Ett mäktigt vapen

Skoldebatten tycks för tillfället befinna sig i ett skede där man, istället för att upphäva sin stämma och tala om det man tycker är viktigt, upphäver sin stämma och talar om varför man inte tycker andra ska yttra sig i vissa frågor, av olika orsaker. Jag leker inte den leken, så idag gör vi något annat. Låt oss tala om mäktiga vapen:

Längst fram i klassrummet, på den vackra marmorfönsterbrädan, förvarar jag extra pennor. Om en elev av en orsak eller annan finner sig pennlös i klassrummet är problemet därmed löst. Denna politik ifrågasätts då och då (man bör ifrågasätta saker och ting om man undrar över de bakomliggande orsakerna, eller finner dessa skeva) och den vanligaste formuleringen lyder, med vissa variationer i formuleringen, givetvis:

Men hur ska killarna då lära sig att ta ansvar och ta med sig pennor själv?

Det är lite intressant att majoriteten av ifrågasättarna tar för givet att de som mest frekvent utnyttjar pennförrådet skulle vara killar. Jag tänker inte tala om för er ifall förgivettagarna har rätt eller fel, det är inte relevant här, utan lyfter bara fram antagandet så kan ni själva fundera över varför man tänker så.

En annan intressant aspekt i frågan är var fokuset ligger.

Låt mig förklara min tanke bakom pennornas placering:

Somliga elever har i princip aldrig penna med sig i klassrummet. Andra har alltid pennor med sig. Ytterligare andra har i de flesta fall penna med sig, men glömmer någon gång ibland. Samtliga elever, utan undantag, är individer och orsakerna till deras pennstatus är lika många som eleverna i klassrummet, men grovhugget kan man dela in dem i dessa tre grupper: Aldrig Penna, Alltid Pennor samt Oftast Penna.

Jag vill att eleverna har minst en fungerande penna var i klassrummet, ty en penna är ett viktigt verktyg i skolarbetet.

Inte bara för att skriva (det kan man göra på en dator också) utan för att stryka under, skriva små kommentarer och frågor och översättningar och markeringar i marginalen, för att klottra tankspritt med eller leka med så att fingrarna håller sig sysselsatta medan hjärnan koncentrerar sig på diskussionen i klassrummet, för att skriva kommentarer till personen intill om man vill kommentera på t ex lärarens lustiga frisyr utan att alla i hela rummet ska höra det, för att skriva ett snabbt svar på frågan från personen intill om hur man säger ett eller annat på engelska så att den personen också kan delta i diskussionen utan att behöva känna sig dum. Superviktigt verktyg.

Pennor finns överallt, de säljs i varenda liten butik, de delas ut för att göra reklam, de slits och slängs, tappas och ersätts utan större tanke, de är en självklar del av vår vardag och så ska det vara. Inte förrän man står där utan att ha en inom räckhåll kommer man på hur begränsad man är utan.

.

Så, anledningen till att jag har pennor tillgängliga i klassrummet är helt enkelt att jag har mitt fokus på elevernas lärandesituation snarare än på pennorna. Jag har förmånen att undervisa i ett land där jag kan kosta på mig den lyxen, och jag vill ge eleverna tillgång till samma lyx. De har förtjänat den.

Pennor är viktiga verktyg, och det stör lärandesituationen för alla elever, oavsett om de tillhör grupp Aldrig penna, Alltid pennor eller Oftast penna, om någon elev inte har tillgång till penna och måste börja fråga runt, springa iväg för att skaffa eller försöka klara sig utan och blir rastlös och stimmig för att h*n inte kan avleda energin med det viktiga doodlandet.

En annan anledning är att jag jobbar, aktivt och medvetet, med att elever som tillhör gruppen Alltid pennor också skall få lägga fokus i första hand på sin egen lärandesituation. Jag vill att de har med sig sina många pennor för sin egen skull, för att de föredrar olika sorters pennor för olika syften, inte för att de med självklarhet ska ses som ansvariga för någon annans pennstatus också, enbart på grundval av sina personliga pennpreferenser. Det stjäl från deras lärandefokus, om så bara ett par sekunder varje lektion (men tänk hur mycket tid tio sekunder varje lektion, fem dagar i veckan, under ett helt läsår faktiskt blir! Även om man räknar bort alla lov.), att vara pennansvarig för någon annan.

