Archive | december 2011

Nyårsklockorna

.

.

Ring Out Wild Bells

Ring out, wild bells, to the wild sky,
The flying cloud, the frosty light;
The year is dying in the night;
Ring out, wild bells, and let him die.

Ring out the old, ring in the new,
Ring, happy bells, across the snow:
The year is going, let him go;
Ring out the false, ring in the true.

Ring out the grief that saps the mind,
For those that here we see no more,
Ring out the feud of rich and poor,
Ring in redress to all mankind.

Ring out a slowly dying cause,
And ancient forms of party strife;
Ring in the nobler modes of life,
With sweeter manners, purer laws.

Ring out the want, the care the sin,
The faithless coldness of the times;
Ring out, ring out my mournful rhymes,
But ring the fuller minstrel in.

Ring out false pride in place and blood,
The civic slander and the spite;
Ring in the love of truth and right,
Ring in the common love of good.

Ring out old shapes of foul disease,
Ring out the narrowing lust of gold;
Ring out the thousand wars of old,
Ring in the thousand years of peace.

Ring in the valiant man and free,
The larger heart, the kindlier hand;
Ring out the darkness of the land,
Ring in the Christ that is to be.  

by Alfred Lord Tennyson

Happy Hogmanay

Här hos oss är det nyårsafton, årets sista kväll. På skotska kallas den Hogmanay, och firandet är omgärdat av traditioner. Gemensamt för alla traditionerna är just gemenskapen.

Redan den tjugonionde december samlas man i Edinburgh för ett formidabelt fackeltåg längs the Royal Mile:

.

.

The Night Afore Fiesta äger, som namnet antyder, den trettionde december och firas med musik, sång, dans och skratt:

.

..

Och så är vi framme vid nyårsafton, och jordklotet rullar bit för bit in i 2012.

Den politiska satiren i SVT

Med sex manus beställda och betalda för, casting för nya skådespelare i gång och goda tittarsiffror från tidigare säsonger tycker SVT att det är dags att lägga ner det politiska satirprogrammet Starke Man, förtäljer Expressen:

Beslutet att lägga ned motiverades med dåliga tittarsiffror. Men det tillbakavisas nu av SVT:s programdirektör Annie Wegelius.
- Absolut inte. Det är en olycklig formulering som inte stämmer överens med verkligheten.
Tittarsiffrorna var inte skälet till nedläggningen. I stället var det nödvändigt att ta bort något för att kunna förnya utbudet, säger Wegelius.

Den ”olyckliga formuleringen” Wegelius hänvisar till formulerades tio dagar tidigare i samma tidning:

- Vi kände oss tvungna att fatta det här beslutet. Konkurrensen är stenhård och serien har tappat tittare. Första säsongen sågs av runt en miljon.
När man tappar ett par hundratusen tittare är det inte tillräckligt bra.
- Vi hade helst sett att fler tittade. Då hade det blivit en säsong tre. Nu har snittet i stället legat runt 800000 och då känner vi oss tvingade att stoppa den i malpåse, säger Wikander [nöjes- och dramachef på SVT i Göteborg]

Jag reflekterade inte närmare över beskedet om nedläggning på grund av tittarsiffror, måste jag erkänna, att det är konkurrens även i de statsfinansierade TV-kanalernas produktioner är fullt rimligt och ekonomiska beslut måste helt säkert tas varje dag. Däremot fick Wegelius förklaring om att det handlade om ”prioriteringar” mig att höja ögonbrynen och fundera över vilka ”prioriteringarna” egentligen är.

Lars-Göran Bengtsson, huvudkaraktären i den uppskattade politiska satiren Starke Man, är en obildad, medelålders herre, kommunalråd i den fiktiva kommunen Svinarp, där han utan större finess eller politisk smidighet och med uppenbara svårigheter att skilja på vad som är kommunens tillgångar och vad som står honom fritt att disponera som personlig egendom styr och ställer lite som han vill. Han har, som Wikander framhåller, ”blivit en person som många refererar till”, framförallt när man vill antyda att någon förtroendevalds agerande uppvisar likheter med karaktären.

Det blir spännande att se vilken slags program SVT valt att prioritera istället.

.

