Utvidgat lärarkollegium, ni vet?

Tidigare idag suckade Anna Kaya lite över hur lite sommarlov det är kvar i förhållanden till de måsten och borden som är kvar. Det är ju en hel del av båda sorterna i år, såväl borden som måsten, med nya styrdokument, nya lagar, nya betygskriterier, kursplaner och…. ja, ni vet. Och så har vi ju allt det vanliga ovanpå det, forskningen forskar vidare, internationellt såväl som lokalt, och just sommarlovet är ju väl lämpat för att ägna sig åt den. Det blir sällan tid under läsåren, det vet nog de flesta lärare.

Ja, och så händer det ju en massa i världen omkring oss också, med ekonomi och jordbävningar och vulkanutbrott och torka och miljön och…

Det blir väldigt mycket, det blir det. Ända sen hon twittrade om saken tidigare idag har jag funderat över det här utvidgade lärarkollegiet, ni vet. För det vet ni, inte sant? Lärare som möts regelbundet på nätet, via bloggar, via Facebook, via Twitter, via Google+ och andra kanaler och pratar med varandra om skoleriska frågor. Ni vet? Ni vet, bra. För det var det jag funderade över. Om inte det skulle kunna vara så att när vi nu sitter många tillsammans fast utspridda land och rike kring och tänker på ungefär samma saker, om man skulle kunna tänka tillsammans på något vis? Lite informellt, sådär, men ändå lite mindre chansartat än ett rop uti mörkret på Twitter eller Google+ eller så?

Jag vet inte, vad tror ni? Är jag helt ute och vinglar i skogen?

Att göra skillnad

Natten i natt var, av orsaker helt utanför min kontroll, alldeles för kort, så det fokus som finns i min hjärna idag får gå till att avsluta de arbetsuppgifter som måste postas ikväll.

Men filmen här är fantastisk, har du inte sett den så lägg en dryg kvart av ditt liv på att faktiskt göra det, jag tror inte du ångrar dig:

.

Varför kostar det mer att välja rätt?

I en kommentar (som jag tyvärr inte hittar just nu) till ett tidigare inlägg (som jag inte riktigt minns vad det handlade om) sa Helena von Schantz ungefär såhär:

Varför kostar det mer att välja rätt? Ekologiska varor kostar mer än andra, kravmärkt kostar mer och billigast av allt är det som varken är bra för människor eller natur.

Frågan dyker upp i mitt oberäkneliga minne när jag läser miljöminister Andreas Carlgrens artikel om regeringens klimatarbete. Artikeln är ett svar på en replik på en artikel Carlgren fick publicerad i förra veckan. Han lägger ut texten om hur Sverige ska gå i förväg, om inspiration och om hur de som är duktiga och engagerade ska känna att hela samhället minsann bidrar:

Runt om i Sverige har jag mött människors underbara engagemang för klimatet och miljön. Många som vill göra mer, minska utsläppen mer, göra större insatser för miljön. Men alla vi som känner detta stora engagemang – villaägare, lägenhetsboende, anställda, företagare, gamla, unga – behöver också veta att andra är med och gör motsvarande ansträngningar. Vi behöver veta att hela samhället ställs på fötter, att vi tillsammans utvecklas på ett sätt som är hållbart för jordens klimat och våra barn och barnbarn.

och jag funderar som Helena – om man nu från regeringshåll menar allvar med klimatsatsningen, och det hoppas och tror jag att man faktiskt gör, varför ska det då kosta mer att välja rätt?

Jo, jag vet, det är lättare att framställa strunt än kvalitet, det går fortare och kostar mindre. På kort sikt. Handlare och producenter kan behöva ha ett väldigt kortsiktigt perspektiv för att få sin ekonomi att gå ihop, men en regering behöver ha ett annat perspektiv. I ett allvarligt menat långsiktigt klimatarbete behöver hela jordbruket och hela handeln ställas om från billigt strunt till långsiktigt hållbart – det som idag kallas ekologiskt och kostar mer behöver bli vardagsalternativet för samtliga. För att detta ska bli möjligt även för den stora grupp som idag inte har något annat val än att välja meny efter kostnaden behöver regeringen använda sig av de verktyg de faktiskt har – genom att mixtra och trixa med skatter, avgifter och bidrag är det möjligt att faktiskt göra strunt dyrt och hållbart till ett alternativ även för den fattige.

Folkhälsobonusen kommer på köpet.

