Arkiv

Fortbildning, ni vet

Jag besökte en av Malmös absolut trevligaste boklådor i dag, eftersom jag, liksom det sägs om Erasmus, gärna använder mina pengar till att köpa böcker. Jag älskar Amazon, jag tycker om Adlibris och har gott hopp om den nystartade Litteratur Magazinet Fritz Ståhl,  bara de börjar med e-böcker. De passar mitt raslösa, rationella sinne, en sökruta, ett klick och boken finns framför min näsa. Men mitt mer romantiska, känslomässiga sinne passar en välsorterad boklåda bättre, och i synnerhet en med god sortering av pocketböcker på mångahanda språk. Och inte bara pocketböcker, artefakter och bokhandlare med integritet och generösa, öppna sinnen som tipsar om både böcker och fortbildning för en som undervisar i språk och läsning:

 

Tack för idag, vi ses snart igen.

Tango – because you’re worth it #blogg100 RT=Kärlek

Tango är roligt, tankekrävande, balanserande, lätt men inte enkel, det bygger på kommunikation och samarbete, utvecklar rytmkänslan (och allt som kommer som bonus med den, se senare bloggpost för mer om det), musikaliteten och glädjen. Dessutom är det, när det görs väl, snyggt som bara den. Se här:



Visst är det lockande? I morgon, torsdag den 20/3 klockan 17.30 börjar en nybörjarkurs hos Tangokompaniet i Malmö och det finns fortfarande ett fåtal platser kvar! Inte långt från Värnhemstorget, samma kvarter som Netto, gå bara runt hörnet och följ sedan skyltarna. Hur lätt som helst att hitta, inte ens jag lyckades gå vilse i början.

Detta är dessvärren en smått lokal post, men för er som befinner er utom målområdet – ni är värda att göra er mödan att hitta en möjlighet att lära er tango där ni befinner er.

Jag lovar, ni ångrar er inte!

Tid och rum, eller Älskade Virginia

I en av kurserna hon läser läste flickvännen nyss underbara Virginia Woolfs A Room of One’s Own och jag blir raskt inspirerad till att plocka fram mitt eget ex och läsa om den jag också. Woolf var klarsynt och insiktsfull, och hon beskriver väl en situation som är lika aktuell i dag som den var när texten skrevs, i en tid inte helt olik vår, trots att den ligger nästan en sekel borta.

The title women and fiction might mean, and you may have meant it to mean, women and what they are like, or it might mean women and the fiction that they write; or it might mean women and the fiction that is written about them, or it might mean that somehow all three are inextricably mixed together and you want me to consider them in that light. But when I began to consider the subject in this last way, which seemed the most interesting, I soon saw that it had one fatal drawback. I should never be able to come to a conclusion. I should never be able to fulfil what is, I understand, the first duty of a lecturer to hand you after an hour’s discourse a nugget of pure truth to wrap up between the pages of your notebooks and keep on the mantelpiece for ever. All I could do was to offer you an opinion upon one minor point–a woman must have money and a room of her own if she is to write fiction; and that, as you will see, leaves the great problem of the true nature of woman and the true nature of fiction unsolved.

Precis som på Woolfs tid finns det kvinnor i dag som har både pengar och utrymme att ägna sig åt att läsa och skriva, men det gäller långt ifrån alla.

Woolfs ord är riktade till studenter, och i just denna text talar hon om fiktion, eftersom det är ämnet hon bjudits in för att tala om. Men hennes ord är lika sanna och viktiga om vi riktar oss till lärare och politiker, och oavsett om vi talar om läsande av skönlitteratur, om studier, om fortbildning, eller grundlig läsning av nyhetstexter behövs utrymme. Utrymme i rum, i ekonomi och inte minst i tid.

För den som är hänvisad till att läsa på stulna stunder – till fikapausen på jobbet, kanske en stund på bussen, vid köksbordet med familjen omkring sig sedan hon serverat maten och diskat undan, sedan hon lagt barnen på kvällen, i tvättstugan medan torktumlaren går, en timme i gryningen innan hon väcker och gör i ordning frukost till sina bröder eller rent av, vilket inte är ovanligt, i smyg på toaletten – är det svårt att få det sammanhang och den tankero som behövs för att sätta sig in i och reflektera över innehållet i mer komplexa texter.

