Processen

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Karin Boyes dikt säger det tydligare än jag kan göra, så jag lånar hennes ord för att understryka det som ibland försvinner lite i skolans värld, i synnerhet nu när mål och betyg hamnat lite i fokus: Det är under processen lärandet äger rum.

Målet är den erövrade, uppvisade kunskapen, det är slutet av resan, vägs ände, äventyret avslutat, tack för kaffet och dags att återvända till vardagens grottekvarn. Kanske har man med sig en trofé att hänga på väggen, damma då och då och tänka tillbaka på resan, men resan är över.

Där är inte skolan.

Skolan är äventyret, processen, resan, utvecklingen, lärandet, utforskandet, nyfikenheten, chansen att prova olika sätt att utföra saker och ting, chansen att prova saker och ting man inte provar annars, tillfället att sikta lite högre än man kan nå helt tryggt, spänna bågen lite hårdare än strängen säkert håller för, prova, misslyckas och prova igen, dra nytta av de erfarenheter man gjorde när man missade och lyckas.

Där är skolan.

Tappa inte bort det perspektivet, risken är att det borttappade inte återfinns. Och det vore väldigt synd.

Körling om skolans utvecklingsområden

Anne-Marie Körlings ord om skolans utvecklingsområden är så väl formulerade, så på pricken och så kloka att jag helt enkelt visar er orden, rätt upp och ner:

• Öppna upp klassrummen och skolan. Verka i en lärande miljö. Dela ut, med och av varandra. Riv väggar för omvärldsutblickar.
• Se till lärandet och förklara skolan via innehåll och eleven utifrån detta perspektiv.
• Ta ansvar fullt ut och verka för detta ansvar. Tydliggör ansvaret och lägg det i professionen där det hör hemma, inte i elevernas knän.
• Tro på professionen. Tro på lärarens roll och lärarens innehåll.
• Starta lektionerna i tid och håll fokus.
• Ta ansvar för hur interaktioner påverkar dig som lärare emotionellt.
• Ansvara för demokratiuppdraget och omsätt det i handling.

Somliga punkter är lite skrämmande, andra lite hisnande, och samtliga mycket viktiga. Den röda tråden som löper genom samtliga är ansvar. Varje enskild lärare måste ta sitt ansvar, för klassrumsklimatet, för skolklimtet, för lärandet, för kunskapsbyggandet och för demokratin. För sin egen fortbildning och för sin egen ämneskunnighet. Varje enskild lärare måste vara supertydlig med vad som ingår i hennes och hans uppdrag, och vad som inte gör det. En ensam lärare kan oftast inte påverka mer än sitt eget och kanske en eller annan kollegas arbete. Men för denne ende lärares elever kommer skillnaden att bli enorm, och redan det är skäl nog att axla ansvaret.

Alltför ofta hör vi i skoldebatten hur man lägger ansvaret på kommunerna, på rektorn, på regeringen, på skollagen, på segregationen, på samhällsklimatet, på andelen andraspråkselever, på andelen språksvaga elever, på förskolan, på trender etc. Det håller inte. Alla har någon eller något de kan skylla på, någon eller något som gör deras situation så mycket svårare, näst intill omöjlig, och om vi fortsätter med det förblir vi där vi är. Om vi har tur. Vi måste flytta vårt fokus iväg från vad andra måste göra för att göra vår situation idealisk till vad vi själva kan göra för att göra den bättre för våra elever. Och sen göra det.

I en kommentar till mitt inlägg Varför lärare? beskriver Helena von Schantz en enkel och effektiv modell hon använt för att tydliggöra hur ineffektivt hennes arbetstid används av hennes arbetsgivare:

Jag klockade mina arbetsuppgifter i två dagar. Det blev fyrtio minuter på för och efterarbete, resten av tiden utan lektioner var dokumentation, elevvård, föräldrakontakter, konferenser och ställtid. Lunch åt jag i tio minuter den enda dagen, femton den andra – några andra pauser hann jag inte med. Varenda sak jag gjorde var sådant jag är ålagd att göra, sådant som jag och ingen annan har ansvar för.

