Hierarkier

Tidigare idag försäkrade Zoran Alagic i en kommentar till inlägget Skolan är osexig apropå olika yrkesgrupper i skolsystemet att

Hierarki har aldrig LR talat om. Utan om att respektera olika kompetenser och yrkeskunskaper hos olika grupper

Trots detta tar Mats på TystaTankar strax därefter ännu en gång upp hur han upplever att samme Zoran ‘hetsar mot Lärarförbundet och förskollärare’. Att Mats inte läst Zorans kommentar här är inte så förvånande, därför lyfter jag upp den till en högre nivå och ger den ett eget inlägg, i förhoppningen att den därmed ska nå några fler.

Men samtidigt grubblar jag över Linda Linders kommentar till Mats inlägg. Hon skriver där att det handlar om status, och just hierarki. Kan det vara så att förskollärarna upplever att de ses som lägre i hierarkin än lärare i grundskolan och uppåt, trots att lärare inte ser detta utan förbryllas över bristen på yrkesstolthet och grubblar över varför förskollärare är så angelägna att tappa förleden i sin yrkestitel? Upplever förskollärare att de har mindre inflytande över sin arbetssituation är lärare har? Har de verkligen det, eller är det bara deras subjektiva upplevelse som t ex skulle kunna härstamma från en förändrad förskolevardag?

Jag vet inte, och jag vet inte om det finns någon forskning att tillgå heller. Men jag kan inte annat än fundera över hur denna upplevda hierarki ser ut, och varför den blir ett sånt brutalt fokus i debatten att både barn och elever tyckas helt hamna i skuggan.

About these ads

69 thoughts on “Hierarkier

  1. Det råkade bli fel text när jag klistrade in, här är den rätta. Förskolans lärare är våra riktiga hjältar i skolans värld. De är tydliga, rättvisa, tålmodiga, kreativa, uppfostrande och konsekventa. De tar aldrig något för givet och missförstånd sker nästan aldrig mellan hem och skola. Ungarna vet var alla prylar ska vara och det finns tydliga, hjälpande system för var varje sak har sin plats och hur man är en bra kompis. I industrin kallar man deras sätt att arbeta för lean vilket är något som allt fler industrier nu försöker införa. Förskolan verkar ha haft detta system länge i sin verksamhet och jag är säker på att de flesta försklolelärare skulle fungera lika bra som vilken toppcoach som helst. Är själv både gymnasielärare och mamma och skulle gärna låta mig coachas av just förskolelärare. De är nämligen de jag håller högst i hela skolväsendet.

    • Fel och fel, att berätta att man gjort något bra och att man är stolt för det är sällan fel =D

      Jag är en gnutta allergisk mot begreppet ”hjältar” i såna här sammanhang, det är överanvänt och urvattnat, men jag förstår din poäng ändå, tror jag, Om jag uppfattar dig rätt menar du att förskollärare har oförtjänt låg status, att deras arbete är så unikt att de inte är utbytbara mot andra lärare, och att de därför bör bära sin yrkestitel med stolthet snarare än sträva efter att benämnas enbart lärare?

  2. Det är en infekterad debatt. Mycket infekterad debatt och det är trevligt att se Zoran Alagic hävda att det inte handlar om hierarkier utan om respekt för olika kompetenser. För några veckor sedan var det samma Zoran som tyckte att förskollärare var kvalificerad omsorgspersonal vilket fick massor av förskollärare att gå i taket.

    Det handlar nog om ett flertal saker. Dels handlar det om arbetssituationen och avtalen som skiljer sig åt. Sedan handlar det mycket om att LR, som bara ansluter lärare och SYV:are, alltså inte anser att förskollärare är lärare. Från LRs sida handlar det mycket om aggressionerna mot att så många förskollärare och fritidspedagoger på 90-talet tilläts bli rektorer och leda över ”högre utbildade lärare” eller hur nu Zaremba uttryckte det. Detta med förskollärare som rektorer anser ju även många är en stor anledning till skolans ”ras”. Dessutom påverkar ju hela konflikten mellan Lärarförbundet och LR frågan om förskollärarnas status. LF och förskollärarna vill se utbildningsväsendet och lärandet hos barnet/eleven som en helhet från 0 år till 19 år medan LR tycker att förskola är en sak och ungdomsskola en annan.

    Jag har vid upprepade tillfällen frågat Zoran Alagic hur LR kommer att ställa sig till förskollärarna den dag då förskoleklassen blir en del av den obligatoriska skolan men jag får inget svar…

    Nu är ju inte jag förskollärare och inte medlem i Lärarförbundet heller så jag kan ju inte mer än gissa men då är min gissning att förskollärare inte känner att de är lika mycket lärare som andra lärare och att deras kompetens ofta underskattas av lärare i de högre åldrarna.

    Sedan, det här med hierarkier mellan olika slags lärare är väl relativt vanligt?

    • Min erfarenhet är att infekterade frågor bör både lyftas och luftas, annars gror de och exploderar en dag i en rätt vidrig röra. Det vill vi helst undvika, det är trots allt både barn och elever inblandade här.

      Det är mycket som mörkas och inte riktigt får nämnas i skoldebatten. Till exempel det faktum att det ÄR stor skillnad på förskola, grundskola och gymnasieskola. En av de viktigaste aspekterna i detta, som alltför sällan nämns, är skolplikten. Förskolan är frivillig (ja, det vill säga föräldrarna kan välja bort den, barnen har väl inte så mycket att säga till om rent konkret), gymnasiet är på fortfarande frivilligt (även om det börjar bli alltmer obligatoriskt det också så finns ändå möjligheten att välja bort det) men grundskolan är obligatorisk. Det fria skolvalet handlar om att man kan välja skola, men välja bort skolan får man inte, och hemundervisning accepteras endast i synnerliga fall.

      När förskoleklasser blir obligatoriska kommer förskollärarna att hamna i en mycket udda position, med en fot i det obligatoriska skolväsendet och med en fot i det frivilliga. Jag förstår att en presschef avstår att svara på frågor om den delikata situationen, och jag tvivlar på att LR har någon direkt officiell hållning klar heller ännu.