För många unga ogifta kvinnor ligger nämligen ansvaret för att se till att bröderna får frukost, har rena kläder att ta på sig, kommer iväg i tid etc på dem. Oavsett om bröderna är yngre eller äldre. För kvinnor som studerar och har barn i förskoleåldern är det är inte ovanligt att förskoleanordnare har regler om att barnen måste hämtas en specifik tidpunkt efter sista lektionen för dagen. Oavsett om det finns en far till barnen med i bilden eller inte. För många kvinnliga studenter som har barn är det nödvändigt att jobba vid sidan av studierna, ofta jobb i serviceyrken som kräver mycket kraft, fokus och energi.

Det här är inget enskilt familjeproblem, det vet vi, inte sant? Inför den åttonde mars, låt oss fundera över vad vi alla kan bidra med för att skapa utrymme, i tid och rum och ekonomi, för alla dessa unga kvinnor att läsa.

Fickor

Another impulse fished in a convenient pocket for change–instantly, automatically, bringing forth a nickel for the conductor and a penny for the newsboy.

These pockets came as a revelation. Of course she had known they were there, had counted them, made fun of them, mended them, even envied them; but she never had dreamed of how it felt to have pockets.

Behind her newspaper she let her consciousness, that odd mingled consciousness, rove from pocket to pocket, realizing the armored assurance of having all those things at hand, instantly get-at-able, ready to meet emergencies.

Härförleden läste jag Charlotte Perkins Gilmans novell If I Were a Man, skriven för ganska exakt ett hundra år sedan. Det är en kort, lättläst text om Mollie, ”a true woman”, som efter ett gräl med sin make önskar så intensivt att hon vore man att hon plötsligt finner sig vara inte bara en man vilken som helst, utan sin egen make. Hon förundras över skillnaderna, över hur hans kropp inte bara är större och kraftfullare, utan över hur världen liksom passar i storlek och plötsligt är mer praktiskt inrättad, allt ifrån ryggstödet på sätet som passar de bredare axlarna till hatten som sitter stadigt på det kortklippta håret och fickorna som nämns i citatet. Dessa praktiska fickor, som hon visserligen är bekant med men inte riktigt har reflekterat över tidigare hur praktiska de faktiskt är.

Hur står det till på fickfronten i dag? De ytterplagg som designas för kvinnor, hur är de utrustade? Finns det en genomtänkt ficka anpassad till mobiltelefonen, lätt tillgänglig, placerad så att sladden till hörlurarna inte fastnar i dragkedjan eller dinglar löst? En ficka för plånboken, placerad så att den är svår att stjäla, men lätt att komma åt? En ficka för nycklar, en annan för de småpengar som ibland behövs. En liten ficka för busskortet, en stor för boken man vill ha med sig på bussen eller tåget. En ficka för puder, läppstift, kajalpenna etc som kan behövas under dagen. En speciell ficka för mensskydd, som, låt oss vara ärliga med den saken, tar plats men behöver finnas tillgängliga vid de mest olämpliga tillfällen.

Finns dessa fickor, och är de placerade och planerade så att de inte förstör plaggets linjer när de används? Jag tänker nu inte på de där sportjackorna, utan på de ytterplagg som är avsedda att använda i vardagen, de snygga kapporna, de nätta jackorna, de propra kavajerna. Om de inte har genomtänkta fickor – varför har de inte det?

 

Ska bara kolla en sak

Jag har, och har alltid haft, en önskan att veta mer om saker och ting. I den pre-Internetvärld där jag växte upp strävade jag fåfängt  efter att alltid bära med mig ett anteckningsblock och en penna för att kunna anteckna de saker jag stötte på under en dag och ville kolla upp när jag kom i närheten av ett bibliotek eller åtminstone någon slags uppslagsverk. Det var ett system med brister, otympligt, tidskrävande, opålitligt för någon lika tankspridd som jag, svåröverblickbart och klumpigt.

