Dagens adrenalinkick – köp biljett till Iron Maiden i Göteborg. Jag var laddad till tänderna, var beredd att köa på tre datorer och två telefoner – samtidigt. Ett par ögonblick innan klockan slog nio öppnades köerna, och en kvart senare var biljetten bärgad.
Nu känner jag mig redo att sova middag.
Än en gång når mig nyheter om en familj som förlorar sin mamma på grund av cancer. Helt utan statistiskt underlag för att backa upp mitt antagande tycks det mig som om allt fler drabbas, och att genomsnittsåldern sjunker. Jag kan ha alldeles fel, jag hoppas jag har alldeles fel, men det är min känsla.
Cancerforskningen går framåt varje dag, många familjer får många fler år än de skulle fått tidigare, och många blir faktiskt friska. Men det är inte gratis, det kostar mycket tid och stora pengar. Genom Cancerfonden kan alla bidra. Antingen genom att sätta in pengar antingen på postgiro 901 986 -0 eller bankgiro 901 – 9514 eller, om man inte har ekonomiska möjligheter att bidra (och det är inte alla som har) genom att prata om det så att de som har råd kommer på tanken och lämnar ett bidrag.
Gör det. Inte för att jag vill det, utan för att du vill det. För att du vill att den dagen när det är någon nära dig som drabbas så har forskningen de resurser de behöver och fortsätter göra framsteg varje dag.
Västerbottens-Kuriren anförtror oss att den kommande vintern kan bli den kallaste på tusen år. Jag rekommenderar alla att rusta sig med rejäla skor, vantar, halsdukar och mössor.
Samt, när ni ska ut och resa med tåg, med en stabil matsäck, dubbelt så mycket vätska som ni tror kommer att gå åt, ett par trevliga böcker, en kudde, en filt samt ett eller ett par sällskapsspel att roar er med medan ni väntar. Om fjolårets vinter lärde oss något så är det att SJ och Trafikverket (fd Banverket, inte sant?) inte klarar av att hålla spåren fria från snö och tågen rullande.
Ni har mycket att vinna på att ta till en halvtimme i restid med kollektivtrafiken också, åtminstone i Skåne. Busstrafiken här nere *ruskar på huvudet*
I väntan på att få veta hur den nya regeringen kommer att se ut, om vi nu får veta det nästa vecka (är vi regeringslösa just nu? Råder anarki, men vi är för väluppfostrade för att det ska märkas? Eller är det fortfarande den gamla regeringen som gäller, trots att de verkar gått och gömt sig?), så ägnar jag en stund åt att fundera kring lärarutbildning.
Alla kan något. De flesta av oss kan väldigt mycket, av många olika slag. Vi kan också dela med oss av det vi kan, vi kan lära någon koka ett ägg, hyvla en planka, sticka aviga och räta maskor och slå ett rep, om det råkar ingå i det vi kan.
Så detta med att lära ut, att förmedla det vi kan vidare till någon annan, det är något vi kan, allesammans. Vi har nog dessutom, om vi tänker efter en stund, en hygglig uppfattning om hur vi gör när vi gör det. Ändå är inte alla bra lärare. Långt ifrån. Inte ens alla lärare är bra lärare, och få, om ens någon, aldrig så bra lärare är bra för alla elever.
Och det jag kommer att fundera kring nu, när jag sitter här och väntar på regeringen, är vems ansvar det egentligen är det här med att se till att den sämsta läraren i svensk skola är en väldigt bra lärare. Ämneskunskaper har vi pratat om många gånger, och det är självklart att den sämsta läraren i svensk skola ska ha förbaskat goda ämneskunskaper. H*n ska också besitta genuin digital kompetens, goes without saying. Men sen är det det där svårgripbara, det som kallas lärarskicklighet. Det måste h*n också ha. Och huruvida h*n kan erhålla detta eller inte är svårt, ja i det närmaste omöjligt, att avgöra på förhand. Finns det några prov eller tester som kan indikera något känner jag inte till dem.
