Gott Nytt År!

Vi återvänder till Edinburgh för tolvslagets fyrverkeri:

.

.

Gott Nytt År, må 2012 blir ett år av glädje, lärande och utveckling.

Nyårsklockorna

.

.

Ring Out Wild Bells

Ring out, wild bells, to the wild sky,
The flying cloud, the frosty light;
The year is dying in the night;
Ring out, wild bells, and let him die.

Ring out the old, ring in the new,
Ring, happy bells, across the snow:
The year is going, let him go;
Ring out the false, ring in the true.

Ring out the grief that saps the mind,
For those that here we see no more,
Ring out the feud of rich and poor,
Ring in redress to all mankind.

Ring out a slowly dying cause,
And ancient forms of party strife;
Ring in the nobler modes of life,
With sweeter manners, purer laws.

Ring out the want, the care the sin,
The faithless coldness of the times;
Ring out, ring out my mournful rhymes,
But ring the fuller minstrel in.

Ring out false pride in place and blood,
The civic slander and the spite;
Ring in the love of truth and right,
Ring in the common love of good.

Ring out old shapes of foul disease,
Ring out the narrowing lust of gold;
Ring out the thousand wars of old,
Ring in the thousand years of peace.

Ring in the valiant man and free,
The larger heart, the kindlier hand;
Ring out the darkness of the land,
Ring in the Christ that is to be.  

by Alfred Lord Tennyson

Happy Hogmanay

Här hos oss är det nyårsafton, årets sista kväll. På skotska kallas den Hogmanay, och firandet är omgärdat av traditioner. Gemensamt för alla traditionerna är just gemenskapen.

Redan den tjugonionde december samlas man i Edinburgh för ett formidabelt fackeltåg längs the Royal Mile:

.

.

The Night Afore Fiesta äger, som namnet antyder, den trettionde december och firas med musik, sång, dans och skratt:

.

..

Och så är vi framme vid nyårsafton, och jordklotet rullar bit för bit in i 2012.

Den politiska satiren i SVT

Med sex manus beställda och betalda för, casting för nya skådespelare i gång och goda tittarsiffror från tidigare säsonger tycker SVT att det är dags att lägga ner det politiska satirprogrammet Starke Man, förtäljer Expressen:

Beslutet att lägga ned motiverades med dåliga tittarsiffror. Men det tillbakavisas nu av SVT:s programdirektör Annie Wegelius.
– Absolut inte. Det är en olycklig formulering som inte stämmer överens med verkligheten.
Tittarsiffrorna var inte skälet till nedläggningen. I stället var det nödvändigt att ta bort något för att kunna förnya utbudet, säger Wegelius.

Den ”olyckliga formuleringen” Wegelius hänvisar till formulerades tio dagar tidigare i samma tidning:

- Vi kände oss tvungna att fatta det här beslutet. Konkurrensen är stenhård och serien har tappat tittare. Första säsongen sågs av runt en miljon.
När man tappar ett par hundratusen tittare är det inte tillräckligt bra.
– Vi hade helst sett att fler tittade. Då hade det blivit en säsong tre. Nu har snittet i stället legat runt 800000 och då känner vi oss tvingade att stoppa den i malpåse, säger Wikander [nöjes- och dramachef på SVT i Göteborg]

Jag reflekterade inte närmare över beskedet om nedläggning på grund av tittarsiffror, måste jag erkänna, att det är konkurrens även i de statsfinansierade TV-kanalernas produktioner är fullt rimligt och ekonomiska beslut måste helt säkert tas varje dag. Däremot fick Wegelius förklaring om att det handlade om ”prioriteringar” mig att höja ögonbrynen och fundera över vilka ”prioriteringarna” egentligen är.

Lars-Göran Bengtsson, huvudkaraktären i den uppskattade politiska satiren Starke Man, är en obildad, medelålders herre, kommunalråd i den fiktiva kommunen Svinarp, där han utan större finess eller politisk smidighet och med uppenbara svårigheter att skilja på vad som är kommunens tillgångar och vad som står honom fritt att disponera som personlig egendom styr och ställer lite som han vill. Han har, som Wikander framhåller, ”blivit en person som många refererar till”, framförallt när man vill antyda att någon förtroendevalds agerande uppvisar likheter med karaktären.

Det blir spännande att se vilken slags program SVT valt att prioritera istället.

.

#skolchatt om det utvidgade lärarkollegiet

Trots att #skolchatt krockade med Året med Kungafamiljen var vi många som möttes och pratade om vad det utvidgade lärarkollegiet betyder för oss.  På Skollyftet skriver @Anna_Kaya både om kvällens chatt och om hur #skolchatt kom till då i somras. Hon formulerar det så väl:

Varför skriver jag nu detta inlägg? Varför all reklam för twitter och #skolchatt? Jo, för att mina twittrande lärarkollegor är en stor del av mitt utvidgade lärarkollegium och jag vill så gärna dela med mig av det till alla er som inte tycker twitter är något för er. Här får ni därför några exempel på vad det utvidgade kollegiet kan betyda för en del lärare på twitter:

Exemplen hon delar med sig av ger en god bild av varför det utvidgade lärarkollegiet är så dyrbart och värdefullt för många av oss, och du hittar dem här.

