Hundpojken

Romotjka är fyra år. Han vet inte var hans mor har tagit vägen. Inte heller vet han varför möbler och saker och ting försvinner. Slutligen försvinner farbror, och det stora hyreshuset blir väldigt väldigt tyst och väldigt väldigt kallt efter en natt där grannarna tycks ha släpat möbler och väskor genom trapphusen med en väldig brådska. Romotjka blir så småningom tvungen att ta sin röda hink, ett svart band mamma hade och varma kläder och ge sig ut på trottoaren, den där bara vuxna och stora barn får vistas ensamma.

Men staden är stor, och en fyraårig pojke med en röd hink i handen försvinner lätt. Det är kallt och han är hungrig,  vet inte var han är och ingen tycks se honom. Förutom den stora hunden. Hon som stannar och väntar så han hinner med på den långa vandringen mellan de vuxna benen, längs gator, genom gränder och till slut ner i den varma lyan som blir fyraåringens tillflyktsort i den kalla, farliga världen.

Det är inledningen till den poetiska, fantastiska historien om hundpojken Romotjka och hur det kan komma sig att han överlever inte bara den första kalla vintern, utan också får lära sig hantera de hemliga stigarna, reviröverträdelser, att jaga och så småningom börjar röra sig över allt större områden tillsammans med sina följeslagare. Det är en berättelse ungefär så långt från idyll man kan komma, och den berör och engagerar. Valparna som tillkommer i familjen växer ibland upp, men inte alltid. Döden är ständigt närvarande, Romotjka vet precis vad den innebär, för såväl valpar som övriga i familjen, och jobbar hårt för att de ska ha mat och trygghet i sin lya.

Men det går inte alltid.

 

Läs den. Första tre fjärdedelarna är av hygglig bussboksmodell, men sedan finns risk för missade hållplatser.

En kärlekssång

 

Jag älskar städer. Jag älskar städer som fenomen, platser där många människor samexisterar på litet utrymme ger en nerv, en puls, en känsla av att själva staden, gatorna, byggnaderna, parkerna, utgör delar av en levande organism där de dolda delarna, ledningar, rör, avlopp och tunnlarna som löper osedda under marken utgör blodomlopp och inälvor som sköter sitt medan vi tar del av de synliga delarna. Jag älskar att se hur stadens olika tidsåldrar speglas i byggnader och gatunät, hur gammalt möter nytt, ibland i samma byggnad, hur det ständigt byggs nytt, byggs till, byggs om, utvecklas, förändras, anpassas och anpassas igen.

Jag älskar den kultur som finns i städer, såväl i betydelsen umgängeskultur, utbildningsmöjligheter som konstnärligt utövande, jag älskar den variation, den oväntade som rätt som det är dyker upp bakom nästa hörn och den man haft tid att se fram mot och bygga upp förväntningarna inför. När det finns så många människor blir det mer utrymme för individuella uttryck, för att leva tillsammans och sida vid sida även om man är sinsemellan olika.

 

Biblioteket

*phew*

Känslan är lite som känslan efter en trevlig fest, när gästerna gått hem och man sitter och bara är, ser sig om på röran omkring sig och funderar över vad man kan vänta med till nästa dag, och vad man måste ta hand om nu. Man är trött, det är skönt att sparka av sig skorna och vifta lite på tårna, kanske gör man sig en kopp kaffe eller te, smakar lite på det sista av efterrätten trots att man egentligen är för mätt.

Biblioteket är inte alls klart än, men konturerna börjar kunna skönjas, vi börjar få en överblick både av hur det kan komma att faktiskt bli och vad vi kommer behöva komplettera med. Belysningsfrågan är intressant, och trots att fönstret är ett norrfönster så behöver vi ha blekningsrisken i åtanke när vi placerar bokhyllorna. Bäddsoffan behöver inte bara placeras så att man kan sitta i den (eller ligga i den, vilket faktiskt är bekvämare) och läsa, den behöver också kunna fällas ut så att nattgäster kan ligga bekvämt, och ta sig upp i halvmörker utan att bryta armar och ben.

Så där behöver finnas golvyta. Och så en matta av trevligt slag. Och belysning. Karusellen kommer att få flytta in dit också. Den är en litterär referens, och ska stå i den svarta hyllan.

Vi är på väg. Inte framme, men på väg. Det finns mål och mening med vår färd, och vägen är mödan värd.

