-institutet som publicerats.  Av hävd brukar man säga att svenska folket röstar i första hand utifrån partiernas ställning i sakfrågorna, inte utifrån vem som är partiledare men så sent som i förra riksdagsvalet fick vi god anledning att ifrågasätta detta, enligt Aktuellts reportage.

Oavsett vad ni tycker om partiledarna som personer rekommenderar jag varmt att ni röstar i höst.

Hultsfred i konkurs!

Inte kommunen, men väl festivalen meddelar att de slänger in handduken. Biljettförsäljningen har inte tagit fart som man hoppats, och Hultsfredsfestivalen AB planerar att snarast kontakta en konkursförvaltare. De skriver på hemsidan att:

I normala fall ska festivalarrangören återlösa köpta biljetter om festivalen ställs in, men ingenting kan göras innan konkursförvaltaren blivit insatt i verksamheten. Hur lång tid det kommer att ta vet vi inte för tillfället, men naturligtvis är det vår önskan att alla köpta biljetter ska kunna återlösas.

Det här är supertråkigt för alla de som köpt biljetter, för alla som skulle arbetat på festivalen och för banden. Min fulla sympati för alla som sett fram mot festivalen och planerat sin sommar utifrån det.

Värnpliktsarmén blir yrkesarmén

Ni vet om att på torsdag avskaffas pliktsystemet inom svenskt försvarsväsen, inte sant? Om ett halvår, den första januari, kommer värnpliktsarmén bara att existera i serietidningen 91:an Karlsson, istället kommer vi att ha en frivillig armé med kontraktsanställningar och marknadsmässiga löner.

SvD bekymrar sig över den känslomässiga reaktionenen på detta, och vilka konsekvenser beslutet kan få både för skolplikten och för demokratin i landet:

Då det gäller den känslomässiga inställningen till plikt ligger en jämförelse med skolplikten nära till hands. När allmän värnplikt infördes 1901 hade en skolplikt redan tillämpats i sextio år. Denna medborgerliga skyldighet hade till en början orsakat starka känslor av ovilja i det utpräglade bondesamhället. Barnen undandrogs från de dagliga sysslorna inom jordbruket just då de kommit i ålder att kunna bidra till familjens uppehälle. Efterhand insåg man dock betydelsen av god utbildning av barnen och skolplikten kom att betraktas som en självklar och nödvändig del av samhällslivet. Vem skulle idag komma på idén att avskaffa skolpliktens obligatorium för att ersätta den med ett frivilligt åtagande?

På samma sätt som med skolplikten gick det med värnplikten. Den första tidens starka motvilja växlade efterhand över i en övertygelse att systemet utgjorde en garanti för vårt lands försvarsförmåga. Värnplikten kom att bli ett konkret uttryck för medborgerlig gemenskap och solidaritet. Den demokrati, som vi i vårt land med rätta känner oss stolta över, är till betydande del värnpliktsystemets förtjänst. Att landets, tidigare enbart manliga, ungdom efter skoltiden och inför sitt inträde i förvärvslivet får uppleva gemenskap oavsett socialgrupp och politisk partitillhörighet – och numera också oavsett skiftande etnisk bakgrund – har i hög grad lagt fast en självupplevd grundval för demokratiska värderingar. Att göra sig av med denna bas för samhällsgemenskap vore ett oreparabelt misstag med återverkningar även långt utanför försvarsmaktens led.

Visst är det så att lumpen bidragit till ”att göra pojkar av män’, eller åtminstone till gemensamma samtalsämnen på medelålderns grillkvällar – alla har väl upplevt den lättnad som inträder när någon nämner sin lumpartid och det plötsligt finns något åtminstone nära hälften av deltagarna har gemensamt? Av någon anledning har gamla skolminnen sällan samma effekt, kanske just för att alla faktiskt har gått i skolan medan det här med lumpen ändå varit något lite exklusivt, först bara för män och sedan bara för de som klarat nålsögat.

Lite smånostalgiskt kan jag sucka och tänka att det ingenting är längre som förut, men tiden går, världen förändras och förnyas och förändras vi inte med den är landet snart bara ett enda stort Skansen.

Personligt eller privat?

