Nation Jetlag

Vintertid.

Vi ställer fromt om klockorna och vips har vi en jetlaggad nation. Människokroppen är ett vanestyrt instrument, magen kurrar när det är lunchdags även om vi glömmer titta på klockan, vi börjar gäspa ungefär samma tid varje kväll oavsett om det är vardag eller helg, och när det gått trettiofem minuter av en fyrtiominuterslektion skruvar nästan varenda elev på sig, mentalt ute ur klassrummet och på väg till nästa lektion redan.

Nu har vi en nation lite smått ur fas med sig själv. Inte jättemycket, bara tillräckligt för att uppmärksamheten ska vara lite sämre, reflexerna lite sämre, humöret lite mer irriterat, tålamodet lite kortare. Folk är inte sminkade för att se ut som zombies, det har inget med Halloween att göra. Folk är grå i ansiktet och svarta kring ögonen för att de är jetlaggade. Det är en politisk konsekvens. Det tar minst en vecka innan vi är i fas igen.

I vår gör vi om samma sak igen. Frivilligt.

Va?

Varför? Vi har ägnat oss åt detta experiment i drygt trettio år, finns det siffror på den enormt positiva inverkan detta har på folkhälsan, ekonomin, nationens ställning i världen, något? Någon?

Kom igen, någon måste ha forskat på detta, vad har ni kommit fram till? Om det inte är något himlastormande fantastiskt, och det finns hardcore siffror på det, röstar jag för att vi lägger ner experimentet, nu, genast.

Skönlitteratur som kurslitteratur – bearbetningsprocessen

Jag är inte helt säker på att jag valde rätt rubrik på inlägget – jag tvekade mellan ”bearbetningsprocessen” och ”förberedelseprocessen’. Båda tycks mig passande, men bearbetning känns mer generellt, så det får stå kvar.

Så, en hög med böcker, det var där vi var, inte sant?

En hög böcker som jag har läst igenom ett varv, och bestämt mig för att de har god potential som kurslitteratur.

För att avgöra om de har det tittar jag, medan jag läser dem, på språknivån, hur svåra ord är det, hur komplicerad meningsbyggnad är det? Jag tittar på hur berättelsen är uppbyggd, är den svår att hänga med i? Rakt på sak? Är där många parallellhandlingar? Många berättarnivåer? Jag tittar på teman, tidsspannet och tidsperioden och inte minst miljöerna där berättelsen utspelar sig. Jag tittar på karaktärerna, finns där några som kan locka till analys? Någon man kan irritera sig på?

Det går inte att säga generellt hur en bok ska se ut, det beror helt och hållet på gruppen som ska läsa den.

Jag tittar också på författaren, och omständigheterna under vilka boken gavs ut. Jag tittar på om den haft någon politisk eller samhällelig betydelse, och vilken plats den har i litteraturhistorien.

Sen läser jag den en gång till, skumläser den raskt och ganska slarvigt för att se hur långa avsnitt kan vara lämpliga att läsa för varje vecka. Varje avsnitt bör innehålla någon slags händelseutveckling, gärna något spännande, helst inte avsluta ett skeende, cliffhangers är underbara när det gäller att hålla elevers intresse vid liv, och skulle det vara så att något nytt introduceras är det alltid välkommet.

Jag skriver i det här skedet en tidsplan. Den utgör fundamentet för höstterminen, och eleverna kommer att få ta del av delar av den när boken väl introducerats. I tidsplanen skriver jag in exakt vilka kapitel som skall läsas vilken vecka, jag skriver in vilka moment vi skall ta upp med varje kapitel, jag skriver in vilket kringmaterial vi skall använda och när.

Jag skriver också in vad eleverna kommer att förväntas ha gjort inför varje lektion, och när den skrivövning som utgör den triumferande avslutningen på varje bok skall introduceras, påbörjas, lämnas in och avslutats.

Under den här delen läser jag varje veckas del noggrannare, noterar och stryker under passager vi kan ta upp och diskutera kring, saker jag kan behöva förklara, saker de kan behöva klura på, saker som behöver lyftas fram för att de kommer att återkomma längre fram och saker som jag i största allmänhet känner att jag behöver belysa. Jag gör alla förberedande lektionsanteckningar kring boken i boken, det är det sätt som passar mig bäst. Dessutom är det nu jag letar fram kringmaterialet.

