Inför 2011

Jag skulle vilja säga att året 2011, året då nya styrdokument implementeras, kommer att bli startskottet för något nytt, fantastiskt. En skola med fokus på elevernas kunskapsutveckling och lärandesituation.

Jag skulle gärna vilja.

Visst hade det varit fantastiskt? En skola med ämneskunniga lärare, ändamålsenliga lokaler, välfungerande elevvårdsteam, fritidsledare och fritidspedagoger, generös budget, bra mat, fastighetsskötare, städare, vaktmästare och kanslister. En skola där internationell forskning är en självklar del av pedagogernas ständigt pågående fortbildning, där man ser IT som vad det är, ett verktyg lika självklart som styrdokumenten. Där man arbetar med demokrati och mänskliga rättigheter som en del av vardagen, och ständigt arbetar med att se saker ur elevernas perspektiv. Där man ser det som en självklarhet att man aldrig är färdiglärd, varken som lärare eller elev.

Men jag är rädd att vi istället kommer att få mer av det vi fått hittills, återigen dekorerat med ursäkter och bortförklaringar. Man har inte ‘gått kursen’, man hinner inte, orkar inte, man har arbetat såhär i många år och eleverna tycker om det, man har för många svaga elever i klassen för att kunna höja kraven, specialläraren är dum, målen är för svårtolkade och föräldrarna vill inte samarbeta… Ah, ni har hört det.

Jag hoppas jag har fel. Det är min cyniska förhoppning inför 2011.

Jag hoppas att jag har fel.

Morrica fildelare

I Sydsvenskan och i Aftonbladet läser vi om den nya luckrativa industri som uppstått kring fildelande:

Metoden är enkel. Den som fildelat olagligt uppmanas att betala mellan 1 000 och 10 000 kronor för att slippa att hamna i domstol.

Något som gjort att danska filmbolaget Zentropa fått Lars von Triers senaste film ”Antichrist” att håva in 5,5 miljoner kronor efter hot – mer än vad den tjänade på dvd- och biobiljettsförsäljning.

Själv fildelar jag dagligdags, jag sprider både fakta och fiktion och förväntar mig inte mindre än att det ska spridas vidare. En del av det jag sprider har jag fått del av via bokförlagsutgivningar, en del via film, musik, eller andras fildelande. En del vet jag inte riktigt varifrån jag tagit det, jag har lagrat det lite slarvigt oetiketterat i det röriga oorganiserade mobila minne jag alltid har med mig.

Och inte nog med att jag sprider, jag tjänar pengar på mitt spridande. Inga enorma summor, men en stabil inkomst varje månad, och notorisk fildelare som jag är fortsätter jag att samla in och sprida vidare, dag efter dag.

Visserligen är det ju så att den fildelning jag ägnar mig åt i mångt och mycket är tämligen lågteknologisk, jag skriver på whiteboardtavlan eller berättar, och eleverna skriver av, ofta för hand, men delar, det gör jag. Då och då handlar det om dokument över nätet, både egentillverkade och tillverkade av andra, tidningsartiklar, youtubeclip och annat jag länkar till utan vidare reflektion.

Till råga på eländet har jag mage att kalla mitt fildelande för undervisning.

Huh, vilken ruskig människa jag är!

Men ett korn av allvar finns det i det jag skriver – för att kunskapsnivån och bildningsnivån i en populationsgrupp skall kunna stiga, eller åtminstone inte sjunka, krävs ett delande av både fakta och fiktion.

Övervakning

I Aftonbladet skriver Oisín Cantwell om hur frågan om övervakningsteknik inte är en helt okomplicerad fråga. Visst är det så  till att grova brott klaras upp, och kommer att klaras upp:

Två män utan synbar koppling till varandra mördas med ett par års mellanrum.

Det är inte polisiärt enkelt att inse att det är en och samma gärningsman som ligger bakom båda dåden.

Dubbelmordet klarades upp genom att utredarna vände sig till Eniro och frågade om någon gjort en sökning på det senare offret.

Det visade sig att en slagning gjorts. IP-adressen tillhörde Wisam Khadims mammas dator.

