Genomgående tema i kväll: idoler

Svenska Akademiens stol nummer 6 besätts den 20 december av språkforskaren Tomas Riad.

Hurra!

Jag är förtjust i Svenska Akademien, kombinationen av lättsam lekfullhet och akademisk dammighet ger mig en känsla av balans och förtjusning. Riad är ett gott val, han är en sympatisk, kunnig och relevant språkvetare med gott sinne för såväl det bestående som det föränderliga i språket. Hans område är språkets ljudegenskaper, och hans forskning är lätt att förstå även för den som inte är superinsatt i området.

Ett gott val, jag tror han kommer att ha mycket spännande att tillföra akademien!

.

Idol igen

Jag har bara hälften av mina favoriter kvar nu, det är betydligt mer oroligt än att ha hela skaran. Jag måste vara ärlig och säga att jag inte har riktigt fått kläm på det här med juryns wild card, men det ordnar sig. De vet förmodligen själva hur de ska göra.

För säkerhets skull påminner jag om att en röst på Amanda Fondell gör mig väldigt glad, hennes röst är formidabel och hon är så charmig på scenen att man blir rent glad av det också:

.

 

Kvinnorna och makten

Med uppenbar risk att bli kapad jäms med fotknölarna måste jag öppet få fundera över en aspekt av jämlikhet mellan män och kvinnor jag inte alls förstår.

Bakgrunden först:

Någon på Twitter  skrev uppskattande om hur Centerpartiet lyfter fram sina kvinnor. Jag funderade lite över detta och funderade högt på om det inte möjligen kan vara så att det finns kvinnor i Centerpartiet som är duktiga på att ta för sig. Skillnaden må uppfattas som subtil, men den är viktig (för mig, åtminstone). Har kvinnorna kommit fram för att de lyfts fram av andra, eller har de helt enkelt erövrat sina respektive positioner på egna meriter och av egen kraft, tämligen oberoende av det faktum att de har ett biologiskt kön? Det är inte möjligt för kvinnor, blev svaret, att ta sig fram där miljön inte tillåter så jag var tvungen att fråga om det är möjligt för män att ta sig fram där miljön inte tillåter?

Och på den vägen fortsatte det. Kvinnor behöver ha männen på sin sida för att komma någonstans inom makten, sa personen, och när jag pekade på att det är svårt att komma någonstans utan kontakter och nätverk, generellt, och att kvinnor behöver nätverka (vi pratade om framgångsrika centerkvinnor, så jag tänkte att det kunde få vara underförstått att det gäller alla. Det var ett misstag.) fick jag ett triumferande avfärdande ”ah. Det är den. Det är kvinnors eget fel…” och insåg att jag var kategoriserad.

Jag borde ha slutat diskussionen här, men det var en tråkig bussresa. Personen hade bestämt sig för vad jag ”tycker” eftersom personen ”förutsatte att jag tyckte” fick jag veta, så jag förklarade (nästan pedagogiskt, faktiskt) att jag skrivit att just kvinnor behöver nätverka eftersom det var kvinnor vi talade om, inte för att kvinnor i synnerhet behöver skärpa sig på den fronten.

Det gick inte hem.

Jag förbryllas. Jag får ett obegripligt intryck av att personen i fråga tycker att det är bra om de centerkvinnor som blev ministrar idag lyfts fram av partiet, men inte bra om de tagit sig fram på egna meriter, kontakter och med hjälp av sitt eget nätverk. Ja, man skulle rent av kunna få för sig att kvinnor inte ska kunna ta sig fram för egen maskin, och att man säger något dumt om man antyder att det kan vara så att de ändå gjort det.

Och så kan det väl inte vara? Det verkar istället som det finns något här jag missar och inte förstår. Jag undrar vad det är?

Ensam jägare

Skattjakten gick bra idag. Strålande bra, faktiskt. Alla vann.

De jagade skatterna i par, och gjorde det med bravur.

Den ensamme jägaren kommer härifrån:

.

Skolavslutningar i kyrkan revisited

Debatten om var skolavslutningen skall hållas börjar tidigt i år, och det är Gränna kyrkas kyrkofullmäktige som smäller av startskottet, berättar Expressen:

Om skolbarnen ska få ha sin avslutning i Gränna kyrka så måste en bön eller kristen textläsning ingå [...] Vi tycker att det är vår byggnad och vi som bestämmer, säger Olle Larsson, ordförande i kyrkofullmäktige, till Jönköpings-Posten*.

Och det tycker jag han har helt rätt i. En kyrka är en kyrka. En gång i tiden fungerade den som allmän samlingslokal, dubblerade ibland som skola och har även när behov funnits fyllt funktioner som sjukstuga, fort och skyddsrum. I dag är kyrkornas position i samhället annorlunda, vi har andra samlingslokaler, skolorna håller till på annat håll och det som talar för sekulära skolavslutningar i kyrkor är barndomsminnen sedda genom rätt suddiga nostalgifilter.