      Ser man utbildningsväsendet som en helhet från 0-19 undrar jag dels över hur man förhåller sig till det här med frivllig kontra obligatorisk, dels hur man ser på förhållandet till högre utbildning.

      Tack för ditt långa svar, jag ska inte säga att jag förstår förskollärarnas hierarkiska tänkande ännu men jag börjar få en liten dimmig aning, tror jag.

      • Förskoleklassen var ju inte alls tänkt som förskollärarnas ”revir” utan där skulle ju fsk-lärare, grundskollärare och fritidspedagoger samverka runt barnen/eleverna.
        När det gäller förskollärares ”vilja” att vara lärare så är det säkert olika från individ till individ men genom specialpedagogutbildningen har vi trots allt fått både förskollärare och fritidspedagoger, utan formella ämneskunskaper, som bedriver specialundervisning ända ”upp” i gymnasieskolan.

        • Jo, jag är medveten om det. Specialpedagoger gör stor skillnad för många, både elever och lärare i skolan, även om det skär sig ibland är det en viktig resurs.

  3. Måste påpeka att det där med 0-19-perspektivet är min tolkning och inte något som jag hittat i några skrifter eller så. Kanske är inte 19 ”slutet” utan vuxenutbildningen kanske även är med i helhetsbilden, vad vet jag?

    Jag tycker inte att detta med lärargruppernas olikheter inte riktigt får nämnas. Jag diskuterar ganska ofta med andra lärargrupper (då räknar jag förskollärarna som lärare) om våra likheter och skillnader. Jag tycker att de flesta lärargrupper är stolta över sin inriktning men från Zorans håll verkar det som att han tror att förskollärarna skulle välla in och ta över skolan om de bara tilläts, som om de inte trivdes med sina arbetsuppgifter i förskolan och helst av allt vill in i skolans värld. Det är säkerligen en missuppfattning från min sida men så kan hans ord tolkas. Vilket eldar på debatten.

    Sedan så tror jag att vi som arbetar i skolan är relativt dåliga att ta tillvara på det som förskollärarna kan förmedla om våra blivande elever. Övergången mellan förskola och skola genom förskoleklassen skulle kunna fungera så bra men gör inte det överallt. Alltför många lågstadielärare ser sina små 1:or som oskrivna blad trots att dessa barn redan lärt sig ofantligt mycket under sina första sju levnadsår. Fast nu halkar jag in på en helt annan diskussion. :)

    • Kanske – eller så är det själva kärnpunkten.

      Kanske är det precis där det brister – när lågstadielärarna står där med en blandad bukett blivande elever framför sig, somliga från förskola, somliga från dagmammor, och somliga helt utan annan erfarenhet än att vara hemma, kanske med barnflicka, kanske med familjen, och gör valet, kanske i någon slags rättvisetanke, vad vet jag, att behandla alla som vore de helt nya till hela konceptet med grupp, vänta på sin tur, ta hänsyn till alla etc?

      Vore det så skulle ju problemet nästan magiskt försvinna när förskoleklasserna blir obligatoriska, och alla barnen blir elever med åtminstone ett års erfarenheter under bältet, läraren kan ta emot överlämningen utan att behöva känna att vissa får orättvisa nackdelar av att inte ha med sig den erfarenheten och förskolläraren med glädje känna att dennes utförda arbete uppskattas och tas på allvar?

      Jag vet inte, men det kan vara en del i det hela.

      • Fast som det har sett ut de senaste åren har ju i stort sett alla barn gått i förskoleklass så någon magisk skillnad pga att det blir en obligatorisk verksamhet tror jag inte på.

        • Egentligen inte jag heller, tyvärr, men nog funnes det mycket att vinna på att förbättra kommunikationen mellan förskolan och lågstadiet, det är jag säker på.

    • Om det vore möjligt skulle en person kunna klara av att undervisa från förskolan till universiteten och då skulle denna person kallas för lärare för olika åldrar. Men nu är det ju inte möjligt utom kanske i enstaka fall, då det skulle innebära att alla skall ha doktorerat. Därmed är inte sagt att det inte finns skillnader. Självklart finns det och ett av syftet med den nuvarande lärarutbildningen var att alla oavsett vilken nivå de än skulle undervisa på, skulle ha kännedom och kunskap om dessa skillnader, för att kunna se tillbaka likaväl kunna se framåt för att veta vad de gör här-och-nu skall har med då-tid respektera framtid att göra.

      Om vi skall utgå från grundskolans obligatoriska karaktär om någon är lärare eller inte, är inte jag heller lärare. Men då börjar jag undra, vad jag då är. Det blir ju lite förvirrat om man har lärare i yrkestiteln, men ändå inte anses vara lärare. Men det kanske därför man vill kalla förskollärarna för dagispersonal.

      Jag förstår mycket väl att förskollärarna reagerar. Och för mig är inte en ämneslärare en mer riktig lärare än vad förskollärarna är. De har olika uppdrag och är lärare för olika åldrar.

      Vem var det som sa – Vad är det ni inte förstår?
      Inte jag – det var någon på Mats´ blogg.

      • Jag ber om ursäkt att jag uttrycket mig lite luddigt, Monika. Jag pratade om saker som inte är riktigt comme il faut att prata om i skoldebatten och nämnde skolplikten som ett exempel på detta, inte som ett kriterium för att få tituleras lärare. Det är ju inte främst titeln jag funderar över i inlägget, utan hierarkierna i skolan, så jag kan förstå att man missuppfattar kommentaren om man tolkat inlägget som ett inlägg i titeldebatten.

  4. Mycket intressant och lärorikt att följa diskussionen. Jag vill bara tillföra vad min vän Lars sa i förrgår. Eller rättare sagt vad han mejlade mig med anledning av vad som framkom i Zarembas artiklar att Lf kallar alla sina medlemmar för ”lärare”:
    ”Min fru förskolläraren tolkar Lfs ‘kongress-lärar-beslut’ som att ‘de inte tycker att vi förskollärare är fina nog’ och blir med rätta förbannad… Det politiskt-strategiska bakom kongressbeslutet kan ju knappast tolkas på annat sätt och borde slå tillbaka i nacken på dem.”
    Jag uppskattar förskollärare som föräldrer, vilket jag ständigt upprepar (men det tycks inte hjälpa för vissa). Jag ser att förskollärare hjälper barnen att finna sin plats i världen genom pedagogisk fostran.
    Men det jag förknippar med lärare är just lärande i ämne och specifika kompetenser, inte allmänna sådana. Om ”fostran” sker i skolan så är det genom ämnesundervisningen. Lärare kan ju inte ersätta föräldrarna.
    Särskilt viktigt är förskollärarnas kännedom om det sociala samspelet som kräver en särskild kunskap för att träna hos små barn, att kunna vara både individ och del av en grupp.
    Förskollärare (ja, en del i alla fall) borde utveckla den delen av självbilden, istället för att se sig som skollärare, utan specifika ämneskunskaper.

