De eller dem?

Jag ber om ursäkt att jag tar upp det här igen, men det har kommit till min kännedom att svaret ‘det finns egentligen ingen regel’ ges i svenskundervisning i svenska skolor. Inte i alla svenska skolor, men i ett par stycken lite här och där, och det är alldeles tillräckligt illa. 

Det är klart det finns en regel! Himmelska makter, vilka fler språkliga betydelsebärande aspekter antyder dessa lärare sker sådär lite hipp som happ? 

Uppriktigt talat – vuxna människor som läser SFI är nybörjare i svenska. De är inte nybörjare på att tänka, de är inte nybörjare på att använda språk. De reflekterar, och ställer relevanta frågor, och de känner till att det finns språkliga regler, även om de inte känner till hur de fungerar i alla språk (tro mig, det varierar) och får de inget svar och ingen förklaring kommer de att börja söka mönster själva. Tidskrävande och chansartat, och lite synd när de faktiskt går en kurs där de borde få svar på så enkla frågor.

Så, kära kollegor där ute i världen, här får ni ett jätteenkelt sätt att visa hur de respektive dem används i svenska språket: 

Byt grammatisk person. Prova samma mening med ‘du’ och ‘dig’ i stället för ‘de’ och ‘dem’. ‘Du’ motsvarar ‘de’ medan ‘dig’ motsvarar ‘dem’. 

Exempel:

Om du ler mot världen ler världen mot dig. 

Och så med ‘de’ i stället för ‘du’ och ‘dem’ i stället för ‘dig’

Om de ler mot världen ler världen mot dem. 

Häpp! Det var inte så svårt, eller hur? Ingen besvärlig grammatiska, ingen jobbig regel med läskiga undantag, det räcker att komma ihåg att de fungerar som du och dem fungerar som dig. 

Lycka till! 

(och till den som studerar språk, vilket språk det än gäller: fråga en gång till. Det finns visst en regel)

Överväganden

Det här är min privata blogg. Ingen mer än jag styr vad som skrivs här. Ingen överhuvudtaget styr vem som läser vad som skrivs här. Ibland är det många, ibland är det få som läser inläggen, jag har ingen kontroll över hur många eller vem, och så ska det vara.

Därmed vilar hela ansvaret för varje publicerat inlägg på mig, vilket innebär att jag ständigt överväger om jag faktiskt ska publicera eller inte. Det senaste inlägget jag skrev kommer att publiceras, men inte nu. Det kommer att få ligga och vänta tills tillräckligt lång tid gått för att ingen skall löpa risk att känna sig utpekad. Och det vore förfärligt synd, ty ingen har begått något fel.

Så håll så länge till godo med en liten dans. Det är trots allt torsdag i dag:

 

Viktigt ord på fyra bokstäver

Vi har upplevt den allesammans, den där innerligt frustrerande känslan när något bara inte funkar, bara inte finns där det borde finnas, bara inte fungerar som det borde fungera, bara… På klarspråk: När något bara jävlas!

Vi har svurit långa haranger, vi har sökt och utsett syndabockar, ibland rättfärdigt, ibland någon som bara råkar komma i skottlinjen.

Vi har ringt någon och krävt hens omedelbara assistans. Vi har mailat någon med många utropstecken och imperativ. Vi har snäst och fräst och gnisslat frustrerade tänder när den i andra änden förklarat att nej, tyvärr, detta är inte hens ansvarsområde, hen kan tyvärr inte göra mer än föra frågan vidare. På arbetstid. Till den vars ansvarsområde det är. Till den som har befogenhet att göra det som efterfrågas.

Många av oss har upplevt den andra sidan också. Att vara den som får det där telefonsamtalet halv elva på kvällen, de där upprepade mailen i allt mer irriterad ton utanför det som i vardagligt tal kallas kontorstid (min arbetstid är ju, som ni nog vet, delvis förlagd på lite andra tider). Vi har upplevt hur den andres frustration ökat när vi försökt förklara att nej, det är faktiskt inte jag som…. nej, jag är ute med hunden/har lagt mig/är bortrest…. och sedan, eftersom vi vet hur det är att vara i den andres situation, svarat ungefär jag ska se vad jag kan göra. Och sedan gjort det. Kanske inte omedelbart, men så snart vi haft möjlighet, om vi haft möjlighet.

