En femteklassare i bekantskapskretsen har fått en hemläxa hen gått bet på. Den välmenande föräldern sätter sig vid datorn och skickar ut en bild av läxan i bekantskapskretsen, kan någon tala om vilka engelska ord dessa fonetiska tecken motsvarar?
Och jag förtvivlar. Vad lär sig femteklassaren av att någon i bekantskapskretsen gör läxan? Får hen någon uppfattning om hur den fonetiska skriften fungerar och vilken nytta och glädje man faktiskt har av den? Och vilket intryck ger det läraren av elevens lärande och kunskapsutveckling? Läraren får in en löst uppgift, och ges intrycket av att eleven faktiskt lärt sig det hen förväntades lära sig… men har hen gjort det? Hur går det nästa gång hen konfronteras med den fonetiska skriften?
Föräldern menar väl, och barnet gör rätt som ber om hjälp.
Det jag funderar över är läxan som sådan, och lärarens förväntningar på hur den skall utföras, och vilket syfte den förväntas fylla. Är syftet att eleven skall börja bekanta sig med den fonetiska skriften förfelas det ju helt av att förälderns bekantskapskrets löser uppgiften. Är syftet däremot att eleven skall disciplineras till att lämna in färdiga, prydliga läxuppgifter på utsatt tid… men det kan jag inte föreställa mig att det är.
Jag vill inte säga att någon gjorde fel i detta, bara fundera lite över om det inte månne kunde vara så att det funnits en vinst med att eleven i ett sånt här fall faktiskt kommer tillbaka till läraren med läxan halvgjord, och med detta visar upp att nej, det här var faktiskt för svårt. Jag tror alla skulle vinna på det i längden, eller är jag helt fel på det?
You're no different to me 
Du formulerar dig så diplomatiskt, Morrica. Jag tycker inte att läxor ska utformas så att eleverna behöver be föräldrar om hjälp. Då förfelas hela syftet. Det fonetiska alfabetet är för övrigt inget man ska klia sig i skalpen över. Antingen lär man sig det nötningsvägen eller också använder man en lathund. Och föräldrar som inbillar sig att de hjälper sina barn när de gör deras läxor… Ja, vad ska man säga. Då är det bäst att de bereder sig på att sköta deras jobb när de är vuxna också.
Tack 🙂 ibland får man till det.
Det är ju inte alla elever som har föräldrar som har möjlighet att hjälpa till, och det är, som du säger, inte alltid av godo att föräldrar gör det heller, hur väl de än menar. Men jag tror ansvaret för att skapa ett klimat där det är ok för eleven att komma tillbaka med en läxa och säga att nej, det här klarade jag inte vila helt på läraren. Min erfarenhet antyder nämligen att elever så gärna vill vara lärare till lags att de ibland lägger mer tid på att tolka signaler för att försöka ta reda på hur man gör detta än på sitt eget lärande.
Bra sagt Morrica. Jag hoppas att vi kan skapa det klimatet. Sann kunskap är att veta vad man kan och att veta vad man inte kan.
Det kan vara rätt fascinerande, att upptäcka hur mycket man kan som man inte hade en aning om att man kunde… men för att man ska lära sig det behöver man en hel del kunskap i botten, för att bygga vidare på. Och för att få den behöver man få pröva, och misslyckas, och pröva igen.