Inför 2011

Jag skulle vilja säga att året 2011, året då nya styrdokument implementeras, kommer att bli startskottet för något nytt, fantastiskt. En skola med fokus på elevernas kunskapsutveckling och lärandesituation.

Jag skulle gärna vilja.

Visst hade det varit fantastiskt? En skola med ämneskunniga lärare, ändamålsenliga lokaler, välfungerande elevvårdsteam, fritidsledare och fritidspedagoger, generös budget, bra mat, fastighetsskötare, städare, vaktmästare och kanslister. En skola där internationell forskning är en självklar del av pedagogernas ständigt pågående fortbildning, där man ser IT som vad det är, ett verktyg lika självklart som styrdokumenten. Där man arbetar med demokrati och mänskliga rättigheter som en del av vardagen, och ständigt arbetar med att se saker ur elevernas perspektiv. Där man ser det som en självklarhet att man aldrig är färdiglärd, varken som lärare eller elev.

Men jag är rädd att vi istället kommer att få mer av det vi fått hittills, återigen dekorerat med ursäkter och bortförklaringar. Man har inte ‘gått kursen’, man hinner inte, orkar inte, man har arbetat såhär i många år och eleverna tycker om det, man har för många svaga elever i klassen för att kunna höja kraven, specialläraren är dum, målen är för svårtolkade och föräldrarna vill inte samarbeta… Ah, ni har hört det.

Jag hoppas jag har fel. Det är min cyniska förhoppning inför 2011.

Jag hoppas att jag har fel.

Morrica fildelare

I Sydsvenskan och i Aftonbladet läser vi om den nya luckrativa industri som uppstått kring fildelande:

Metoden är enkel. Den som fildelat olagligt uppmanas att betala mellan 1 000 och 10 000 kronor för att slippa att hamna i domstol.

Något som gjort att danska filmbolaget Zentropa fått Lars von Triers senaste film ”Antichrist” att håva in 5,5 miljoner kronor efter hot – mer än vad den tjänade på dvd- och biobiljettsförsäljning.

Själv fildelar jag dagligdags, jag sprider både fakta och fiktion och förväntar mig inte mindre än att det ska spridas vidare. En del av det jag sprider har jag fått del av via bokförlagsutgivningar, en del via film, musik, eller andras fildelande. En del vet jag inte riktigt varifrån jag tagit det, jag har lagrat det lite slarvigt oetiketterat i det röriga oorganiserade mobila minne jag alltid har med mig.

Och inte nog med att jag sprider, jag tjänar pengar på mitt spridande. Inga enorma summor, men en stabil inkomst varje månad, och notorisk fildelare som jag är fortsätter jag att samla in och sprida vidare, dag efter dag.

Visserligen är det ju så att den fildelning jag ägnar mig åt i mångt och mycket är tämligen lågteknologisk, jag skriver på whiteboardtavlan eller berättar, och eleverna skriver av, ofta för hand, men delar, det gör jag. Då och då handlar det om dokument över nätet, både egentillverkade och tillverkade av andra, tidningsartiklar, youtubeclip och annat jag länkar till utan vidare reflektion.

Till råga på eländet har jag mage att kalla mitt fildelande för undervisning.

Huh, vilken ruskig människa jag är!

Men ett korn av allvar finns det i det jag skriver – för att kunskapsnivån och bildningsnivån i en populationsgrupp skall kunna stiga, eller åtminstone inte sjunka, krävs ett delande av både fakta och fiktion.

Övervakning

I Aftonbladet skriver Oisín Cantwell om hur frågan om övervakningsteknik inte är en helt okomplicerad fråga. Visst är det så  till att grova brott klaras upp, och kommer att klaras upp:

Två män utan synbar koppling till varandra mördas med ett par års mellanrum.

Det är inte polisiärt enkelt att inse att det är en och samma gärningsman som ligger bakom båda dåden.

Dubbelmordet klarades upp genom att utredarna vände sig till Eniro och frågade om någon gjort en sökning på det senare offret.

Det visade sig att en slagning gjorts. IP-adressen tillhörde Wisam Khadims mammas dator.

Vi ser det här hända ofta. Ett av bevisen mot Carolin Stenvalls mördare Toni Alldén var hans inköp av alkohol på systemet. Inköp som gick att kartlägga med hjälp av dennes kreditkortsnummer.

Men övervakningstekniken har minst en annan sida också påpekar Cantwell:

Men även om jag har svårt att uppröras över att en dubbelmördare avslöjas av en sökning på en dator, så är brottsbekämpning ingen anledning att rättfärdiga vilka inskränkningar som helst i den personliga friheten.

De här inskränkningarna leder nämligen till ett sämre samhälle. De flesta av oss har rent mjöl i påsen, men bär även på pinsamheter vi inte vill bli kända.

