Karaktärsdanande

Jag visade er mina SL-tärningar häromsistens, kommer ni ihåg? De tärningarna använder jag bara när jag är spelledare. När jag själv spelar använder jag andra tärningar.

Handful of dice

Jo, jag är medveten om att jag genom att visa detta åstadkommer utslag på era inbyggda geekometrar. Det är helt i sin ordning. Hamnar utslaget någonstans i närheten av 6.66 kan ni betrakta er geekometer som kalibrerad med detta inlägg.

Tärningar av olika modeller används i rollspel för att i någon mån simulera den slumpmässighet som, vare sig vi vill låtsas om det eller inte, präglar den verklighet de flesta av oss tillbringar vardagen i. Bussen som kommer sent gör att vi missar tåget och medan vi väntar går vi in på caféet tvärs över gatan, det vi aldrig tidgare haft tid att besöka, och där inne träffar vi en person vi inte träffat på många år, en person som bara är på tillfällig mellanlandning i just den staden där vi bor. Vi lägger till varandra på Facebook och därigenom får vi plötsligt kontakt med någon som känner någon som… och rätt som det är har vi ett nytt jobb och flyttar till en ny stad eller rent av ett nytt land och hade bussen varit i tid hade detta aldrig hänt.

Den slumpmässigheten simulerar tärningsslagen i rollspel.

Det var inte alls det jag tänkte prata om.

Jo, i viss mån.

Jag hade planerat att reflektera kring rollspelskaraktärers förmåga att utvecklas helt på egen hand. Jag diskuterade detta med min SL häromkvällen, hur karaktären jag spelar i hennes värld inte bara insisterar på att kallas något helt annat än jag döpt den till utan dessutom visade sig ha en helt annan relation till sin bror, när denne dök upp i spelet, än jag beskrivit på karaktärsbladet. Det blir så ibland, med vissa karaktärer. De dyker upp och tar över, hittar ibland på helt oväntade saker, visar upp sidor man som spelare inte har den blekaste aning om varifrån de kommer, säger saker eller låter bli att säga saker trots att spelaren från sitt utanförperspektiv tydligt kan se att det kommer att få besvärliga konsekvenser.

Det är därför man bör skriva med blyerts när man spelar rollspel.

Det är också då det blir riktigt roligt.

Därefter hade jag tänkt dra en parallell mellan hur författare ibland beskriver hur en karaktär kan utvecklas helt annorlunda än författaren planerat. Antingen på så vis att författaren plötsligt upptäcker att h*n sitter och författar en text som inte alls håller sig till synopsisen, på grund av att karaktären visat sig agera och reagera på ett annat sätt än författaren tänkt, eller på så vis att författaren kämpat och kämpat och inte alls fått historien att fungera, trots att det såg så lovande ut på synopsis-stadiet. Inte förrän författaren byter kön på en av karaktärerna, eller låter dennes egenskaper anta en helt annan form än planerat, reagera på något på ett helt annat sätt och därmed ändra delar av historien fungerar det.

Men nu blev det inte riktigt som jag tänkt. Trots att synopsisen verkade lovande.

Blogginlägg lever också sina egna liv ibland. Särskilt på söndagkvällar.

 

About these ads

11 thoughts on “Karaktärsdanande

  1. Själv så tyckte jag att det här inlägget om rollspelstärningar och hur de ska symbolisera slumpen i livet var riktigt uppfriskande:) Tänker lite på Williams Blakes underbara mer dikt ”Aguiries of innocence” (to see the world ina grain of sand..)

    • Så roligt att höra! Och så roligt att du nämner Blake, du anar inte på vilken nivå det innerligt gläder mig att ord jag skriver ens kan påminna någon om de fantastiska ord han en gång satte på pränt!

      • Som bonus-när jag googlade dikten för att kontrollera titeln fick jag läsa den i sin helhet för första gången. Den ligger nu länkad bland mina favoriter. Just de första stroferna är något som jag försöker leva efter.

        • Ah, det gläder mig! Det är en helt fantastiskt dikt, en sådan man kan återvända till igen och igen och igen och varje gång upptäcka något man inte upptäckt tidigare.

          (märks det att jag är Blake-fan?)

    • Jag tror inte jag skulle fixa att jobba på det viset jag gör om jag inte spelade rollspel ibland. Att gå in i en helt annat värld för en kväll är ett av de absolut bästa sätten att koppla av mentalt för mig.

    • Det gör ju det, det är inget dumt ställe alls, det där Internetet, man hittar möe spännande där. Jag har ett gäng korta äventyr jag ibland använder i skolan, i rätt grupp fungerar det strålande för att locka till kommunikation där innehållet blir många gånger viktigare än språket.

  2. Jag insåg inte hur mycket jag saknat rollspel förrän jag började igen.

    Och spelledare är magiska, fantastiska varelser, tänk så otroligt att de lyckas leda en grupp människor genom en gemensam berättelse, dela samma fantasi mot planerade mål och oväntade händelser samtidigt som de får alla känna att just de är speciella och har något som är helt nödvändigt för gruppen.

    Precis som riktigt bra ledare verkligheten

    • Så otroligt väl beskrivet! Precis så är det, ansvaret vilar tungt just på SLs axlar i ett rollspel, det är fullkomligt avgörande, skulle jag vilja säga.

  3. Ping: Vad gör man med en ledig tisdag? « You're no different to me

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s