    • Men de har ju specifika ämneskunskaper…. eller är det bara traditionella skolämnen som ger ämneskunskaper? Mitt ämne är pedagogik och pedagogikhistoria – är det ämnen? Om så är fallet varför räknas då inte förskollärarnas kunskaper om pedagogik och lärande som specifika ämneskunskaper och det handlar inte om att de endast har eller skall ha kännedom om detta för att kunna uppfylla sitt uppdrag.

    • Eller menar du att förskollärarna inte lär andra ett specifikt ämne? Att förskollärarna inte lär barnen om pedagogik? Men kan man inte tänka sig att förskollärarna i och med sin sociala fostran lär barnen en hel del saker, som föräldrar inte har utbildning för att kunna göra. Varför tror du det behövs drygt tre år formell utbildning för att bli förskollärare, men inte lika många år för att bli förälder? Men du kanske inte tycker att det behövs!

  5. Monika: Jag uttalar mig här som förälder med skolintresse. Jag är presschef/pressansvarig på LR med journalistisk bakgrund, Ekot och annat. På olika bloggar och twitter försöker jag inta ett förädraperspektiv och när jag uttalar mig om olika lärargrupper har jag (oftast) talat med olika lärare jag känner (de är som du förstår många…)
    Anna: Är inte detta ett stort problem:
    ”När det gäller förskollärares “vilja” att vara lärare så är det säkert olika från individ till individ men genom specialpedagogutbildningen har vi trots allt fått både förskollärare och fritidspedagoger, utan formella ämneskunskaper, som bedriver specialundervisning ända “upp” i gymnasieskolan.”
    Jag vill inte att min 17-åring undervisas av personer i skolan (som kallas ”lärare”!) utan formella ämneskunskaper. Totalt kunskapshaveri… Inte heller min 12-åring vill jag ska drabbas av det. Och faktiskt inte heller min sexåring som jag vill ska möta både förskollärare och helt ämnesbehöriga lågstadielärare som kan lära små barn läsa-skriva-räkna. Här har jag nog 99 procent av föräldrarna med mig.

    • @Zoran: Jag sa inte att det inte var ett problem – jag bara påpekade att det är ett faktum att det är så. Även i särskolan finns ju många som undervisar men som i sin utbildning inte har några ”ämnen” att undervisa om/i.
      Och det är väl där den stora skillnaden går tänker jag, kopplat till dina frågor @Monika: Du är universitetslärare – och där har vi många olika sorters ”ämnen”, vissa liknar de traditionella skolämnena, vissa är mer av ”professionsämnen” – likt dem du undervisar i. Detta är en konsekvens av akademiseringen av yrkesutbildningarna. Att själva yrkeskunnandet också blivit akademiska ämnen. Sen har vi grund- och gymnasielärare som behöver en blandning av ämnes- och professionskunskaper, för att garantera de individuella lärarandemålen som är uppsatta för deras blivande elever. Och sen har vi lärare i förskola och fritidshem där professionskunnande och ämneskunnande mer är en helhet. För att ”ämnet” de ska utbildas i är ”hela” verksamheten. Nog så komplext och viktigt – men ändå något annat.
      Med risk för att bre ut mig så tror jag att vi människan i allmänhet har ett behov av att ”dela upp” sitt liv i ”delar” med ”rit de passager” emellan. Vi ser det i sexåringarnas stolhet över att nu bli ”skolbarn”, skolbalerna som numera avslutar högstadiet, fester och flak vid studenten, bröllopsfester som blivit viktigare än att fixa själva äktenskapet, stora 30-, 40- och 50-årskalas. Som en konsekvens av detta tror jag att det också är rätt nyttigt om man känner att ”nu är jag ett förskolebarn”, ”nu är jag en grundskoleelev”, ”nu är jag en gymnasieelev”, ”nu är jag en högskolestudent” och att dessa gott kan ha tydliga skillnader, både i form, innehåll och vilken typ av lärare och förväntningar man möter. Detta förutsätter att de respektive lärarna är välutbildade för just den verksamhet där de ska verka – och inte utbytbara sinsemellan eller mot ”vem som helst”.

  6. Tänk vad mycket missförstånd som kan uppstå för att man pratar förbi varandra, eller saknar kunskaper om varandras utgångspunkter.Jag satt en gång i gruppsamtal i någon form av kommunal fortbildning där lärare från alla skolformer ingick. Vi talade (som så ofta!) om bristen på tid. En kollega berättade att han vikarierade för en långtidssjukskriven arbetskamrat, vilket rektorn hävdade helt enkelt ingick i hans tjänst. Under två månader hade han därför i praktiken skött två tjänster. Han beskrev att han vid tillfället därför undervisade i sv och eng 34 klocktimmar per vecka och därutöver hade ensamt ansvar för en klass som var på APU med därtillhörande arbetsplatsbesök. Jag såg att han var på väg att nästan börja gråta när han sa hur han bävade för de nationella proven som låg ett par veckor bort. En förskollärare som satt med i gruppen utbrister då: ”34 timmar! Ha, det var på tiden att ni på gymnasiet får känna på hur det känns, vi i förskolan jobbar 40 timmar i veckan jämt!” Den här bristen på insikt i arbetsuppgifter, arbetsvillkor m.m. över stadierna tror jag skapar mycket motsättningar och konflikter i onödan. Revirtänkande och att ställa lärargrupper mot varandra leder ingenstans, men vi måste också kunna visa respekt och unnsamhet (ett ord som symptomatiskt nog inte ens finns med i SAOL – bara motsatsen!) gentemot varandra. För mig är det självklart att en högre utbildning bör ge högre lön. Jag anser att en magisterexamen bör ge mer än en ren lärarexamen på en fil.kand eller motsvarande, att en fil.lic eller en fil.dr bör få ut mer än magistern. En förskollärare som doktorerat bör alltså få en kraftigt höjd lön. Finns förskolelektorat? Sedan är det ganska naturligt att det finns fler personer med högre akademiska examina ju högre upp i utbildningsväsendet man kommer. Betyder detta att förskolans personal är mindre viktig? Nej, definitivt inte. Och jag måste säga att den diskussionen – vem är viktigast – tror jag bara kan orsaka skada, det finns inget konstruktivt där. Däremot tror jag att frågan: ”Hur kan vi öka våra insikter i varandras kunskaper och arbeten, hitta gemensamma strävansmål, och öka vår respekt och unnsamhet gentemot varandra?” skulle kunna leda framåt.