Vill skolor hålla sina avslutningar i kyrkor bör de respektera det faktum att kyrkan är en kyrka, och prästen en präst. Där finns traditioner och sedvänjor, och det är artigt att hålla sig till dessa om man är där. Vill man inte ha bön på sin skolavslutning, och det är en sak man rimligen bör ta under noggrant övervägande, väljer man en annan lokal.

Tycker jag. Vad tycker ni?

.

Gränna Kyrka

 

*Jönköpings-Posten vill ha betalt för att delge något ur sin tidning, så det blir ingen länkkärlek till dem

 

Det där gick ju bra!

Jag har inte glömt IDOL ännu, och i går gick det ju strålande bra.

.

.

Tack så mycket, alla som röstade på Amanda! Moa var inte heller något dåligt val, hittills har jag inte sett mycket av den ”Svenska Folkets Dåliga Smak” det talas om i Melodifestivalsammanhang. Kanske beror det på att det är annan publik som tittar på IDOL, så insatt i TV-världen är jag inte ännu.

Det kan vara så att vi behöver rösta på henne igen på fredag, jag har inte riktigt klart för mig om ”Fredagsfinal” innebär en triumferande lycklig jubelkonsert där de som vunnit under veckan framträder och är glada eller om det också är en slags utslagsvariant. Vi får se när vi kommer så långt.

 

Aha-moments!

En och annan får antagligen lätt ont i magen av illustrationen jag placerade först i posten. Var inte rädda, jag kommer inte be er göra något alls med den. En och annan slänger istället ett öga på den och konstaterar att det är en enkel (i betydelsen okomplicerad) nybörjarövning i konsten att hantera potenser, och funderar kanske på vad jag vill säga med den.

Jo, helt enkelt att man blir lite glad när man ägnat en whiteboard till att veckla ut och veckla in och veckla ut och veckla in liknande övningar och eleven andas ut ett lättat

Aha!

Matte är lite så.

Ge uppmärksamhet till den fridsamme också

Det blir lätt så att den som lever om, den som är högljudd och stökig får uppmärksamheten, inte sällan på bekostnad av den som fridsamt strävar på utan att göra väsen av sig. Det gäller i världen, det gäller i media och det gäller i klassrummet. Vi har mycket att vinna på att ge en del av uppmärksamheten även till den fridsamme. Den högljudde har faktiskt också en del att vinna på att dela med sig av uppmärksamheten. Julia Bacha berättar om fridsamma rörelser som arbetar i mediaskugga för en långsiktig, hållbar fred i konflikten mellan Israel och Palestina. Hon pekar på hur de fridsammas strävan förblir osynlig och obemärkt om vi inte aktivt ger dem uppmärksamhet, men om vi gör det mångdubblas resultatet av deras strävan. Det finns en del för många av oss att tänka på i den tanken:

.

Högtidsdagar

Hanna Fahl skriver i DN om hur den högtidliga International Talk Like a Pirate Day plötsligt kommit att bli en osäker företeelse framgent efter National Geographics avslöjande att pirater i själva verket talade som vanliga människor. Jag förstår att detta är mycket att ta in, men det kommer mer. En av de mest älskade och välkända konstanterna i matematiken, det vackra, klassiska pi, givetvis högtidlighållet den 14 mars, är hotat av det dubbelt så stora tau. Tau högtidlighålls självklart den 28 juni, så det finns egentligen inget som hindrar att man firar båda dagarna, men risken att den 14 mars faller ur folkmedvetandet finns, om allt ljus hamnar på den större konstanten.

Hanna Fahl beskriver känslan väl:

Jag kan föreställa mig hur irriterad en väldigt religiös person måste vara över att evolutionsteorin kom och störde en trevlig och fullt tillräcklig skapelseberättelse, som dessutom var mycket roligare rent dramaturgiskt (äpplen, ormar, revben, och så vidare) än det här med aporna.