Lärandet

Anne-Marie Körling återger en dialog om läraryrket från härom morgonen:

-Ja men, ingenstans kan man läsa om det. Om man får tro tidningarna och medierna så är skolan så kass, så dålig och att det måste vara fullkomligt hemskt att jobba där, fortsatte mannen. Men så verkar det inte vara?

Ingenstans kan man läsa om vad? Verkar inte vara hur? Och vad svarade Anne-Marie på detta? Läs mer här.

Jag tänker istället prata lite om en annan aspekt av läraryrket än den som avhandlades i morgondialogen, en berikande aspekt som också borde skrivas om i tidningarna och media. Det här med lärares lärande, det som är en förutsättning för yrket, i vardagligt tal kallat fortbildning. Det här med att man som lärare aldrig blir färdiglärd, det finns alltid mer att lära, nya områden att utforska, nya rön att ta del av, nya tankar att tänka, hur ett leder till ett annat och man finner nya horisonter att häpna inför.

Låt mig illustrera med mig själv som exempel:

Under förra läsåret läste vi på Hvilan Pauline Gibbons, vi lärde oss om scaffolding, om att undervisa i språket samtidigt som man undervisar i ämnet och blev påminda om sambandet mellan tänkandet och språket. Nu läser jag Löwing och Kilborn, en bok som bygger vidare på tankegångarna från Gibbons, med fokus på språkets och kulturens betydelse i matematikundervisning. Vi pratade lite om boken på Twitter häromdagen, och det visade sig att alla inte fått ut så mycket av den. Jag finner den givande, men hade bara läst ett och ett halvt kapitel vid samtalets början (två mot slutet av samtalet, inte mycket det heller) och inte direkt hunnit reflektera över det jag läst, så jag kunde inte säga så mycket om det då. Men nu, när jag kommit lite längre, har jag en tanke om vad våra vitt skilda upplevelser skulle kunna bero på.

Ni vet de formuleringar om forskning och beprövad erfarenhet som finns i styrdokumenten? De är rätt omdebatterade, de flesta har nog åtminstone hört dem nämnas. Jag tror det kan vara så att eftersom Löwing och Kilborns bok i mångt och mycket är skriven utifrån beprövad erfarenhet, de framhåller med emfas att texten inte är en forskningsöversikt utan deras syfte är att lyfta fram och synliggöra ett antal kritiska faktorer. De talar utifrån erfarenhet, sin egen och andras, och talar mer om språkets betydelse i matematikundervisning än om matematikundervisning per se. Resonemangen bygger ofta på att läsaren redan har en åtminstone grundläggande uppfattaning om saker som språkliga register, språkförändringar inom en population, sociokultur, scaffolding etc. Har man inte det tror jag att man vinner på att läsa Gibbons innan man läser Löwing och Kilborn. Hon ger en forskningsbaserad grund att stå på och därmed blir läsningen mer givande. Tror jag.

Detta i sig är ytterligare en viktig del i fortbildningen som fenomen: jag påminns hela tiden om hur det är att lära sig, hur viktigt det är att man faktiskt har den grund att bygga vidare på som läraren (eller läromedlet) förutsätter att man har, och hur viktigt det är att försöka försäkra sig om att eleverna har denna grund innan man dundrar vidare.

Jag gläds åt det informella, oplanerade givande samtalet på nätet, på Twitter, på Facebook, i bloggosfären, på andra sociala media. Det gör mitt lärande rikare och mer givande (dessutom fick jag en hel hög intressanta lästips att gå vidare med) att ta del av andras tankar och perspektiv. Det borde tidningarna också skriva om, tycker ni inte?

mellandags #skolchatt

Det är mellandagar, och många njuter av jullovsledigheten. Men inte alla, här och där i skolsverige lyser det i lärarrum och konferensrum. Den kommande terminen behöver planeras. Förändringar behöver kanske göras av arbetssätt sen förra terminen, och det är skönt att ha lektionsfria dagar att tänka igenom sånt på. En och annan passar på att fortbilda sig, att läsa ikapp intressanta facktexter som samlats på hög under höstterminen, eller läsa in sig på material inför våren. Man uppdaterar sig på tekniken, sätter sig in i de där användbara finesserna man inte alls hunnit med att sätta sig in i tidigare trots att man anat att de finns. Det samarbetas en del också, nu har man tid att sitta tillsammans, samplanera, planera beställningar, titta igenom bokhyllor och klassrum och se vad som behöver kompletteras. Somliga sitter tillsammans i samma rum, andra sitter tillsammans trots att man sitter på olika skolor i olika delar av landet.

Och just det är ämnet för denna torsdags mellandags #skolchatt: Det Utvidgade Lärarkollegiet. Anne-Marie Körling introducerade begreppet som så väl beskriver det som händer när lärare och skolmänniskor möts på nätet, samtalar och delar sina tankar med varandra. Vi tänkte att det kan vara intressant att prata om hur man kommit i kontakt med detta kollegium, vad man tycker man får ut av det, hur, eller om, det utvidgade lärarkollegiet har någon betydelse i skoldebatten, kanske rent av i skolpolitiken, eller om det är ett fenomen som har betydelse på ett mer individuellt plan och mer ändå.

Visst låter det spännande? Välkommen att vara med, torsdag 29/12 klockan 20.00 på Twitter.