Vi ser det här hända ofta. Ett av bevisen mot Carolin Stenvalls mördare Toni Alldén var hans inköp av alkohol på systemet. Inköp som gick att kartlägga med hjälp av dennes kreditkortsnummer.

Men övervakningstekniken har minst en annan sida också påpekar Cantwell:

Men även om jag har svårt att uppröras över att en dubbelmördare avslöjas av en sökning på en dator, så är brottsbekämpning ingen anledning att rättfärdiga vilka inskränkningar som helst i den personliga friheten.

De här inskränkningarna leder nämligen till ett sämre samhälle. De flesta av oss har rent mjöl i påsen, men bär även på pinsamheter vi inte vill bli kända.

Och övervakarna är inte helt pålitliga själva. Poliser läcker till kollegor, släktingar och press.

Vi lever i ett samhälle där övervakningskameror vid butiksdiskar och entréer är vardagsmat, där internettrafiken och mobiltrafiken loggas, där arbetsgivare rutinmässigt kontrollerar arbetssökandes Facebooksidor och bloggar. Elever håller koll på lärare, och studenter tänker ibland två gånger innan de tycker något om sin skola på bloggar eller sociala media.

Det finns fler aspekter på övervakning. I augusti i fjol skrev jag om hur ungdomar, i brist på tillräcklig vuxennärvaro på skolor, upplever kameraövervakningen som en trygghet. Med kameror som dokumenterar vad som händer upplever man att risken för t ex ännu en Bjästamobb minskar.

Sen finns det de som bara inte gillar kameror, helt enkelt.

Oavsett om vi gillar det eller inte kommer övervakningen att bestå. Det måste vi förhålla oss till.

Julklappsböcker, hopp fallera

The Patience Stone av Atiq Rahimi

Transition av Iain Banks

The White Queen av Philippa Gregory

Kafka on the Shore av Haruki Murakami

The Wild Things av Dave Eggers

Mat för hela året av Jamie Oliver

Tack, älskade söner. Jag behöver investera i en bokhylla.

Uppdatering: vad jag fick utöver böcker är alltför privat, det berättar jag inte om, men ja, jag fick mycket fin julklapp av dott också.

Ett ganska sorgset och rätt förvirrat inlägg om skolan

Jag ville skriva om lärande, om kunskap och om skolan. Om det fantastiska i lärarjobbet, om betydelsen av ifrågasättande elever, om det utvecklande i att utvecklas, om lärare som inspirerar och lärare som inspirerade mig, men jag finner till min sorg att jag drar mig för att göra det.

Det har kommit att bli ett glättigt överskott av någon slags pastellfärgad kvällstidningspositivism över skolsamtalet. Man utropar klämkäckt att lärare är viktiga! Lärare gör skillnad! Skolan är härlig! Det är härliga utmaningar, härliga möten, härliga människor, härliga….

Och det känns påmålat. Det är så demonstrativt att det känns som en kuliss, och det gör mig så ledsen.

Det är säkert lika uppriktigt menat som alla dessa skrämmande avvisande händer som skulle demonstrera hur medmänsklig man var för ett tag sedan i sitt gillande av olikhet, minns ni?, och det får mig att känna mig helt avig. Hur uppriktigt menat det än är så känns det inte äkta. Det känns som ett leende i ett Botoxansikte.

Så jag låter bli. Min röst lämpar sig inte för pastellkörer, så jag håller mig till avigsidan.

Elever, ni är bra, ni kommer att gå långt. Somliga av er tack vare skolan, andra trots skolan.

Vi befinner oss i ett paradigmskifte, världen förändras. Om vi inte förändras med den blir vi i bästa fall drömmande nostalgiker, i värsta fall destruktiva bakåtsträvare. Och det börjar vara riktigt brått, vi har väntat för länge för att kunna vela och vänja oss vid tanken och prova på.

Det gäller oss i skolan. Elever, ni befinner er redan där. Fortsätt framåt, det är inte ni som ska sakta ner, det är vi som behöver öka farten.