Nej, jag ångrar inget


Jag kan inte franska, så jag vet inte hur god översättningen är, men känslan tycks mig vara ungefär densamma

Non, je ne regrette rien

Non, rien de rien
Non, je ne regrette rien
Ni le bien qu’on m’a fait
Ni le mal; tout ça m’est bien égal !

Non, rien de rien
Non, je ne regrette rien
C’est payé, balayé, oublié
Je me fous du passé !

Avec mes souvenirs
J’ai allumé le feu
Mes chagrins, mes plaisirs
Je n’ai plus besoin d’eux !

Balayées les amours
Et tous leurs trémolos
Balayés pour toujours
Je repars à zéro

Non, rien de rien
Non, je ne regrette rien
Ni le bien qu’on m’a fait
Ni le mal; tout ça m’est bien égal !

Non, rien de rien
Non, je ne regrette rien
Car ma vie, car mes joies
Aujourd’hui, ça commence avec toi

 

No, Nothing at all

No, nothing at all
No I regret nothing ( I don’t feel sorry)
Not the good things people have done for me
Nor the bad, it’s all the same for me

No, nothing at all
No I regret nothing
It’s paid for, wiped away, forgotten
I don’t care about the past

With all my memories
I lit up the fire
My troubles, my pleasures
I don’t need them anymore

Broomed away my love stories
And their troubles
Broomed away for good
I’ll start again from zero

No, nothing at all
No I regret nothing
Not the good things people have done for me
Nor the bad, it’s all the same for me

No, nothing at all
No, I regret nothing
Because my life, my joys
Today they begin with you

 

Förändringens vindar

Egentligen blåser förändringens vind alltid över oss, men i många långa stunder lägger vi knappt märke till den, den är så vardaglig och de förändringar den resulterar i tycks så små att de nästan inte finns.

Andra gånger tycks den ta i, vi känner hur det viner om öronen, vi knäpper våra rockar ända upp, lindar halsduken stadigare om halsen och huttrar medan vi försöker hålla balansen i stormen, duckar desperat för kringflygande föremål och försöker skydda de konstruktioner vi vant oss vid och känner oss trygga med, även om de knakar och gnisslar och blir både skeva och vinda i blåsvädret. Vi ber andra hjälpa till att hålla i, att hålla emot, att staga upp det gamla, att försöka bevara det tillsammans med oss, hålla undan dem som vill få undan vår vacklande, välbekanta gamla konstruktion för att i dess ställe placera det nya.

Förändring som går fort skrämmer oss ofta, det här med kaos är så oförutsägbart, vi har ingen aning om vad vi får sedan. Det enda vi vet är att det blir något annat, och det gamla, trygga, det vi hanterade utan att ens tänka på det, det där vi var de som kunde, läromästarna, kommer att vara för alltid förpassat till folklivsmuseernas utställningar, en del av vår historia men inte en del av det som är idag.



Och i vår iver att inte förlora det gamla, trygga, så händer det att vi inte riktigt förmå se det nya för vad det är – den förändrade vardagen- utan att vi ser det som hotfullt, skrämmande, sämre, mindre genuint, mindre rejält, obeständigare, mindre värt i stället. Och vill det sig riktigt illa spiller detta över på de människor som gör sig hemmastadda i det nya, som använder det och ibland blir frustrerade över hur det gamla, gistna, det där som förändringens vind sveper undan bit för bit trots någras kamp att bevara det, är i vägen för det nya.

Läsvanor förändras

Böcker är mer än texten, berättelsen, orden, budskapet, formuleringarna, tankegångarna, kommunikation över tid och rum. De är också förpackningen till allt detta, transportmodulen, mediet som gör det möjligt att bära budskapet från en till en annan.

Och här sker ännu en gång en förändring. Länge har skiljelinjen gått mellan hårdpärm och pocket.

Själv har jag alltid föredragit en liten, lättransporterad modul framför en stor, bökig med vassa hörn, och aldrig riktigt förstått poängen med att köpa en bok för samma summa som jag kan få tre eller fyra för om jag väljer pocketformatet, så när valmöjlighet funnits har de stora, blanka, tunga, klumpiga hårdpärmsböckerna fått ligga medan jag glatt fyllt mina fickor och hyllor med pocket. Innehållet, inte formatet, har alltid varit det primära.

Andra ser det annorlunda, upplevelsen av att hålla den tunga boken i händerna, höra prasslet från papperet, känna doften från trycksvärtan och fysisk vända blad är en viktig del av läsupplevelsen, och de finner större glädje i att ta del av en berättelse förpackad på ett sätt som tilltalar även deras estetiska sinne.