Man brukar prata om skillnaden mellan att vara personlig och att vara privat när det gäller bloggande. Det är ingen skarp gräns men icke desto mindre viktig att tänka över, och det gäller inte bara på nätet. Om jag inte minns helt fel har det gjorts undersökningar som tydligt visar att människor som ges utrymme att göra sina arbetsplatser personliga med fotografier, bilder, kalendrar, krukväxter etc trivs bättre och jobbar effektivare än människor som jobbar på en helt neutral arbetsplats där de inte har utrymme att på något vis markera sin tillhörighet. Men motsatsen gäller också, om jag minns rätt, människor vars arbetskamrater blir alltför privata på sin arbetsplats upplever ofta att detta invaderar deras egen privata sfär och mår sämre. Det kan gälla småsaker, alltför intimt prat om den egna hälsan, alltför mycket skvaller om arbetskamrater, alltför många och privata telefonsamtal inom hörhåll för arbetskamraterna till större saker som möblering och husdjur.

DN skriver idag om hur det blir allt vanligare att människor önskar ta med sin hund till jobbet, 59 % av arbetsgivarna tänker sig att detta kunde bidra till en mer trivsam och social arbetsplats. Och visst är det trevligt med hundar, så länge de är just så trevliga och socialt kompetenta som husse eller matte föreställer sig. Men det finns fler aspekter i detta – artikeln nämner t ex allergier:

Men det är som sagt en arbetsmiljöfråga också, säger Anders Lindell, informatör vid Skånepolisen och själv hundägare.

- Är man tillräckligt kreativ kan man finna lösningar och komma runt problem med allergier, till exempel med olika rum och byggnader, säger Klas Nilsson.

Klas Nilsson är kanslichef vid något som kallas Manimalis, en ideell organisation som verkar för att öka kunskapen om husdjurs positiva påverkan på samhället.

Det är inte bara allergier som kan ställa till det, många människor är hundrädda och drar sig för att söka upp ställen där det kan finnas hundar. Hur snälla och gulliga dessa hundar än är. De medför dessutom extra jobb för städpersonalen, de små voffsingarna, och risken finns att man plötsligt befinner sig i en situation där två dominanta hanhundar förväntas harmonisera med varandra inom det mycket begränsade utrymme ett kontor innebär.

Jag är kanske kinkig i detta, men som jag ser det hör husdjur till den privata sfären, och bör lämnas hemma. Hundar lika väl som katter, marsvin, hästar, arapapegojor som kan tala högt och ljudligt och så vidare. Men det är jag, hur ser ni på saken?

Söndagsdans

Dans är ju inte bara rörelse, det är musik också, och det vill jag lyfta fram i dagens söndagsdans. Vanessa Mae framför Khachaturians Sabre Dance:

Sommarnätter

En av alla de saker som tog lite tid att vänja sig vid efter flytten till Skåne var de mörka sommarnätterna. Solen går ner, och sen blir det faktiskt mörkt. Inte fullt lika kolsvart som om vintern, men mörkt nog. Det var jag inte beredd på, men faktum är att jag tycker om det.

G8

G8 är en av de informella men synnerligen exklusiva och inflytelserika sammanslutningar som finns i världen. Den består av ledarna för de sju tyngsta industrinationerna i världen, samt Ryssland. Gruppen har sina rötter i oljekrisens sjuttiotal, då Frankrike tog initiativ till att inkludera nationernas ledare i det som tidigare kallades the Library Group, en lika informell sammanslutning av mäktiga och inflytelserika före detta finansministrar. Första gången man träffades representerades sex nationer – USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Japan och Italien. Året efter anslöt Kanada, och 1998 så Ryssland.

Gruppen arbetar först och främst för att stärka handel och finans, och för att stärka den globala ekonomin. Som ett led i detta arbetar de också för fred och demokrati, och för att förebygga och lösa konflikter runt om i världen.

Denna grupp går nu ut med ett uttalande om hur den sköra återhämtningen efter finanskrisen världen över framförallt riskerar att slå mot fattiga.  Gruppen har kritiserats för att den inte uppfyllt alla de biståndslöften de gett, och därför föreslår man kontrollmekanismer där länder som inte uppfyller sina åtaganden kan ställas till svars. Men man säger också, enligt Sydsvenskan :

Krisen har satt möjligheterna att nå millenniemålen till år 2015 på spel. Förnyade åtaganden är nödvändiga. Både utvecklade länder och utvecklingsländer måste göra mer

Världen är på många sätt en väldigt annorlunda plats idag än den var för trettiofem år sedan, men tanken bakom gruppen är lika aktuell som den någonsin har varit – vi kommer aldrig att få någon ordning på saker och ting om vi inte pratar med varandra, lyssnar på varandra, kommer överens och sen håller de överenskommelserna, och sedan hjälps åt att genomföra det vi kommit överens om, var och en utifrån sin förmåga.

NB: SvD ändrade artikeln i länken till en artikel om G20, intressant på sitt sätt men inte riktigt samma sak som jag skriver om här i inlägget. Därför ligger länken här nere nu.