Arkiv

Årets HBT-person #Gaygalan2014

Ända fram till den sjuttonde januari, en hel vecka till, finns möjlighet att rösta på de som nominerats till utmärkelser i Gaygalan i år. I vissa kategorier hade jag oerhört svårt att välja, det erkänner jag villigt, men i kategorin årets Homo Bi & Trans tvekade jag , trots flera starka kandidater, inte en sekund. 

Rickard Söderberg är ju nominerad.

Han är tenoren och samhällsdebattören som ständigt befinner sig på barrikaden för kärleken och respekten för medmänniskor och livet på jorden. Han är generös med sitt engagemang, klok, charmerande, lika karismatisk talare som sångare, och han försitter sällan ett tillfälle att dela med sig av sina kloka tankar. Han är superprofessionell i allt han tar sig för, i Körslaget såg vi honom som körledaren med stämgaffeln ständigt i handen, den intensiva blicken så manande rakt genom kamerorna att vi nog alla rätade på oss där i tv-sofforna, och så det där genuint lyckliga jublet, ni minns.

Rickard lyfter andra, han använder sin samhällsposition som en plattform för att belysa och minska utsatthet, han använder sin stolta stämma för att besjunga kärleken och arbetar oavbrutet för att alla skall få lov att vara sig själva i samhällsgemenskapen.

Fem kronor kostar det att rösta. En välinvesterad slant.

Happy New Year

To all my friends and family, far and near, I love you all!

We live in exciting times, times of changes, upheaval, falling paradoxes, norms breaking and new ones filling the void. These are the times when the future is shaped, and the ones shaping it are us.

To do it well, we must make sure we learn as much as possible, about every field possible, and a little bit more about a few others as well. We must learn together, teach each other, share our learning and knowledge and then go beyond what we’ve learned, and learn more.

To do it well, we must have the courage to question, always question, and listen to the answers, talk about the answers, and put them in context.

To do it well, we must love, love each other, love the world, love the love of others, love culture and love ourselves.

To do it well, we must raise our voices and express ourselves in all the ways we can. We must dance, we must talk, write, play, sing, create. Create ourselves, the world, and the future.

So sing

Happy New Year!

#PISA vs betygen

I en artikel i Sydsvenskan på annandagen, en artikel så liten att den närmast är en notis, konstateras lakoniskt:

Skolexperternas omdöme är att Pisaresultaten måste tas på allvar, medan betygen inte duger för att beskriva verkligheten.

Ty trots att betygen bara blir bättre och bättre bekräftar  ju Pisaresultaten vad högskolor och universitet larmat om upprepade gånger – svenska elever blir allt sämre förberedda för högre studier. Gymnasieelever har passerat grundskolan med välvilligt satta godkända betyg, men utan tillräcklig läsförmåga för att kunna läsa mellan raderna i en enkel ungdomsbok; utan tillräcklig analytisk förmåga för att genomskåda lockande marknadsföring, än mindre faktoider som levereras med tvärsäkerhet för att trumfa in politiska budskap; utan tillräckliga kunskaper i matematik för att kunna nyttja de fyra räknesätten; utan tillräcklig språklig förmåga för att kunna sätta ord på sina tankar och funderingar.

Inte alla elever, inte alltid och inte överallt. Men många, alltför många för att vi skall kunna förklara bort det och gå vidare i samma fotspår utan att det får allvarliga konsekvenser för hela samhället.

I en understreckare i SvD skriver Magnus Oskarsson och K G Karlsson från Mittuniversitetet om ungefär samma ämne, och reflekterar över samhällets strävan att göra något åt problemet:

Skolinspektion, mer prov och ökade dokumentationskrav har ökat kontrollen av lärarnas arbete och på motsvarande sätt har kontrollen av eleverna ökat med fler betyg och nationella prov. I matematik där stora satsningar gjorts och där nationella prov funnits länge visar Pisa också att motivationen ökat hos många elever. Men ett ökat antal elever känner också utanförskap och resultaten faller.