Det ena är inte bättre än det andra, det är olika och olikheter är vad som gör världen rik.

I dag finns moduler av fler fasoner. För en sån som jag, mer intresserad av innehållet än formatet, är det en ljuvlig utveckling, och jag ser fram mot nästa steg, och nästa, och nästa….

(Hursa? Söker ni försökspersoner för experminentella implantat för nerladdning direkt in i hjärnan? Där ser man. Kontakta mig via bloggen, Twitter, Facebook, mail, jag är definitivt intresserad)

… medan andra funderar över om en bok i ett elektroniskt format verkligen är en bok? Kräver inte en bok allt det där omkring också? Fysisk form, känslan, doften, ljudet?

Jag älskar fysiska böcker och bokhyllor, kuttrar av förtjusning inför tanken på att jag snart äntligen kommer kunna sitta i mitt bibliotek och höra böckerna i hyllorna viska till mig. Att plocka fram en bok och ge någon, kunna säga att den här, den tror jag du kommer tycka om, den här tror jag kommer att berika ditt liv även om den är jobbig att läsa, eller den här kommer du få kämpa hårt med men åh så det kommer att vara värt det gör mig varm inuti.

Och jag älskar hur t ex Amazon ger mig möjlighet att läsa ett eller ett par kapitel i en bok innan jag köper den till mitt elektroniska bibliotek. Det tog mig en stund att inse hur det förändrat mina läsvanor, hur det i dag är självklart för mig att kolla om böcker som nämns i artiklar, bloggar, föreläsningar, på Twitter eller var det nu kan vara, finns online och ladda ner ett sample för att se om det är något jag är intresserad av att läsa just nu innan jag köper boken. Så oändligt mycket tillgängligare ny litteratur plötsligt blivit, men…

för det är klart det finns ett men…

Samtidigt som den blivit oändligt mycket tillgängligare för en sån som mig, som inte bekymrar mig så mycket om huruvida verklikheten går att ta på eller inte, har den blivit osynligare för den som inte mer eller mindre medvetet söker böcker. Biblioteken är inte alltid självklara mötesplatser längre och unga får allt färre tillfällen att öva upp sina skönlitteraturläsningsförmågor. För det är en förmåga som behöver övas upp innan det blir enkelt. Och det är ju lite synd, vi berövar dem flera dimensioner i livet när vi begränsar dessa tillfällen.

Vi behöver kanske förändra våra fysiska läsvanor också? Göra den nya litteraturen lika lätt tillgänglig i den fysiska världen som den är i den digitala? Vad tror ni t ex om trevliga bokcaféer lite här och där i våra städer? Inte bara caféer med bokhyllor fyllda med gamla tjusiga böcker i imponerande bindning som en lite chique inredningsdetalj, utan i stället en slags biblioteksfilialbokhandelscaféer med böcker avsedda att bläddras i, att läsas medan man dricker sitt kaffe, med bibliotekarier, bokhandlare och baristor i samarbete, törhända med försäljning i stället för utlåning, men med möjlighet att provläsa en bit först så att man vet vad det är man bär med sig hem. Med författarbesök, signeringar, temaveckor, bokcirklar, studiecirklar och… möjligheterna är oändliga!

 

Grammisgala

Oh kära någon, det är Grammisgalan på TV i morgon, jag hade ingen aning men eftersom det nu är officiellt:

Finaste tenoren Rickard Söderberg kommer att dela ut pris!

så kommer vi givetvis att titta.

Vad har man på sig när man tittar på Grammisgalan? Lösögonfransar, tycks det, och fjäderörhängen, eller bör man gå hela vägen till fjäderboa även denna kväll?

Och vad äter man? Det är tjejmässa under dagen så tiden är en faktor att räkna med när lämplig mat, dessert och tilltugg planeras.

Och vilken hashtag använder man på Twitter?

Viktiga frågor! Det här med TV är en spännande, glittrande glamourös värld, och jag finner att jag gillar den gemenskap som frodas kring den.

Jag har tid

Jag delar gärna med mig av den. Jag delar den gärna med andra. Jag använder den hellre än bara låter den rinna bort. Jag ger av den med glädje, det ger mig glädje att faktiskt kunna ge av den. Det är inte alla förunnat, det är en ynnest och en lyx.