    • Ylva, det ligger oändligt mycket i det du säger! Bristen på förståelse mellan yrkesgrupperna, där förskollärarens ”slag i ansiktet” på den dubbelarbetande gymnasieläraren tydligt illustrerar situationen, ligger till grunden för många av schismerna mellan olika lärargrupper.

      ps att ett ord inte finns med i SAOL innebär inte att det inte finns, och inte är ett alldeles utmärkt ord, det innebär bara att det används så sällan att det hamnade utanför när man gjorde urvalet. Ett lite gammaldags argument som är en kvarleva från den tiden när man bara jobbade med pappersupplagor, men inte borde vara ett problem nu när man ju faktiskt har en webbupplaga att tillgå.

  7. Ylva: Citerar igen och håller med:
    ”Revirtänkande och att ställa lärargrupper mot varandra leder ingenstans, men vi måste också kunna visa respekt och unnsamhet (ett ord som symptomatiskt nog inte ens finns med i SAOL – bara motsatsen!) gentemot varandra. För mig är det självklart att en högre utbildning bör ge högre lön. Jag anser att en magisterexamen bör ge mer än en ren lärarexamen på en fil.kand eller motsvarande, att en fil.lic eller en fil.dr bör få ut mer än magistern”.

    Anna: Håller också med dig om betydelsen av utbildning med riter i skolan. MEN att ta studenten måste fyllas med något på riktigt – kunskap! Att man kan ha IG i alla ämnen men ändå ”ta studenten” är kunskapsförakt och det skadar alla. Särskilt eleverna där vuxenvärlden låtsas att de tagit studenten istället för att se till att de når godkända resultat – på riktigt! Eleverna själva vet exakt hur det ligger till, men spelar med i brist på andra alternativ. Och en fest är ju alltid kul.

    Svensk skola lider av missriktad välvilja och för lite resurser till undervisning och väl förberedda lärare. Istället hetsas lärarna i grundskola och gymnasieskola i ett ekonomiskt ekorrhjul där alla förlorar – i sýnnerhet eleverna. Och alla lärare har länge ansetts var utbytbara. (Därför min ilska mot Lf:s nyspråk.)

    Jag vill inte ha förskollärare i gymnasiet. Och inte gymnansielärare i förskolan. Som förälder blir jag förbannad!

    Är detta svårt att förstå?. Här talas det om olika kompetenser hit och dit. Vad är tanken med att fundera på att undervisa femåringar i pedagogikhistoria? Är det inte bättre att ge dem de första vertygen för att kunna läsa och skriva och räkna och fortsätta kunskapsresan Livet som vi alla är inne i. Visst om man gillar det så kan väl användningen av pedagogikhistoria vara ett medel att nå målet. (Fråga mig inte hur.)

    Men snälla var lite stringenta i synen på ämneskunskaper, och undervisning.

    Jag är inte lärare, men förtvivlar som förälder över vilka ”pedagoger” mina barn ska möta. Jag önskar de får möta kunniga förskollärare, kunniga låg- och mellanstadielärare/grundlärare med inriktning på yngre elever, kunniga högstadieläre/grundlärare med inriktning på äldre elever, kunniga gymnasielärare med inrktning på ungdomar på väg att bll vuxna.

    Och förhoppningsvis kunniga högskole- och universitetslärare. Men då är de vuxna och kan själva ta ansvar och påverka sin undervisning.

    Kan man inte enas om att detta är en högst rimlig önskan från barnens och elevernas föräldrar?

    • Finns det en enda person, pedagog, lärare eller förälder, som inte håller med dig, Zoran, om att lärare ska ha rätt utbildning, rätt behörighet, rätt kompetens och vara yrkesverksam med de elever som behörigheten avser?

      Jag tvivlar. Jag tror alla vill ha rätt person på rätt plats. Det är inte det denna diskussion handlar om, enligt mig. Den handlar om att du och LR (?) inte tycker att förskollärarna är lärare och att de inte ska göra anspråk på att höra till lärarna fastän de har en akademisk utbildning från en lärarhögskola. En helt annan diskussion, som du kanske förstår.

      • Eller så handlar diskussionen om hur det kan komma sig att t ex förskollärare upplever sig lägre i rang än lärare i t ex grundskolan, trots att många lärare inte ser det så utan ser det som två olika yrken inom samma bransch, kompletterande, inte konkurrerande.

        • Jag känner tillräckligt många grundskollärare som mer eller mindre omedvetet behandlar förskollärare som om de befann sig ”snäppet under” lärare för att tro att det inte ligger någon form av sanning i den upplevelsen. Tyvärr.

        • Oh, det har jag faktiskt ingen erfarenhet av själv, så bra att du nämner det!

          Det är väldigt svårt att komma åt de här omedvetna hållningarna utan att faktiskt sätta ord på dem (lite åt ‘det man benämner ser man’-hållet tänker jag här), har du möjligen något konkret exempel du kan dela med oss utan att riskera att hänga ut någon?

        • Konkreta exempel… Ok, jag väljer gamla sådana så ingen känner sig utlämnad:

          1-3-lärare: ”Men att de ska hålla på med bokstavsljud och sånt i förskoleklassen, det förstår jag inte. Då finns det ju inget för oss att göra i 1:an! Nä, det räcker väl att de leker och har det kul?” (Noll och ingen insikt i vad man gör i förskoleklassen och varför och således ingen respekt för förskollärarens yrkesroll utan ser förskolläraren mer som en ”barnpassare” än en ”lärare”.)

