TV vs sociala media

Mediavärlden blir allt mer interaktiv för var dag som går – tidningarnas elektroniska upplagor ger utrymme för kommentarer och diskussioner i direkt anslutning till de flesta artiklar, författare kommunicerar med sina läsare, artister med sina fans, det bloggas, twittras, facebookas, tumblas, pinterestas, delas och diskuteras som aldrig förr. En statisk hemsida utan interaktionsmöjligheter lockar få besökare, den hamnar snart bortlömd längst bak i sökmotorer och längst ner i RSS-feeder.

Det har talats om att TV-tittande kommer att avta i en sådan värld, man tänkte sig att vanan att bänka sig i TV-soffan och ta del av envägskommunikation vid ett klockslag beslutat av någon annan är något som hör hemma i en annan tid och en annan vardag, i den nya digitala eran kan man välja när man vill titta och det kommer alla att göra.

Men TV-sofforna står kvar i hemmen, och människor väljer att inrätta sin vardag så att de kan se program när de sänds, och än en gång handlar det om synkron interaktion – man har med sin dator, telefon eller surfplatta i soffan och medan man tittar twittrar, facebookar och chattar man med andra som ser samma program, i andra soffor, på andra TV-apparater eller datorskärmar, men samtidigt och tillsammans.

Jag reflekterar över denna utveckling när jag läser Magnus Blixts reflektion kring programmet som i svensk TV gavs det lätt provokativa namnet Den Övervakade Skolan. Det har varit, och är fortfarande, knäpp tyst om programmet i traditionella media, i tidningar och övriga TV-program, men varje söndagkväll har vi varit ett gäng som träffats på Twitter och sett programmet tillsammans. Alla har inte varit positiva till allt vi sett, en och annan har på klassiskt svenskt skoldebattsmanér avfärdat Passmores Academy som en skola med ”fokus på regler och ordning som struntar i elevernas lust att lära’, utan att kunna se att det ena faktiskt inte utesluter det andra. Blixt beskriver det bra:

Jag tycker verkligen det är härligt att se hur lärarna vi får följa verkligen kombinerar en tydlighet med ett stort hjärta. De uttrycker sig ofta på ett sätt jag skulle vilja, så mycket mera rakt, så mycket mera tydligt. Samtidigt som de är tydliga med att de inte accepterar vissa beteenden så visar de verkligen att de älskar och respekterar ungarna.

Tack vare Twitter vet jag, och andra med mig, att jag inte är ensam att se den värme och den omtanke som finns i den tydliga och strikt hållna strukturen vi får se i programmet. Jag hade inte heller vetat att skolan valt att ha gemensamma skoltoaletter, inte bara för pojkar och flickor utan för elever och lärare. Inte heller hade jag förstått att de skoluniformer alla elever bär i många fall bekostas av skolan, och att syftet med detta är att alla faktiskt skall ha råd att gå i just denna skola om de så önskar, trots att var tredje familj lever på socialbidrag. Jag vet också, tack vare samtalen på sociala media, att jag inte är ensam om att uppleva skolans fokus på undervisning och elevernas kunskapsutveckling.

Jag gläds, trots att jag är urdålig på att titta på TV, åt denna utveckling. Det enkelriktade mediet blir en interaktiv, gemensam, synkron aktivitet. Det är en lovande utveckling, är det inte?

Tidsresor

Ni vet hur det är, ibland gör man saker som gör att man måste ta omvägen om 2003, och så blir man kvar en stund, mest av nostalgiska orsaker.

Det här med tid är fascinerande, är det inte? Det tycks ju som om vi bara kan röra oss i en riktning, utan möjlighet att påverka med vare sig vilken reell eller relativ hastighet vi rör oss, vi har ingen möjlighet att gå tillbaka och oändra det som ändrats, ogöra det som gjorts, ose det vi sett, olära det vi en gång lärt.

Samtidigt som det tycks som om tiden rör sig i cykler, saker och ting upprepar sig, somliga ofta, andra mer sällan, vet vi att det är en illusion. Solen går (sannolikt) upp i morgon, precis som den gjorde i dag, i går och dagen före det. Precis som den gjort varje morgon. Och ändå inte. Morgondagens soluppgång kommer att vara väldigt lik många tidigare soluppgångar, men den är inte densamma, och ingen av de soluppgångar som följer längre fram i tiden kommer att vara densamma som den i morgon.

Tidens direktionalitet tycks absolut, och tycks hänga samman med fenomenet entropi.

