Vem äger bilden av skolan?

I dag har jag glädjen att presentera ännu en gästbloggare: Anna Kaya från bloggen Ny i Svenska Skolan har helt generöst skrivit om bilden av den svenska skolan:

Det händer då och då när jag följer skoldebatter i media och bloggar att jag inte känner igen den bild av den svenska skolan som målas upp. För några år sedan handlade debatten om en skola i kaos, där lärarna inte hade befogenheter att ta tag i problemen med högljudda, ofta kepsbärande, bråkande elever med störande mobiltelefoner. Nu handlar debatten om elever som lämnas ensamma i sin kunskapsinhämtning och sitt lärande och om lärare som inte undervisar utan låter elever söka sin egen kunskap.

Jag kände inte igen mig då och jag känner inte igen mig nu.

Jag har inte arbetat på alla skolor, jag har inte ens arbetat på många skolor, men jag har pratat med många lärare och föräldrar som, liksom jag gör, ställer sig lika frågande till den något svart/vita bild av skolan som målas upp av politiker, journalister och andra som har en åsikt. Jag menar inte att den svenska skolan är perfekt, långt därifrån, jag tycker att den svenska skolan har stora utvecklingsområden men frågan är om svenska skolan vinner eller förlorar på denna ensidiga, och oftast negativa, vinklingen.

Ta den senaste debatten som handlar om lärarledd undervisning, eller katederundervisning för att använda Jan Björklunds ordval. Debattartikeln handlar i stort om att de flesta elever behöver lärarledd undervisning för att nå målen. Troligtvis en helt korrekt analys. (Vad begreppen lärarledd undervisning och katederundervisning innebär lämnar vi därhän just nu) Men stämmer det verkligen att elever i den svenska skolan idag lämnas ensamma för att ”forska” och jobba utan lärarledning i ”grupparbeten” eller efter ”arbetsscheman” timme ut och timme in? Inte i min skola. Inte i min förra heller. Kanske att jag kan hålla med om att det fanns en hel del av det ”arbetssättet” i min första skola. På 90-talet. För 15 år sedan.

Det känns ibland som att skoldebatten sparkar in redan öppna dörrar. Jag behövde ingen skollagsändring för att jag skulle kunna hantera mina elevers mobilanvändning i skolan. Det har aldrig varit ett problem för mig. Jag förstår inte varför man behöver komma dragandes med gamla begrepp som katederundervisning när man i stället kunde ge sig ut i svenska klassrum för att ta reda på om läraren leder undervisningen eller inte. Att enbart titta på måluppfyllelse och resultat säger inte allt. Läraren har en mycket stor roll i sina elevers kunskapsutveckling men det kan finnas andra orsaker till sjunkande resultat än lärarens sätt att undervisa. Orsaker på samhällsnivå. Och på skolnivå. Resursfrågor. Testmetoder. Skolreformer. Organisationsfrågor. Oändligt många orsaker.

Jag tror, och hoppas, att de allra flesta lärare leder sin undervisning och sina elever. Att de är insatta i våra styrdokument och att de utgår ifrån elevernas förutsättningar och behov när de planerar sin undervisning. Jag tror, och hoppas, att de allra flesta lärare är medvetna om att de är en av de viktigaste framgångsfaktorerna för sina elever. Att de är medvetna om elevernas olika lärstilar och att de utgår ifrån elevernas tidigare kunskaper och erfarenheter när de väljer arbetssätt, metod och innehåll. Jag tror, och hoppas, att de allra flesta lärare inte tolererar kaos i sina klassrum och att de hittar verktyg för att lösa situationer som uppkommer.

Därför har jag svårt att tro på den något svart/vita bild av den svenska skolan som målas upp av t ex vår skolminister. Vems bild är detta? Och vem äger den bilden? Jag vill nämligen nyansera den något.

Skolerisk sammanfattning och pragmatiskt visionerande?

Inlägget om Skoleriska begreppshierarkier i går kväll ledde till intressanta diskussioner kring om och varför det faktiskt gör skillnad om vi söker gemensamma definitioner på begrepp och uttryck vi och andra slänger omkring i debatterna. Vi konstaterade att vi kan ha flera gemensamma definitioner på ett och samma begrepp, förutsatt att samtliga i diskussionen vet vilket som är aktuellt i vilket sammanhang, men att det riskerar att komplicera saker och ting och ökar risken för missförstånd. Vi konstaterade också att det, ur kommunikationssynvinkel, finns mycket att vinna på att vara så specifik som möjligt.

