Om bildning

SvDs understreckare, författad av Stig Strömholm, professor em, jur dr och f d rektor vid Uppsala universitet, om Alkibiades, den rasande tjusige, charmige, överdådigt spotske atenske adelsmannen med väl utvecklad känsla för att manövrera och manipulera det sociala och det politiska ränkspelet till sin egen fördel är intressant läsning i sig själv. Alkibiades var trots allt näst intill parodiskt arketypisk i såväl sitt agerande som i sitt sätt att förhålla sig till konsekvenserna av detta.

Men det som mer än något annat fångade mitt öga i artikeln är det lilla inledningsstycket:

Uppsala. Sent 1960-tal. Novemberkväll. En traditionell akademisk fest går mot sitt slut. I ett stilla hörn av lokalen söker sig två åldrade lärde fram till den rätta karakteristiken av en omstridd politiker. De två är inte endast lärda, de är också klassiskt bildade. De öser ur djupa förråd. De döda lever i deras värld. Inifrån cigarröken hörs frammumlade förslag föras fram och förkastas. Men så kommer genombrottet: ”Alkibiades”, säger den ene. ”Naturligtvis!”, svarar den andre: ”Naturligtvis. Alkibiades!” Och mer behöver inte sägas. Båda vet.

För mig är detta en ypperlig illustration av själva poängen med bildning: ”mer behöver inte sägas” De gemensamma referensramarna hos de båda klassiskt bildade herrarna (gissar jag, utifrån att begreppet traditionell används, tidsangivelsen och cigarröken. Det är dock fullt möjligt, om än mindre sannolikt, att en eller båda var kvinnor) medför att båda visste att båda inte bara visste vem Alkibiades var, de visste i vilket sammanhang han verkade, och hade en hygglig uppfattning om hur det sammanhanget såg ut, de visste vilka konsekvenser hans agerande fick, hur han hanterade det och vilka långsiktiga konsekvenser det fick. De visste också, båda två, att den andre hade en uppfattning om att en aspekt i jämförelsen berör hur Alkibiades agerande fick konsekvenser, rent av digra konsekvenser, för människor som förknippades med honom även efter hans död.

Den klassiska bildningen är ofta den första tanken som dyker upp när man funderar på begreppet bildning, trots att begreppet omfattar så mycket mer. Bildning handlar om att inte bara veta ATT allt hänger ihop, utan ha en uppfattning om HUR. För att nå dithän behöver man ha referenspunkter, man behöver veta hur de förhåller sig till varandra och man behöver ha en överblick över sammanhanget. Detaljerna behöver man inte veta, de kan man alltid slå upp, men för att veta vad man ska slå upp behöver man den där överblicken, och uppfattningen om vad som hänger ihop med vad.

Det går inte automatiskt att bli bildad, oavsett i vilken samhällsklass eller socialt sammanhang man föds och växer upp så kostar det tid, ansträngning och möda, men det är med bildning som med allt annat – ju mer man håller på, ju lättare blir det. Och ju mer bildad man blir, ju mer man upptäcker hur saker och ting hänger ihop, ju mer kan man påverka sin egen situation.

Konstigare än så är det inte.

25 reaktioner på “Om bildning

  1. Välformulerat. Det är verkligen inte konstigare än så. För att ”kunna reflektera över och dra paralleller till situationen i mellanöstern” så behöver man förstås ha en hel del hållpunkter klara för sig. Vilket i sin tur kräver en del investering i tid och kraft.

    Tycker även Segolssons avhandling (som mycket riktigt blev en Lärarfavorit) bidrar med ett insiktsfullt bidrag: http://pedagogstockholmblogg.se/mblixt/2011/05/03/sjalvlarande-och-bildning/

  2. Intressant inlägg. För något år sedan hade jag en diskussion med min professor angående min förståelse av olika historiska teoretiker och filosofer. Jag påpekade att jag nästan alltid förstod kontexten, men kunde ibland tappa spåret i förhållande till detaljerna. Svaret från min mentor var att det är just sammanhanget som är av betydelse, parallellt tillade han något liknande som ”detaljer är djävulens verk” :-)

    • Det hade han rätt i, sammanhangen är fullständigt avgörande! Detaljerna kan man alltid dubbelkolla, men ju tydligare sammanhangen blir för en, ju lättare blir det att upptäcka vilka detaljer som är på vift.

    • Jag är uppenbarligen alltför obildad för att förstå denna subtila referens som jag gissar inte har något med väderfenomen att göra. Kanske delar någon annan dina referensramar och har större glädje av kommentaren.

  3. Problemet med bildning är nog att dess värde är starkt knutet till en domän. I ditt charmerande exempel blir det ett vackert möte, men det kunde också blivit ett katastrofalt övertramp om inte mottagaren vilat på samma behagliga bädd av klassisk bildning.

    Jag vet inte riktigt vad som är allmänbildning idag? Eller ”baskunskaper”!