Åtminstone utifrån vad vi vet i dag.

.

.

Nå, jag är tillbaka i 2012 nu, och kan konstatera att jag än en gång måste komma ihåg att ladda batterierna till i morgon.

Om mobbning

Mobbning handlar mycket om hierarki, mobbaren vill klättra på bekostnad av den utsatte. Vanligt är att mobbaren uppfattar den utsatte som ett potentiellt hot mot mobbarens egen ställning, eller att den som utsätts uppfattas som ett enkelt sätt att visa sig stark och betydelsefull på. Mobbaren räknar kallt med omgivningens stöd i detta.

Det är ju så att det i en mobbningssituation finns minst tre inblandade – mobbaren, den utsatte och åskådaren. Ibland glömmer vi det.

Den som har makten att avgöra vem som stiger och vem som sjunker i rang är åskådaren. Antingen genom att aktivt stötta mobbaren, öppet eller i skymundan, eller genom att, som på bilden, ställa upp för den mobbade. Eller genom att passivt låta mobbningen fortgå, och därmed godkänna den. Det är varje enskild åskådares eget val.

Seth Godin beskriver i ett inlägg det han kallar mobbaren-offret-cykeln:

A bully acts up in a meeting or in an online forum. He gets called on it and chastised for his behavior.

The bully then calls out the person who cited their behavior in the first place. He twists their words, casts blame and becomes an aggrieved victim.

Often, members of the tribe then respond by backing off, by making amends, by giving the bully another chance.

And soon the cycle continues.

(Eftersom jag vet att det finns läsare som har lite svårt med engelskan följer här en snabb sammanfattning på svenska: En mobbare kränker öppet och blir tillrättavisad. Mobbaren siktar in sig på den som tillrättavisat eller avslöjat agerandet, vänder och vrider på situationen och framställer sig själv som det förfördelade offret. Ofta leder detta till att övriga i sammanhanget backar, slätar över, och ger mobbaren en chans till.)

Många förknippar mobbning med ungdomar, ofta med skola och/eller nätet, men den uppmärksamme konstaterar att Godin pratar om ett möte, utan att ange vare sig ålder på de inblandade eller sammanhang. Det här mönstret går igen i alla åldrar och alla sammanhang. En vanlig strategi är att mobbaren i cykelns andra steg kräver en konfrontation med den utsatte, med argument som att h*n har rätt att höra vad h*n anklagas för, att h*n bara vill ha en diskussion om saken eller att h*n bara varit ärlig, och vill förklara sig.

Många gånger uppfattar sig mobbaren själv som utsatt i det här läget. Det är inte alls konstigt, h*n har avslöjats och exponerats i en ofördelaktig dager och en enkel försvarsstrategi är att göra sig liten och svag, alternativt sårad och kränkt, och vädja till omgivningens medkänsla.

Det är lätt att falla till föga. Ofta är mobbaren en människa man uppfattar som trevlig och sympatisk och mobbningbeteendet tycks inte alls stämma överens med den bild man har av personen. Nog är väl den utsatte aningen överkänslig, är h*n inte? Det var egentligen inte så farligt, lite får man tåla, det var ju bara på skämt, och nog borde h*n ta diskussionen när…

Och cykeln rullar vidare.

Godin understryker i inlägget att det är ett val att vara mobbare. Det är ett val att släta över också.

Men låt oss samtidigt hålla i minnet att alternativet inte är att vända på steken, utesluta mobbaren eller utsätta denne för samma kränkning. Öga för öga slutar med att alla är blinda. Alternativet är i stället att stötta offret, som ofta känner sig både rädd och osäker i det här läget, och samtidigt tydligt påvisa för mobbaren vilket beteende som är oacceptabelt om denne vill förbli en del av gemenskapen.

Den övervakade skolan

I kväll, 20.00 på tvåan, ser vi det sista avsnittet av den brittiska serien Den Övervakade Skolan, och tystnaden i media är lika rungande som den varit alla dessa sju veckor.

I kvällens avsnitt är det examensdags, med allt vad det innebär av nervositet, glädje, fest och tårar. Vi får möta Ryan, som inte varit elev på skolan så länge men känner sig trygg och hemma i skolan och rutinerna och känner oro inför hur tillvaron kommer att te sig efter skolan. Aspergers syndrom gör inte saken lättare för honom, men lärarna och personlen gör allt de kan för att förbereda och stötta honom.