I gruppen Alltid pennor finns bland andra undergruppen Delar pennor. Den består i huvudsak av elever som har någon form av relation (syskon, släktingar, vänner etc). Ofta känner man igen dessa på att de, i början av en lektion eller i början av en aktivitet, ur sina respektive väskor plockar fram ett antal pennor och penntillbehör, placerar dessa i en gemensam hög på bordet framför sig, och sedan med självklarhet tar för sig ur denna hög, oavsett om den penna man väljer kom ur ens egen väska eller någon annans.

Det är värt att notera att denne gemensamma pennhög inte bör förväxlas med en allmän pennhög. Om någon annan, i synnerhet om det sker utan att fråga om lov, förser sig ur högen kan det hända att gruppmedlemmar i gruppen Delar pennor tar illa upp. Även detta stör lärandesituationen.  Att ta illa upp för att någon förser sig utan att ens fråga om lov, eller att säga nej till att låna ut en penna när det faktiskt finns allmänna pennor fem steg bort, är inte ett utslag av egoism, utan handlar om det svåra och känsliga momentet gränsdragning. Det finns mycket att vinna på att som lärare respektera denna gräns.

.

Pirsig om skoldebatten

Har ni läst Zen and the Art of Motorcycle Maintenance någon gång? Det är ingen helt nyskriven bok, första gången den gavs ut var det elransonering i Sverige under januari och februari, Watergateskandalen rullade upp, den svenska myndighetsåldern sänktes till 18 år, den sista besättningen lämnade Skylab och Rubiks kub uppfanns. Sannolikt hade den då nypublicerade boken inget med någon av dessa händelser att göra, men så såg världen ut när den kom ut.

Romanen handlar på ett plan om en motorcykeltripp från Minnesota till Kalifornien. På ett annat plan om berättarens sökande efter sitt tidigare jag, som han förlorade kontakten med via elchocksbehandling. På ytterligare ett annat plan handlar berättelsen om hur olika världen ser ut sedd genom en realists ögon jämfört med hur den ser ut genom en romantikers ögon, hur en motorcykel för realisten är ett slags koncept, ett system som med rationalitet (och tålamod, och tid) kan repareras och trimmas, och med ständig uppmärksamhet och justeringar vid behov kan förmås att fungera väl under långeliga tider; medan samma fordon för romantikern är ett helt annat slags koncept, med nyckelord som frihet, kraft, fart och skönhet.

Men han framställer inte dessa olika synsätt som konkurrerande, utan som kontrasterande och kompletterande. Enbart det ena eller det andra leder till sammanbrott på ett eller annat sätt, båda behövs och båda är viktiga för den andra.

Dit behöver vi nå i skoldebatten också. Skyttegravarna behöver fyllas igen, de vassa dräpande formuleringarna ersättas med konstruktiva samtal, och de sårade känslornas sökande efter ytterligare kränkningar bearbetas istället för att levas ut. Båda sidor behövs, vi kontrasterar och kompletterar varandra.

Å ena sidan

.

Å andra sidan

.

Teknik och känsla. Inte teknik mot känsla. Båda aspekterna behövs.

Har ni förresten tänkt på att när vi sliter hit och dit i vår kamp för att få Rätt så är det eleverna, som vi säger oss värna, vi sliter i? Det är de som drabbas, det är de som betalar priset när lärargrupp mot lärargrupp käbblar och grälar. Det är rätt dumt, är det inte?

Den udda

Sol, blå himmel, sommarvärme och grönska som exploderar.

Vi ska åka till stranden, njuta av solen och dricka vin. Följ med!

Ljusa kläder och solglasögon, solbrynt hy och lättsamma sommarfrisyrer. Men

Tack, så rart att fråga, men nej tack. Jag tycker inte om stranden i solsken, och inte tycker jag om vin heller.

Tvärnit och förbryllad uppsyn. Va? Är det möjligt? Vad tycker hon då om, den där Morrica?

