Människor

Just nu är det lite kämpigt att komma ihåg att de allra flesta människor, i de allra flesta områden av världen, är helt vanliga människor. Precis sådana som du och jag – unga och gamla, vackra på många olika sätt, omtänksamma, strävsamma, vardagliga människor som inget hellre vill än att få leva sina liv i en värld där vi kan mötas och skiljas, se oss om, upptäcka nya horisonter och förvalta de vi funnit. Tillsammans med människor vi älskar, med människor vi tycker om eller egentligen inte kan fördra, men har tålamod med och tolererar som de är. För att vi behöver varandra, vi behöver människor, och vi förstår att de behöver oss.

 

#skolchatt om arbetstid och plats

Det är valår och Almedalsvecka och arbetstid är ett hett ämne. Inte minst i skolbranschen, där förtroendetid och undervisningstid och planeringstid och arbetsplatsförlagd tid och konferenstid är självklara begrepp, medan övertid och komptid ofta ses som mer exotiska.

Rent konkret innebär det för många lärare att det å ena sidan finns en del av arbetstiden arbetsgivaren har förtroende för att läraren faktiskt lägger på arbete, oavsett var läraren eller när läraren väljer att förlägga den. Å andra sidan innebär det en luddig, otydlig gräns mellan vad som är fri tid och arbetstid.

Många tycks uppleva detta som stressande. En del av de som upplever denna stress jobbar som lärare, men inte alla. Många, en andel så stor att det ständigt förvånar mig faktiskt, som upplever detta som stressande jobbar inte alls som lärare. De jobbar inte i skolan alls. I stället tycks det vara åsynen av lärare som sitter där hemma i solen på altanen med en kopp te och några böcker, datorn inom räckhåll  och till synes inte gör just något vettigt alls timmar i sträck, kanske i morgonrock eller mysigt nött kofta och sina oändligt sommarlov, medan de själva är bundna till sin arbetsplats, sitt tjänstefordon, sitt schema och sina fem ynka semesterveckor som inte går att rucka varken hit eller dit med mindre än löneavdrag som stressar.

Samtidigt är det allt fler skolor som går över till semestertjänst, lärares arbetstid begränsas såväl i tid och rum, var och när regleras i avtal, sommarlovet blir arbetstid, arbetsveckor förutsägbart långa, en tydlig gräns mellan fri tid och arbetstid.

På gott och ont.

Om detta pratar vi i kväll i #skolchatt, klockan 20.00 på Twitter. Välkomna!

Citatet här ovanför

Det var dags att göra om här i bloggen. Beslutade flickvännen, och då blir det så. Ett av de nya inslagen är citatet i headern. Det kommer från en av de bästa böckerna som någonsin skrivit, the Algebraist av Ian M Banks, och sammanfattar lite i förbifarten sådär varför fungerande infrastruktur är en av de viktigaste grundpelarna i samhället.

cropped-wpid-sc20131021-081031-11.jpg

Här i Sverige strejkar tågpersonal mot orimliga arbetsvillkor, och deras arbetsgivare antyder ocharmigt att det kan bli vi passagerare som får stå för fiolerna, Trafikverkets slarv med järnvägarna gör det allt omöjligare att använda våra egna maskhål, och busstrafiken rasar bokstavligt talat samman. Samhällets grundpelare smulas sönder och drar oss alla med i fallet. Det glittrande samhället fyllt av energi, liv och framtidslöften ser ut att försvinna utom räckhåll för oss.

Bättre kan vi, inte sant?

Härlig dynamik och kreativt kaos eller stökigt och rörigt?

I en uppmärksammad artikel i SVD Opinion belyser gymnasieeleven Walter Berggren en av de viktigaste aspekterna i skolan – elevens perspektiv:

Hela min högstadietid skulle kunna sammanfattas med en idé om självständigt lärande. Idén var att vi elever skulle lära oss hitta information själva. I det it-samhälle som vi lever i låter detta som en mycket god idé. Allt ifrån krigshistoria och kvadratkomplettering till guider om hur man syr fast en knapp finns tillgängligt med bara några knapptryck. Att kunna värdera källors trovärdighet och på ett effektivt sätt lära sig från dessa källor är viktigt.

Det låter bekant, gör det inte? Argumenten handlar ofta om att vi inte vet vilka kunskaper som kommer efterfrågas i framtiden, och vi därför måste lära eleverna själva hitta informationen som finns på nätet – för där finns ju allt, och ännu mer kommer finnas där i framtiden <insert
lätt maniskt, möjligen smått hysteriskt, tindrande ögon här> – i stället för att korvstoppa dem med gammaldags kunskaper som t ex var stora vattendrag i Sverige egentligen befinner sig i förhållande till andra orienteringspunkter.

