Öppningsmeningar
Ibland gör jag en övning i klassrummet där eleverna får ett antal öppningsmeningar från olika romaner och ombeds fundera tillsammans över vilken slags roman de tror respektive mening kommer ifrån. Det är ingen tävling där de ska identifiera romanen, utan syftet är att de ska prata med varandra om saken och tillsammans komma fram till ett förslag.
En personlig favorit ser ut såhär:
It was the day my grandmother exploded.*
En annan såhär:
On a cold blowy February day a woman is boarding the ten a.m. flight to London, followed by an invisible dog.**
Men också meningar som framstår som mer alldagliga kan ge stoff åt tanken:
There was no possibility of taking a walk that day.***
Jag skriver inte titlarna här utan längst ner i inlägget ifall att ni vill fundera lite för er själva på vilken slags bok det kan tänkas vara.
Precis som med allt annat spelar första intrycket roll, och författare lägger ofta ner lång tid och stor tankemöda på inledningsmeningen. I DN resonerar Örjan Abrahamsson kring betydelsen av denna mening:
Många författare har fastnat på den ångestframkallande första meningen. Som måste sitta som en smäck. Och smäcken ska vara snygg, smart, tonsäker, poetisk, underfundig, vitsig, gärna filosofisk, självklart vacker, omedelbart fängslande och helst fånga hela romanen. Därtill slå ned som en blixt.
Det är inga små förväntningar som ställs på en enda mening, i en berättelse som består av många hundra, rent av många tusen meningar. Men första intrycket är viktigt. Det är inte så bestående som ibland hävdas, böcker med fantastiska inledningsmeningar kan visa sig var urtråkiga, illa berättade, träiga, fåniga och allmänt bedrövliga, och människor som ger ett illavarslande första intryck kan visa sig vara rent fantastiska när man väl lär känna dem, men första intrycket är ändå viktigt. Det försätter oss i en stämning, anslår en ton, och utifrån våra förväntningar och erfarenheter kan vi bygga upp en nyanserad föreställningsbild. På gott och ont.
På en annan sida i samma tidning utvidgar Johan Thente resonemanget och tittar på vilket intryck han får när han läser hela förstasidan. Han har valt att titta på Läckbergs skrivande, och konstaterar raskt att denna sortens böcker bör man närma sig med rätt nivå på förväntningarna:
Sammantaget tror jag dessa exempel är tillräckliga för att avvisa tanken på regelmässiga recensioner av sk populärlitteratur på kultursidorna. Det skulle bara bli ett evigt gnällande och kriarättande av alltihop, ty det är en kritikers uppgift att notera uselt hantverk. Jag tror vi gör bäst i att bespara läsarna, författarna och kritikerna detta och nöja oss med insikten att Läckbergs läsare med största sannolikhet skiter i om flugor är realistiska eller ej. Hennes trogna läsare är - vågar jag påstå – charterturister i litteraturens landskap, inte urinvånare som ni och jag, och bara drinkarna är billiga och solen skiner så är det fan okej.
Och det har han faktiskt rätt i. Det är fan okej att tycka att billiga drinkar och solsken är den ideala rekreationen, lika okej som att hellre vandra i ett Shelleyisk gothiskt landskap eller ett Zafónskt Barcelona. Inte sant?
Fler som reflekterar kring öppningsmeningar: EnligtO
*the Crow Road by Iain Banks
**Foreign Affairs by Alison Lurie
***Jane Eyre by Charlotte Brontë
Pingback: Fler inledningsmeningar « enligt O