          1-3-lärare: ”Språkutvecklingsanalyser? Nä, det behöver jag inte ta del av. Vi kommer ändå börja från början nu i 1:an.” (Noll och ingen insikt i vikten av att ta del av dokumentationen av ett barns språkutveckling som en grund för den framtida läsutvecklingen men även noll respekt för den dokumentation och observation som förskollärarna gjort av barnet under barnets första år. Vilket signalerar att man inte respekterar förskolläraren i sin yrkesroll.)

          1-3-lärare: ”Men vadå planeringstid? Varför ska förskollärarna ha planeringstid, de kan väl planera när de är ute och passar barnen?” (Kommentar överflödig)

          Sedan, för att lämna några positiva tankar i tråden så tycker jag att det fanns en ömsesidig respekt på min förra skola. där gick 1-3-lärare parallellt med förskollärare under förskoleklassåret. Förskolläraren hade pedagogiskt ansvar, de planerade ihop och hade samma tid i barngrupp/undervisningstid och året efter följde 1-3-läraren med sina fd förskoleklasselever till år 1 och förskolläraren stannade kvar och tog en ny grupp, tillsammans med en ny 1-3-lärare.

          Kontinuitet för barnen och föräldrarna. Ett extra plus för 1-3-läraren att han/hon fick möjlighet att lära känna barn och föräldrar på ett djupare plan (enklare då man är där när barnen hämtas och lämnas) och då kunna grundlägga goda relationer inför de kommande tre skolåren. Dessutom hade 1-3-läraren efter ett år i förskoleklassen gedigna kunskaper om barnens tidigare erfarenheter och kunde då på ett mycket enklare sätt individanpassa undervisningen utifrån varje elevs förutsättningar.

          Ett extra plus var såklart det faktum att alla 1-3-lärare fick se och ta del av en förskollärares vardag vilket leder till ökad förståelse och ökad respekt. Vilket gynnar alla.

        • Tyvärr träffar man ju också rätt många förskollärare som säger att de arbetar på dagis och inte alls vill kännas vid någon skillnad mellan sitt uppdrag och barnskötarnas. De bidar inte direkt till förskolläryrkets status själva…

        • @Anna_Kaya Jag är förkrossad av att få något jag trodde enbart var mina fördomar bekräftat. Vilken monumental okunskap hos dessa 1-3-lärare! De har sannerligen ingen anledning att sätta näsan i vädret och tro sig bättre än någon annan, arma barn som hamnar i dessa klasser. Jag hoppas innerligt att de är undantag, och är rädd att de är vanligare än man vågar tro. Tack för dina exempel, de ruskade om mig rejält, och tack för det mer uppmuntrande exemplet som visar att det finns hopp.

          @Anna Ja, hej och hå, såna finns också, inte bara i förskolan. Det vore dumt att förneka att det finns de som söker sig till pedagogiska yrken för att få gulla och omsorga snarare än av någon form av pedagogisk vision. Det är, som du påpekar, inte helt positivt för skolan eller lärarkårerna.

    • Zoran, Du fick det svar som din fråga signalerade … det finns inget syfte med att undervisa förskolebarn i pedagogikhistoria, även om man skulle kunna göra det på deras nivå.

      På tal om att förstå – jag talar inte om att förskollärare skall undervisa på gymnasiet. Utan om förskollärare som uppfyller det uppdrag som finns i den rollen på förskolan. Jag kanske ser ”lärare” i en vidare betydelse och utan prestige. Mig rör det inte i ryggen att förskollärare säger att de lärare. Javisst är dom! Men, om jag skulle bli utbytt i min profession av någon som inte har doktorerat på de ämnen som jag har, ja då skulle jag nog bli mäkta förvånad som du är Zoran gällande gymnasielärarna. Men den person är icke-desto mindre lärare för att h*n är adjunkt och ”expert” på sitt område.

      Vi talar nog utifrån olika perspektiv när vi talar om det här.

      • Monika, det är fullt möjligt att det har med perspektivet att göra, men jag måste ärligt säga att jag inte hänger med i ditt resonemang.

        Menar du att själva ordet ”lärare” inte i sig har någon betydelse för statusen? Eller menar du att ordet i fråga de facto är en statusmarkör? Jag vill gärna förstå hur du menar, skulle du vilja förtydliga? Jag undrar också över hur du menar när du skriver ”expert”, citationsteckenanvändningen antyder att du är lätt sarkastisk?

        • Ordet lärare verkar ha en otrolig betydelse för statusen om man skall tro att debatten om detta ger en allmän bild av hur man ser på det. Det är ju mycket viktigt att skilja ut vilka som är riktiga lärare och vilka som inte är det.

        • Ja. Vad är roten till detta, tro? Kan det handla om andelen obehöriga och icke kompetenta som ändå anställts som och burit titeln?

        • Ja, det tror jag, men det talas om två olika saker här – å ena sidan om förskollärarna överhuvudtaget är riktiga lärare och å andra sidan om dem som ”kvackar” som lärare oavsett varhelst de befinner sig. Det är svårt att veta när man talar om vad … Jag anser det vara så självklart att man skall undervisa i det man är behörig i, så jag talar om lärare på den nivå de har den.

        • Nej, jag talar varken om det ena eller det andra. Jag pratar om hur den hierarki och statusskillnad som ibland sägs finnas och ibland sägs inte finnas ser ut, vem som uppfattar den, och vilka praktiska konsekvenser den får.

          Se t ex Anna-Kayas inlägg ovan.

  8. Jag hade varken någon känsla eller tanke om att vara sarkastisk. Jag är sällan det, speciellt inte när det gäller lärare. Jag ville väl bara betona att man kan vara expert på något annat, även om man inte har doktorerat eller i det ämne jag har gjort det, liksom förskollärarna är experter inom sitt område, väl kvalificerade till att kategoriseras som lärare.

    Jag talar bara för mig själv i den tidigare kommentare -Yrket lärare i en vidare betydelse. För övrigt har olika lärarbefattningar olika status och löner. Det är ju ingen hemlighet.