Men jag hade tur, jag bodde i en stad där det fanns ett välskött länsbibliotek med goda öppettider och duktiga bibliotekarier, alltid vänliga och hjälpsamma och med till synes oändligt tålamod med kunskapssökande unga människor med knappt läsliga frågor hastigt nedklottrade med trubbig blyertspenna med alltför hårt stift på baksidan av busskvitton (jag har ingen som helst aning om hur många av de där anteckningsböckerna jag förlagt genom åren, men det är många). Jag hittade ofta information om det jag undrade över, och de lät mig sitta där i läsesalen i timmar med berg av uppslagsböcker uppslagna omkring mig.

I dag lever vi i en annan verklighet, vi lever i en verklighet där datorer, smartphones etc ger oss omedelbar tillgång till de enorma bibliotek och uppslagsverk som finns på nätet, vi kan med ett par knapptryck få fakta och information om i stort sett vilket ämne som helst. Vilken lyx! Vilket överflöd! Paradiset för en tvångsmässig  faktakollare som jag!

Det finns en missuppfattning om att detta skulle innebära att unga människor i det som kallas internetgenerationen inte längre behöver studera, inte längre behöver ta sig igenom den systematiska, strukturerade uppbyggnaden av den grundläggande kunskapsbas att ställa de fakta de finner i relation till, den grundläggande kunskapsbas som vi i anteckningsboksgenerationen tar för så självklar att vi inte ens minns att vi någonsin inte haft den.

Den är inte självklar. Ingen föds allmänbildad. Och precis som jag, när jag var liten vetgirig människa någonstans i den norra delen av landet, fick hjälp av bibliotekarier för att veta var bland alla hyllor och böcker jag skulle börja leta, för att få tips på var jag kunde hitta mer och för att lära mig att alltid ställa det jag fann i relation till det jag redan visste med frågan ‘men stämmer det här verkligen med det jag läste/hörde/såg innan?’ behöver unga människor i dag lära sig var det lönar sig att börja leta, lära sig ifrågasätta den information de hittar, lära sig ställa den i relation till vad de redan vet och lära sig den svåra konsten att lära om när det visar sig att delar av den gamla kunskapen kanske inte var helt överensstämmande med verkligheten trots allt.

Utan den är de hänvisade till ett ännu klumpigare, omständigare, svåröverblickbarare, opålitligare system än lilla Morrica med sina skrynkliga bussbiljetter var, och hela den infrastruktur som Internet är blir bara ett enda kaos med få trygga hållpunkter.

Vore inte det lite synd?

En liten varning

Jag är gravt yrkesskadad, och i somliga aspekter närmast vad som kan uppfattas som lätt autistisk.

Det innebär att om du ber mig kommentera på något du skrivit, så kommer jag kommentera på det du skrivit. Jag kommer inte att oförblommerat berömma, utan ta för givet att det du vill ha är feedback, konstruktiv kritik och förslag på förändringar som gör texten tydligare, skarpare, mer sammanhängande, mer musikalisk, mer kongruent inför och eventuellt under en omarbetning,

Jag kommer att ta detta på största allvar, och efter bästa förmåga ge dig det jag uppfattat att du ber mig om. Och jag kommer använda ord som kongruent. Det betyder inte att jag hatar texten. Tvärtom. Det betyder att det mesta är bra, annars skulle jag inte lägga tid på den, där är bara ett par saker….

Du får väldigt väldigt gärna visa mig dina texter bara för att visa mig dem, jag kommer att läsa dem med glädje. Jag älska att läsa andra människors texter, och jag är djupt ödmjuk inför det förtroende det innebär att någon vill dela sina tankar med mig på det viset.

Men be mig inte kommentera eller ‘ärligt säga vad jag tycker’ om du inte vill att jag ska kommentera och ärligt säga vad jag tycker.  Jag är alldeles för tjockskallig för att uppfatta subtila vinkar om att du egentligen inte vill ha min ärliga åsikt, utan beröm eller ett bollplank, och jag kommer göra dig ledsen.

