Superhjältinnor

Diskussionen i kommentarsfältet till Mats inlägg om Kvinnliga superhjältar är intressant, grundligt förvirrande men tankeväckande. En stor del av förvirringen består i att vi har så vitt skilda referensramar att vi helt enkelt inte känner till det den andre refererar till, och analogierna kraschlandar som pappersflygplan i ett duggregn, men om ingen av oss ger upp når vi förr eller senare fram till gemensam mark. Det brukar vi göra.

Diskussionen visar tydligt hur olika förväntningarna är på män och kvinnor, och hur olika samma beteende uppfattas hos den ene eller den andre. Som det faktum att det här med relationer, familj, barn och sånt komplicerar tillvaron för en superhjälte ( som ju behöver vara beredd att dels försvinna i väg med ett ögonblicks varsel utan att behöva avsluta upphängningen av julbelysningen eller vad det nu kan vara först; dels behöver kunna skratta faran i ansiktet utan att fundera över vem som skall hämta på förskolan om h*n blir köttfärs) gärna leder till att h*n lever ett rätt eremitiskt liv (kanske tillsammans med sin trogne butler, om ekonomin tillåter). Blotta tanken på att en kvinna faktiskt skulle kunna tänka sig att avstå barn, pelargoner på fönsterbrädan och hemmets trygga vrå till förmån för en mer eller mindre hemlig identitet som superhjälte, ja, kanske till och med skulle föredra den existensen, tycks mycket svårare att ta in än tanken på att en man utan större betänkligheter skulle göra valet.

Intressant det här med vad man i ett samhälle betraktar som allmänmänskligt respektive könsbundet.

Mats föreslog klokt att vi skulle anlägga ett skoldebattsperspektiv på det hela, och genast börjar jag fundera på vad dessa förväntningar på vad som är könsbundet och allmänmänskligt gör för våra unga padawans uppfattning om vilka möjligheter som står dem till buds när de växer upp?

Tankeväckande, som sagt.

About these ads

32 reaktioner på “Superhjältinnor

  1. Tack för en utmärkt sammanfattning. Min grundidé är att flickor och pojkar använder de här hjältarna olika syften. Att orka bryta mot normer – eller att se sig som den yttersta representanten för en viktig princip (rättvisa?). Det är inte riktigt samma sak.

    Jag har mött lärare som ser Skolinspektionen som vår tids superhjältar. Med superkrafter rider de in i byn och röjer upp bland missförhållanden. Frågan är nog hur man ser på staten/samhället?

    Xena!!!! Hur kunde jag glömma henne och har dålig koll på hennes familjeliv? Hur queer var hon egentligen? Blev figuren kidnappad av hbt-rörelsen?

    • Xena var i början av serien, om jag inte missminner mig, nog tämligen konventionell när det gällde sina sexuella preferensen. Med tiden blev hon dock allt mer frisinnad, så mycket sexuella preferenser man nu kan ha, och så frisinnad man nu kan bli när man är en karaktär i en amerikansk TV-serie riktad mot sk familjepublik. Det viktigaste i sammanhanget ‘familjeliv’ är att hon ägnade befriande lite tid åt att komma ut ur lämplig boplats och se på ätteläggars framfart med ett milt leende. Det var liksom inte där fokus låg, hon hade annat för sig.

      Trots att det tycks som om svenska lärare behöver uppdatera sin kunskap om hjälte-arketyper så har de en poäng. Trots att skolinspektionens uppgift varken är att slakta drakar, krossa meteoriter eller hitta den onde skurkens laboratorium så lyfter de missförhållanden, släpper in ljus, sätter fingret på vem som bara snackar (och tar betalat) och vem som levererar det h*n säger sig leverera.

      Men superhjältar är de inte. Jämför dem istället med den annalkande armén i en klassisk västernfilm. Skolinspektionen gör inte detta för egen ära, utan för att de elever som befinner sig i den inspekterade skolan, belägrade bakom de missförhållanden, ohanterliga förväntningar och vad mer det nu kan vara som cirklar hotfullt runt dem, skall slippa ut och kunna börja odla sina kunskapsfält igen.

      Jisses vilket bildspråk! Hänger du med?

      • Jag älskar ditt bildspråk – kavalleriet kan nog aldrig fylla den mytiska hjälterollen. Möjligtvis kan de avvärja hotande katastrofer men i min hollywoodförgiftade värld är hjälten ensam. Han längtar efter lägereldens varma sken men vet att det livet inte är ägnat för honom.

        • Tack!

          Hjältens längtan efter lägereldens varma sken kombineras med hennes insikt att om hon går ner dit, där hon är mer än välkommen, reducerar hon sitt mörkerseende och därmed sin förmåga som väktare. Hon väljer att avstå bekvämligheten och myset vid elden för att kunna ta det ansvar hon tagit på sig.

          Notera dock att det är skillnad på hjältar och superhjältar (Ripley, som du nämner nedan, kvalar t ex inte in i någon av kategorierna utan hamnar snarare under etiketten actionhjältar)

  2. Jag tänker att det är minst lika viktigt att ge pojkarna förebilder som tar ansvaret för hem och barn som det är att ge flickorna sådana som inte gör det. Någon måste ju faktiskt se efter de små.