Vinnie, minns ni honom? Charmerande, begåvad elev med en hemsituation som till slut blev totalt ohållbar, hans mamma kastade ut honom och han lämnade skolan tillsammans med socialtjänsten (motsv) för en plats i ett stödboende. Han kommer tillbaka, men har inte riktigt fått balans i sitt uppförande ännu, och det är osäkert om skolan bedömer att det är lämpligt att låta honom delta i avslutningsfesten.

Ses vi på Twitter hashtag #educatingessex klockan åtta i kväll?

 

DN-hopping och vårt behov av lyckliga slut

Jag hamnar i DN och tar del av hur Julia Svensson ventilerar sin besvikelse över filmen En Dag:

När jag beklagar mig över min förstörda filmkväll berättar en vän att hon gjorde misstaget att köpa ”En dag”-boken när hon var deppig, eftersom förlaget tryckt ”Må bra-läsning i högsta ligan” på omslaget. Jag får medhåll: hajpen kring denna saga är lurendrejeri.

I recensionsutdragen på Bokus står det: ”Denna charmiga, varma och humoristiska berättelse går rakt in i hjärtat ”. Och en kompis rekommenderade boken som en härlig historia, en sådan ”man kan behöva ibland”.

Svensson väntade sig en romantisk komedi, en historia som efterlämnar ungefär samma känsla som de moderna klassikerna Bridget Jones Dagbok eller Sex and the City. Hon hade längtat efter att se filmen, beskriver hon, och ”häromkvällen befann jag mig i passande stämning. Ensam, trött, lite låg, hade laddat upp med lösgodis och yllefilt” men i stället för den lättsamma verklighetsflykt hon ställt in sig på slutar filmkvällen med att hon, som hon beskriver, gråter och hyperventilerar samtidigt. ”Hur gick det här till?” frågar hon sig upprörd.

”Kan man klaga över att inte bli tillräckligt lurad?” skriver Mats som rubrik till det blogginlägg som ledde mig till Svenssons text, men den underförstådda implikationen att genren romantisk komedi bygger på att tittaren vill bli lurad att, åtminstone för en stund, tro på det lyckliga slutet. Jag har inte sett filmen, men jag har läst boken, och inte ens väldigt tidigt om morgonen innan jag hunnit dricka min första kopp kaffe, den tid på dagen när hjärnan fortfarande är fylld med luddig dimma, hade jag placerat boken i kategorin romantiska komedier.

Aristoteles beskriver hur en gång Homeros skapade mönstret för komedin genom att göra dramatiska föreställningar som inte smädade (som satiren) utan snarare förlöjligade. Vi känner igen den romantiska komedins upplägg, inte sant? Den dramatiska kärlekshistorien, ofta med förvecklingar och missförstånd, de övertydliga men sympatiska karaktärernas överdrivna reaktioner som som får oss att småskratta igenkännande, de uppskruvade känslorna, de komplicerade situationerna dessa känslor försätter karaktärerna i. Det är en svår genre, gränsen mellan en framställning som lämnar oss med känslan av att ”om till och med den där hopplösa människan får ett lyckligt slut så finns det hopp för mig också” och slapstick kan vara hårfin.

Har man fått uppfattningen att One Day befinner sig i den här kategorin förstår jag att man känner sig lurad. Det är ingen historia som garanterar ett lyckligt slut, men det är definitivt en läsvärd bok.

Länkarna i marginalen till Svenssons text leder mig till DNs Johan Croneman som belyser en annan sida av fenomenet lyckligt slut när han ställer sig frågande till människors upprördhet över Whitney Houstons död:

Annars mådde jag mest illa under helgen, nej det var inte vinter­kräket, det var väl snarare mediekräket. Det som vällde fram efter beskedet om att Whitney Houston hittats död på ett hotellrum. Herregud, plötsligt var det Maria Magdalena själv som hade avlidit, en helig ikon, ett helgon – inte den artist som hånats och bespottats i över ett årtionde, som hängts ut både på längden och på tvären, vars privatliv både marinerats och grillats i medierna. Man har långsamt men effektivt frossat i bilder på hennes förfall, den ena mer avslöjande bilden efter den andra har vandrat världen runt.

Plötsligt sörjde en hel värld, och när jag i går morse läste på text-tv att man på amerikanska Grammy-galan gemensamt bett en bön för Whitney, då fick det vara nog.