#skolchatt om det utvidgade lärarkollegiet

Trots att #skolchatt krockade med Året med Kungafamiljen var vi många som möttes och pratade om vad det utvidgade lärarkollegiet betyder för oss.  På Skollyftet skriver @Anna_Kaya både om kvällens chatt och om hur #skolchatt kom till då i somras. Hon formulerar det så väl:

Varför skriver jag nu detta inlägg? Varför all reklam för twitter och #skolchatt? Jo, för att mina twittrande lärarkollegor är en stor del av mitt utvidgade lärarkollegium och jag vill så gärna dela med mig av det till alla er som inte tycker twitter är något för er. Här får ni därför några exempel på vad det utvidgade kollegiet kan betyda för en del lärare på twitter:

Exemplen hon delar med sig av ger en god bild av varför det utvidgade lärarkollegiet är så dyrbart och värdefullt för många av oss, och du hittar dem här.

Lärandet

Anne-Marie Körling återger en dialog om läraryrket från härom morgonen:

-Ja men, ingenstans kan man läsa om det. Om man får tro tidningarna och medierna så är skolan så kass, så dålig och att det måste vara fullkomligt hemskt att jobba där, fortsatte mannen. Men så verkar det inte vara?

Ingenstans kan man läsa om vad? Verkar inte vara hur? Och vad svarade Anne-Marie på detta? Läs mer här.

Jag tänker istället prata lite om en annan aspekt av läraryrket än den som avhandlades i morgondialogen, en berikande aspekt som också borde skrivas om i tidningarna och media. Det här med lärares lärande, det som är en förutsättning för yrket, i vardagligt tal kallat fortbildning. Det här med att man som lärare aldrig blir färdiglärd, det finns alltid mer att lära, nya områden att utforska, nya rön att ta del av, nya tankar att tänka, hur ett leder till ett annat och man finner nya horisonter att häpna inför.

Låt mig illustrera med mig själv som exempel:

Under förra läsåret läste vi på Hvilan Pauline Gibbons, vi lärde oss om scaffolding, om att undervisa i språket samtidigt som man undervisar i ämnet och blev påminda om sambandet mellan tänkandet och språket. Nu läser jag Löwing och Kilborn, en bok som bygger vidare på tankegångarna från Gibbons, med fokus på språkets och kulturens betydelse i matematikundervisning. Vi pratade lite om boken på Twitter häromdagen, och det visade sig att alla inte fått ut så mycket av den. Jag finner den givande, men hade bara läst ett och ett halvt kapitel vid samtalets början (två mot slutet av samtalet, inte mycket det heller) och inte direkt hunnit reflektera över det jag läst, så jag kunde inte säga så mycket om det då. Men nu, när jag kommit lite längre, har jag en tanke om vad våra vitt skilda upplevelser skulle kunna bero på.

Ni vet de formuleringar om forskning och beprövad erfarenhet som finns i styrdokumenten? De är rätt omdebatterade, de flesta har nog åtminstone hört dem nämnas. Jag tror det kan vara så att eftersom Löwing och Kilborns bok i mångt och mycket är skriven utifrån beprövad erfarenhet, de framhåller med emfas att texten inte är en forskningsöversikt utan deras syfte är att lyfta fram och synliggöra ett antal kritiska faktorer. De talar utifrån erfarenhet, sin egen och andras, och talar mer om språkets betydelse i matematikundervisning än om matematikundervisning per se. Resonemangen bygger ofta på att läsaren redan har en åtminstone grundläggande uppfattaning om saker som språkliga register, språkförändringar inom en population, sociokultur, scaffolding etc. Har man inte det tror jag att man vinner på att läsa Gibbons innan man läser Löwing och Kilborn. Hon ger en forskningsbaserad grund att stå på och därmed blir läsningen mer givande. Tror jag.

Detta i sig är ytterligare en viktig del i fortbildningen som fenomen: jag påminns hela tiden om hur det är att lära sig, hur viktigt det är att man faktiskt har den grund att bygga vidare på som läraren (eller läromedlet) förutsätter att man har, och hur viktigt det är att försöka försäkra sig om att eleverna har denna grund innan man dundrar vidare.

Jag gläds åt det informella, oplanerade givande samtalet på nätet, på Twitter, på Facebook, i bloggosfären, på andra sociala media. Det gör mitt lärande rikare och mer givande (dessutom fick jag en hel hög intressanta lästips att gå vidare med) att ta del av andras tankar och perspektiv. Det borde tidningarna också skriva om, tycker ni inte?

mellandags #skolchatt

Det är mellandagar, och många njuter av jullovsledigheten. Men inte alla, här och där i skolsverige lyser det i lärarrum och konferensrum. Den kommande terminen behöver planeras. Förändringar behöver kanske göras av arbetssätt sen förra terminen, och det är skönt att ha lektionsfria dagar att tänka igenom sånt på. En och annan passar på att fortbilda sig, att läsa ikapp intressanta facktexter som samlats på hög under höstterminen, eller läsa in sig på material inför våren. Man uppdaterar sig på tekniken, sätter sig in i de där användbara finesserna man inte alls hunnit med att sätta sig in i tidigare trots att man anat att de finns. Det samarbetas en del också, nu har man tid att sitta tillsammans, samplanera, planera beställningar, titta igenom bokhyllor och klassrum och se vad som behöver kompletteras. Somliga sitter tillsammans i samma rum, andra sitter tillsammans trots att man sitter på olika skolor i olika delar av landet.

