Akut lärarbrist

Jag hör det sägas att bristen på legitimerade lärare i framför allt matematik och NO kommer att bli akut. Jag undrar vilka konsekvenser det kommer att få?

Det skulle t ex kunna bli så att mattelärare och NO-lärares löner och arbetsvillkor kommer att drastiskt förbättras eftersom det blir huggsexa om de kvalificerade lärare som finns. Rimligen leder detta samtidigt till en viss statushöjning för dessa lärare, med åtföljande ökade möjligheter att ställa krav och påverka sin tillvaro i skolan. Jag skulle t ex inte bli förvånad om de första lärarna som faktiskt förses med lärarsekreterare som underlättar den administrativa delen av uppdraget enormt vore matte och/eller NO-lärare, om det blir sån akut brist som det talas om.

Det är inte helt osannolikt att detta sker utan att det blir just några generella förbättring för andra lärargrupper.  Jag har svårt att se hur kommunerna skulle ha lust att höja skatterna ytterligare för att åstadkomma det, om de inte blir tvungna. Kan de få lärare i andra ämnen till lägre löner tror jag vi kommer att få en väldigt tydlig individuell lönesättning inom lärarkåren. Det är inte heller osannolikt att om så sker så leder det till slitningar inom lärarkåren. Vem vet, kanske har vi ett matematiklärarfack inom ett par år som företräder endast dessa lärare, eftersom villkoren kommit att bli så annorlunda.

Om det blir så, vill säga. Sannerligen lever vi i ett intressant tidevarv!

Vilande frågor

Vissa frågor låter jag bli att ta upp. Det finns en ryslig massa inlägg som aldrig blir skrivna, vid närmare eftertanke, trots att frågorna är viktiga och behöver vädras. Ibland sker det av hänsyn till någon, ibland av hänsyn till bloggen – risken att det skulle bli den sortens diskussion som fullständigt dominerar ett par dagar gör ibland att jag avstår, eller väntar ett tag.

Vi tar en musikstund istället.

.

Latmaskar!

Jag hamnar i ett samtal om ”lata elever’, ni vet de där eleverna som har alla förutsättningar att klara skolan med glans, de har alla verktyg, de har förståelsen, de har allmänbildningen, de har de sociala förutsättningarna, de har allt, men de vill inte. De där otacksamma eleverna som väljer bort skolarbetet fast de har sån potential, som hellre slösar sin tid på sina datorer eller häng med polare, som inte tycker någonting är roligt, allt är bara jobbigt och tråkigt och aldrig kommer de med några konstruktiva förslag om hur man skulle kunna gör det roligare heller!

Man kan bli rent frustrerad när man hör dem sucka och pusta, och så orättvist mot de där eleverna ni vet som verkligen kämpar och sliter, dag och natt, för att hålla näsan över vattenytan! Trots att uppgiften är så enkelt och eleven knappast kan ha några som helst problem med att klara den så gör h*n den inte. Och där ligger själva problemet. Eleven gör helt enkelt inte det h*n borde göra i skolan, läraren får inget att bedöma för att sätta betyg, och båda blir mer och mer frustrerade över situationen.

Det finns en och annan latoxe i våra klassrum, visst gör det det. De är oftast väldigt charmiga och tacksamma för varje putt och puff som ger dem styrfart, och de klagar sällan, mycket sällan. Men de är sällsynta. Och det är inte dem jag pratar om här. Det här handlar om en helt annan kategori elever.

Det är lätt som lärare att känna att man har gjort allt, ALLT för eleven, kasta händerna i luften och lägga energin på övriga elever istället. Hur det än är kan vi ju inte dra alla till godkänt, eller hur?

Samtalet påminner mig om en diskussion hos Mats för ett tag sedan. Diskussionen utgick från Roland S Perssons installationsföreläsning om situationen för exceptionellt elever i klassrummet. Tänk om det skulle vara så att den där lata eleven inte alls är lat, utan understimulerad och kanske rent av uttråkad?

Det är värt att överväga möjligheten, inte sant?

Jedi-ism

Mats förundras inför Star Trek och Star Wars, och undrar om man väljer sida ungefär som man kan välja att hejja på ett eller annat hockeylag. Jag anar att den enligt uppgift fjärde största religionen i Storbritannien,  Jedi-ismen, också kan väcka viss förundran.

.

Nyårslöftet och projektet avslutat

TV-projektet och sportlovet är över, i morgon är det dagen innan skolveckan som vanligt och jag återgår till vardagen, uppdaterad på populärkulturella referenser. Det har varit ett intressant projekt på många sätt, men jag är fortfarande tagen av den tämligen konsekventa glättigheten.

Det kändes vilsamt att avsluta projektet med en engelsk serie. Den kommer jag försöka följa till slutet.

Lära som lärare

Jag har precis skickat in anmälan till de sommarkurser jag söker, i år ser jag fram mot att läsa om vissa litterära genrer i kontext, dvs var de uppstod och varför de uppstod just där, hur samhället såg ut där de uppstod, hur de (jo, både genrer och samhällen) utvecklats genom tiderna (om de har det) och varför utvecklingen av just den genren sett ut just så. Visst låter det lite spännande? Som språklärare är ju litteratur ett av de verktyg jag använder mest frekvent, och jag strävar efter att hålla verktyget vasst genom att läsa diverse litteraturkurser då och då.

Nej, det är inte skryt över hur ”duktig” jag är som är avsikten med det här inlägget. Jag anar att det kan finnas en och annan som redan rynkat ogillande på näsan, avfärdat mig som skrytsam och slutat läsa. Ändå är vi rätt många lärare som passar på att fortbilda oss under sommarlovet, det nätverkas och utbyts erfarenheter, man reser iväg på intensivkurser, man läser (som jag gör) distanskurser via nätet, workshoppar och helgkursar. Och det är väldigt givande, kul, spännande, utvecklande, utmanande och jag tror, ärligt talat, att det gör det lättare att bli en rimligt bra lärare.