Kringmaterial utgörs av dikter, filmer, musik, artiklar, historia, grammatik, samhällsorientering och allt vad mer som dels ger en bakgrund mot vilken bokens historia utspelas, dels kompletterar de kursmoment som inte kommer naturligt ur boken. Jag har hela tiden styrdokumenten med i arbetet, de är skelettet i kursen, och mitt arbete är att bygga upp en fungerande kropp kring detta.  Så småningom kommer sen eleverna att blåsa liv i denna kropp, men där är vi inte framme ännu.

När jag läser igenom vad jag just skrivit inser jag att det låter som en enorm arbetsinsats, och faktum är att de två veckorna innan terminen börjar är väldigt arbetsintensiva. Två saker underlättar enormt – jag har rutin på att arbeta på detta sätt, jag har gjort det i många år nu. Och jag har en ruskig massa kringmaterial tillgängligt.

Men låt inte detta avskräcka dig om du tycker det känns spännande. Börja med en bok, med en grupp. Ta en bok du redan läst, så är halva jobbet gjort redan innan du börjar. Många av momenten går i varandra, och mycket av kringmaterialet har du också tillgängligt, även om du inte tänker på det på det viset ännu.

Dessutom är det så att dessa arbetsintensiva veckor betalar sig. Du behöver inte ägna helgen åt att förbereda veckan som kommer, det gjorde du redan i augusti. Du behöver bara slänga ett öga på tidsplanen och fortsätta där ni slutade veckan innan.

Två saker till tror jag kan vara bra att nämna – hur jag introducerar boken och eleverna för varandra, och hur vi avslutar det hela.

Det tar vi i morgon.

Jante, gå i fängelse!

Finn Bengtsson är en moderat riksdagsman. Han har, tillsammans med tre partikamrater, lämnat in en motion om att lagstifta mot Jantelagen. Att denna lag är en litterär skapelse gör den inte mindre verklig, förklarar Bengtsson i Sydsvenskan:

Det här tänkandet är en slags dold diskriminering som vi kan förändra. Många säger att ingen stödjer jantelagen nu för tiden, men jag har hört författare och folk i tv-soffor säga att det är bra att jantelagen håller oss i schack. Så sent som i morse blev jag uppringd av en man som sa ”Finn Bengtsson, vem tror du att du är som lägger fram ett sådant här förslag?” Det om något är väl bevis nog [...] jag tycker att det är hemskt tveksamt om ett sådant beteende ska förekomma i ett civiliserat samhälle. Om lagändringen skulle gå igenom skulle det bli tydligt att de som förespråkar jantelagen inte har följt den mentala förändring som resten av folket och politikerna har gått igenom.

Där ser man. Det hade jag faktiskt inte väntat mig.

DN skriver också om motionen.

Skönlitteratur som kurslitteratur – urvalsprocessen

Jag dissar inte läroböcker, det är inte därför jag använder skönlitteratur istället. Jag har bara inte lyckats hitta någon lärobok som lever upp till de förväntningar jag har.

Kanske är någon intresserad av att läsa lite om hur jag gör när jag arbetar med skönlitteratur, så jag tänkte skriva några ord om saken:

Arbetet med höstterminens roman (en roman per klass, det är vad en termin räcker till) börjar i juni, när skolan slutat för läsåret. Först gör jag en väldigt enkel utvärdering, bara för mig själv, av de romaner som lästs under det gångna året, hur fungerade de, uppskattades de av eleverna, var de stimulerande och utmanande att arbeta med? Sen lägger jag dessa åt sidan. Jag läser  aldrig samma bok två år i rad. Jag har nämligen fått för mig att om jag skulle göra det – läsa samma bok flera år i rad, menar jag – så skulle jag bli uttråkad, och börja undervisa den på rutin istället för med glädje och inlevelse, och jag tror det vore tråkigt för eleverna.

Ungefär vid midsommar tar så arbetet med nästa års romaner vid. Jag har några absoluta krav när det gäller de böcker jag väljer:

- De ska finnas tillgängliga i pocket, och kosta max 100 kronor. Eleverna skall ju köpa dem själva, och dessutom skriva i dem och stryka under och ha sig, så priset är en viktig faktor.