Så enkelt. Så tydligt det plötsligt blir. Med denna tydliga enkla dokumentation öppnar hon sin klassrumsdörr och bjuder in oss i sin verklighet, och hon visar precis var felet ligger, pedagogiskt och utan att ludda till. Om fler lärare tog efter hennes exempel och någon, exempelvis något av lärarfacken, sammanställde dokumentationen skulle vi plötsligt ha en tydlig bild av hur resurserna rinner rakt igenom skolorna i landet utan att komma eleverna till godo. Ett gott initiativ.

Lite socker i botten

Jag är sannerligen ingen superlärare, jag är auktoritär, tankspridd, glömskt, förvirrad, hör illa och dokumenterar alldeles för mycket. Dessutom har jag vid flera tillfällen setts highfiva med mina elever, samt peka med hela handen.

Så kanske är det förmätet av mig att skicka råd till de som utnämnts (möjligen av sig själva, möjligen av SVT eller någon annan Officiell Instans) till Superlärare men jag gör det ändå, och jag gör det utifrån den debatt som föregått själva serien trots att denna inte ens börjat sändas ännu. Det som mer än något annat bekymrar mig är nämligen attityden hos framför allt den kvinnliga superläraren. Det är en faslig massa, som en Metabolist så träffande uttrycker det, ”SÅ HÄR ska man göra, precis som jag!” Visst kan det, som samma Metabolist hoppas, vara så att det faktiskt blir mer nyanserat i tv-serien men det är inte riktigt det intryck de gett i tv-sofforna.

Tipset är att lyda Mary Poppins råd och sockra medicinen med en gnutta ödmjukhet. Lite mer ”Att göra så här har ofta god effekt i sådana här situationer” och lite mindre ”Detta är den enda vägen att göra saker och ting på! Och upphör genast med ert förfärliga highfivande!” skulle sannolikt göra det lättare att få människor att svälja medicinen.

Ett tips bara. Det är gratis, dessutom.

.

Varför lärare?

@lektorio ställer sig i en bloggpost frågan Varför lärarutbildare, och jag tar upp tråden och fråga mig Varför lärare?

Jag skulle kunna skriva något storslaget om hur jag älskar att möta nya människor, hur jag växer i det möte som sker mellan elev och lärare. Jag skulle kunna lägga ut texten om visioner och pedagogiska tankar. Men jag avstår, ty fokus ligger inte på mig utan på

Lärandet

Det är min passion, min ledstjärna, den mittpunkt kring vilket allt kretsar. Det är utveckling, det är verktyget man bygger makt och inflytande med, självförtroende och självkänsla, som man skapar frihet och jämlikhet, respekt och demokrati med. Det gränslösa lärandet som ständigt pågår, här och nu, där och då, överallt och hela tiden.

Berövar man människor möjligheten till gränslöst lärande, oavsett om man gör det med maktmedel, med manipulation, med hot eller mutor, med traditioner eller konventioner, skapar man ett samhälle där man kan kontrollera människor, styra människor, manipulera och använda människor som verktyg istället för att låta dem använda verktygen. Så kan vi inte ha det. Därför lärare.

.

Yttrandefrihet

Vi kom att prata om yttrandefrihet idag. Om vad det faktiskt innebär att få uttrycka sin åsikt fritt. Och vad det leder till om man tolkar friheten att uttrycka sin åsikt, oavsett vilken den är, som att man ska få uttrycka den utan risk för vare sig konsekvenser eller repressalier.

Om vad det innebär, om man tänker ett varv till. Att man tar sig den rätten innebär att man ger den rätten till andra också, oavsett hur kränkande eller elakt det de säger är.

Då blir det inte lika självklart enkelt längre.

Världen är en komplex plats, och att leva tillsammans på ett sånt sätt att alla människor får leva i frihet kräver väldigt mycket hänsynstagande och omtanke om nästan från alla. Det är svårare än man tror, men mödan värt många gånger om.

Ja, det var väl ungefär kontentan av diskussionen, som jag uppfattade den.

.

Regim försvårar och försöker förhindra kommunikation

Regimen i Egypten ser oroliga på hur oroligheterna sprider sig i landet, och de bekymrar sig över hur elektronisk kommunikation gör det möjligt för upproret att utvecklas snabbare. Alltså stänger man av Internet och mobiltelefonnätet.

Kommunikation kommer att äga rum ändå, lyckligtvis, men vi kommer att få veta mindre och det tar längre tid.

Andraspråk och andra språk

Jag läser om andraspråkselever i skolvardagen. Vad kan jag göra, från lärarpositionen, för att underlätta deras lärande och göra klassrumstiden meningsfylld och givande för dem?