Så, Carlgren, vad väntar du på?

En folkhögskollärares sommarlov X

I språkundervisning finns en essentiell aspekt som ofta kallas ”hörförståelse”. Skolverket beskriver det såhär:

Listening

Mål som eleverna skall ha uppnått i slutet av det nionde skolåret

Eleven skall

förstå tydligt, även något regionalt färgat, tal i instruktioner, berättelser och beskrivningar som rör kända förhållanden och egna intresseområden

[...]

Bedömningens inriktning

Vad beträffar elevens receptiva färdigheter skall bedömningen inriktas på elevens förmåga att förstå talad och skriven engelska. Hänsyn skall tas till elevens förmåga att förstå helhet och sammanhang samt att dra slutsatser om en framställnings syfte. I vilken utsträckning eleven vid avlyssning kan följa med i naturligt taltempo och förstå de viktigaste regionala varianterna av engelska är andra delar i bedömningen. I denna förståelse ingår också elevens förmåga att uppfatta skillnader och nyanser i fråga om språkljud, betoning och intonation.

Det låter väl tämligen rakt på sak, gör det inte? Eleven ska förstå talad engelska (franska, spanska, kantonesiska, japanska, klingon, svenska eller vilket språk det nu är man studerar). Det är relativt enkelt att testa huruvida eleven kan eller inte, hörförståelseprov såväl som hörförståelseövningar finns i de flesta läromedel (läromedel kallar man läroboken och de kringmaterial som erbjuds, det kan vara extra texter, CD-skivor med texter och interaktiva avsnitt, onlinematerial i form av filmsnuttar, interaktiva avsnitt, förklaringar och inte minst lärarhandledningen)

Det är tämligen rakt på sak. Målet står där, skinande klart. Eleven ska förstå talad engelska (franska, spanska, kantonesiska, japanska, klingon, svenska etc) när den talande talar om ämnen som eleven känner till. Utmaningens tyngdpunkt ska alltså ligga på den språkliga nivån, snarare än på faktainhämtande eller nyorientering inom något ämne.

Mindre rakt på sak är vägen dit, kan tyckas. Läromedlens hörförståelseövningar i all ära, men de räcker inte hela vägen för alla elever, om ens för några. Så man behöver något mer. Trevligt är t ex att söka samarbete med lärare i andra ämnen, och anknyta till de områden man fokuserar på där. Samarbete över ämnesgränser är ofta givande och roligt för lärare såväl som för elever. Man kan ägna en stund åt att söka efter föreläsningar om ämnesområdet på nätet och lyssna på tillsammans i klassrummet. YouTube är en guldgruva, TED en annan. Man kan diskutera kring ämnesområdet även på engelska (franska, spanska, kantonesiska etc), kanske rentav tillsammans med ämnesläraren i fråga. Att besöka varandras lektioner och klassrum är alltid berikande och ofta väldigt roligt.

Men det räcker inte med att presentera lyssningstillfällen – eleverna måste lyssna också. Och för att nå dithän måste vi känna till något om hur lyssnandet faktiskt fungerar. Julian Tresure studerar ljud och hur de påverkar oss, hur vi hör och hur vi lyssnar. Föredraget har tyvärr ingen svensk textremsa.

.

Jag översätter inte föredraget, jag tror de flesta förstår det mesta, utan sammanfattar bara några av de punkter jag fastnat för:

Vi kan definiera lyssnande som ”skapa mening utifrån ljud”. När vi lyssnar identifierar vi mönster, signalord och namn framförallt, och sorterar bort monotona bakgrundsljud i det vi hör. Vi filtrerar det vi hör, genom kultur, språk, värderingar, trosföreställningar, attityder, förväntningar och avsikter. I de flesta fall är vi helt omedvetna om dessa filter, men på sätt och vis är det dessa filter som skapar vår verklighet, eftersom de talar om för oss vad det är vi fäster vår uppmärksamhet på i just den stunden.

Och inte nog med det – ljuden vi hör talar om för oss var vi befinner oss, i tid och rum. Utan att titta är vi medvetna om storleken på rummet vi befinner oss i, och om människorna omkring oss utifrån alla de små ljuden. Och eftersom ljud alltid har en tidsaspekt inbäddad gör ljuden oss ständigt medvetna om att tiden går.