Och sen har det blivit tyst. Knäpptyst.

Det känns lite snopet.

Ett tips: När den där ovilliga, slöa sengångaren i andra änden ändå går utanför sin befogenhet och sitt ansvarsområde och sin arbetstid och ger dig den hjälp du ber om så finns det ett magiskt ord på fyra bokstäver du kan använda för att öka sannolikheten att hen kommer göra det igen. Kanske inte för just dig, du kanske aldrig mer behöver möta den där otrevliga, ovilliga latmasken som ändå hjälpte dig till slut så för din egen del gör det törhända detsamma, men när frustrationen lagt sig så minns vi ju ibland att det finns fler människor här i världen.

Ordet är tack.

Det räcker, och det gör skillnad. De allra flesta vet det, och bjuder på det. Ett litet ord på fyra bokstäver, tar en sekund att skriva eller säga, men gör all skillnad i världen. Ett litet enkelt, diskret erkännande av att du noterade att personen så långt hen kunde, och längre än hen måste, bistod dig när du bad om det. Ingen mer än du och jag, eller vem det nu var som bistod dig, vet om att du sa det. Det kostar dig inget, du förlorar varken status eller ansikte på att säga det – tvärtom – och du har inte krökt rygg. Du har bara investerat en sekund i framtiden,

 

Människor

Just nu är det lite kämpigt att komma ihåg att de allra flesta människor, i de allra flesta områden av världen, är helt vanliga människor. Precis sådana som du och jag – unga och gamla, vackra på många olika sätt, omtänksamma, strävsamma, vardagliga människor som inget hellre vill än att få leva sina liv i en värld där vi kan mötas och skiljas, se oss om, upptäcka nya horisonter och förvalta de vi funnit. Tillsammans med människor vi älskar, med människor vi tycker om eller egentligen inte kan fördra, men har tålamod med och tolererar som de är. För att vi behöver varandra, vi behöver människor, och vi förstår att de behöver oss.

 

#skolchatt om arbetstid och plats

Det är valår och Almedalsvecka och arbetstid är ett hett ämne. Inte minst i skolbranschen, där förtroendetid och undervisningstid och planeringstid och arbetsplatsförlagd tid och konferenstid är självklara begrepp, medan övertid och komptid ofta ses som mer exotiska.

Rent konkret innebär det för många lärare att det å ena sidan finns en del av arbetstiden arbetsgivaren har förtroende för att läraren faktiskt lägger på arbete, oavsett var läraren eller när läraren väljer att förlägga den. Å andra sidan innebär det en luddig, otydlig gräns mellan vad som är fri tid och arbetstid.

Många tycks uppleva detta som stressande. En del av de som upplever denna stress jobbar som lärare, men inte alla. Många, en andel så stor att det ständigt förvånar mig faktiskt, som upplever detta som stressande jobbar inte alls som lärare. De jobbar inte i skolan alls. I stället tycks det vara åsynen av lärare som sitter där hemma i solen på altanen med en kopp te och några böcker, datorn inom räckhåll  och till synes inte gör just något vettigt alls timmar i sträck, kanske i morgonrock eller mysigt nött kofta och sina oändligt sommarlov, medan de själva är bundna till sin arbetsplats, sitt tjänstefordon, sitt schema och sina fem ynka semesterveckor som inte går att rucka varken hit eller dit med mindre än löneavdrag som stressar.

Samtidigt är det allt fler skolor som går över till semestertjänst, lärares arbetstid begränsas såväl i tid och rum, var och när regleras i avtal, sommarlovet blir arbetstid, arbetsveckor förutsägbart långa, en tydlig gräns mellan fri tid och arbetstid.

På gott och ont.

Om detta pratar vi i kväll i #skolchatt, klockan 20.00 på Twitter. Välkomna!