Lyckligtvis är det fortfarande så att den Internationella Lärardagen högtidlighålls den 5 oktober, trots att den hamnar i skuggan av någon fånig reklamkampanj den fjärde oktober här i Sverige så tycker jag vi bör fira den femte oktober med pomp och ståt. Internationella läskunnighetsdagen firades den 8 september, och på Halloween firar vi den nyligen instiftade All Hallow’s Read genom att skänka vänner och bekanta läskiga böcker och historier. Den 13 oktober firar den som så önskar den internationella kostymdagen, och den fjärde maj högtidlighåller vi Star Wars-dagen på lämpligt sätt. Världsbokdagen firas, som vanligt, den 23 April förutom i Storbritanien och på Irland där de firar den redan den tredje mars.  Det är helt i sin ordning och fullständigt comme il faut att fira båda dagarna. Vårdagjämningen firar vi World Storytelling Day genom att berätta historier för varandra, och på höstdagjämningen föreslår Fahl en FTL-högtid:

Men vetenskapen är naturligtvis inte alltid dålig för fiktionen, i bland jobbar den för oss. I går kom det häpnadsväckande avslöjandet att forskarna i CERN accelererat en partikel till snabbare än ljusets hastighet. Jag kan tänka mig att offra Piratdagen i utbyte mot en FTL-högtid i kalendern. Ska vi enas om den 23 september? Warp speed in 3-2-1, börja jobba på neutrinokostymen redan nu.

Ett utmärkt förslag, tycker jag. Jag undrar vilka högtidsdagar som är speciellt viktiga för den som läser här?

Lärare i integrerade grupper

För nära 170 år sedan infördes den allmänna folkskolan i Sverige. Redan då var det stora bekymret för de ansvariga socknarna att skolor kostar pengar, och att lärarlönen utgjorde en tung utgiftspost i budgeten. Lösningen blev en slags ”1-1″, vilket i år 1842 års upplaga innebar en lärare per skola. Alla elever i samma klass, ibland rationellt uppdelade i en förmiddagsgrupp och en eftermiddagsgrupp, ibland alla på en gång.

Fördelarna är många: det är lokalekonomiskt, ett enda klassrum att inreda, värma upp, hålla i stånd etc; det är snällt mot budgeten, en enda lärare att avlöna; det är materialekonomiskt, det räcker med en svart (numera ofta vit eller digital) tavla till hela skolan, en kateder, en kamin att elda i etc; dessutom kan skolböckerna delas, eftersom alla läser i samma klass, och eleverna ju faktiskt lära varandra.

Detta system fortlever än idag. Inte överallt, inte på alla nivåer och inte i alla kommuner, men här och där finner man att det lönar sig väl att slå ihop mindre grupper till större. Ofta kommer initiativet från en nivå strax ovanför läraren i skolhierarkin, men ansvaret att strukturera och leda arbetet i detta integrerade (som det ofta kallas numera) klassrum faller helt på läraren.

Fördelarna är fortfarande desamma som de var 1842. Nackdelarna också.

Från lärarens perspektiv kan det vara så att nackdelarna blir en betydande belastning. Det kan vara mycket tungt att leda en integrerad grupp. Att ensam strukturera och leda arbetet i en integrerad grupp bestående av t ex 3 olika nivåer, vi kan säga åk 5, åk 6 och åk 7 i ett eller annat ämne, kan vara lika arbetskrävande som att strukturera och leda arbetet i tre skilda grupper. Med den skillnaden att arbetet med dessa tre grupper skall göras simultant, och med samma tilldelning av planeringstid och efterarbetetstid som i andra grupper. Alla eleverna är i klassrummet samtidigt, och alla vill bli undervisade och satta i arbete på sin nivå, samtidigt.

Ett sätt att hantera det är att istället för att planera vecka för vecka för alla grupper planera för, i exemplet ovan, tre veckor i stöten för varje grupp, och låta planeringarna löpa omlott. Dvs vecka 1 planera tre veckor för grupp 1. Vecka 2 planera tre veckor för grupp 2, medan planeringen för grupp 1 löper vidare. Vecka 3 planera tre veckor för grupp 3, medan planeringen för grupp 1 och 2 löper vidare. Vecka fyra är det dags att planera för grupp 1 igen, medan planeringarna för grupp 2 och 3 löper vidare. Och så vidare. På det viset kan läraren fokusera på en grupp i taget när h*n planerar, och slipper splittra sina tankar i tre spår (eller hur många grupper det nu är i gruppen) och det underlättar en hel del.

I klassrummet lär många lärare, har jag hört sägas, under 1800 -talet och en bra bit in på 1900-talet gjort så att de lät de olika grupperna sitta på olika platser i rummet, och så kallades de fram, grupp för grupp, och fick sina genomgångar vid tavlan medan de övriga hade arbetsuppgifter att syssla med vid sina respektive bänkar. Detta krävde sannolikt en del disciplinerande i klassrummet, övriga elever var tvungna att sitta tysta på sina platser för att det inte skulle bli stimmigt i rummet och att smyga tillbaka till sin plats utan att störa övriga krävde nog en del övning från elevernas sida och en del tålamod från lärarens.

Jag undrar hur andras erfarenheter av att arbeta integrerat med olika grupper eller väldigt olika kunskapsnivåer i samma grupp ser ut? Det vore spännande att ta del av.