Så det tycks hamna på lärarutbildningens bord.
Det är ett tungt och stort ansvar. Jag tror de flesta av oss är medvetna om att det tar en rejäl stund att utveckla de egenskaper som ryms i begreppet lärarskicklighet. Det kräver både erfarenhet och kreativitet, men att låtsas som att alla kan utveckla dessa egenskaper i tillräckligt hög grad för att faktiskt bli bra lärare, är inte det att hyckla? Är det inte så att man redan på lärarutbildningen kan se att nej, den här personen är inte av rätta virket, har inte vad som behövs, fyller inte ut kostymen, bär inte upp hatten, har inte människosynen, den sociala förmågan, respekten för medmänniskor, självinsikten, does not walk the walk whether *he talks the talk or not… och så vidare?
Jag undrar, är det så att man i den nya lärarutbildningen kommer att avråda personen från att fullfölja utbildningen, kommer man helt enkelt att underkänna personen eller kommer man, som tycks vara fallet idag, att traska vidare i ullstrumporna och låtsas att det nog blir bra med tiden, trots att man hör varningsklockorna ringa i bakhuvudet?
Jag är inte lärarutbildare, och det är jag väldigt glad över. Det är ett enormt ansvar man tar på sig när man sätter sig i den positionen, och jag har stor respekt för skickliga lärarutbildare. Jag bara funderar över hur man ska bära sig åt för att nå dithän att den sämste läraren i Sverige ska vara en väldigt bra lärare.
Det ska bli spännande att se vilken regering vi faktiskt får till slut, tycker ni inte?
Religion handlar inte om att tro på rätt sätt. Det handlar om att handla på rätt sätt. Handlingen kommer först – insikten sedan, förklarar Karen Armstrong. Man finner samma kärna i alla religioner, fortsätter hon, och även om den formuleras olika är den enkel och lätt att förstå:
Gör inget mot någon annan som du inte vill att någon skall göra mot dig.
Det känns som en bra tanke att fundera kring såhär sista söndagen i September det turbulenta året 2010.
Jag pendlar till jobbet. Det är ingen långpendling, hade jag åkt bil hade det inte tagit mer än en kvart om dagen, tur och retur, från dörr till dörr. Jag äger ingen bil, av många skäl, det främsta är mina barnbarnsbarn och mitt ansvar för hur världen ser ut den dag när deras barn föds, någonstans i en avlägsen framtid. Jag är inte rik, vare sig på pengar eller inflytande, men jag tänker ändå göra vad jag kan för att inte förstöra världen för dem.
Jag avviker från ämnet, det var inte miljön jag avsåg prata om just nu, utan själva pendlandet. Med bil hade det som sagt tagit en kvart, med Skånetrafiken tar det allt mellan en halvtimme och en timme, enkel resa, mycket beroende på att de sällan håller tiderna, vilket oftare än inte innebär att man ser den andra bussen försvinna iväg när man själv är på väg in till den hållplats där man ska byta. Gott om utrymme för förbättringar, Skånetrafiken!
Vilket inte heller var vad jag tänkt skriva om.
Häromdagen kom jag in till den busshållsplats där jag byter buss, gick över gatan och ställde mig vid stolpen. Man måste stå vid stolpen, titta mot bussen och försöka möta busschaufförens blick, se ödmjukt vänlig ut samt vara ytterst försiktig med armrörelser. Står man för långt ifrån stolpen (radien verkar vara ungefär en meter), råkar stå vänd åt fel håll (för att man t ex läser på anslagen tidtabell), ser ”oengagerad ut” eller gör någon slags gest som kan uppfattas som att man vinkar förbi bussen riskerar man att den helt enkelt kör förbi. Det satt en man på bänken i busskuren (en placering som kan innebära att bussen åker förbi om man inte är alert och hinner studsa ut till stolpen när den närmar sig) men när jag anlände reste han sig och kom fram. Jag hade hörlurar i öronen, men när han sa något pausade jag boken för att höra:
-Om vi hade varit i Spanien hade vi börjat prata medan vi väntar här.