Ordet skoleriskt är, för dig som undrade, en ordlek, ett konglomerat av orden skolastik och kolerisk. Det kändes lite passande.

Vi pratade en del om skoldebatten som sådan också, i kommentarstråden, och jag skulle vilja ta den diskussionen i ett eget inlägg, för att inte helt virra till saker och ting. Mats skrev:

Det kanske är en obehaglig vandringslegend om den oföränderliga kolossen på lerfötter, som motstår alla reform och revolutionsförsök i kraft av sin institutionella tyngd.

På ett plan kan vi kanske vara tacksamma över att lärarna inte alltid har sprallat med i politikernas ivriga försök att styra skolan, men vi kan liksom inte spela på båda hästarna (att samtidigt njuta av det politiska skyddet och strunta i läroplan)

Just nu är intresset för skolan stort i politiken. Kanske mer för metoderna än för vad vi egentligen vill med skolan.

Jag saknar fortfarande visionerna i diskussionen. Därför behöver vi Dewey.

Dewey är en av hörnpelarna i svenskt skolmedvetande. Han var en amerikansk filosof och psykolog, och är ett av de där ”namnen” som skolfolk slänger sig med, och har man lite bakgrundskunskap tänker man sannolikt learning by doing, Vygotskij, pragmatism och, aktuellt i den här diskussionen, demokratisering.

Jag har beskrivit en bild av min vision, mitt utopia, tidigare. Hur ser ni på skolans framtid? Vad kommer att ändras? Vad förblir sig likt? Vart är vi på väg? Vem är det som styr? Politikerna? Lärarna? Eller något mer ogripbart, samhällsandan kanske? Och vad händer om man ställer frågan ”Vilken funktion fyller de hierarkiska strukturerna i undervisningen?”

Skoleriska begreppshierarkier

Jag funderar över vilka fler ord som upplevs som hierarkimarkeringar inom skolvärlden? Hittills tycks ”lärare’, ”undervisning” och, udda nog, själva begreppet ”skola” ha kvalat in i kategorin. Kateder bubblar, och auktoritet spelar i en egen liga vid sidan av.

Jag är språkvetare. Kanske är det egentligen huvudorsaken till min smått maniska önskan om att finna gemensamma definitioner på dessa begrepp. Men det är inte den enda orsaken. Viktigare är kommunikationsaspekten – om vi inte vet vad den andre menar, men antar att denne menar samma sak som vi gör med ett ord eller ett begrepp riskerar vi att prata förbi varandra, runt varandra, ifrån varandra, över eller under varandra i tron att vi pratar till och med varandra. Inte bara får detta konsekvenser för själva kommunikationen, som kan obli helt och hållet om det vill sig illa, trots att båda parter pratar käken eller fingarna ur led, det får konsekvenser för hur vi betraktar den andre.

Saknar vi gemensamma definitioner, eller använder allt för vida och oprecisa begrepp (vi kanske t ex talar om ”frukt” och menar en brun luden liten sak med klargrönt innanmäte medan den andre menar en gul, lätt böjd sak med innanmäte som mer stöter i vitt) finns det en stor risk att det hela slutar med att vi betraktar samtalspartnen som en korkad idiot, eftersom denne bara vägrar acceptera vad vi säger och fortsätter hävda sin egen åsikt (t ex envist hävdar att om fruktens innanmäte är grönt är den inte tjänlig som människoföda) trots att den helt uppenbart är galen!

Så jag hoppas ni har tålamod med mina eviga ”hur menar du” och långa diskussioner i sökandet efter gemensamma definitioner? Jag tror nämligen vi har allt att vinna och mycket lite att förlora på att, så långt det är möjligt, försöka se till att vi menar samma sak med orden vi använder. Det är inte högfärd, det är strävan efter kommunikation.

Så är det ju

.

Jag har så mycket att prata om just nu att allt liksom tjorvar ihop sig i porten och blir inget alls.

Återkommer om saken.

Initiativ

får man inte, det tar man, skriver Seth Godin:

The amazing thing is that unlike taking an apple or a chocolate bar, there’s no loss to the rest of us. After you take it, we all benefit.

There’s one other thing you can take at work, easily and with approval: responsibility. In fact, they sort of have to go together. One without the other is a mess.

(Eftersom här finns läsare som visat sig ha lite svårt med engelskan så kommer en snabböversättning:

Det fantastiska är att istället för att, som om det varit ett äpple eller en chokladkaka du toge, så förlorar vi andra ingenting. Efter att du har tagit det, vinner vi alla på det.