    I sista Harry Potter-boken brusar Harry upp och skäller ut en vän för att han väljer att hjältemodigt kämpa mot Voldemort istället för att stanna hemma med sin fru och son. Harry tycker inte att föräldrar ska överge sina barn. Ovanligt och välkommet att en hjältesaga ställer samma krav på männen som på kvinnorna.

    Som kvinna måste man fatta beslut om barnafödande ganska tidigt, en man kan rent biologiskt vänta med det tills dess att hans mest hjältemodiga tid passerat. Det gör det lite knepigt för kvinnorna. Kanske borde superkvinnorna vara lite äldre? Tanter om ni så vill, med barn som klarar sig själva till vardags.

    • Ja!
      Det är nog rätt svårt att begära att män, som längtar efter en riktig MODER till sina barn, samtidigt skall kunna idealisera de kvinnliga superhjältar som inte fokuserar på barn.

      Detta ideal får nog kvinnorna behålla för sig själva.

        • Det finns människor här i världen för vilka det här med kön, att det är skillnad på könen, och att det finns somligt som är reserverat för det ena könet, är oerhört betydelsefullt. Det finns gott om supehjältar som idealiseras av begränsade grupper människor, och det får vi nog leva med.

        • Jag håller med – superhjälten är en projektion av våra drömmar. De får inte vara för avlägsna eller enkla. Någonstans måste det finnas en tråd som jag kan hänga upp identifikationen.

          Ur mitt perspektiv är det inget problem att pojkar väljer att identifiera sig med män. Jag kallar det identitetsarbete. Mmer nedslående är det väl att utbudet av kvinnliga hjältar är ganska nedslående och att det tycks vara svårt att kombinera hjältemod med moderskap på ett trovärdig sätt.

        • Varför är idealet att kombinera det?

          Håll i er nu, för detta kan komma som en chock för många, men det måste sägas:

          Alla kvinnor drömmer inte om att bli mödrar.

        • @Sara
          Det räcker långt! Frågan är vad flickorna ska ha de här hjältarna till. Ur mitt psykoanalytiskt orienterade perspektiv är hjältarna någon form av jagboost som får dem att våga lämna moderns trollkrets.

          Flickorna tycks inte ha samma behov eller längtan?

        • ”tycks” är nyckeln till mycket här.

          Finns det arenor för flickor att ge uttryck för detta behov och denna längtan i dag?

        • Tja – spekluerande är en mjuk konst. Någon liten arena borde vi väl kunna skapa.

          Problemet är väl att en del av populärkulturen lockar med mer inställsamma ideal.

        • Bara för att mellanmjölk är enkelt, trevligt och lättglömt till vardags innebär det inte att det är det enda alternativet, det gäller måltidsdrycker såväl som kultur.

    • Mycket skeptisk till detta. Att vara förälder är ett livstidsåtagande, precis på samma sätt som superhjäterollen är det. Harry Potter har helt rätt, kudos åt Rowlings för denna scen!

      • Varför gäller det inte männen? Det är inte längre förskoletider eller pelargoner som sätter gränserna, utan att en mamma måste vara mamma först och allt annat sen. Det kan jag acceptera, men inte att bara kvinnor ska ha de skyldigheterna.

        • Förälder är förälder, oavsett kön, oavsett om det finns fler föräldrar inblandade, oavsett kön på dessa och oavsett eventuellt pelargonbestånd.

        • Men då menar du att även manliga superhjältar måste vara barnlösa? Även om de har en mycket moderlig mor till sina barn får de inte riskera liv och lem för den större sakens skull?

        • Fantomen är det lysande undantaget och han producerades under svensk redaktionell ledning på 80-talet. Frågan är om myten mådde så bra av det här påhittet.

          Jag slutade läsa fantomen då (delvis av andra anledningar)

        • Mats, jag har aldrig kommit överens med Fantomen, han är alltför präktig, så jag avstår från att kommentera på den biten.

          Sara, som jag ser saken så innebär valet att bli förälder bland annat att man avstår en framtida karriär som superhjälte. Oavsett vilket kön man tillhör. I samma ögonblick som man väljer att bli förälder så väljer man att inte i onödan utsätta sitt barn för risken att bli helt eller delvis föräldralöst.

        • Jag är pappa på dagarn, men under natten tar jag på mig min hemliga dräkt och löser den framtida energiförsörjningen och klimatfrågan. (lite diskret utan att vilja ställa mig sjäkv i centrum)

        • Gör du så. Själv väljer jag att lägga min tid på att efter bästa förmåga rusta framtida superhjältar oavsett kön med en så stabil kunskapsbas det någonsin går.

        • Din lösning framstår som aningen mer jordnära. Jag borde nog tagga ner mina högtflygande planer och satsa på din linje.

          Ska se om jag hittar en bra dräkt.

  3. Pingback: Favoritvampyr « You're no different to me

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s