Många förundras över den reaktion Houstons död väckt, en och annan har upprörts över upprördheten, somliga uppfattar den som överdriven och andra uttrycker ett obehag orsakat av vad som beskrivs som frossande i spelade känslor. Jag har inte skrivit mycket om saken, jag lägger inga direkta värderingar i hur man reagerar på nyheten, och min egen relation till artisten Houston består i princip i ett luddigt intryck av att hon tycktes ha aningen sämre andningsteknik, eller möjligen mikrofonteknik, än Mariah Carey när de spelade in en duett till någon tecknad film tillsammans, men givetvis har jag som alla andra noterat den uppmärksamhet och de känslor hennes död väckt.

Orsakerna till dessa känslor är givetvis legio men det som väcker dessa känslor är inte alltid personen Houston, utan det hon kommit att symbolisera: Ungdomsår, en oskyldigare tid då framtiden ännu var ljus och ekonomin syntes i oändlig tillväxt, skönhet. Men också den andra sidan av livet, lidandet, smärtan som finns i att se någon sjunka allt djupare in i droger och missbruk, och det obändiga hopp som väcks med varje löfte om att nu, nu är det på riktigt, den här behandlingen är den som kommer att ha effekt.

Hennes död berövade människor hoppet om ett lyckligt slut på den saga som den offentliga delen av Houston symboliserade. Katarsis i stället för rituell elevation, smärta i stället för upplyftande, och jag förvånas inte om man söker lättnad i den mänskliga närhet som finns i den ritual en gemensam bön utgör, oavsett om det sker på en tv-gala eller någon annanstans, och oavsett hur ytligt och tramsigt det ser ut i andras ögon. Vi vill inte förlora det vacklande hoppet om att det lyckliga slutet faktiskt finns, trots allt.

.

.

Morrica, tempo och #ngl2012

Som jag nämnde i min reflektion kring konferensen uppskattade jag innerligt det utrymme för möten och samtal och att reflektera tillsammans helt utan stress eller bråttomskap arrangörerna planerat in. Jag uppskattade temposänkningen, och blev både glad och inspirerad när det gick upp för mig att det inte var en tillfällighet utan en genomtänkt och genomgående tanke. Jag kommer att försöka lägga in ett element av detta i min egen planering framgent, och lägga mig vinn om att sjunga långsamhetens lov.

Och sen steg jag av tåget vid Stockholms Central. Redan på perrongen började människor småspringa för att hinna med sina respektive anslutningar härsan och tvärsan. I rulltrappan stod jag, fortfarande försjunken  i långsamhetens lov, snällt så långt åt höger jag någonsin kunde och lät långbenta människor älga förbi, två rationella steg i taget (har ni tänkt på hur höga rullstrappsteg är? Det är svårt att inte imponeras av dessa jättekliv). Men hur det nu var, innan jag ens var nere i centralhallen fann jag mig själv öka tempot steg för steg. Jag behövde raskt hitta ett rimligt lugnt hörn med hygglig mottagning för ett angeläget telefonsamtal, och det föll sig naturligt att falla in i det raskare tempot.

Och vet ni vad? Det var inte alls så tokigt. Långsamhetens lov i all ära, men kanske är det tempoväxlingarna som är det bästa? Om inte annat för att man ska lägga märke till skillnaden.

.

Genom Dalarna bakom ett godståg

Vårt tåg lunkar långsamt genom februarikvällsmörkret. Framför oss dunkar sig ett godståg fram som godståg plägar, långsam, stadigt på väg mot sin destination. Och jag tänker, för vilken gång i ordningen vet jag inte, att vore det inte en vinst för alla med dubbla spår i ett järnvägsnät som gjorde skäl för namnet nät? Vävt på längden och på bredden över landet, så att man smidigt och snabbt kan transportera gods på ett spår och passagerare på ett annat, från och till även de idylliska små inlandsorterna?

Det känns som ett tillfälle så gott som något att sammanfatta intrycken från #ngl2012

Konferensen var liten och långsam, det var långa pauser och gott om tid att mingla, prata, mötas och faktiskt  både påbörja och utveckla samtal. Det tog åtminstone spattiga mig en stund att komma in i detta, jag stressade runt som ett skållat troll i god konferenstradition men föll så småningom in i tempot. Och så plötsligt hände något som fick mig att inse att de här akademiska kvartarna i början av varje session var en gåva till oss besökare.

Det som hände var helt enkelt en Trekkie som blev glad över att jag uppskattade hans blinkning till eventuella mednördar i publiken (We have seen a lot of Data) och att det fanns utrymme för det vindlande samtalet om skönhetens betydelse för känslan i upplevelsen, skridskoåkning på Amsterdams kanaler, sorg och gravitation som följde. Det har jag aldrig tidigare upplevt på en konferens, och jag insåg att jag hade hunnit ha flera sådana samtal. Utan att missa några presentationer.