Och det låter härligt dynamiskt, kreativt, utvecklande, ja rent av entreprenöriellt att var och en finner sin egen kunskap, medan läraren finns till hands som en resurs och ett stöd, snarare än som en gammaldags auktoritär pekpinnebärare.

Tyvärr fungerande detta inte alls i verkligheten. Resultatet var att undervisningen ofta kretsade kring rapportskrivande i datorsalen. I stället för att läraren stod framme vid tavlan och undervisade fick vi i uppgift att skriva en uppsats om ämnet. Slutresultatet var att hela klassen satt i datorsalen och ”forskade” om ämnet. Själva ”forskandet”, som det ofta kallades av både lärare och elever, innebar ofta i praktiken att skriva av en Wikipedia-artikel, fast med egna ord. Sedan lämnades arbetet in och proceduren upprepades i nästa moment. Rapportskrivandet blev ett tankebefriat rutinarbete och väldigt lite satt kvar efteråt.

Samma situation, två olika beskrivningar. Och det är väldigt vanligt. En lektionsituation som av en lärare (eller på en utbildningsdag av någon entusiastisk coach eller försäljare) beskrivs som Dynamisk och Kreativ upplevs av många elever som rörig, stökig, stressande, tankebefriad och utlämnande. Skribenten efterlyser en helomvändning:

Det jag önskar att vi kunde göra är att återgå till en mer traditionell undervisningsform: katederundervisning. Lärarna borde återta sin plats framme vid tavlan och undervisa. I stället för att ge oss i uppgift att skriva en sida om islams historia, håll en förläsning om det!

Begreppet katederundervisning är i dag lika triggande som t ex begreppet förmedlingspedagogik eller skällsordet behaviorist, och jag är väl medveten om att jag genom att nämna dem här har fått många att sluta läsa, resa ragg och visa tänderna.

Men tänk om det ligger något i det han skriver? Tänk om vi har alldeles fel om vad morgondagens vuxna behöver kunna? Tänk om förmågan att omformulera Wikipedia-artiklar i egna ord inte alls blir en nyckelkompetens?

Vad gör vi då?

Godmorgon Europa

Valet till EU-parlamentet är över, och utfallet speglar tydligt den politiska och sociala situation vi ser i samhället. I Sverige röstade knappt var tjugonde röstberättigad på SD, medan varannan väljare helt enkelt lät bli att rösta. I Frankrike lade var fjärde som gick till urnorna sin röst på Front National. I Storbritannien fick UKIP flest röster.

Och så vidare.

Dessa partier benämns ofta EU-kritiska. De talar luddigt om hur beslutsmakten behöver föras ut från parlamentet, talar om att omförhandla avtal, om att de medlemsländer vars ekonomi vacklar skall bära sina bördor själva. Samtidigt som de, mer eller mindre öppet, knyter sina egna samarbeten tätare, bygger sin nätverk.

Taktiken kallas att så split. Det är en oerhört effektiv taktik när den lyckas, en taktik som ställer kontrahenterna isolerade och utlämnade enbart till sig själva. Den är väl etablerad i historien, har använts med stor framgång om och om igen.

Och den är relativt enkel, om än inte lätt, att bemöta och hantera. Samarbete, samverkan, samtal, nätverkande, öppenhet, omtanke, kunskap är de fundament vi kan bygga på för att undkomma isolation. Genom att kommunicera med varandra, hålla ögonkontakt, umgås, dela kulturella upplevelser, studera tillsammans, berätta för varandra om vad vi ser, lyssna till varandras berättelser om vad vi vill, vad vi hoppas på bygger vi ett stabilt nätverk som inte rubbas av att någon försöker slita isär trådarna. Eftersom där finns fler, många fler.

Mors dag i dag

och reklammakare, än en gång har ni fel. Jag önskar mig inte blommor, inte tårta, inte smycken eller choklad.

Jag önskar mig i all ödmjukhet en värld.

En värld där mina barn och barnbarn, där alla mödrars barn och barnbarn, kan leva i frihet, kärlek, och trygghet. En värld där bildning, kultur, berättelser, skönhet, kunskap, långsiktighet, respekt, nyfikenhet, generositet och omtanke spelar huvudrollerna. I dag röstar vi här i EU och jag önskar, hoppas och tror att vi alla röstat och röstar klokt, med hjärta och hjärna.

Det är allt.

Ni har väl röstat?

I dag är valdagen, men jag vet att många många har röstat redan. Själv går jag till valurnorna i dag, jag tycker om att gå dit tillsammans och sedan fira att vi faktiskt har rösträtt. Alla 400 miljoner av oss. Det är värt fira.