    Men självklart måste jag se förskollärare som lärare även om jag inte skulle se lärare i en vidare betydelse, när jag på Lärarhögskolan och på lärarutbildningen på SU har haft och har dem som studenter. Hur skall jag annars se det? De får ju samma grund som lärare, även om de sen går skilda inriktningar. Och det är ju så det är upplagt. De får en lärarexamen med inriktning … osv.

    • Det tycks mig som om du menar att själva titeln lärare, utan specificerande förled, i någon mån är nyckeln till hela debatten? Har det med status att göra? Är det t ex högre status på att vara ”lärare med fritidsinriktning” än på att vara fritidspedagog?

      • Nej, det är inte nog inte någon skillnad alls i status, som jag ser det. Däremot är utbildningarna en aning olika från och med 2001 då den nuvarande lärarutbildningen startade. Men oavsett, är ju uppdraget för dem detsamma.

        Möjligen kan det finnas en skillnad om jag funderar en stund till, och den är att man kan hävda att man är en lärare inom fritidshemsverksamheten, dvs. lärare i hur man skall förstå världen utanför skolan. Nu blir ju fritidspedagogerna Grundlärare med inriktning mot fritidshem.

        • Då förstår jag nog inte alls hur du menar, eller menar du att de, när de tituleras ”grundlärare med inriktning mot fritidshem” har tagit ett steg uppåt i hierarkin från ”fritidspedagog”?

  9. Nej, att de återfår sin status … som de förlorade när den borgerliga regeringen i början av 90-talet förändrade arbetsvillkoren, så deras utbildning inte längre blev värd något.

    • Med andra ord, titelförändringen innebär de facto ett steg uppåt i hierarkin? Eller är titelförändringen en konsekvens och en markering av det tagna steget, menar du?

  10. Jag menar att titeln och uppdraget överensstämmer …
    Man kanske kan säga att det är ett steg uppåt, medan jag ser det som att de återfår den position de förlorade …

    • Alltså ett steg uppåt. Det som hände för tjugo år sedan innebar ju, enligt vad du skrev ovan, ett steg nedåt, och där har man befunnit sig i tjugo år, så oavsett att de kliver upp till en stegpinne de besökte då, för tjugo år sedan, så handlar det om att det nu faktiskt tas ett steg uppåt, förstår jag dig rätt?

      • Det var inte ett steg nedåt, utan åtskilliga om man nu skall tala i dessa termer.

        Det är ungefär som man får sänkt lön med 1000 kronor och efter några år får man påökt 1000 kronor. Då kan man ju inte säga att man har fått högre lön. Man har återfått den lön man hade och som var skälig i relation till ens arbetsuppgifter.

        Det är väl ungefär samma här!

        • Man friställde nästan en stor del av personalen och införde anställningsstopp, så fritidshemspedagogiken inte längre kunde utövas. Om man skall tala om en avprofessionalisering så är det väl det bästa exemplet.

        • Det här med relativitet komplicerar saker och ting.

          För tjugo år sedan såg skolan och den politiska kartan i Sverige båda annorlunda ut än de gör idag. Om fritidspedagogerna tog flera steg nedåt, som du säger, så passerade de somliga grupper på vägen ner, och fick sannolikt sällskap av andra grupper i sin nedstigning.

          Under de tjugo år som gått, har samtliga grupper stått helt stilla på sina stegpinnar, eller har det klivits upp och ner under tiden som gått? Det är egentligen en retorisk fråga, visst har det skett förändringar.

          Det innebär att när nu de omtitulerade grundlärarna med inriktning mot fritidshem (rysligt klumpig titel, finns det någon smidigare men ändå politiskt korrekt förkortning att använda?) kliver tillbaka upp till stegpinnen de stod på för tjugo år sedan kliver de sannolikt förbi grupper som bytt position under den förflutna tiden. Somliga av de grupper de klev förbi på vägen ner har kanske klättrat så att de fortfarande befinner sig ovanför, trots uppstigningen, och somliga av de grupper som tidigare befann sig på samma nivå blir törhända kvar där nere.

          I relation till övriga grupper på stegen hamnar grundlärarna med inriktning mot fritidshem alltså inte alls på samma plats som man lämnade. Man har kanske många fler under sig än man hade innan, och har då alltså relativt stigit högre än varifrån man nedsteg; man har kanske flera av de grupper man tidigare hade under sig över sig nu, och har alltså relativt stigit längre än varifrån man nedsteg.

          Därför blir det fel att säga att de ”återfår en position de förlorade”, eftersom den positionen ligger tjugo år bakåt i historien och inte längre finns kvar.

          Förstår du hur jag menar?

        • Jo jag förstår vad du menar, men jag kunde inte förklarade det på annat sätt än att de återtar sin position för att bli begriplig. Men med position behöver inte betyda samma innehåll. Den pedagogiken är nog förlorad, iom den integrerade skoldagen (som jag var emot då och är fortfarande)

  11. Orkar inte läsa alla kommentarer, men vill kommentera tre saker.

    För det första. Jag har varit med i fyra olika fackförbund: DIK, Statsanställda, Kommunal och Lärarförbundet. Det är bara inom lärarsvängen det pratas om hierarki. Är det något som upptar lärare, så verkar det vara just det. Och jag är just nu fruktansvärt trött på den typen av snack.

    För det andra. … förbryllas över bristen på yrkesstolthet och grubblar över varför förskollärare är så angelägna att tappa förleden i sin yrkestitel. Jag skulle nog säga att det finns lika många statusjägare bland förskollärarna som lärarna. Dessa personer vill för allt smör i Småland inte tappa något förled. Själv är jag dagisfröken med manliga förtecken, professionell vuxen, samt professionell blöjbytare och snortorkare, när jag inte knäcker extra som pedagog. ;)

    Jag står inte lägre än någon lärare, jag gör det viktiga grundjobbet som gör att lärarna får trygga, nyfikna och väl upptankade elever, redo att ta till sig de utmaningar skolan har att ge. Jag är inte starten på det livslånga lärandet, utan början på en ny människas väg mot mognad och självkänsla.