    • Det charmerande exemplet är inte mitt, utan kommer ur Strömholms artikel, och belyser en aspekt av det omfattande begreppet bildning – det som brukar kallas klassisk bildning. Och det som gör det charmerande är just samförståndet som bygger på de gemensamma referensramarna. Ett ”katastrofalt övertramp” hade det kunna bli först om någon av de inblandade varit mer intresserad av att briljera med sin egen kunskap än att nå samförstånd.

      Allmänbildning och baskunskaper är viktiga startpunkter, men kanske en annan diskussion?

  4. Mats, vad du är inne på är Foucaults koncept om diskurser. Med andra ord kan man inte ställa sig utanför en specifik diskurs om man vill att andra ska ta till sig informationen, är det så du menar?

    • Det kan vara en god idé att ge även de tysta läsare som ibland mycket diskret deltar i dessa diskussioner möjlighet att förstå de referenser man använder. Att t ex länka begrepp som inte är så vanliga till en förklaring gör det lätt för den som är osäker på betydelsen av ett begrepp som diskurs eller tvekar om vilken Foucault det rör sig om att hänga med i samtalet.

    • Jag tänker att det är sällan som vi möter så avgränsade diskurser (samtalsarenor) som inom den akademiska världen. För de flesta av oss innebär varje möte med en annan människa ett famlande där vi försöker se om språket bär. Om vi har varit på samma platser och läst samma böcker kanske det underlättar – samtidigt riskerar samtalet att bli ointressant om vi ständigt bekräftar varandra.

      Min världsbild är ganska pessimistisk och jag tenderar att vara radikalindividualistisk – varje person är sin egen domän och alla former av samförstånd är illusioner.

      Men det finns en möjlighet att jag ser annorlunda på språkets möjligheter imorgon.

      • Det är intressant att vi upplever det så olika – det är sällan jag upplever så öppna och omfattande samtalsarenor som inom den akademiska världen. Min erfarenhet är att man inte bara söker efter gemensamma referensramar, utan också gläds åt att lära sig mer genom samtalet, att ta del av den andres kunskap inom områden där man själv är novis och gärna delar med sig av sina egna kunskaper om den man samtalar med så önskar.

      • Jag tror det skiftar mellan olika institutioner och fakulteter. Yrkesutbildningar med stora studentkullar inbjuder till stordrift och förenklingar.

        Väl avgränsade ämnen med lång tradition kan vila i trygg förvissning om det egna värdet.

        Men grundregeln är nog att samförstånd och nyfikenhet förbyts till positionering och rivalitet när det kommer till fördelning av forskningsanslag.

        • Ständigt dessa pengar! Vi behöver fler mecenater! Forskningen behöver friheten att bränna pengar på återvändsgränder och blindspår, hur ska vi annars veta var de finns?

          Jag vet inte vilka institutioner och fakulteter du syftar på, men jag kan ju instämma i att det finns en och annan där självhävdelsebehovet tycks vara lite större än det generellt är. Inte sällan har detta hängt ihop med (jisses, detta var väldigt svårt att formulera diplomatiskt! Jag har provat minst femton olika formuleringar nu…) hur man i media och i akademikerkretsar talar om kvalitén på forskningen och de generella kunskapsnivåerna på dessa institutioner.

          Och det är mycket beklagligt. Just dessa institutioner har ju allt att vinna och inget att förlora på att våga öppna sig och ta emot andras sätt att se på forskning och arbetsformer.

        • Jag skulle gärna ha fel och är beredd att krypa tre varv runt universitetsholmen (Malmös eget Canossa) när jag ser övertygande exempel på att det som vi båda menar är forskningens egentliga uppgift dominerar över de tråkiga sidor jag antyder existerar i den akademiska undervegetationen.

          Det där med diplomati är svårt. Jag är inte säker på hur nödvändigt det är?

        • Hur nödvändig diplomati är skiljer sig från fall till fall.

          Det där med krypandet gör du som du själv vill med, men om du absolut vill rekommenderar jag en dag när det inte är alltför kallt och regnigt. I mångt och mycket handlar det om vilket perspektiv man har, men man bör hålla i minnet att precis som bildning är mer än klassisk bildning finns bildning även på andra håll än inom den akademiska världen.

        • Det är ingen tillfällighet att Gorkijs självbiografi heter Mina universitet, och beskriver platser han har lärt sig viktiga platser där han har lärt sig något.

          Jag är lite krypsugen – har du något bra exempel som skulle kunna få ner mig på knä?

        • Uppriktigt talat vill jag helst inte orsaka krypande, jag bidrar hellre till att människor kan gå med huvudet högt :D

          Låt oss hålla oss hemmavid: titta på professor Maaike Hajers forskning om sambandet mellan språk och lärande, som ger oss en strid ström av insikter och kunskaper om hur beroende vi är av språket när vi lär oss, och vilken skillnad det gör med språkstärkande undervisning.

  5. Pingback: På docentföreläsning med Per Eliasson « Tysta tankar

  6. Pingback: Meta & Lärande « Välkommen till verkligheten

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s