Dimma. Duggregn. Gråväder. Åska. Skog där djur och andra varelser lever sina hemliga liv, och berg där man kan se hur inlandsisen dragit fram. Och ruiner, där man kan se ekot efter människorna som fanns där.

.

En till rätt fantastisk fotosida, värd att klicka sig till.

Ett inlägg till om lärarlöner

 lärare är inget drömyrke för dagens unga.

Bara tre av tio är över huvudtaget intresserade av yrket, enligt en undersökning från Lärarförbundet.

– Lönen påverkar. Det är inte det enda som avgör. Men det betyder definitivt en hel del och det är

kommunernas ansvar nu, säger utbildningsminister Jan Björklund (FP) [...]

Enligt honom måste det till en ändring.

– Det är klart att alla yrkesgrupper vill ha högre lön. Men det som skiljer är ju nu att det är så uppenbart att läraryrket har för låg attraktionskraft och de låga lönerna är en del av problemet.

Aftonbladets artikel om lärarlönerna väcker liv i diskussionen om lärares löner igen. Lärare har stort ansvar, lärare har investerat både tid och pengar i en lång utbildning (lika lång som ingenjörer, argumenteras ofta), lärare har, trots sommarlovet, rätt ruttna arbetstider och i många av de kommunala skolorna rätt ruttna arbetsmiljöer också. Det är inte bara eleverna som lider när klassrummen är fula, och långt ifrån alla lärare har hyggliga arbetsplatser i sina arbetsrum (alla har inte arbetsrum heller) .

Det har inte alltid varit så, understryker Aftonbladet. På 60-talet, när de flesta lärare var statstjänstemän i stället för kommunalarbetare som idag, såg det annorlunda ut:

I slutet av 1960-talet tyckte riksdagsledamöterna att de skulle sätta sitt arvode efter adjunktens.

Det vill säga den nuvarande gymnasielärarens.

Men i dag har riksdagsmannen Andreas Carlson (KD), 24, ett grundarvode på 56 000 kronor före skatt.

Dubbelt så mycket om man jämför med merparten av lärarna som jobbar i grundskolan eller på gymnasiet.

– Det viktigaste är att fokusera på att lärarna får upp sin lön. Det är bra att ni uppmärksammar det här, säger Andreas Carlson.

Ja, det låter ju bra, visst gör det? Frågan är bara – vem ska betala? Skolornas huvudmän och lärarnas arbetsgivare är i de flesta fall kommunerna. Redan idag, med den beskedliga lärarlönenivån som råder, är skolan en av de tyngsta utgiftsposterna i de flesta kommuners budget. Är det sannolikt att de, utan vidare, går med att ytterligare öka på denna? Jag är skeptiskt, och Ekonomistas förklarade för knappt ett halvår sedan hur det kan komma sig att det är osannolikt att kommunerna kommer att höja lärarlönerna till något som ens ligger i närheten av de nivåer som nämns i debatten.

Ja, lärare har uselt betalt, men det beror inte på att det ligger högar med guld och bara väntar på att fördelas. Lärarlönerna måste höjas, innan de duktiga lärarna får tummen ur och upptäcker att även de faktiskt kan finna bättre betalda jobb i andra länder, även inom EU, och överger det sjunkande skeppet; men frågan måste besvaras – VEM SKA BETALA?

Mina ord och andras uttryck

Jag finner att jag har anledning att förtydliga skillnaden mellan andras ord och mina egna, efter att ha ställts till svars för en formulering som användes i två citat ur en artikel jag refererat till. Enkelt uttryckt ligger det till såhär: Om jag skriver om en artikel, ett blogginlägg, en rapport eller någon annan form av textmassa, eller om jag refererar till ett videoklipp, t ex från TED, och länkar till den, och sedan skriver ett kolon och det dyker upp en rad eller flera med text som ser ut

såhär

så är man på den säkra sidan om man antar att denna text kommer ur den omnämnda artikeln. Det händer också att jag citerar genom att använda citationstecken som ser ut såhär ” ”, men dessa har, som vi tidigare haft anledning att fundera kring här på bloggen, också andra funktioner (betänkt t ex skillnaden mellan katederundervisning och ”katederundervisning”) varför det kan finnas orsak att fråga vad jag egentligen menar om man är osäker.