- De ska finnas lätt tillgängliga som ljudbok.

- Eftersom jag undervisar i engelska ställer jag också kravet att boken skall vara skriven på engelska, inte översatt till engelska.

Därutöver väljer jag böcker jag undervisat tidigare, som varit uppskattade; jag väljer böcker jag fått tips om från olika håll; jag väljer böcker jag tycker verkar bra; jag väljer böcker från topplistor, tidningsartiklar, bloggar, böcker som har lockande omslag, spännande titlar, är skrivna av författare jag läst tidigare… och så vidare.

Och sen läser jag de böcker jag valt ut. Även om jag läst dem tidigare, så läser jag om dem för att ha dem nära i minnet. Somliga lägger jag direkt åt sidan, av olika skäl. De kan vara för svåra, för lätta, för konstiga, för tråkiga, för ytliga, för djupa, för komplicerade eller svårundervisade av något annat skäl. De kan handla om saker som kan bli för känsliga. De kan handla om saker som är för udda för att fånga.

När vi närmar oss augusti brukar jag ha en hög på ungefär tio böcker, passande för lite olika slags grupper, både intressemässigt och kunskapsmässigt. Jag vill behålla möjligheten att anpassa bokvalet efter gruppen så länge som möjligt, och brukar därför hålla mig ungefär på det antalet inför ett läsår.

I år föll valet till slut på the Green Mile, the Picture of Dorian Gray, Mansfield Park, Moll Flanders, the Remains of the Day och Nightfall.

Vad säger ni, ska jag fortsätta i morgon och berätta lite om hur jag förbereder mig för att jobba med just de böcker jag valt ut inför läsåret? Vore det intressant att ta del av?

Treterminssystem

Jag tänkte prova på det här med tre terminen en stund, bara för att känna hur det känns. Det ser ut såhär, hittills:

Avslutade höstterminen med att visa de filmer som vi ska prata om under vinterterminens första del

Det är trevligt att se elever hoppa högt så länge det inte leder till varaktig ångest (det hoppas jag det inte gjorde)

Det är minst lika trevligt att höra dem skratta gott.

Nu hoppas jag elever och kollegor får ett trevligt lov, så börjar vi nästa termin vecka 45!

Inte så illa hittills.

Kallt spel

Hela dagen idag har jag hört den. Varv efter varv. Jag är inte säker på om mitt undermedvetna vill säga mig något eller bjuder på pausmusik.

Misshandlad

Mannen på bilden heter Rickard Söderberg. Han är en av de trevligaste tenorer jag någonsin träffat, han är snäll, omtänksam och rolig. Han är engagerad i kulturpolitik, miljöfrågar och HBT-frågor, och är sällan sen att uttala sig till stöd för utsatta.

Idag blev han misshandlad när han cyklade genom det kalla skånska regnet på vägen till sitt jobb på Malmöoperan där han repeterar Madame Butterfly.

Ett par män i 65-årsåldern öste sin ilska över honom när han stod och väntade på grönt ljus vid ett övergångsställe. De sparkade på cykeln så att han föll omkull.
– Och sedan fortsatte gubben att puckla på mig. Men det värsta var när de sedan skrek ”dra åt helvete”, de var helt vansinniga och jag blev jätteskärrad.

Allvarligt talat, jag läste häromdagen om hur brottsligheten ökar bland sextioplussare men det här är ju löjligt. Hur är det möjligt att reta sig så till den milda grad på en man som ser ut som en julängel och ägnar sin tid åt att göra världen lite vackrare för oss alla?

Ansvar

Vi hamnar i diskussionen om ansvar och ledarskap i skolan igen. Vem har ansvaret? Har alla ansvar? För olika delar? För allting tillsammans? Har någon övergripande ansvar, och ansvar för att andra tar sitt ansvar? Är det någon som inte har ansvar för något?

Jag hävdar, envetet och oomkullrunkeligt, att alla har ansvar, ingen har ansvar för allt, allas ansvar hänger ihop och att om inte alla tar sitt ansvar faller hela konstruktionen. Jag hävdar också att om någon försöker lasta över sitt ansvar på någon annan försvagas konstruktionen, på samma sätt som den försvagas om någon tar på sig någon annans ansvar oombedd.