Allt ljud som ständigt omger oss gör oss otåliga, och har förändrat våra kommunikationsvanor – vi skickar ut, men vi lyssnar mycket lite. För att få vår uppmärksamhet måste media (och lärare) ta till stora ord och dramatiska effekter för att få uppmärksamhet. En värld där vi inte lyssnar på varandra är en skrämmande plats.

Han ger oss fem övningar för att öva upp vårt lyssnande:

1. Tystnad. 3 minuters tystnad om dagen rekalibrerar öronen.

2. Mixern. I en stimmig ljudmiljö lyssnar man noga för att särskilja de olika ”kanalerna”, samtalen, trafiken, den eventuella bakgrundsmusiken osv.

3. Avnjut. Lyssna uppmärksamt till ett vardagligt ljud och finn det sköna i ljudet – torktumlaren är kanske en vals, kaffemaskinens lovande skrammel som rör sig mot cresendot av det färdiga kaffet i koppen.

4. Positionera lyssnandet. Den viktigaste övningen av alla som gör oss uppmärksam på hur vi använder de filter han nämnde tidigare. Jämför t ex aktivt lyssnande med passivt lyssnande; återhållsamt lyssnande med vidsträckt lyssnande eller kritiskt lyssnande med empatiskt lyssnande, och fundera över vilken skillnad de olika positionerna gör i olika sammanhang.

5. RASA – akronymen han använder är också sanskrit för essens. Bokstäverna i akronymen står för Receive, Appreciate, Summarise, Ask. Dvs Ta emot och lyssna uppmärksamt på den som talar, visa att du Uppskattar det som sägs genom de små hummande ljud vi ofta omedvetet gör när vi lyssnar uppmärksamt, Sammanfatta det du hört och slutligen Fråga om du uppfattat rätt och/eller för att få något förtydligat.

Vi behöver undervisa i konsten att lyssna, avslutar han. Om vi undervisar i konsten att lyssna bidrar vi till att skapa en medvetet lyssnande värld, en värld där vi har kontakt med varandra, och en värld där vi börjar förstå varandra.

Om vi avser att undervisa i det som ofta kallas hörförståelse, det som skolverket träffande benämner Listening, dvs lyssnande, behöver vi i någon utsträckning sätta oss in i just det område Treasure pratar om – hur vi gör när vi lyssnar. Och vi behöver undervisa inte bara i förståelsen av språket som sådant, utan också i konsten att lyssna. Visst är det lite spännande?

Som avslutning, lite överkurs i konsten att lyssna, mest för att jag blir glad av att kunna dela en av mina absoluta favoritperkussionister, skotskan Evelyn Glennie, med er igen. Här pratar hon om och demonstrerar hur lyssnandet är en aktivitet som sker med hela kroppen, inte bara med öronen:

.

Din sociala media-profil värderas

Vi har pratat tidigare om det här med att bland andra lärare, i sällskap med t ex läkare, präster, lokalpolitiker, i vissa aspekter faktiskt är offentliga personer. Inte lika offentliga som rikspolitiker eller stjärnartister, men icke desto mindre i en position där hur man agerar utanför arbetsplatsen kan komma att påverka situationen på arbetsplatsen, och hur man agerar på arbetsplatsen rätt som det är kan komma att påverka ens liv utanför arbetsplatsen också. Går man ut på krogen och dricker sig berusad så finns alltid risken att man, kanske utan att ens vara medveten om det, har blivit sedd av någon elev eller elevs föräldrar. Vill det sig riktigt illa ligger en bild ute på Facebook innan dagen gryr.

Givetvis är det upp till var och en vad man gör på sin fritid, och jag skriver inte för att säga till någon vad h*n bör eller inte bör göra. Jag är nog mest bara nyfiken på hur andra ser på denna aspekt av tillvaron.

I Expressen idag skriver Fredrik Krohnman om hur vi i allt högre grad börjar bli semioffentliga allesammans, i synnerhet när vi söker nytt jobb:

Söker du nytt jobb via en rekryteringsfirma? Bli inte förvånad om företaget ber dig godkänna att de kollar upp hur du har profilerat dig på sajter som facebook, twitter, flickr eller youtube. Detta är nämligen en trend som växer sig allt starkare bland amerikanska rekryterings-firmor, och som säkerligen kommer att prägla rekryteringsprocessen även i Sverige i framtiden.
Nyligen har amerikanska Federal Trade Commission tagit ställning för de företag som arbetar med att lägga ditt liv under lupp, en granskning av ditt privatliv kränker inte din integritet.
Till Wall Street Journal säger Kim Harmer, som till vardags arbetar på en Chicagobaserad rekryteringsfirma, att din sociala medier-profil ”finns där för att bli utvärderad”.