Det finns en annan sak du kan ta på jobbet, enkelt och med allas godkännande: ansvar. Faktum är att de liksom hänger ihop. Den ena utan den andra blir en röra. )

Och det har han ju rätt i.

Denna dagen

Jetlag. Solsken. Huvudvärk (förmodligen framkallad av de två föregående)

Vampyren i mig är väldigt dominerande dagar som denna.

.

Undervisning minskar förskolebarns nyfikenhet

För lite sedan skrev twittraren Zoran Alagic en tweet om hur han önskar sig fokus på omsorg snarare än undervisning på dagis. TystaTankar reagerade på detta, i flera inlägg, och diskussionen blev lång och animerad. Nu ger professor Alison Gopnik Alagic delvis rätt i sin artikel Why Preschool Shouldn’t Be Like School (varför förskolor inte bör vara som skolor). I artikeln beskriver Gopnik ett projekt där man tittat huruvida fyraåringar lär sig olika saker om de får filura själva respektive blir undervisade.

Undersökningen gick till så att man presenterade en intrikat leksak för barnen, och den som presenterade den alternerade sin presentation mellan grupperna. När h*n demonstrerade leksaken för barnen, visade ett par funktioner och sedan lät dem leka imiterade de lydigt de funktioner h*n demonstrerat, filurade en stund och upptäckte ibland ett par andra funktioner, men tappade sedan intressed. När den som presenterade leksaken däremot agerade som om den var lika ny för presentatören som för barnen, och lät barnen experimentera tämligen förutsättningslöst upptäckte de en väldigt massa funktioner och experimenterade länge och ingående med leksaken för att locka ur den alla dess hemligheter.

Slutsatsen av studien är att det finns stora fördelar med att bli undervisad av en lärare – man kommer raskare till målet, och man gör det på en rakare väg. Men, understryker Gopnik, detta är inte enbart av godo. Innan man lär sig att bli undervisad, ty det är en konst, så behöver man lära sig att pröva sig fram.

Indeed, these studies show that 4-year-olds understand how teaching works and can learn from teachers. But there is an intrinsic trade-off between that kind of learning and the more wide-ranging learning that is so natural for young children. Knowing this, it’s more important than ever to give children’s remarkable, spontaneous learning abilities free rein. That means a rich, stable, and safe world, with affectionate and supportive grown-ups, and lots of opportunities for exploration and play. Not school for babies.

(Studien visar att fyraåringar förstår hur undervisning fungerar och kan lära från en lärare. Men där finns en intrikat samverkan mellan detta slags lärande och det mer vittomspännande lärande som är så naturligt för små barn. Utifrån denna vetskap blir det viktigare än någonsin att ge barnens fantastiska, spontana inlärningsförmåga fria tyglar. Det innebär en innehållsrik, stabil och trygg värld, med engagerade och stöttande vuxna och massor med möjligheter att utforska och leka. Inte skola för småbarn.)

Jag vill i sammanhanget understryka att Mats aldrig, såvitt jag vet, gett uttryck för att vara förespråkare för klassisk skolundervisning för små barn, tvärtom är han en lekens riddare.

Två bilder av lärare

Malmö Högskolas beskäftiga besserwisser är en bild. Hade jag varit ung och övervägt att faktiskt slå in på lärarbanan hade en film som denna förmodligen placerat mer tyngd i den andra vågskålen. Att vara allmänbildad är en tillgång när man undervisar, att vara en besserwisser är det inte. Man strävar efter att eleverna skall ges tillfälle att lära sig, inte efter att läraren ska ges tillfälle att briljera.

Dessutom har Napoleonbakelser sannolikt sitt namn från en förvrängning av Napolitansk, dvs härstammande från Neapel.

.

Jag känner inte igen mig i Malmö Högskolas bild av hur en lärare är, och då är jag ändå diplomerad besserwisser!

Debbie Allens danslärare, däremot, har en attityd som håller. Hon är cool (jodå, i den eran såg cool ut så), hon är ärlig, hon har höga förväntningar, och hon har sitt fokus på elevernas lärande, hur de ska göra för att växa och bli fantastiska. Hade jag getts den bilden av en lärare när jag befann mig där i valet och kvalet, och inspirerats av den, hade jag gått in i utbildningen med en annan bild av mitt framtida yrke:

.