Slutet av understreckaren har lyfts som särskilt intressant och betydelsefullt på många håll, och avsnittet har lästs och tolkats som en bekräftelse på att svensk skola ändå är på rätt spår

Intressant i Pisa 2012 är också att studera vilka länder som förutom Sverige visar försämrade prestationer. De fem länder som sammantaget försämrats mest är Sverige, Finland, Island, Nya Zeeland och Australien, alltså i stort sett utvecklade välmående länder med stor frihet för individen att göra sina livsval. Kanske finns orsaken till fallande svenska resultat bara delvis att finna i skolan. Kan det vara så att elever i dessa länder vågar prioritera sådant som upplevs relevant och intressant, och samtidigt prioritera bort annat?

Vi har som forskare följt Sveriges resa genom Pisa från år 2000 där bara tre OECD-länder hade bättre resultat i läsning än Sverige och där svensk skola var bland de bästa i världen på att ge alla elever en rättvis chans. Ännu år 2006 var det bara fem länder och år 2009 sju länder som hade bättre läsresultat än Sverige. I Pisa 2012 hade 19 länder i OECD bättre läsresultat än Sverige och bara tre hade lägre resultat.

Utvecklingen manar till eftertanke hos alla ansvariga för svensk skola. Vi menar att vad som nu krävs är en rejäl analys av Pisaresultaten och annan forskning. Lika viktigt är att lyssna på verksamheten. Vi är inte övertygade om att mer kontroll är lösningen på de problem vi ser. Snarare tror vi på mer stöd och inspiration till lärare och elever. Att matcha alla elevers intressen och ambitioner framstår som en ödesfråga för skolan i ett modernt samhälle.

Men vad är det egentligen som sägs här? Att elever ”vågar prioritera sådant som upplevs relevant och intressant, och samtidigt prioritera bort annat”, innebär det att det är de unga människornas intressen och ambitioner som de är, med en femtonårings eller sjuttonårings erfarenhet och perspektiv som enda skala, som skall matchas? Eller att dessa unga människor skall ges vidgade perspektiv, manas att utvecklas, att se saker från nya vinklar, få lära sig se mönster, sammanhang och strukturer, förses med verktyg för att lära sig mer, och få lära sig använda dessa? Kort sagt, vilar ansvaret för utbildningen på de unga eller på de vuxna i samhället?

 

Gå i kloster, Ofelia

Eftersom en stor del av fredagkvällen tillbringades i ett kloster känns det inte det minsta långsökt att ägna en stund åt att reflektera över klosterlivet.

Nej, jag har inte för avsikt att gå i kloster. Men hade jag levat för säg femhundra år sedan så hade det varit ett lockande alternativ, i synnerhet för mig som kvinna, uppvuxen i en liten ort i västernorrland, i ett samhälle där kyrkan och patriarkatet var självklara, oomkullrunkerliga auktoritetsfästen, i en familj utan kontakter i de inflytelserika delarna av samhället. I en verklighet där min framtid var utstakad, där min hälsa regelbundet skulle riskeras i barnsäng, där jag skulle behöva slita hårt hela mitt korta liv för att hålla svälten från dörren, gå mellan spisen och mjölkpallen i ur och skur, med ungarna hängande i kjolarna, i ständig rädsla för att de skulle svälta, bränna sig, gå vilse, bli bortrövade. Mina alternativ hade varit få.

Klostret hade erbjudit mig en möjlighet att göra mig fri från detta öde. En möjlighet att få mat på regelbundna tider, ett torrt och bekvämt nattläger i lugn miljö, hela och rena kläder. Jag hade fått lära mig läsa och skriva, fått möjlighet att studera och föra intelligenta samtal i bekväm och vacker miljö. Det hade gett mig möjlighet att resa, att vidga mina vyer. Att slippa riskera mitt liv och min hälsa i barnsäng, att få möjlighet att lära mig mer om läkeväxter och medicin utan att riskera bli bränd på bål. Det hade gett mig möjlighet att leva som en myndig, vuxen person i en välordnad kvinnogemenskap, mitt i ett samhälle där kvinnan sågs som en tillhörighet som vandrade från man till man. Vad vet man, jag hade kanske rent av kunnat möta en vacker kvinna och öppet förälska mig i henne? Jag hade dessutom, om jag var riktigt ambitiös och skicklig, haft möjlighet att uppnå en genuint inflytelserik samhällsposition som abbedissa i ett samhälle där kyrkan ägde en stor del av makten och inflytandet, på alla plan.