Och övervakarna är inte helt pålitliga själva. Poliser läcker till kollegor, släktingar och press.

Vi lever i ett samhälle där övervakningskameror vid butiksdiskar och entréer är vardagsmat, där internettrafiken och mobiltrafiken loggas, där arbetsgivare rutinmässigt kontrollerar arbetssökandes Facebooksidor och bloggar. Elever håller koll på lärare, och studenter tänker ibland två gånger innan de tycker något om sin skola på bloggar eller sociala media.

Det finns fler aspekter på övervakning. I augusti i fjol skrev jag om hur ungdomar, i brist på tillräcklig vuxennärvaro på skolor, upplever kameraövervakningen som en trygghet. Med kameror som dokumenterar vad som händer upplever man att risken för t ex ännu en Bjästamobb minskar.

Sen finns det de som bara inte gillar kameror, helt enkelt.

Oavsett om vi gillar det eller inte kommer övervakningen att bestå. Det måste vi förhålla oss till.

Julklappsböcker, hopp fallera

The Patience Stone av Atiq Rahimi

Transition av Iain Banks

The White Queen av Philippa Gregory

Kafka on the Shore av Haruki Murakami

The Wild Things av Dave Eggers

Mat för hela året av Jamie Oliver

Tack, älskade söner. Jag behöver investera i en bokhylla.

Uppdatering: vad jag fick utöver böcker är alltför privat, det berättar jag inte om, men ja, jag fick mycket fin julklapp av dott också.

Ett ganska sorgset och rätt förvirrat inlägg om skolan

Jag ville skriva om lärande, om kunskap och om skolan. Om det fantastiska i lärarjobbet, om betydelsen av ifrågasättande elever, om det utvecklande i att utvecklas, om lärare som inspirerar och lärare som inspirerade mig, men jag finner till min sorg att jag drar mig för att göra det.

Det har kommit att bli ett glättigt överskott av någon slags pastellfärgad kvällstidningspositivism över skolsamtalet. Man utropar klämkäckt att lärare är viktiga! Lärare gör skillnad! Skolan är härlig! Det är härliga utmaningar, härliga möten, härliga människor, härliga….

Och det känns påmålat. Det är så demonstrativt att det känns som en kuliss, och det gör mig så ledsen.

Det är säkert lika uppriktigt menat som alla dessa skrämmande avvisande händer som skulle demonstrera hur medmänsklig man var för ett tag sedan i sitt gillande av olikhet, minns ni?, och det får mig att känna mig helt avig. Hur uppriktigt menat det än är så känns det inte äkta. Det känns som ett leende i ett Botoxansikte.

Så jag låter bli. Min röst lämpar sig inte för pastellkörer, så jag håller mig till avigsidan.

Elever, ni är bra, ni kommer att gå långt. Somliga av er tack vare skolan, andra trots skolan.

Vi befinner oss i ett paradigmskifte, världen förändras. Om vi inte förändras med den blir vi i bästa fall drömmande nostalgiker, i värsta fall destruktiva bakåtsträvare. Och det börjar vara riktigt brått, vi har väntat för länge för att kunna vela och vänja oss vid tanken och prova på.

Det gäller oss i skolan. Elever, ni befinner er redan där. Fortsätt framåt, det är inte ni som ska sakta ner, det är vi som behöver öka farten.

Sökord

De vanligaste sökorden som lett människor till min blogg är just nu, och har så varit ett par dagar, vinterkräksjuka respektive vinterkräksjuka 2010.

Recept på medicin finns. Klicka här.

För att begränsa smittspridningen:

Köp inte lösvik, varken godis, bröd eller annat som folk pillar i med händerna. För det gör de, även om det finns skopor. Undvik smakprovningar.

Tvätta händerna.

Håll dig borta från folk MINST två dagar efter att du blivit frisk. Du är smittbärare, inte tapper.

Fjällvägar

Motorvägar – vare sig de är mångfiliga som de stora vägarna runt om i världen eller tvåfiliga som de små beskedliga här i Sverige – är tveklöst en av de definierande uppfinningarna under förra århundradet. De har ändrat hela vårt levnadssätt, från samhällsbyggande till arbetsmarknad och socialt umgänge, och de genererar miljöpåverkande effekter i långt högre grad än vi någonsin kan föreställa oss.

.

.

I Expressen kan vi läsa om förslaget att förvandla motorvägar till miljövänligare solfjällsvägar:

Tanken är att The Santa Monica Freeway, en del av den mäktiga I-10:an i Los Angeles, ska täckas med solceller, placerade så att de antar formen av en orms fjälliga kropp. Vägsträckan ska alltså bli ett reptilliknande kraftverk. Den ska dessutom bestyckas med tankstationer för elbilar, liksom regelbundet utportionerade algodlingar som renar avgaserna från koldioxid. Algerna ska sedan kunna förädlas för att utvinna biobränsle.