    Yrkesstolthet? Jajamen! Men så trasslar jag inte in mig i småttigheter som status och hierarkier. Jag fokuserar på mina kunskaper och min kompetens, samt det jag faktiskt gör under dagarna. Tyvärr är det inte alla av mitt skrå som tar det på det sättet.

    För det tredje. Zoran är mest intresserad av skolans lärare, inte förskolans. Jag har inte följt den där debatten så noga, men ditt citat känns representativt. Han ha respekt för de olika yrkesgruppernas specifika kunskaper och kompetenser. Det vill jag med. Utan att värdera någon som högre eller lägre.

    • Vi befinner oss i ett paradigmskifte, både inom skolan och i samhället, och även om vi kan läsa om och föreställa oss en del om hur det kommer att bli så vet vi faktiskt inget om hur det blev förrän vi står där, Jag tror det ligger bakom den uppblossade hierarkidebatten. Det, och det faktum att detta är en fråga man egentligen inte riktigt fått låtsas om för att vara politiskt korrekt, trots att många känt av den (hur många språklärare har t ex inte stönat över att mattelärarna minsann ses som lite finare?) och haft en känsla av att just deras grupp tillhör de lågprioriterade.

      Jag är inte alls säker på om jag förstår dig rätt i det du säger därnäst, om statusjagande och extraknäckande som pedagog. Var snäll och håll i minnet att du pratar med en dammig akademiker vars enda kontakt med förskola är att de ibland leker i parken utan för mitt fönster och jag går förbi lokalen varje morgon och eftermiddag. Jag har en ytterst luddig uppfattning om hur ni planerar och lägger upp er verksamhet, och skulle innerligt uppskatta om du ville förtydliga lite hur du menar.

      Respekt för alla yrkesgrupper låter som en bra början.

  12. Jag kommer in sent i diskussionen, så jag gör ett försök att kommentera allt ovanstående i ett svep:

    Du har missförstått det om du tror att det handlar om att vi vill kalla oss ”lärare” istället för ”förskollärare” och att det skulle vara en strävan efter höjd status – som Maths skriver ovan är det just det som är statusen; att vi är lärare i/för en specifik skolform: Förskolan. Det handlar alltså mer om huruvuda förskolläraren är en lärarkategori eller inte. Jag har förstått det som att Zoran hävdar det senare.

    Dock har du rätt i att vi anser vårt yrke vara så unikt att vi inte är utbytbara. Lika lite som Zoran Alagic vill se förskollärare kvacka som grundskollärare, vill vi se motsatsen. För att citera den gode Zoran: ”Bliv vid din läst.” (Där är vi nog överens i sak, han och jag.)

    Det är ett tecken på yrkesstolthet, inte ett tecken på en brist däri, att hävda sitt lärarskap. Inte gentemot andra lärare i intern konkurrens , även om det förstås förekommer, utan gentemot påståenden som t.ex. de från Zoran.

    Att Zoran i visar stor oförståelse för det läraruppdrag som följer med Lpfö98 (den reviderade upplaga som börjar gälla fr.o.m. i sommar) är liksom kärnan i det hela. Han ser förskolan som en plats för omsorg och fostran, där lärande sker mer eller mindre slumpartat, genom allmänna kompetenser hos den ”kvalificerade omsorgspersonal” som befinner sig där. Han har en starkt avgränsad bild av vad lärande är, även om han saknar den egentliga kompetensen för att beskriva detta närmare än ”lärande i ämne och specifika kompetenser” (hur många högskolepoäng behövs t.ex. för att en kompetens skall vara ”specifik” och är verkligen Zoran rätt person att bedöma detta?), och han använder denna bild för att förmedla sina åsikter om förskola och förskollärare – och dessa handlar uteslutande om att vi (förskollärare) lider av hybris. Är det svårt att sätta sig in i den provokation det innebär att läsa den typen av omdömen om sig själv, sitt yrke och sin verksamhet? Skulle det vara rätt av mig att låta honom stå oemotsagd?

    En annan sak om Zoran och hans uttalade föräldraperspektiv: Jag blir jätteglad när föräldrar visar sin uppskattning för det jag gör och jag provoceras självklart inte av det faktum att de är mer intresserade om deras 2-åringar ätit och sovit än att de under dagen bl.a. utforskat och reflekterat (i undervisningssituationer – och det skriver jag trots att det är att be om att bli missförstådd) begrepp och fenomen som hållfasthet, mängd, relativitet, tyngdkraft m.m. Skillnaden är att Zoran går ett steg längre. Han är inte bara en nöjd förälder. Han har en egen agenda som går ut på att avskilja förskolan från resten av skolväsendet genom att definiera vår uppgift som strikt omsorgsgivande och att – som jag skriver ovan – antyda att min och andra förskollärares status som just lärare är ett utslag av hybris och inget annat. Han anser att vi leker lärare och så är det med det. Och än en gång – förtjänar han verkligen att inte stå oemotsagd i detta?

    • Jag är inte Zoran, och har inte för avsikt att stå till svars för vad någon annan sagt, vare sig det är du, Zoran eller någon annan. Jag har inte heller för avsikt att upplåta mitt kommentarsfält till någon form av bashing av enskild person, så låt oss lämna det Zoran eventuellt sagt eller inte sagt på annan plats därhän, och diskutera dina inledande stycken:

      Jag har inte missförstått, jag har inte förstått alls, det är därför jag frågar. Som jag skrev ovan till Maths består min relation till dagens förskola i princip i att jag tycker det är klokt att de har satt upp en skyddande presenning över stället där de ställer barnens vagnar när de ska sova middag. Mer vet jag inte om hur ni jobbar därinne nu för tiden, och jag avstår från att dra alltför stora slutsatser utifrån mina nära femton år gamla erfarenheter. Det känns rättvisast så.

      Och jag tackar för ditt grundliga och förklarande svar, den inställning du beskriver till yrkestiteln förefaller mig vara den enda rimliga.

      Får jag ställa en följfråga? Hur är det med den interskolära hierarkin? Känner du och dina kollegor er som jämställda med t ex den lärare som tar emot när barnen blir elever? Förstår du hur jag tänker?

      • Jag vet att du inte är Zoran, Men ditt inlägg utgår från Zoran och han är central för och i diskussionen. Och ska vi lämna detta utanför diskussionen är den en annan än den jag trodde när jag läste ditt ursprungliga inlägg. Det är väl dessutom bara bashing om det inte ges utrymme för den omtalade att svara?