Ungefär såhär i starkt förenklad version, där varje färgplupp [bka nod] representerar en person eller en grupp personer – politiker, rektor, lärare, elev, förälder etc:

Allt hänger ihop, även de som inte är direkt sammanlänkade hänger ihop och påverkar varandra.

Möbeletymologi

När jag stod och väntade på bussen för att åka hem (den går, om man skulle tro på tidtabellen, var tjugonde minut och var exakt tjugo minuter försenad, så hade jag velat ta nästa hade jag blivit förvånad över att den var i tid. Skånetrafiken påminner om skämtet om den analoga klockan som stannat, och därför går mer rätt än den som går fem minuter efter, ty två gånger per dygn går den helt rätt medan den som går sent alltid går sent) från jobbet idag tänkte jag på något jag borde skriva en bloggpost om, men det var så kallt att jag inte ville ta av mig vantarna och ta fram telefonen. Istället hoppades jag att tanken skulle finnas kvar i huvudet när jag kom hem.

Det gjorde den givetvis inte. Det är inte för sin enorma kapacitet mitt minne är legandariskt.

Så istället får ni veta följande om min dag i skolan:

Det svenska ordet möbler har sina rötter, sägs det, i det latinska mobile, som betyder rörlig. Därför valde jag att använda eftermiddagen till att flytta runt de fasansfullt tunga och tämligen otympliga borden i mitt klassrum. Jag tror nämligen att det kan vara bra för dynamiken i rummet.

Jag tror det blev fint. Och jag undrar vad eleverna kommer att tycka?

Folkbildning och framtid

Segregationen har ofta lyfts fram som det stora problemet i svensk skola – större än kommunaliseringen, större än bristande ämneskunskaper hos lärare, större än illa underhållna lokaler, illa skött städning, dålig skolmat osv.

Nu hör jag för första gången antydas, öppet och från flera håll, att det här med segregering, det är något vi bara har att acceptera. Det bara är så, att vilka vägar som skall öppnas för en på arbetsmarknaden och i framtiden avgörs av var man bor och växer upp är inget vi som samhälle kan göra något åt. Vi har inte råd med en högklassig skola till alla, vi måste acceptera att vissa kan vi ge god utbildning, vissa får nöja sig med grunder och en och annan kommer att sjunka, och så är det bara.

Nej, så är det inte bara. Vi kastar bort enorm potential om vi bestämmer oss för att unga människor från område X får nöja sig med en lägre nivå på sin utbildning, medan ungdomar från område Y även utan särskild begåvning är dem vi satsar på eftersom deras föräldrar befinner sig i en önskad position i samhället.

Folkhögskolorna har befunnit sig en omställningsperiod under de senaste åren, deltagarprofilen ändras, de ekonomiska villkoren ändras både för skolor och för deltagare. CSNs nya regler slår hårt mot folkhögskolorna, många söker sig till folkhögskola efter att ha försökt men inte lyckats i andra skolformer och dessa tidigare missade försök kan sätta käppar i hjulen när det gäller studiefinansieringen. Ändå finns vi kvar, och vi envisas med att erbjuda utbildning till dem som kommer även från område X. Och område Y. Och Z, B och L därtill. Vi har nämligen en idé om att det är klokare att höja den genomsnittliga kunskapsnivån i ett samhälle än att satsa enbart på dem från vissa socialgrupper. Och det är inte bara vår idé.

Vårt uppdrag från staten är just detta, att jobba för att höja den allmänna bildnings och kunskapsnivån i landet och bidra till att utjämna utbildningsklyftorna. Vi ska jobba för att stärka och främja demokratin, och bidra till att ge människor ökade möjligheter att påverka sin livssituation. Jag vet inte hur Nyamko Sabuni, den minister som fått ansvar för folkbildningen, ser på folkhögskolorna, jag har inte hört henne prata om dem alls, men jag hoppas innerligt att hon förstår hur viktigt vårt uppdrag är, och att hon är villig att tillsammans med oss jobba för att fler ska ha möjlighet till den andra, tredje eller fjärde chans till utbildning som folkhögskola ofta är.

Vill hon lära sig mer om folkhögskolor är hon välkommen att besöka oss om hon befinner sig i närheten. Ja, det gäller ju er alla, förstås!