Inte bara för de ämneskunskaper man tillägnar sig, även om de är mycket viktiga och kommer till nytta och glädje i klassrummet under många år. Jag tror att efter nätverkande är den viktigaste funktion lärarfortbildningar fyller hur den sätter vårt fokus på lärandet, hur den påminner oss om hur det är att vara den som lär sig, den som har till uppgift att tillägna sig den kunskap någon annan har och erbjuder oss att ta del av, hur viktig kontakten med läraren är, hur stor skillnad det gör att studera och tänka tillsammans med andra.

Kanske är det rent av är den allra viktigaste.

Ska ni läsa något i sommar?

Varför jobbar du med dem?

Bloggaren Linda från bloggen Ordklyverier gästbloggar idag helt vänligt om sin verklighet och varför jobbet som lärare på IV-programmet är både stimulerande och viktigt:

Varför jobbar du med dem?

Det händer ganska ofta att jag får frågan varför jag valt att arbeta på gymnasiets individuella program, eller om jag ens valt eller bara tvingats dit. Att jag frivilligt valt att arbeta med de elever som på pappret är de värsta har många svårt att förstå.

Mitt jobb är ingen nödlösning. Visserligen fanns det inte jättemånga jobb att söka när jag efter en flytt inte orkade fortsätta pendla, men jag fick faktiskt jobb på en “vanlig” grundskola också.  När jag arbetade i en vanlig grundskola träffade jag ungefär 130 elever varje vecka. Det är ändå inte mycket, då många lärare ska skapa relationer med betydligt fler. Relationer ja. Vilken relation hinner du få med så många elever? En förvånansvärt bra många gånger skulle jag säga, men att hitta tid att, som Stavros, sätta sig med en elev enskilt i flera timmar är en lyx som är få förunnad.

De elever som behövde mig mest på min förra arbetsplats fick del av min tid, men inte alls så mycket som de skulle behöva för att utvecklas optimalt och då de trots allt fick mycket av min tid fick resten av klassen alldeles för liten del av mig. Därav mitt val. Nu hinner jag ägna mig ordentligt åt varje elev, då jag faktiskt inte träffar mer än tjugo elever varje vecka.

Klasstorleken har ingen betydelse menar många, men då undrar jag hur de tänker. Självklart hinner jag med mina elever bättre om de är få, självklart blir arbetsklimatet och ljudnivån trivsammare om de är få. Hur kan det vara på något annat sätt?

På pappret är många elever på det som fortfarande kallas individuella programmet de som behöver lite extra. Skönt då att de får det. Att eleverna är underbara gör inte saken sämre.  Kanske inte på pappret, men väldigt ofta i verkligheten.

Viktigast är att lärarna är kompetenta, inte att eleverna är få hävdar Jan Björklund. Jag skulle vilja säga att det självklart är a och o att lärarna är kompetenta, men att fler skulle hinna vara det på riktigt om de hade möjligheten. Jag har möjligheten och det är därför jag valt att arbeta där jag gör.

Körsbärsträd och päronträd

När George Washington var en liten gosse, bara sex år gammal, fick han, som gossar på den tiden plägade få, en liten handyxa. Eftersom han i stort sett var ett rätt normalt litet barn högg han förtjust ner både det ena och det andra, och det bar sig inte bättre att han plötsligt stod inför sin fars högt skattade körsbärsträd. Utan att riktigt förstå konsekvenserna därav barkade han noggrant av det lilla trädet. Träd dör av sånt, men tack vare lille George förklaring att han absolut inte kunde ljuga för sin far kom han undan vidare konsekvenser för dådet.

Sensmoralen i historien ska ju givetvis tolkas som att det betalar sig väl att vara ärlig.

Drygt 270 år senare, på en annan kontinent, utrustas fem något äldre människor med sekatörer och, ödesdigert, motorsågar och släpps lös på en inhängnad dagisgård i akt och mening att öva sig på beskärning av träd. På gården fanns bland annat ett av personal och barn högt skattat päronträd. Fanns, ty det finns inte längre.

Ledare för PRO:s trädbeskärningskurs var Torgny Buske:

– Det vart lite kraftigt. Men så är det med bedömningar, man kan väl göra sina missar, säger han till kumlanytt.se [...] – Jag tog det nog som min sak att bedöma det, men det vart lite fel, förstår jag nu.

Oavsett om PRO ersätter trädet med ett nytt eller med pengar så tar det ett tag innan ett fruktträd börjar bära frukt, och ännu längre tid innan det bär så mycket frukt att det räcker till alla barn på ett medelstort dagis. De barn som går där nu har plockat sitt sista päron, tack vare PRO. Jag tror inte de ser likadant på saken som George Washingtons far enligt legenden såg på sin sons hyss.

Sensmoralen här blir en annan, snarare något i stil med: Ha respekt för andras träd, även om du är pensionär och tror dig veta vad som är ”bättre för träden som är kvar”.

Kategori: saker Morrica tycker mycket om

Orsaker att älska Internet

En av mina stora passioner i livet är lärande, och nätet är en enorm källa för lärande. Här finns hur mycket strunt som helst, och minst lika mycket kunskap och klokskap. Personligen gissar jag att det finns en större andel klokskap än strunt, men det är en ren gissning så kontrollera själva innan ni säger det högt.

En av de stora orsakerna att älska Internet är att här finns sidor som TED.com. Om ni inte redan sådär lite i förbifarten dräller in där nu och då och lyssnar lite här och fascineras lite där rekommenderar jag er verkligen att pröva den vanan ett tag. Titta här, t ex:

.