Att jobba som lärare är ansvarstyngt. Det är krävande, det är stressigt, det är tungt och både motvind och uppförsbacke ibland. Men mer än något annat är det fantastiskt. Om du står i valet och kvalet, älskar ditt ämne passionerat (det är nödvändigt, för du kommer att umgås med det, intensivt, i många långa år, det kommer att vara ditt viktigaste verktyg) och har en idé om hur skolan, som fenomen, skulle kunna fungera bättre, sök lärarutbildningen. Sök trots napoleonbakelsen, jag lovar dig att lärarjobbet är något helt annat.

Dax för nationell jetlag igen

Inatt är det dax igen för det planekonomiska tidsexperimentet sommartid. Trots att det haussas som ett vårtecken handlar det egentligen om ett knep för att öka produktionen – arbetaren ska få en timme dagsljus till på kvällen och därmed ges illusionen av att ha fler lediga timmar än h*n egentligen har, och detta förstärks ytterligare av medias glättiga förtjusning över just ”den extra timmen dagsljus’.

Undvik om möjligt att ge er ut i trafiken i morgon, den nationella jetlagen gör folk till sämre bilförare.

Gårdagens lösningar men dagens problem

Lärarna fick aldrig makten över skolan rubricerar Lärarnas Nyheter en artikel om historikern Johanna Ringarps avhandling Professionens problematik. Lärarkårens kommunalisering och välfärdsstatens förvandling. Hon har undersökt vad som pågick bakom kulisserna när skolan kommunaliserades för tjugo år sedan, och kan konstatera att då, liksom nu, ställde tidens gång till det:

Först i slutet av 1980-talet kom kommunaliseringen upp på dagordningen igen. Då fanns starka krav på decentralisering och en tilltagande kritik av statlig byråkrati, inte bara på skolans område. Det hade skapat en ny jordmån och Socialdemokraterna såg en möjlighet att förverkliga sina gamla planer.

— Men de såg kanske inte att de nu hade landat i ett annat samhälle, mer präglat av marknadstänkande, där steget till friskolor inte var långt.

Tankemässigt befann man sig i ett nyss, medan nuet och framtiden obönhörligen rullade in i verkligheten. Fröet som planterats i sjuttiotalets drömmar slog rot och grodde i ett åttiotal som präglades av helt andra tankegångar:

En oljekris hade satt punkt för fortsatt expansion av den offentliga sektorn. På finansdepartementet filade Kjell-Olof Feldt och hans pojkar på sin version av det som kommit att kallas »new public management« där effektivisering, avreglering, konkurrensutsättning och budgettak var några nyckelord.

— Den ursprungliga avsikten med kommunaliseringen var inte att öppna för privatiseringar och friskolor. Men utan kommunaliseringen hade denna utveckling inte kunnat ske.

Konsekvenserna för lärarkåren har vi pratat om många gånger:

Material från Kommunförbundets förhandlingsdelegation visar hur de ansåg att ett avtal med lärarförbunden skulle se ut. Delegationens kommunpolitiker var väldigt tydliga med att antalet timmar som lärare måste vara på skolan skulle öka. Dessutom skulle lönerna vara individuella, precis som för andra kommunaltjänstemän.

— Kommunerna tyckte inte att de hade kontroll över de statligt reglerade lärarnas arbetstid. Och när behoven i kommunerna växte, samtidigt som resurserna inte längre ökade, så ville man kunna använda lärarna även inom andra områden, till exempel i fritidshem och förskola. Men det förutsatte att man hade samma avtal.

Det gick väl sådär, kan man säga. En skolreform som byggde på kommunförbundets önskan om att få rätta in lärarkåren i de kommunala leden istället för på någon form av pedagogisk vision ledde till skolor som brinner och både elever och lärare som bränner ut sig. Är återförstatligande lösningen? Ringarps svar blir ett slags nja, och hon understryker ännu en gång att lösningen inte ligger i nostalgi och mer av det gamla:

Frågan är nog i så fall vad det är som ska återförstatligas. Samhället har ju förändrats sedan Ingvar Carlssons planer i början av 70-talet och jämfört med tiden för kommunaliseringsbeslutet för drygt 20 år sedan. Så mycket är annorlunda — friskolor, annan pedagogik, annan personalpolitik.

— Det man kan diskutera är väl en annan reglering av finansieringen av skolan, stats- bidragssystemet och hur system med skolpeng slår, till exempel. Införandet av en statlig lärarlegitimation är ju också en sorts statlig reglering.

Den nya skollagen, de nya läroplanerna och skolinspektionens arbete träder i kraft och effekten av nymodigheterna ser vi inte än. Hur kommer doktorsavhandlingar om tjugo år att beskriva nutiden och förändringen, tror ni?

.

 

Metabolism har också läst och kommenterat på artikeln.