Sj, jag blir förtvivlad!

Sitter på ett tåg, har suttit här sen sex i morse när tåget, fyrtio minuter försent, lämnade Lund. Konferensen jag avsåg delta i började tio, den ena spännande talaren efter den andra har talat och den uppkoppling sj vänligt bjuder på är för svag för att jag ska kunna höra dem ens via nätet. Klockan är halv tolv och vi har inte ens hunnit till Mjölby. Vi har blivit omkörda av en farbror på cykel! Visserligen hade han cykelhjälm så han kunde trampa på rejält, men det är inte varje dag man ser någon cykla om ett x2000.

Snälla söta ni, det här är bara ohållbart! Det blir vinter varje år i Sverige, det blir kallt, det blir snö. Planera för det, bygg för det, köp växlar för det. Det kommer att kosta, JA, men det är en investering vi måste göra. Nu.

För framtiden. För miljön. För kommunikationen.

NU.

Tre män med spade och kvastar, det är inte tillräckligt!

Och, det vill jag verkligen understryka, personalen ombord på tåget – ljuvliga! Underbart rara! Serviceinriktade, trevliga, positiva, pedagogiska.

Skolindicatorn

Skolindicatorn är en e-tidning som riktar sig till, och jag citerar:

skolpolitiker, skolchefer, rektorer och andra ledande personer med ansvar för utveckling av skolans kvalitet och ledarskap

och där har ett av mina blogginlägg kring dokumentation publicerats. Det är inte utan att man blir både tämligen glad och tämligen stolt.

Sociogram

Det har kommit till min kännedom (jag älskar att få anledning att använda mig av det uttrycket, det sker alltför sällan så jag hoppas ni ursäktar om det kan tyckas lite långsökt) att begreppet sociogram är inte något man självklart känner till vad det är. Jag citerar därför mig själv, från ett inlägg om rykten från tidigt 2009:

ett sociogram är en karta över en människas sociala kontaktnät, och över kontakternas kontaktnät. Det kan användas i olika syften, för att planera skolor, arbetsmarknad, bostadsmarknad etc; för att kartlägga människors vanor i syfte att t ex styra deras shoppningvanor; eller för att kartlägga människor, deras umgänge och vanor helt enkelt för att hålla koll på dem, kanske för något framtida, dolt eller ännu ospecificerat syfte.

Det kan vara bra att vara medveten om.

Utifrån detta ordlekte jag ihop begreppet sociogrammatisk information, dvs den sortens information man pusslar in i ett sociogram. Man får väldigt mycket sånt på Facebook, och jag blir ofta glad när jag upptäcker att en är bekant med en annan, utan att jag anat att deras cirklar gick i varandra.

Max Entin: T’is the season

Bättre än Max Entin säger det kan det inte sägas, och det gäller överallt – håll er hemma, isolera er, lås in er, kommunicera enbart via elektronik. Det är INTE tappert att gå till jobbet och sprida eländet vidare till alla du möter på bussen, i affären och överallt:

En bild på en vägg

Än en gång kommer jag på mig med att vilja utveckla en kommentar jag skrev till ett inlägg i en annans blogg – denna gång hos Mats. Det som började som en kommentar om dokumentation spårade ur totalt och slutade som en rätt abstrakt bild av skolan. Bilden blev inte klar, insåg jag snart, men för att inte helt kapa Mats kommentarsfält flyttar jag över den hit för att avsluta den:

ungefär så jag ser på dokumentationen i skolan – varje notering är bara en liten del av helheten. Man behöver inte alls driva det till sådana excesser som jag gör, med färgkodningar och flödescheman och krossreferenser och hej och hå, men jag tror man måste börja sätta sig ner och tänka efter på vilket sätt detta verktyg kan användas.

Föreställ dig att du har en vägg, du har en spik och du har en tavla. Målet är att tavla ska hänga på spiken som ska vara inslagen i väggen. För att nå detta mål behöver du driva in spiken i väggen på ett eller annat vis. Du kan använda knytnäven – förmodligen ineffektivt, och sannolikt smärtsamt. Du kan använda pannbenet, sannolikt minst lika smärtsamt men kanske aningen effektivare. Du kan ta av dig skon och använda den.

Eller så kan du gå och hämta en hammare, och vips är du framme vid målet.

I min tanke kring denna bild är väggen, spiken och den färdiga tavlan de olika delarna av kursen som nämns som obligatoriska inslag i läroplaner och kursplaner.

Processen involverad i att tillverka tavlan, välja ut den plats där den ska hänga för att bäst komma till sin rätt och bidra till helhetsintrycket av rummet, fundera ut hur man går till väga för att förfärdiga en upphängningsanordning på tavlan, välja ut rätt sorts spik och införskaffa densamma etc är allt det runtomkring, allt det som ingår i det som ibland benämns lärarskicklighet, allt det som skolverket och regeringen litar på att lärarna kan göra utan att få strikta detaljerade direktiv.

Hammaren är dokumentationen (och jag inser att här krävs det en del fantasi för att få ihop bilden, och hoppas att läsare är generösa nog att bidra med den biten), det verktyg som krävs för att på ett enkelt och smidigt sätt få ihop alla delarna till det slutgiltiga målet för kursen. Hammaren är det verktyg som behövs för att man ska kunna få den helhetsbild av kursen (dvs tavlan hänger på sin plats på väggen, och man kan se hur slutresultatet faktiskt blev utan att behöva stånga sig blodig) kan behöver för att kunna sätta ett rättvist resultat.

För rörig bild? Funkar den?

Jag vet inte, men jag hoppas det. Man kan lägga till fler detaljer om man vill, beskriva färgerna och penslarna, knivarna och paletterna som fakta, själva målandet som lärande och det färdiga motivet som kunskap. Tänka sig eleven som konstnären, som sätter olika bitar av fakta i relation till varandra, prövar och prövar igen med olika kombinationer tills det blir som det är tänkt. Föreställa sig eleven gå omkring i lokalen där utställningen ska vara, peka ut platsen medan läraren rör sig i bakgrunden, visar hur ljuset faller och påpekar att under eftermiddagen kommer platsen att se annorlunda ut, eftersom solen lyser in genom ett annat fönster då.

Då, i slutskedet, när kursen nästan är över.

När man har tavlan, spiken och väggen, och bara ska få ihop delarna till en helhet.

Ja, ok, hammare är en långsökt bild, men den är ett bra verktyg för att få ihop delarna, i den här bilden. Dokumentation är ett bra verktyg för att få ihop delarna till ett så rättvisande betyg man kan i slutet av en kurs också.

Förstår ni ungefär hur jag tänker eller svamlar jag bara?

Jag är inte säker.

Nej

Apropå inlägget jag skrev om sjuttiotalisternas stressnivå, apropå inlägg jag skrivit tidigare om lärares arbetssituation, apropå inlägg jag sannolikt kommer att skriva om stress, arbetsmiljö och annat i samma riktning.

Det är ok att säga nej till saker man inte har tid att göra.

Det är ok att säga ifrån när ytterligare en arbetsuppgift, ytterligare ett prov samma vecka, ytterligare moment i momentet blir för mycket.

Det är ok att säga nej när det blir för mycket.

Du är bra ändå.