Jag svarade något svävande, och noterade samtidigt med viss tacksamhet att bussen närmade sig. Inte för att han verkade otrevlig på något vis, men för att jag faktiskt tycker att det är rätt skönt att inte prata den stund det tar att ta sig till och från jobbet. Ibland träffar jag på någon bekant och vi småpratar lite, vilket är trevligt på sitt sätt, men att få försjunka i sin bok, vare sig det rör sig om nöjesläsning, är studierelaterat eller arbetsrelaterat, utan att behöva ha det minsta dåligt samvete gentemot någon som kan känna sig försummad eller åsidosatt, det är en vardagslyx jag verkligen sätter värde på.
Jag har, här i bloggen framför allt, skällt lite nu och då på socialdemokraternas sätt att uttrycka sig under den valrörelse som gått. De har ägnat massor med tid och spaltutrymme åt att tala om hur de andra har gjort, vilka konsekvenser de andras politik fått för än den ena väljargruppen än den andra; samtidigt som de talat väldigt väldigt lite om sina egna visioner, sina egna planer, sin egen politik.
Det har också skakats bekymrade huvuden över hur socialdemokraternas strategi att kalla in det riktigt gamla gardet, Carlsson, Persson och farbröderna, påverkat valutgången. Socialdemokraternas kärnväljare har blivit äldre, och har lättare att identifierar sig med farbröder i sina villaträdgårdar, och väger Mona lätt som partiledare får man balansera upp det med traditionell gubbtyngd vid hennes sida, tycks tankarna ha gått.
Mannen bakom denna inte helt framgångsrika strategi har fått hyggligt betalat, berättar Expressen idag, även om han traditionsenligt tycks föredra att hyckla lite i frågan och försöker mörka hälften. Konsulter kostar, och bra konsulter kostar mycket. Konsulten i fråga har kanske gjort ett gott jobb, vi vet inte hur uselt det gått för sossarna utan hans råd, men det som främst slår mig är att kanske skulle de nästa gång försöka tänka utanför sina egna led när de anlitar en konsult. Det är inte säkert att den som talar i eget intresse alltid har förmågan att se hur människorna utanför Upplands Väsby, där konsulten i fråga kandiderade till kommunfullmäktige, och utanför sin egen intressesfär, ser på saker.
2,3 miljoner är inte jättestora summor i de här sammanhangen, men 2,3 miljoner för rådet ”skrik Dumma Dom så fort du kommer åt’? Njaä, pengarna kunde nog använts klokare.
Elever som spelat sociala spel som WoW och CS, där det är viktigt att man samarbetar och fungerar i en grupp, är ofta duktiga på just det svåra momentet grupparbete. De har ofta ett gott utvecklat långsiktigt tänkande, och accepterar att tråkiga repetiva rutinuppgifter, aka grinding, faktiskt skärper förmågan.
Ja, det var allt jag ville säga om den saken just nu.
Hörde idag om en person som bokat en halvdagskonferens, arrangerat med övriga deltagare, fixat lokal en bra bit från ordinarie arbetsplats och så, i sista ögonblicket och strax därefter kommit på att hoppsan, h*n kunde ju inte då nä, det var något annat som kom emellan. Och kollegan fick rycka in, hela företagets trovärdighet stod på spel och den förste kollegans nonchalans riskerade att gå ut över dem alla.
Detta innebar givetvis att de uppgifter som stått på programmet för den inryckande kollegans del fick skjutas på framtiden, förutom att h*n hamnade i den obehaliga situtionen det innebär att inte ha haft möjlighet att förbereda sig ordentligt eller sätta sig in i de frågor som skall diskuteras under konferensen i fråga. Det innebär också att den inryckande kollegan måste göra dessa arbetsuppgifter vid ett senare tillfälle, och kanske kommer att göra ett sämre arbete på grund av tidspress och ökad stress.