Jag är född in i ett annat slags samhälle, ett samhälle där makten ser annorlunda ut än den gjorde då, ett samhälle där mina möjligheter ser annorlunda ut än de gjorde då, där mitt kön inte gör mig till mer eller mindre myndig än andra människor. För mig är klostret inte längre en av få vägar till frihet. På andra platser i världen ser det annorlunda ut. Där kan den fristad ett liv i klostret innebär fortfarande erbjuda vägen ut i världen.

Dränk dig inte, Ofelia. Gå i kloster i stället, finn din egen kraft och ta för dig av världen.

I dag är jag på #iss13 på #ind13

och här är en väldig massa människor, och som vanligt vid tillfällen som dessa alldeles för många intressanta seminarier som jag tvingades välja bort, since I could not travel all and be one traveler.

Det ingen behöver välja bort är keynote talarna. Här inledde Jimmy Wales och Rebecca MacKinnon. Wikipedia är inte helt okontroversiellt i utbildningssammanhang, det ställer höga krav på källgranskning och källkritik. Samtidigt är det ett verktyg som helt förändrar lärandevardagen, utan att behöva bryta undervisninge för att skena iväg till ett bibliotek eller en bokhylla, utan att behöva belamra hela bordet med stora tunga uppslagsböcker har elever, kursdeltagare och studenter – och lärare – möjlighet att ögonblickligen få en uppfattning om vad ett ord eller fenomen innebär, när något hände, i vilket sammanhang något hör hemma. För den som studerar någonstans där uppslagsverk är en sällsynthet, dagstidningar kraftigt vinklade och begränsade men smartphones och nätuppkoppling finns öppnar wikipedia upp helt nya horisonter! Men nätet är inte självklart för alla överallt, och det har inte självklart den automatiska demokratifrämjande effekt vi gärna önskar att det skulle ha, underströk MacKinnon.

Nu pratas elevers integritet, google, google apps, erfarenheter och farhågor. Edward Jensinger berättar om erfarenheter från Malmö Stad, och i eftermiddag kommer googles egen representant. Och innan dess lunch tweetup.

#happygeek 

Småstadslov

I Expressen sjunger Anna-Lena Mann småstadens lov:

När jag flyttade tillbaka till Falköping blev jag plötsligt väldigt lycklig av vardagslyx som förenklade livet. Något så enkelt som att det är fria parkeringsplatser i hela centrum. Gratis att parkera! Och man behöver inte ens lägga i ett mynt för att få loss kundvagnen i mataffären, den är bara att hämta. Plötsligt behövde man återigen aldrig stå i bilkö, eller planera restiden efter trafiken. Projekt som tidigare tog en hel dag att genomföra, som att som åka till soptippen eller köpa virke på brädgården kan nu göras samma dag, tillsammans med en storhandling, och allt på några timmar.

Visst låter det lite idylliskt och rart? Stillsamt, lugnt, förutsägbart. Småstadslivet, det trygga där alla känner alla, alla hälsar på alla, alla vet allt om alla. På gott och ont.

Men Mann är också uppriktig med att möjligheten att raskt och smidigt ta sig därifrån är värdefull:

Och skulle min storstadsabstinens sätta in finns ju den där järnvägsknuten och Göteborg inom en timmas räckhåll.

Järnvägen har gjort det möjligt att bo i en småstad utan att vara isolerad i mer än ett sekel vid det här laget. Dagens möjligheter med snabbtåg krymper avstånd och resetider och gör det möjligt även för den som vill bo i ett litet samhälle att få del av storstadens utbud utan att behöva ägna sig åt miljövidrigt, dyrt och tidsslukande personbilspendlande.

Inte så dumt, eller hur?

Ständigt – i rörelse

Karin Boyes dikt I Rörelse har följt mig genom livet, ända sedan jag läste den första gången för många långa år sedan, i en värld som inte längre finns.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Jag ägnar mina dagar och nätter åt kunskapsutveckling, bildning och lärande. Boyes manande, drivande, lockande, inspirerande ord beskriver väl det viktigaste i allt som har med lärande att göra – det är vägen som är mödan värd. Betygskriterier och kursmål i styrdokument och liknande är ju inte resans mål, men kan om man så önskar liknas vid det ställe där man sover blott en natt innan man bryter upp och fortsätter sitt stora äventyr.