Det är en svensk arkitekt, Måns Tham, som ligger bakom det ganska fantastiska förslaget:

Allt började när Måns gick en kurs på Kungliga konsthögskolan och gav sig själv uppgiften att skapa en stadsplan för Los Angeles som försökte bena ut hur megastaden ska bete sig när oljan tar slut.
- Det slog mig hur endimensionellt utnyttjad marken är i Los Angeles. Det är bara bilar och asfalt. Jag insåg även till fullo hur gigantiska motorvägarna är. Los Angeles är en stad där alla hela tiden relaterar till motorvägarna. De är en självklar del av samhället eftersom de flesta tillbringar större delen av sina dagar på vägarna. Jag tyckte att man borde kunna ladda motorvägarna med något mer än att bara vara ett stinkande trängselhelvete.

.

.

Även här är den brännande frågan finansieringen. Motorvägar är stora saker, och solceller är inte gratis, men forskningen går ständigt framåt:

Bo Juslin, expert på solceller på teknikkonsultföretaget ÅF, är förtjust i Måns idé.
- Det ser väldigt intressant ut, och det är absolut tekniskt möjligt att genomföra. Tanken med laddningsstationer för elbilar längs vägen är perfekt. Problemet är kostnaderna.
I dagsläget är solcellspaneler dyra. De anläggningar som finns är oftast baserade på ekonomiskt stöd. Men Bo Juslin konstaterar att solenergi är en del av framtiden. En framtid som möjligen kommer närmare, åtminstone mentalt, när bistra vargavintrar med svidande elräkningar tvingar oss elkonsumenter till eftertanke.
- Hela vår existens bygger på solenergi, och tillgången är i någon mån oändlig. Man forskar i dag kring nya halvledande material som är tunna och böjbara, och därför lättare att montera. Det skulle kunna få priserna att gå ner.

Tanken på att använda sig av de rätt enorma arealer som utgör motorvägarna och idag enbart används för att göra av med energi till att istället samla in miljövänlig energi tycks mig som en typiskt konstruktiv tanke, väl värd att genomföra.

Ett elevperspektiv

FabulousLorraine, en av mina absoluta favoritbloggare, skrev häromdagen om vilken skillnad en lärare och denne lärares inställning kan göra, och det hon säger är så viktigt att jag vill föra det vidare.

Hon jämför, musiker som hon är, med hur någon kan gå upp på scenen och spela tekniskt fulländat, men utan passion och liv, och det bara blir tråkig. Hon jämför med skrivande, där oavsett hur mycket information man har, eller hur bra historian är, så blir det ändå inget av det om man inte skriver med passion. Det handlar om att ge ALLT när man gör vad man nu gör. Varje minut. Det spelar ingen roll om man gör det på scen, framför människor, eller ensam framför sin datorskärm. Om man inte gör det med inlevelse, om man inte brinner för det man gör kommer det inte att slå gnistor. Det kommer inte att bli mer än mellanmjölk:

We talked about it last night, she and I, and the difference a teacher can make, which I think translates to anything. It’s like in music. Someone can get on stage and be technically brilliant but if the passion and LIFE is not there, boring. Or in writing, you can have a lot of information, or a good story, but if you aren’t passionate about it, it ain’t there.

It’s about putting EVERYTHING out there when you do what ever it is you’re doing. Every minute. Doesn’t matter if you are doing it on stage, or in front of people, or alone in front of your computer, or what ever. If you aren’t doing it with passion, if you aren’t on fire about it, it is not going to burn. It’s not going to be anything more than ordinary, at best. And if it isn’t your best, why?

Det hon säger är så viktigt, och jag bekymrar mig lite för att det är ett perspektiv som tycks halka ur fokus alltför lätt när skolan diskuteras. Vi pratar mycket om lärares ansvar, lärares arbetsvillkor, lön, status och inflytande. Vi pratar om friskolor och kommunala skolor, om kommunalisering och återförstatligande, och vi pratar ibland lite om vikten av kommunikation. Men elevens perspektiv nämns sällan mer än i förbigående.

Skillnaden det kan göra för den som befinner sig i elevpositionen, för den som sitter i publiken eller läser historian, om någon kastar ut en gnista som kan fångas kan man tända en sjuhelvetes brasa.

Det finns inget man inte kan åstadkomma om man brinner för det.

Och om man brinner kan man göra en enorm skillnad för någon annan.

And the difference it can make to you if you are the one learning, the one sitting in the audience, reading the story. If someone throws that spark out there, you can catch it and light a hell of a fire.

There’s nothing you can’t do if you’re on fire.

And if you’re on fire, you can make a huge difference to someone else. Throw it OUT there.

.