Och just det är ämnet för denna torsdags mellandags #skolchatt: Det Utvidgade Lärarkollegiet. Anne-Marie Körling introducerade begreppet som så väl beskriver det som händer när lärare och skolmänniskor möts på nätet, samtalar och delar sina tankar med varandra. Vi tänkte att det kan vara intressant att prata om hur man kommit i kontakt med detta kollegium, vad man tycker man får ut av det, hur, eller om, det utvidgade lärarkollegiet har någon betydelse i skoldebatten, kanske rent av i skolpolitiken, eller om det är ett fenomen som har betydelse på ett mer individuellt plan och mer ändå.

Visst låter det spännande? Välkommen att vara med, torsdag 29/12 klockan 20.00 på Twitter.

Förskolan och Carema

Jag funderar lite över det här med tillgång och efterfrågan, främst då inom barnomsorgen och äldreomsorgen.

Det har ju skrivits en del om den äldreomsorg som erbjuds av företaget Carema, och jag funderar över hur det kan komma sig att trots att det, föreställer jag mig, finns en efterfrågan på trevliga, trivsamma, trygga äldreboenden och olika slags omsorg på olika nivåer så kan ett företag som Carema så totalt dominera marknaden. Jag tänker mig att t ex mindre boenden i mer hemlik miljö, boenden som specialiserar sig på olika behov och önskemål hos sina boende skulle uppskattas.

Och jag funderar också över hur det kan komma sig att det finns så få förskolor med okonventionella öppettider – föräldrar arbetar kvällar och helger också, och alla har inte möjlighet att ordna barnvakt privat. Det talas en hel del om det förkastliga i att friskolor gör vinster, men mycket lite om den frihet som borde finnas när det gäller okonventionella öppettider. Jag tänker mig t ex att den pedagogiska verksamheten blomstrar under de mer traditionella öppettiderna, och att ett lugnare tempo med mer omsorgsinriktad aktivitet äger rum på kvällstid.

Och jag funderar över vad som ska till för att vi ska få detta större utbud, för att ett gäng föreskollärare skall välja att starta kvälls- och helgverksamhet, för att ett gäng drivna sjuksköterskor, undersköterskor och/eller vårdbiträden skall välja att starta en trevlig liten konkurrent till Carema så oroliga och olyckliga anhöriga inte behöver nöja sig med att slå larm, utan har ett alternativ för sina kära nära. Handlar det om finansiering, om mod eller om kunskap? Eller om en kombination, kanske?

Jag vet inte, men funderar gör jag.

Snabbkafé

Än en gång publicerar Svd en understreckare om den betydelsefulla kafékulturen. Den här gången ligger fokuset på de Wienska kaffehusen:

I en uppsats om Café Griensteidl, det första kända kaféet för författare och journalister, skrev Stefan Zweig i en tillbakablick: ”Ett kafé i Wien är en särskild institution som inte är jämförbar med någon annan i hela världen. Det är egentligen en demokratisk klubb öppen för alla som tar en kopp kaffe och där varje gäst med denna enda kopp kan sitta i timmar och diskutera, skriva, spela kort, ta emot sin post, och framför allt läsa ett oändligt antal tidningar och tidskrifter på alla språk från hela världen. /…/ Därigenom visste vi om allt som hände i världen, vi kände till varje ny bok som kom ut och varje ny teateruppsättning.” Kaféerna blev hela världen i miniatyr.

Vi ser bara män på bilden från 1896, men tids nog tog även kvinnorna plats på kaféerna:

Påfallande är frånvaron av kvinnor i kafévärlden. Författaren Otto Friedländer kallade det en ”manssamhällets Vatikan”. Men allt fler skrivande kvinnor omkring sekelskiftet började synas först på Café Central och därefter på nya litteraturkaféet Herrenhof. Bland de första kvinnliga journalisterna var Ea von Allesch och Gina Kaus. Båda ingick i redaktionen för den kulturtidskriften Moderne Welt som startade 1918. Från Tjeckoslovakien kom Milena Jesenská som rapporterade om läget i Wien efter första världskriget för Tribuna i Prag (under några år korresponderade hon med Franz Kafka; hans ”Brev till Milena” är riktade till henne).