Det här lägger ytterligare en aspekt till diskussionen om anonymitet på nätet som vi hade för en dryg vecka sedan. Man lämnar spår efter sig, oavsett om man skriver under pseudonym eller inte. Precis som då säger jag inte detta som ett hot, utan som ett konstaterande av faktum. Man gör det. Och för en blivande arbetsgivare som försöker skapa sig en bild av den presumtive anställde är bloggar av stort intresse, det är inga nyheter.

Minns ni till exempel mannen som sökte jobb i en annan del av landet, var väl kvalificerad för jobbet men fick nej för att arbetsgivaren läst i mannens sambos blogg att hon var negativ till flytten? Det är ett par år sedan nu, och jag minns inte hur historien slutade, men Krohnmans artikel visar att vårt liv på nätet inte blivit mindre intressant för blivande arbetsgivare, tvärtom.

Företaget Social Intelligence Corp, som specialiserat sig på just bakgrunds- kontroller vid rekryteringar, får lagra dina facebook- pinsamheter i upp till sju år.
Tänk att behöva stå till svars för studentfesten när man vid 25 års ålder sitter på en anställningsintervju.
Vissa rekryteringsfirmor går så pass långt att de, med ansiktsigenkännings- teknik, scannar stora mängder bildmaterial för att se efter om du har ”befunnit dig i olämplig miljö”.
Trist för fotbolls- älskaren i matchtröja som lämnar arenan samtidigt som huliganer börjar gå bärsärk. Eller konsertbesökaren som fångas på bild när artisten får ett plötsligt infall och från scen levererar ett mindre genomtänkt uttalande.
Tesen är för- stås att dina statusuppdateringar och uppladdade bilder är en direkt spegelbild av din arbetspersona, och att det säger mycket om hur du kommer att agera på din potentiella arbetsplats och med dina framtida kollegor.
Gränsen mellan dig och din yrkesroll suddas ut.

Det kan löna sig att vara medveten om att andra värderar ens sociala profil på nätet, inte bara men också på sociala media, och att denna värdering kan få konsekvenser långt utanför nätet. Nätet är helt enkelt en del av den offentliga sfären.

Den vita kaninen

Då och då händer det saker som inte bara ställer vår världsbild helt på huvudet. Saker och ting som vi tagit som oomkullrunkeligt självklara inte bara utmanas, utan upphävs och vi står inför en verklighet där det omöjliga visar sig vara möjligt, ofta, till en början åtminstone, bara under speciella omständigheter, men icke desto mindre – det omöjliga visar sig vara möjligt.

Thomas Beatie är på många sätt en rätt vanlig amerikansk snubbe. Han bor i Arizona tillsammans med sin fru och deras tre gemensamma barn. Precis som många andra amerikaner drabbades familjen hårt av bankkraschen, på en dag förlorade de $600 000, företaget de drev gick i konkurs och de tvingades sälja både bilar och möbler och flytta från sitt hem i Oregon till ökenstaten Arizona. Trots detta är familjen optimister, mamma Nancy har avslutat sin utbildning, tillsammans startar de ett nytt företag i en hel annan branch och överväger att skaffa sig ett fjärde barn.

Det ovanliga med familjen Beatie är, utöver deras okuvliga optimism som inte alls är så ovanlig, lyckligtvis, dels att pappa Thomas föddes i en flickkropp, dels att det är pappa Thomas som burit barnen, eftersom mamma Nancy inte har möjlighet att bli gravid.

Trots att Arnold Schwarzenegger faktiskt gått omkring och varit gravid i stort sett en hel film är det få som ens var lite beredda på att fenomenet gravida män skulle uppträda i den verkliga världen. Ja, män. Plural. Beatie är nämligen inte den ende, även om han är den mest offentlige. Och plötsligt är det verklighet – inte bara kvinnor kan föda barn.

Det tar en stund att vänja sig vid.

Magnus Blixt använder sig då och då av ett mycket pedagogiskt och träffande uttryck:

Det räcker ju med en enda vit kanin för att bevisa att inte alla är svarta.

Thomas Beatie är en vit kanin. Den som vill och har möjlighet kan höra honom berätta om sina erfarenheter på Pride i Stockholm den fjärde augusti.

Mats funderar också kring Beatie.