Wow!

Presentationerna jag tagit del av har varit intressanta, relevanta, roliga, tankeväckande och inspirerande. På bussen (jag vet fortfarande inte hur man betalar på bussarna i Falun, förvirrade turister tycks få åka gratis) till tåget pratade jag med en konferensdeltagare som uttryckte att hennes huvud var så fullt av nya tankar att det kändes som om det skulle explodera! Jag upplever det annorlunda, många nya tankar svävar i min hjärna, men kanske tack vare upplägget så rör de sig lugnt och harmoniskt, bekantar sig med de tankar som befunnit sig där ett tag och verkar finna sig väl till rätta.

Jag är mycket nöjd med konferensen, men, är jag rädd, en förfärligt tråkig medpassagerare till min stackars medresenär på det tåg som nu fått upp farten.

Dagens lärdom

Det kan vara ett misstag att ta för givet att ett trådlöst nätverk är lika stabilt i alla delar av ett klassrum. Det kan betala sig väl att gå runt och testa, ty ibland är det så att på ena sidan om ett bord är det utmärkt mottagning, men på den andra är det vinglig eller ingen mottagning alls.

Konferensen är strax över, och jag kommer att återvända söderut med många nya tankar att tänka, en och annan idé att prova och en injektion inspiration.

Nästa generations lärande

Konferensen här i Falun heter så, fast på engelska eftersom den är internationell. Next Generation Learning. Här pratas, som det plägar på konferenser, om en massa saker – mycket IT, mycket plattformar, mycket öppenhet och delakultur och mycket om appar. Såklart, och det är intressant och spännande. Men än mer spännade är det som handlar om människorna, för teknik i all ära, det är människor som lär, människor som delar med varandra, som möts, som använder dessa plattformar och appar, som reagerar på gränssnitten och känner sig hemma eller främmande i designen.

Dr Albin Wallace från United Church Schools Trust berättade om hur eleverna använder lärplattformar ungefär som skolväskor, de hämtar och lämnar sina hemläxor där och är inte särskilt lockade av att skapa, pyssla eller dela med varandra utöver vad skolarbetet kräver. Man hade hoppats att de skulle utnyttja tekniken mer, det var ett litet bakslag, men när man frågat ut eleverna om vad de tycker om plattformarna är svaren entydiga: Mer än något annat uppskattar man att de vanliga, mänskliga lärarna finns tillgängliga och ger hjälp med skolarbete och hemläxor utanför skoltid.

Gunnar Augustsson från Mittuniversitetet berättade om en undersökning kring hur studenter som studerar på distans uppfattar den skriftliga feedback de får på sina uppgifter. Visst uppskattar de den konstruktiva kritiken, och visst uppskattar de att få veta vad de behöver ändra och göra bättre, men de saknar den lilla enkla, mänskliga uppmuntran vi ger varandra sådär lite i förbifarten när vi möts öga mot öga, klappen på axeln, en liten kommentar om vad som var bra, trots att mycket behöver göras.

I dag berättade Dan Peters från Blackboard om utvecklingen av datorer, telefoner och appar. Han pratade om den konflikt som ibland uppstår mellan marknadens intressen och slutanvändarnas, dvs de vanliga människor som faktiskt använder tekniken, önskemål, och så berättade han om hur de, alldeles nyss, gjort om gränssnittet med ett nytt tänkande – vackert, tilltalande utöver användbart om än lite fyrkantigt. Trots att de egentligen inte ändrat något av de praktiskt användbara aspekterna så är reaktionerna innerligt positiva. Människorna känner sig plötsligt mer hemma i miljön när det som möter dem är tilltalande för ögat.

Jag ser fram emot i morgon, och hoppas att den jag pratat med på Twitter men inte riktigt vet vem det är faktiskt kommer fram och säger hej! Om du läser detta så vet du att det skulle göra mig mycket glad!

Gästbloggat på re:flexbloggen

Härförleden jublade jag lite kring ett av de fortbildningsprojekt jag har privilegiet att vara en del av den här terminen, och i dag pratar jag mer om saken på Re:flexbloggen. Samarbete är, här som i många andra sammanhang, nyckeln till att lyckas kombinera fortbildning, som tar en hel del tid i anspråk, det är inget att sticka under stol med, med annat.

.