Men jag tycker inte om när någon tar för sig av min tid som vore det hens egen, när någon låter mig vänta bara för att låta mig vänta, av nonchalans eller som en markering; när någon är generös med min tid men njuggt bevakar sin egen blir jag irriterad, drar en gräns och – inte så charmigt och generöst, men – höjer ibland utan att kommentera på ögonbrynet när hen står förvirrad och sårad och undrar varför jag plötsligt är så otrevlig.

Det är inte alltid så lätt att själv märka när man kliver över den där gränsen mellan generositet och att utnyttja, jag vet det, och i de allra flesta fall sker det av misstag. Jag tar inte illa upp. Jag bara förtydligar den gräns som måste hållas för att jag ska kunna fortsätta vara generös med min tid.

Att kunna vara det är ett privilegium jag är rädd om, nämligen.

Hur man kan vara säker på att det inte är hästkött i maten

De senaste dagarna har upprörda röster skallat – Findus har hästkött i den djupfrysta, populära lasagnen som räddat mången husfrid runt om i landet, när timmen blivit sen och man velat ha något snabbmikrat och uppskattat på köksbordet inom en halvtimme efter att man vacklat in genom ytterdörren, slutkörd efter dagen.

Jag, och många andra, vi vet hur stressigt det kan vara, och det är självklart fullständigt oacceptabelt att innehållsdeklarationen inte stämmer med innehållet i förpackningen. Det är bara fel på så många sätt.

I bland annat DN uttalar sig makthavare och politiker om den uppkomna matskandalen:

Marit Paulsen har varit en av de mest aktiva lagstiftarna för livsmedel inom EU, och en känd debattör i mat- och jordbruksfrågor. Idag är hon bland annat verksam i EU:s jordbruksutskott och arbetar med livsmedelssäkerhet.

Köttskandalen som nu rullas upp i flera länder är inget som förvånar henne. Samtidigt tror hon att den kan fungera som en väckarklocka.

Låt oss hoppas att hon har rätt. Det kan för gemene man upplevas som lite förtretligt, rent av obehagligt, om innehållsförteckningen inte stämmer. Men det kan också, exempelvis för den med allergier, innebära hälsoproblem, ja, rent av livsfara, om där finns dolda tillsatser eller något är utbytt mot något annat.

Men det är förvånande nog inte riktigt det upprördheten i huvudsak tycks gälla. Som tur är går det att på egen hand försäkra sig om att det varken är hundkött eller hästkött man just skall till att sätta tänderna i:

Ät vegetariskt.

Det är gott, enkelt och du kommer aldrig behöva stå till svars inför någon som har lutat huvudet mot halsen på en palsternacka och fått tröst när övergången mellan barn och tonår var tunghanterlig. Ett snabbt recept som tar ungefär lika lång tid som en frusen halvfärdig lasagne att laga till kan se ut såhär:

Skär squash, champinjoner, paprika, tomat, röd lök, pak choi och vad annat du har till hands i trevliga munsbitar. Tillsätt några klyftor vitlök och grilla i ugnen (tvåhundra grader funkar bra) cirka 25 minuter tills grönsakerna är mjuka.Blanda med nykokt pasta, ät gärna med ost.

Enkelt, snabbt och minst lika näringsrikt som lasagne i pappkartong.

Det är måndag i dag. Har ni tänkt på att om alla skulle låta bli kött om måndagarna, dvs en endaste dag i veckan, så blir det som om var sjunde människa faktiskt blir vegetarian?

Glad måndag!

#melfest-premiär

Så har jag begått min melodifestivalpremiär för i år, en storslagen historia med glitter, Bollywood, och Sean Banan och Louise Hoffsten till final. Vi kan konstatera att fjäderboa må vara glamouröst, men oj så varmt det är! Möjligen bör de prepareras på ett eller annat sätt i förväg (någon rekommenderade hårspray, blir inte det aningen kladdigt?), ty de ruggar lika mycket som en gammaldags julgran barrade.

Bäst var utan konkurrens programledarparet, Danny och Gina. De är professionella, lättsamma, personliga, charmiga och roliga. Framförallt Gina charmade mig fullständigt. Artisterna förvånar mig, än en gång hade många valt mörk scen till mörka kläder. Det tycks vara en trend, jag fundera över om man strävar efter att, trots ballongviftande publik, skapa en intim klubbstämning. Jag hade föreställt mig mer glitter, naket och bling i melodifestivalen, men jag vänjer mig nog.

Kasta plym och grå kostym och var dig själv. Det är ett bra koncept i många sammanhang, inte minst här. Alla är inte glitter och glam, men jag hoppas några är. Det är liksom det jag sett fram mot.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 2 282 other followers