Citatet här ovanför

Det var dags att göra om här i bloggen. Beslutade flickvännen, och då blir det så. Ett av de nya inslagen är citatet i headern. Det kommer från en av de bästa böckerna som någonsin skrivit, the Algebraist av Ian M Banks, och sammanfattar lite i förbifarten sådär varför fungerande infrastruktur är en av de viktigaste grundpelarna i samhället.

cropped-wpid-sc20131021-081031-11.jpg

Här i Sverige strejkar tågpersonal mot orimliga arbetsvillkor, och deras arbetsgivare antyder ocharmigt att det kan bli vi passagerare som får stå för fiolerna, Trafikverkets slarv med järnvägarna gör det allt omöjligare att använda våra egna maskhål, och busstrafiken rasar bokstavligt talat samman. Samhällets grundpelare smulas sönder och drar oss alla med i fallet. Det glittrande samhället fyllt av energi, liv och framtidslöften ser ut att försvinna utom räckhåll för oss.

Bättre kan vi, inte sant?

Härlig dynamik och kreativt kaos eller stökigt och rörigt?

I en uppmärksammad artikel i SVD Opinion belyser gymnasieeleven Walter Berggren en av de viktigaste aspekterna i skolan – elevens perspektiv:

Hela min högstadietid skulle kunna sammanfattas med en idé om självständigt lärande. Idén var att vi elever skulle lära oss hitta information själva. I det it-samhälle som vi lever i låter detta som en mycket god idé. Allt ifrån krigshistoria och kvadratkomplettering till guider om hur man syr fast en knapp finns tillgängligt med bara några knapptryck. Att kunna värdera källors trovärdighet och på ett effektivt sätt lära sig från dessa källor är viktigt.

Det låter bekant, gör det inte? Argumenten handlar ofta om att vi inte vet vilka kunskaper som kommer efterfrågas i framtiden, och vi därför måste lära eleverna själva hitta informationen som finns på nätet – för där finns ju allt, och ännu mer kommer finnas där i framtiden <insert
lätt maniskt, möjligen smått hysteriskt, tindrande ögon här> – i stället för att korvstoppa dem med gammaldags kunskaper som t ex var stora vattendrag i Sverige egentligen befinner sig i förhållande till andra orienteringspunkter.

Och det låter härligt dynamiskt, kreativt, utvecklande, ja rent av entreprenöriellt att var och en finner sin egen kunskap, medan läraren finns till hands som en resurs och ett stöd, snarare än som en gammaldags auktoritär pekpinnebärare.

Tyvärr fungerande detta inte alls i verkligheten. Resultatet var att undervisningen ofta kretsade kring rapportskrivande i datorsalen. I stället för att läraren stod framme vid tavlan och undervisade fick vi i uppgift att skriva en uppsats om ämnet. Slutresultatet var att hela klassen satt i datorsalen och ”forskade” om ämnet. Själva ”forskandet”, som det ofta kallades av både lärare och elever, innebar ofta i praktiken att skriva av en Wikipedia-artikel, fast med egna ord. Sedan lämnades arbetet in och proceduren upprepades i nästa moment. Rapportskrivandet blev ett tankebefriat rutinarbete och väldigt lite satt kvar efteråt.

Samma situation, två olika beskrivningar. Och det är väldigt vanligt. En lektionsituation som av en lärare (eller på en utbildningsdag av någon entusiastisk coach eller försäljare) beskrivs som Dynamisk och Kreativ upplevs av många elever som rörig, stökig, stressande, tankebefriad och utlämnande. Skribenten efterlyser en helomvändning:

Det jag önskar att vi kunde göra är att återgå till en mer traditionell undervisningsform: katederundervisning. Lärarna borde återta sin plats framme vid tavlan och undervisa. I stället för att ge oss i uppgift att skriva en sida om islams historia, håll en förläsning om det!

Begreppet katederundervisning är i dag lika triggande som t ex begreppet förmedlingspedagogik eller skällsordet behaviorist, och jag är väl medveten om att jag genom att nämna dem här har fått många att sluta läsa, resa ragg och visa tänderna.

Men tänk om det ligger något i det han skriver? Tänk om vi har alldeles fel om vad morgondagens vuxna behöver kunna? Tänk om förmågan att omformulera Wikipedia-artiklar i egna ord inte alls blir en nyckelkompetens?

Vad gör vi då?