En hel del, visar det sig. Jag läser Lyft Språket Lyft Tänkandet av Pauline Gibbons och nickar instämmande när hon förklarar att det är ju faktiskt så att ansvaret för elevernas språkutveckling i olika ämnen ligger varken på hemspråksläraren eller svenskläraren, inte heller på specialpedagogen eller specialläraren, trots att dessa är viktiga såklart, utan på SAMTLIGA undervisande lärare.

Genom att använda det vidare och mer omfattande begreppet litteracitet istället för att tala om mer avgränsade begrepp som läskunnighet eller ordförråd framhåller hon vikten av att låta eleven bada i språket, umgås med det, erövra det som ett verktyg och bli förtrogen med användandet av det i olika sammanhang. Hon understryker hur viktigt det är att inte förenkla på ett sätt som förminskar elevernas kunskapsinhämtande, utan använda en ämnesadekvat vokabulär och istället ge eleverna den tid de behöver för att själva bli förtrogna med denna.

Jag blir mycket inspirerad!

Awarded

CrimsonAnna har varit vänlig nog att förära mig en award, och motiveringen gör mig alldeles glad:

får den för att hon framför sina åsikter med skärpa men aldrig med påhopp eller trams. Liksom Vattukvinnan ovan så kombinerar hon styrka och mjukheten. Klokskapen kommer fram ur hennes blogg som väldoften från en puttrande gryta.

Wow!

Awards som dessa kommer med uppmaningar - lista tre av mina egenskaper och ge den vidare till tre bloggare som också har attityd.

Tre egenskaper? Ok, jag fuskar lite och frågar omgivningen:

1. Ta-hand-om-ig mamma som går att prata med.

2. Trevlig.

3. Vis.

Jisses, så vackra ord, jag blir helt rörd en gång till! Tur det bara var tre, annars hade jag fått lägga hybris till listan.

Så till nästa steg, jag nominerar:

Helena von Schantz för hennes oförtröttliga kamp för att bygga upp det samhälle hon tror på. Det kostar att stå på barrikaderna, priset kan bli ohyggligt högt, ändå står hon kvar. Det är attityd!

Spaceinvasion håller humöret uppe, jag blir alltid glad av ett besök i hennes blogg. Fantastisk attityd där också.

Sinnesjuk Skaparkraft innehåller ännu så länge ett inlägg, men tro mig, den bloggen är värd att hålla ett öga på! Skribentens attityd kan vända helvetet till hållbarhet, och har en formidabel förmåga att formulera fantastiska fantasier som ligger så nära verkligheten att man inte alltid är säker på var gränsen går.

Kafka

Enligt Haruki Murakamis Kafka on the Shore (en ljuvlig historia, för övrigt, fullkomligt utomvärldslig på ett helt självklart sätt) betyder Kafka kråka. Jag gjorde ett test på vilken Sven Nordqvist-figur jag är mest lik och fick resultatet:

Du är mest lik Kråkan. Du har alltid svar på tal – det vill säga ett nej! Du är inte alltid så sugen på att hitta på nya saker, men går alltid att övertala till att hänga med. Du är en trofast och bra vän.

Det behöver inte vara en tillfällighet.

.

.

Jag tycker mycket om kråkor. Jag tycker om Kafka också.

Hack i skivan

Lena Olsson (V) säger att SD har ”helt fel” i sin kritik mot svensk beredskap och bekämpning av terrorism.

– Att lyssna på Åkesson är som att lyssna på en skiva som har hakat upp sig.

För oss som växte upp med vinylskivor är referensen i Aftonbladets referat av en debatt i riksdagen glasklar: Åkesson upprepar, menar Olsson, exakt samma fras om och om och om och om igen, på samma sätt som sker när pickupens nål fastnar i en repa och hamnar i det yttre spåret igen.

Men om man tillhör en yngre generation, uppvuxen med CD-läsarnas laseröga eller är ännu yngre än så? Hur tolkar man då ”en skiva som hakat upp sig’?

Det är intressant att fundera över vilka uttryck som åldras med värdighet och blir kvar som en del av språket och folkmedvetandet, även om det ursprungliga fenomenet försvunnit i vardagsverkligheten, och vilka uttryck som bara blir rätt upp och ner obegripliga.