Det är överhuvudtaget en väldigt god idé, om man inte är säker på vad jag menar. Jag har en tendens, det har jag flera gånger fått konstatera och jag arbetar ständigt med detta problem, att ibland uttrycka mig mer än lovligt flummigt och otydligt. Jag tar inte illa upp om ni frågar vad jag egentligen menar. Jag kan däremot bli lite irriterad om någon talar om för mig att jag egentligen menar något helt annat än det jag faktiskt sagt, men det går raskt över.

Det är också en god idé att fråga om hur jag tolkar uttryck i citerad eller refererad text om man undrar över detta. Jag kan dock bara berätta hur jag tolkar uttrycken, jag kan inte berätta hur ursprungsförfattaren tänkte.

Ok?

Bra, då återgår vi till det ordinarie programmet.

.

I en värld av kaos är skolan trygg

För barn som befinner sig i en utsatt situation – det kan handla om att befinna sig på flykt från krig eller naturkatastrofer, om traumatiska händelser i familjen, det kan röra sig om social utsatthet, om fattigdom, om missbruk eller plötsliga oförutsedda kulturella eller politiska förändringar som orsakar otrygghet i barnets vardag – spelar skolan en oerhört viktig roll. Inte enbart, och inte automatiskt i första hand, som kunskapsförmedlare, utan också som trygghet, stabilitet, struktur och något man kan lita på att det återkommer i en tillvaro där mycket annat är kaotiskt.

Professor Håkan Stattin har i en undersökning kallad Sju Skolor tittat på situationen i sju skolor i Örebro, och har där funnit

att en demokratisk skola i utsatta områden gör att elever känner sig trygga, respekterade och till och med längtar efter att få gå dit. Skolan blir en trygg plats i en annars orolig tillvaro

Tyvärr är det ju inte alltid så att det i svenska kommuner satsas resurser på att skapa goda barnmiljöer i utsatta områden, det gäller skolan såväl som andra områden. Och det är lite synd, för vi som samhälle har allt att vinna och inget att förlora på att göra det. Stattins undersökning visar nämligen detsamma som t ex Gradillas visade med sitt exempel:

Resultaten visar att ungdomar i utsatta områden är mer positiva till skolan och att de upplever skolan som mer demokratisk än sin jämnåriga i privilegierade områden. Ungdomar i utsatta områden känner sig mer tillfreds och har bättre relationer till sina lärare. De längtar oftare till skolan under helger och lov.

Och inte nog med det:

Ungdomar som trivs i skolan presterar bättre än de som inte trivs

Så att inte satsa resurser på skolor i utsatta områden är bara dumt.

Vardagsvegetarian

Johannes Forssberg har läst boken Äta djur av Jonatan Safran Foer. Han funderar kring hur det kan komma sig att, trots att vi ju egentligen vet hur det ligger till med djurhållning, hälsa, ekonomi och miljöpåverkan, ändå obekymrat fortsätter att äta kött.

 Med mina personliga insikter i hur djup den nödvändiga förträngningen är, har jag svårt att tro att Jonathan Safran Foers skakande, och i Sverige nyutkomna, bok ”Äta djur” kommer att leda till något större uppvaknande. Men han har ett bra och pragmatiskt råd: försök att äta mindre kött, om du är en sådan som vet att du ändå inte kan hålla storstilade löften om plötsligt vegetarianism. Det finns inget annat sätt att minska djurplågeriet och miljöförstöringen än att vi kraftigt minskar vår köttkonsumtion.

Graham Hill vet precis hur svår tanken på att avstå kött kan vara att tänka, och han har ett superenkelt förslag på en lösning:

Föreställ dig din sista hamburgare.

Så mitt sunda förnuft och mina goda intentioner hamnade i konflikt med mina smaklökar, och jag beslöt mig för att göra det ”senare” och föga överraskande, blev ”senare” aldrig av. Låter det bekant?

Så, funderade jag, kan det finnas en tredje lösning? Jag tänkte på det, och jag kom på en, och jag har gjort det det senaste året, och det är jättebra. Det kallas vardagsvegetarianism. Namnet säger allt. Inget med ett ansikte, måndag till fredag, på helgen – ditt val. Enkelt! [...]

