Le

Via Mats hittar jag till Jonas Gardells viktiga Expressentext om betydelsen av humor:

Humor är ett av demokratins effektivaste verktyg. Makten har alltid fruktat humorn. Om man skall formulera det en aning högtidligt kan man säga att så länge vi skrattar är vi inte besegrade.
Det sägs att i skräckväldet som rådde efter den franska revolutionen förlorade Robespierre sin makt just när man började förlöjliga honom och därmed skratta åt honom.

Så har det alltid varit.
Humor har alltid hotat. Av de antika författarna var det Aristofanes som riskerade livet snarare än Euripedes, liksom det var Molières komedier man ville förbjuda i 1600-talets Frankrike, inte Racines dramer, och Hitler lär ha hatat Chaplins Diktatorn något kopiöst för hur den lille juden Chaplin vågade driva med världens mäktigaste och mest fruktade man.

Än en gång är det Ranelids reaktioner på de reaktioner som mötte hans melodifestivaluppträdande det handlar om, men Gardell tillåter sig tvivla på att Ranelid faktiskt reagerat fullt så upprört som media gett oss intryck av:

Jag har faktiskt full respekt för Ranelid när han brunbränd med skjortan uppknäppt till naveln kastar ur sig sina gamla aforismer i otakt till discodunk. När han däremot tillåter sig att bli rasande för att man skämtar om honom förtjänar han inte längre den respekten.

Fast ärligt tror jag inte att Ranelid ”rasade” förrän Expressens journalist ringde upp honom för att få en kommentar till kollegan Gardells ”hån”.

Jag tror Gardell har rätt i det. Jag är inte bekant med Ranelid, men jag har ett bestämt intryck av att karln har ett stabilt sinne för humor.

.

2 thoughts on “Le

  1. Ett mycket bra musikval!

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Rampljus_(film,_1952)

    ”Scenen är London 1914, endast dagar före utbrottet av första världskriget. En något bedagad komiker, Calvero, hjälper en balettdansös, Terry att få tillbaka självförtroendet efter ett självmordsförsök. I processen stärks också hans egen tro på sig själv, men ett försök till comeback utfaller inte särskilt lovande. Samtidigt blir deras förhållande alltmer intimt, och Terry säger sig vilja gifta sig med Calvero trots deras stora åldersskillnad. Calvero anser att en ung kompositör i vänskapskretsen, Neville skulle vara lämpligare för henne, och drar sig tillbaka för att ge dem fritt spelrum. Han försörjer sig som gatuunderhållare. Av en händelse stöter han ihop med Terry igen, och hon övertalar honom att komma och uppträda i hennes numera egna show i ett välgörenhetsjippo. Han gör ett bejublat komikernummer på tillställningen, men drabbas av en hjärtattack så fort han kommer ned från scenen. Han dör bakom kulisserna medan hon framför sitt dansnummer inför publiken.
    Chaplin drar här fullt ut sitt ofta återkommande tema om komikens inneboende tragik, med essensen ”The show must go on” (”föreställningen måste fortsätta”, en något förvriden amerikansk version av Ars longa, vita brevis est).”

    Med Judy Garlands såriga liv blir det nästan för mycket. Men bara nästan!

    • Tack. Det är min absoluta favoritversion av sången, hennes röst och frasering ger den i mina öron till och med fler nyanser än när den framförs av Chaplin själv.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s