För EU är ju inte ‘dom där i Bryssel’, det är inte ‘där nere i Europa’, det är inte ‘efter valet, då…’

EU är vi, EU är här, EU är nu.

 

 

Glad valdag!

Valsöndag

På söndag är det dags, det är på samma gång första och sista första valsöndagen. Samtidigt som det är första gången mitt allra yngsta barn går och röstar, och jag är alldeles glatt uppspelt inför detta, så är det sista gången något av mina barn upplever sin första valsöndag. Jag är både stolt och lite vemodig på samma gång.

Tänk, vi är 400 miljoner människor i 28 länder som röstar fram 751 ledamöter till ett gemensamt paralament på söndag. Väldigt många människors röster som vägs in, alla betydelsefulla, alla räknas, oavsett vilket av länderna vi bor i, oavsett vilken ekonomisk status vi lever under, oavsett vilken social status vi har. Det är rätt mäktigt, är det inte?

 

Miljöstörande cyklister

Kära cyklister,

Jag förstår så väl att ni känner er både miljövänliga, praktiska, präktiga, ja rent av lite duktiga när ni zickzackar er fram mellan filer och bilar. Och på det stora hela har ni nog rätt i detta.

Men

För givetvis finns det ett sådant. Eller snarare två.

Men:

Ni stör miljön för gångtrafikanter. Det är inte alla cyklister som bidrar, men många nog för att det skall bli ett problem och slå tillbaka på er som sköter er exemplariskt.

Lagar och regler gäller även er. Jag är medveten om att det stått att läsa att zebralagen inte gäller cyklister. Men det är åt andra hållet.

Bilar behöver inte väja för cyklande cyklister som cyklar för fulla spjäll rätt ut över ett övergångställ. Cyklister skall väja för oss som går över övergångställen. Det är inte i sin ordning att zickzackande smita emellan bilar och förvänta sig att gångtrafikanten skall vara beredd att väja för cyklisten. Och även om ni med viss rätt kan se er som oskyddade trafikanter så gör det rätt ont att bli påkörd av en cykel också. Tro mig. Jag har provat. Vid Clemenstorget i Lund. I dag.

Jag må uppskatta vackra saker, men jag är ingen Toreador. Jag har inte lust att vara beredd att hoppa undan från cyklister som kör förbi bilar som stannat på insidan och plötsligt bara dyker upp på övergångsstället.

Gör inte om det.

Men:

Detta med busshållsplatser igen. Allvarligt talat – vuxna människor, det är inte ok att komma cyklande genom en grupp människor som väntar på bussen, plinga vilt med sin lilla pingla och förvänta sig att alla ska hoppa åt sidan, även de som står i begrepp att kliva på bussen.

Gör inte om det.

Att vara rädd om miljön har fler aspekter än att undvika avgaser. Miljön är vi alla tillsammans också, och uppriktigt talat, den här sortens uppförande stör miljön i lika hög grad som trasiga MacDonaldsförpackningar måsarna spritt över hela gatan.

Yttrandefrihet, sa Voltaire

inte alls det han ofta sägs ska ha sagt (eller snarare skrivit, vilket han inte heller gjorde) om:

Monsieur l’abbé, je déteste ce que vous écrivez, mais je donnerai ma vie pour que vous puissiez continuer à écrire.

Det var i stället en Evelyn Beatrice Hall under pseudonymen S. G. Tallentyre, som ska ha formulerat detta, och aldrig hävdat att Voltaire själv skulle ha sagt så. Det är en senare konstruktion, som kanske skulle ha roat dem båda, för allt vad jag vet. 

Yttrandefrihet är på tapeten, och behöver återigen lyftast, belysas, sättas ord på, sättas bild på och förtydligas. Outtröttligen. Ty yttrandefrihet innebär inte bara friheten att kläcka ur sig precis vilka dumheter som helst, det innebär också att ta konsekvenserna för vad som sägs. Den som i samma andetag som hen tigger pengar till sin organisation ylar om organiserat tiggande blir hånad. Den som säger saker skolelever inte vill lyssna på får uppleva hur de vänder ryggen till. Och det gör de helt rätt i.

 

 

Och det riktigt finurliga är att yttrandefrihet går åt alla håll, på en gång. Samtidigt som det innebär rätten att häva ur sig vilka dumheter som helst, så innebär det för alla runtomkring rätten att säga emot. Eller låta bli att lyssna. Att gå därifrån. Sjunga en operaaria. Be en liten bön eller två. Dansa en dans. Spela ett instrument. Eller stoppa hörlurarna i öronen och sätta på en givande podcast i stället. Eller vad som nu föredras.