Så snälla, fråga er själva, för er hälsa, för er plånbok, för miljön, för djuren, vad hindrar er från att ge vardagsvegetarianism ett försök? Det är ju faktiskt så, att om vi, allesammans, åt hälften så mycket kött så vore det som om hälften av oss vore vegetarianer!

.

Men det här med vegetarisk mat, är det inte väldigt svårt, och blir det inte rätt tråkigt att bara äta sallad? Jo, sannolikt vore det hur tråkigt som helst att bara äta sallad, men vegetarisk mat är inte sallad. Sallad är sallad, och mat är mat. Här, och här, och här finns t ex en massa recept och idéer.

Nog vore det värt att testa? Ge det t ex tre månader och se hur det känns?

Samtidigt, fast två år senare, på en blogg i närheten

Bloggaren Monika kommenterar i sin blogg på det två år gamla inlägget om tre-terminers-system jag länkade till igår. Var och en är ju sig själv närmast, så att det i första hand är samhället och hur hennes egen situation skulle påverkas som bekymrar henne säger jag inget om. Men hon nämner dessutom eleverna, och bekymrar sig bland annat över

de barn som kommer riskeras att lämnas vind för våg

och jag funderar över om det inte månne är så att ungefär samma barn lämnas vind för våg under stora delar av sommarlovet också. Fast det syns mindre tydligt då när de flesta är ute och njuter ljusa sommarkvällar, oavsett om de har någonstans att gå eller inte. Vi får inte tappa bort, i vårt barndomsnostalgiska vurmande för sommarlovet, att det finns familjer där tio veckors ledigt från skolan inte är ett paradis, utan ett bekymmer. Visst finns det fritids, och de anordnar säkert jättetrevliga aktiviteter, men om det är så mycket lov och återhämtning att tillbringa lika mycket tid där per vecka som man vanligen gör i skolan+fritids vet jag inte. Men det blir det kanske?

Hon bekymrar sig också över att tre terminer, med samma arbetsbörda per läsår som idag, skulle innebära mer stress för både lärare och elever. Jag förstår inte riktigt hur hon tänker där, men jag skulle gärna vilja höra andras åsikt om detta. Jag tror nämligen att det skulle bli tvärtom – ett längre läsår, med kortare men fler terminer och längre lov emellan tror jag skulle reducera stressen i skolan, och ge mer utrymme för reflektion. Både för eleverna och för lärarna.

Jag tänker såhär, att stressen byggs på och ackumuleras under terminerna, så att i slutet av terminen är man väldigt mycket stressad och trött, för att man har jobbat väldigt hårt väldigt länge. Om man då tog och kapade detta väldigt länge en liten bit, så att man bara jobbade väldigt hårt länge, så bleve man inte fullt lika stressad och trött, för att man inte kört fullt så slut på kraftreserven.

Hon bekymrar sig helt omtänksamt för turistnäringen och sånt också, men det gör inte jag. De är smarta och drivna, och de kan sitt jobb hundra gånger bättre än jag kan deras jobb. De reder det bra mycket bättre om jag inte lägger mig i, det är jag övertygad om.

Jag vill understryka att det jag skriver om här är en tanke, en idé, en fundering – det är inget politiskt förslag från något håll (det förslaget jag skrev om då, för två år sedan, kom just då, för två år och ett val sedan, det är inget som ligger för omröstning i riksdagen, såvitt jag vet, så oroa er inte) men jag tycker det är rätt bra att ifrågasätta det som är då och då. Bara för att det ”alltid” varit så eller för att det är ”tradition” innebär det inte automatiskt att det är det bästa. Ibland är det så, men ibland har man helt enkelt fastnat i det gamla och skulle vinna mycket på en förändring.

Hur tänker ni om saken? Skulle det, som hon skriver ”störa inlärningen, lärandet och kunskapstillägnandet!” eller skulle det kunna ge utrymme till ett jämnare tempo i skolan, och mindre stress och oro från lärarkårens sida över hur man ska hinna med allt det som läroplanerna säger att man ska hinna på ett läsår? Eller skulle det leda till något helt annat?