        Nåväl,

        En omläsning i skenet av din kommentar till mig säger mig faktiskt att de frågor jag tillskrev dig kan ha varit Lindas.

        Angående följdfrågan kan jag egentligen bara tala för mig själv när jag säger att jag inte kan påminna mig om att jag någonsin känt mig annat än jämställd i kontakten med lärare från andra skolformer.

        I överskolningen till förskoleklass möts vi som kollegor (upplever jag det som). Och i den kurs för att bli verksamhetsförlagd lärarutbildare jag precis avslutat har jag läst tillsammans med lärare upp till gymnasienivå (jag ser hierarkin i de just skrivna orden!), men aldrig mött dem på annat sätt än som medstudenter. Och föreläsarna/seminarieledarna på nämnda kurs har också varit ett slags kollegor, kanske mest utifrån det faktum att de ju faktiskt blev det när kursen avslutades!

        Men jag anade faktiskt en slags hierarki i slutskedet av min lärarutbildning, Under en seminarieserie om etik, där vi blivande förskollärare deltog tillsammans med blivande gymnasielärare. Vid det laget var den teoretiska klyftan synlig för ett kort ögonblick och min självkänsla (som teoretiker mer än som blivande lärare) fick sig en törn.

        • Editerade in det försvunna förledet i utbildningen.

          Hmmm, jag trodde jag utgick från diskussionen hos Mats på TystaTankar, tänk så olika man kan se det, tack för att du förtydligade.

          Det gläder mig att höra om hur du upplever din position i skolsystemet. Det är ungefär så jag smått naivt gått omkring och tänkt mig att det fungerar, åtminstone i de kommuner där det fungerar väl, och inte minst i det ”allmänna lärarmedvetandet”. Men dagens diskussion har fått mig att börja fundera på om det verkligen är så. Det finns en rasande massa upprörda känslor kring detta med hierarkin bland lärargrupper, och bland annat Monikas berättelse om hur fritidspedagogernas (som numera har en titel lång som ett ösregn, men jag är så politisk inkorrekt att jag har glömt den igen) status rasade radikalt, även om den nu tycks stå i tur att skramla uppåt igen får mig att fundera över om det inte ligger en del i detta med hierarki ändå.

        • Jag tror att det är en otydlighet kring vad vi egentligen diskuterar som gör det. Jag har t.ex. aldrig uppfattat min och andras ordväxling med Zoran som att den handlar om status eller självkänsla. Men det kanske andra har gjort.

        • Mats ord om hur han upplever att Zoran ”hetsar” antyder en sån upplevelse, men i första hand var det en kommentatör i hans blogg som tog upp att titeln ”lärare” är eftertraktad för att den innebär status.

          Men det är väldigt svårt att hålla diskussionen där, kring hur hierarkin upplevs eller inte upplevs, titeldiskussionen bubblar hela tiden upp och jag anar att de båda är väldigt tätt sammanflätade.

        • Titeldiskussionen är närvarande eftersom Zoran (ständigt denne Zoran) vill ta bort titeln (lärare) från mig som förskollärare.

          Och när jag beskriver det så, ser jag frågan om status lite tydligare. Men istället för att handla om att höja status, så handlar det om att behålla status. Att kämpa för att fortsätta få titulera mig ”lärare i förskolan” (vilket också är min formella titel – det jag är utbildad till) blir synonymt med kampen för att behålla min status som jämlik andra lärare i egenskap av att vara just lärare, men förstås samtidigt unik och ej utbytbar i egenskap av att vara förskol-lärare liksom <grundskol-lärare eller gymnasie-lärare också är unika och ej utbytbara.

          Frågan om status och hierarkier i sig tycker jag ointressant, eftersom jag själv inte upplever detta som ett relevant hinder i min profession. Men i det specifika fallet där jag, trots min lärarutbildning och profession, inte får tillhöra kategorin ”lärare”, blir frågan – förutom en fråga om status och hierarkisk ordning – även en angrepp på mig som person.

          Och då kommer alla känslorna på en och samma gång…

        • Titeln innebär således en (eftertraktad?) statusmarkör? Någon antydde i diskussionen ovan att ett större problem för statusen än presschefers eventuella åsikter i frågan skulle vara förskollärare som istället för förskollärare kallar sig dagisfröknar, och det förefaller ju stärka tesen om titelns position som statusmarkör.

          Det faktum att reell status handlar om inflytande och möjlighet att påverka både sin egen och andras situation gör att vi, även om vi inte grottar ner oss i den, behöver förhålla oss till frågan och fundera kring den. Jag uppskattar att du vill bidra till funderandet trots att du inte egentligen är intresserad av frågan!

        • Titeln ”lärare” trodde jag var en självklarhet för mig som förskollärare tills en presschef uttryckte motsatsen och min reaktion på hans åsikter blev ifrågasatt. Det var alltså ett mindre problem att förskollärarna fråntogs lärartiteln än att vi reagerade starkt på detta. Och jag vill än en gång understryka att för mig handlade det alltså inte om status eller hierarki, utan om definition. Om definitionen av professionen. Om definitionen av mig som lärare (i förskolan, men dock lärare). Om att definieras som icke fullvärdig medlem i lärarskrået.

          Frågan om förskola/dagis och förskolllärare/dagisfröken är en fråga om det professionella och det relationella (och lite av ett sidospår i diskussionen, kan jag tycka). Handlar det om professionen är de korrekta termerna förskola och förskollärare, medan det på ett relationellt plan fungerar bra – om inte bättre – med dagis och dagisfröken. (Det här är dock en varm potatis i den interna förskolediskussionen, om det existerar någon sådan.)

        • Intressant, jag anade att det kanske kunde vara så med förskollärare/dagisfröken, och uppskattar att få det bekräftat. Att potatisen i fråga är rätt varm har framgått redan i den här lilla diskussionen, och jag anar att det kan komma in lite prestige i bilden i bland och ställa till det ytterligare.

          Status hänger ihop med definition, och behovet av att definiera vad som hör till läraruppdraget och vad som inte hör till läraruppdraget på olika nivåer är stort.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s