I dag ser världen annorlunda ut:

En avslutande fråga är om kaféerna har någon särskild betydelse i dag. Svaret är nej. Det slags människor som befolkade kaféerna finns inte längre. ”Generation Starbuck” som med coffee-to-go hetsar från den ena upplevelsen till nästa har inte tid för den koncentration som utmärkte kafébefolkningen för hundra år sedan. De som alltså vill återuppliva kafékulturen måste anpassa sig efter det som är wienerkaféets egenart: tid för kreativitet och utrymme för inspiration. Följaktligen var den bärande frågan på en utställning på Museum für Angewandte Kunst i Wien sommaren 2011, i anknytning till ett forskningsprojekt om kafékulturens framtid: ”Wie schnell darf ein Kaffeehaus sein?” – ”Hur snabbt får ett kafé vara?”

Vi har ju pratat om det här med betydelsen av kaffehus tidigare – om hur viktigt det är med platser där det finns utrymme för tankar och för samtal, utrymme att dela sina tankar med andra, får del av andra perspektiv och tillsammans komma längre och vidare än man någonsin kunnat komma ensam. Jag håller inte med Lindeborg om att denna slags människor inte finns längre. De finns, och trots att det är ont om utrymme för denna sorts kultur i dagens samhälle sker möten och samtal, tankar utbyts och världshändelser diskuteras. Kulturen består, det är bara arenorna som ändras.

#VBSS

Jag har hänvisat till programmet Världens Bästa Skitskola ett par gånger, länkat till det så att den som önskade se det efter att ha deltagit i #skolchatt skulle slippa leta. Ibland är Morrica serviceinriktad. Däremot har jag inte riktigt kommenterat på det, så det tänker jag göra nu.

Men bara lite. Det är trots allt annandag jul, och skoldebatter plägar gå på sparlåga under loven.

Seriens främsta förtjänst är att den lyfter fram skillnaderna mellan svenska skolor. Det går inte längre att med bibehållen trovärdighet prata om ”den svenska skolan” som vore den ungefär likvärdig överallt, och det gör Nathanael Derwinger plågsamt tydligt i programmet. Han lyfter fram skolor där bara hälften av eleverna når godkända kunskapsnivåer när de lämnar grundskolan, gymnasieskolor där eleverna lämnas åt sitt öde såväl i undervisning som i praktikletande och han kontrasterar dessa mot skolor där i princip alla elever excellerar, där undervisningen håller genomgående hög klass och närvaron och engagemanget hos eleverna gnistrar.

Debatten som följt i programmets spår är också intressant. Många bloggar klokt, läs t ex Helena von Schantz, Johan Kant eller Mats på Tysta Tankar, ämnet diskuteras på Twitter, på Facebook och i media. Jag är övertygad om att det också diskuteras i lärarrum runt om i landet. Jag har lite svårt att navigera i debatten, måste jag erkänna, det är bland annat därför jag inte kommenterat tidigare.

Framförallt är det vissa ord och uttryck som trasslar till det för mig. Det tycks t ex som att begreppen förväntningar och krav är synonyma i skoldebatten, liksom ansvar och skuld. Det förekommer också en tänkt dikotomi mellan begreppen kunskap och kreativitet, som om det ena uteslöt det andra. Att svenska elevers resultat sjunker i internationella undersökningar som t ex PISA bemöts förvirrande med hur väl svenska elever trivs i skolan, och man får nästan intrycket att man tänker sig att eventuellt stigande kunskapsnivåer också oundvikligen skulle leda till att eleverna börjar må sämre i skolorna.

Derwingers programserie visar på politikers ansvar, på huvudmäns ansvar och hur eleverna drabbas och används som förklaringsmodell till varför det går som det går – de är språksvaga, de kommer från hem utan studietradition, de har diagnoser, de har stort behov av hjälp i klassrummet. Det är mycket viktiga aspekter, framför allt hur förklaringen läggs på eleverna – de som absolut inte har något att säga till om när de gäller vare sig undervisning, skolans utformning, schemaläggning eller politikers, huvudmäns eller lärares förväntningar.

Jag ser serien som ett intressant inlägg i debatten. Hur tänker ni?