Vägen kröker ju där framme. Vem vet vilka spännande ställen som väntar där bortom?

 

Morrica om abort

Nej. Hur det gick till när den graviditet som kvinnan önskar avbryta uppstod är inte en relevant frågeställning i sammanhanget. Hur hennes familjesituation ser ut är inte heller en relevant frågeställning. Huruvida hon fattar beslutet efter ett fostervattensprov, ett ultraljud eller någon annan undersökning är inte relevant. Inte heller hur hennes socioekonomiska situation ser ut, hur hennes bildningsbakgrund ser ut, vilken position på arbetsmarknaden hon har. Hennes sexuella preferenser är fullständigt irrelevanta. Inte heller hennes klädstil, religion, kultur eller livsval i någon annan aspekt är det minsta relevant. Det angår helt enkelt ingen annan än henne själv, i sammanhanget.

Att aborten utförs av utbildad, kunnig och respektful personal i steril, välutrustad miljö under kontroll från vederbörliga myndigheter, att hennes medicinska situation följs upp och hon erbjuds stöd och rådgivning efteråt, samt att hon fullt ut kan lita på sekretessen, oavsett om hon är sjutton eller fyrtiosju, oavsett var i landet hon bor, är relevant. Att det är hon som avgör huruvida aborten skall utföras eller inte är relevant. Att hon har samma rättigheter oavsett var i landet hon bor är relevant. Oavsett vem hennes gynekolog är. Oavsett vilken barnmorska hon vänder sig till, oavsett vilken kurator hon möter. Oavsett vilken samhällsklass hon tillhör. Oavsett om hon har pengar eller inte.

Att hon bemöts med exakt samma respekt före, under och efter aborten som alla andra människor är relevant.

Frågor på det?

Vila i musiken

Ni vet hur det är med viss musik – den lindar sig kring sinnet, som en mjuk, mysig filt, den vaggar, smeker och gungar, den retas och triggar. Den lockar kroppen och sinnet till vila, till sömn, till dans och andra gemensamma fysiska aktiviteter. Att ge sig hän, följa med i musiken kan vara en rent kroppslig njutning, om förhållandena omkring tillåter det. Och omvänt, det kan vara en krävande uppgift att lyssna på den sortens musik under fel förhållanden, t ex sittande i en samlingslokal bland många andra som också måste få utrymme för sin lyssnarupplevelse.

Ett sätt att hantera detta, förhöja sin egen upplevelse och skona omgivningen från konsekvenserna av rastlöshet och t ex tangolängtan när sådan uppstår (som ju händer oss alla ibland, inte sant?), kan vara att sysselsätta andra delar av sinnet med något som inte stör omgivningens upplevelse, med doodlande, lite lättsam gemenskap på sociala media, stickning, smsande (självklart med ljudet på telefonen avstängt). Trots att det sticker i somligas ögon.

Det är inte respektlöst, det är hänsynsfullt.

Vardagsekologisk mat

Jag gick till den lilla kvartersbutiken nyss för att handla såna där småsaker som lätt glömts och ändå akut behövs, ni vet, och reflekterade medan jag plockade ihop mina varor över hur utbudet av ekologiska varor ökar nästan från dag till dag. Fler varuslag, och fler varianter av de olika varuslagen.

Och inte nog med det – de ekologiska varorna skyltas nu upp lika ivrigt som de där andra. Den ekologiska salsan står intill den andra salsan, och har en liten trevlig grön skylt på hyllkanten. De ekologiska bananerna ligger intill de andra bananerna, och har en trevlig liten flagga. Den ekologiska sojamjölken står mitt ibland den andra, de ekologiska äggen tar större plats på hyllan än de andra, och är synligare i sina designade kartonger.

Priset är ofta ungefär detsamma som på de där andra varorna, om de inte jämförs med lågprisutbudet (och som vi väl alla vet så finns det en orsak till att lågprisutbudet är just lågpris, och den orsaken är aldrig under några omständigheter att handeln vill göra en social insats) och glädjande nog är ofta de ekologiska varorna de som tar slut innan de där andra.

Och detta i ett område där varken miljö, ekologi eller långsiktig hållbaret är något som direkt står på agendan.

Jag gläds.