 

#gaygalan i kväll

I kväll är det dags, Gaygalan i all sin glittriga glans under ledning av Måns Zelmerlöv slår ut över hela Cirkus i Stockholm. Först på lördag kväll, klockan 21.30 så det går utmärkt att värma upp med melodifestivalen på SVT först, få vi vanliga dödliga se festen på TV4.

I kväll får vi nöja oss med att följa galan via sociala media, och det är där vi först kommer att få veta vem som faktiskt får priset som årets HBT-person. Ni vet vem jag lagt min röst på, inte sant?


För kärlekens skull

Det är bara drygt en vecka sedan Rickard Söderberg attackerades på väg hem från jobbet genom januarimörkret. Jag har skrivit om det tidigare, och vill inte orda mer om saken just nu.

I stället vill jag prata om att den här helgen blev Rickard Söderberg attackerad igen. Den här gången när han precis anlänt till sitt arbete, och denna gång med kärlek, respekt och omtanke, gosedjur och öppna hjärtan:

Jag kom med andan i halsen till operan, slängde på mej min mygga och rusade ut på scen för att repa. Då bad någon mej att gå ner på piazzan o kolla utanför entrén…

Där blev jag så otroligt rörd, att tårarna bara vällde fram… Veckans uppdämda känslor kom fram utan att jag kunde stoppa det… för utanför en av dörrarna hade någon/några placerat ett berg med gosedjur och en förklarande lapp:

Detta är en GOSEDJURSATTACK MOT RIKARD SÖDERBERG!!

För att för varje äggkastning finns det hundra mjukisdjur!

Och för varje äggkastare finns hundra människor med kärlek och värme och öppenhet i sina hjärtan. Jag sa det , och jag säger det igen: Rickard är fantastisk, han är urstark, envis och en inspiration och föregångare, han är generös, modig och tapper, men han är ingen övermänniska. Ansvaret för friheten vilar på oss alla. Vi behöver ställa oss upp tillsammans, allesammans, och lugnt förklara, om och om igen, så många gånger det behövs, att jodå, det är helt i sin ordning att älska varandra. Det är helt i sin ordning att älska en man, det är helt i sin ordning att älska en kvinna. Det är helt i sin ordning att älska flera män, flera kvinnor, efter varandra eller samtidigt. Allt utifrån ens egen läggning. Så länge alla inblandade är vuxna, och villiga, så länge ingen tvingas till något någonsin utan alla inblandade får glädje, frihet och kraft från relationen, så är det helt i sin ordning. Det är som det ska.

Kärlek är kärlek.

 

Årets HBT-person #Gaygalan2014

Ända fram till den sjuttonde januari, en hel vecka till, finns möjlighet att rösta på de som nominerats till utmärkelser i Gaygalan i år. I vissa kategorier hade jag oerhört svårt att välja, det erkänner jag villigt, men i kategorin årets Homo Bi & Trans tvekade jag , trots flera starka kandidater, inte en sekund. 

Rickard Söderberg är ju nominerad.

Han är tenoren och samhällsdebattören som ständigt befinner sig på barrikaden för kärleken och respekten för medmänniskor och livet på jorden. Han är generös med sitt engagemang, klok, charmerande, lika karismatisk talare som sångare, och han försitter sällan ett tillfälle att dela med sig av sina kloka tankar. Han är superprofessionell i allt han tar sig för, i Körslaget såg vi honom som körledaren med stämgaffeln ständigt i handen, den intensiva blicken så manande rakt genom kamerorna att vi nog alla rätade på oss där i tv-sofforna, och så det där genuint lyckliga jublet, ni minns.

Rickard lyfter andra, han använder sin samhällsposition som en plattform för att belysa och minska utsatthet, han använder sin stolta stämma för att besjunga kärleken och arbetar oavbrutet för att alla skall få lov att vara sig själva i samhällsgemenskapen.

Fem kronor kostar det att rösta. En välinvesterad slant.