Allt medan den kollega som plötsligt kom på att h*n hade annat att göra kan glida in på företaget följande dag, väl i fas med sitt arbete och, sannolikt, rätt ointresserad av hur mycket besvär h*n ställde till för den andre.
Jag vet inte hur ni ser på situationen, men för mig handlar det om bristande respekt. Bristande respekt för den kollega som tvingas sätta allt på vänt medan h*n själv gör vad h*n nu skulle göra istället för att konferensa, men också brist på respekt för företaget, som får sämre kvalitet på utfört arbete, en stressad anställd och, om den inryckande har möjlighet därtill, måste betala ut övertid för den inryckande kollegans extra arbetstid. Därtill visar det på, tycker jag, brist på respekt för dem personen bokade tid med, de som satte av (i det här fallet) en halv dag för att genomföra konferensen vars existens plötsligt hängde på en skör tråd.
Hur bär man sig åt i en sån här situation? Hur gör man om man är den kollega som råkar ut, och hur gör man om man är arbetsgivare? Jag vet inte, men jag misstänker att detta är något som förekommer i alla branscher, och frågan är värd att fundera över.
I Östersund anser man att det här med mobiltelefoner eller inte i klassrummet inte är en pedagogisk fråga, utan en politisk, läser vi i ÖP.
Ett medborgarförslag har kommit in till Östersunds kommun som kräver ett förbud av mobiltelefoner för elever på låg- och mellanstadiet med motiven att de anses avge farlig strålning och de håller eleverna inne på rasterna.
Under onsdagen ska barn- och ungdomsnämnden ta ställning till förslaget.
Det enda rimliga ställningstagandet vore, givetvis, att förklara att detta är en pedagogisk fråga och inget som politiker tar något som helst beslut om. På flera av skolorna i kommunen, berättar ÖP i samma artikel, finns dessutom redan färdiga handlingsplaner för mobilhanterande att hänvisa till.
ÖP rapporterar vidare om vilket beslut nämnden tog:
Politikerna i barn- och utbildningsnämnden uttalade sig vid sammanträdet för att eleverna tillsammans med föräldrar och skolpersonal ska besluta om och hur mobiltelefoner ska få användas på skolorna
men talar också om att
Medborgarförslag avgörs slutgiltigt alltid i kommunfullmäktige. Frågan om mobiltelefoner i skolan behandlas vid sammanträdet 4 november, då den nyvalda kommunfullmäktigeförsamlingen samlas för första gången, eller vid sammanträdet 9 december.
Jag väljer inte att lyfta detta exempel för att ställa just Östersunds kommun i sämre dager, utan för att illustrera ett av problemen med den kommunaliserade skolan. Jag känner inte till bakgrunden till det aktuella fallet, men bara det faktum att frågan lyfts på politikernivå är tokigt. Det klagas ofta över hur rikspolitiker försöker detaljstyra skolan, men det är i själva verket många gånger vanligare att detta sker på kommunalnivå.
Det kan vara så att detta beror på just den närhetsprincip som framhölls som en fördel när kommunaliseringen genomdrevs – politikern är grannen, gympolaren, chefen eller rent av barndomskompisen, och tycker sig därmed vara väldigt insatt i hur det egentligen går till och bör gå till i skolan.
Resultatet kunde vi bland annat läsa om i skolverkets rapport om skolans likvärdighetsproblem: gargatuanska skillnader mellan skolor i olika kommuner, både vad gäller kvalitet på undervisning, kvalitet på lokaler, lärartäthet, lärares utbildningsnivå och elevers psykosociala arbetsmiljö.
Låt oss hoppas att regeringen äntligen tar tillbaka ansvaret för skolan och låter kommunalpolitiker syssla med det de utan större konsekvenser för framtiden kan ägna sig åt. Parker, rondeller, badhus och sådant, men skola, vård och omsorg är för viktigt för att styras av kommunalpolitiker.
