Godmorgon Europa

Valet till EU-parlamentet är över, och utfallet speglar tydligt den politiska och sociala situation vi ser i samhället. I Sverige röstade knappt var tjugonde röstberättigad på SD, medan varannan väljare helt enkelt lät bli att rösta. I Frankrike lade var fjärde som gick till urnorna sin röst på Front National. I Storbritannien fick UKIP flest röster.

Och så vidare.

Dessa partier benämns ofta EU-kritiska. De talar luddigt om hur beslutsmakten behöver föras ut från parlamentet, talar om att omförhandla avtal, om att de medlemsländer vars ekonomi vacklar skall bära sina bördor själva. Samtidigt som de, mer eller mindre öppet, knyter sina egna samarbeten tätare, bygger sin nätverk.

Taktiken kallas att så split. Det är en oerhört effektiv taktik när den lyckas, en taktik som ställer kontrahenterna isolerade och utlämnade enbart till sig själva. Den är väl etablerad i historien, har använts med stor framgång om och om igen.

Och den är relativt enkel, om än inte lätt, att bemöta och hantera. Samarbete, samverkan, samtal, nätverkande, öppenhet, omtanke, kunskap är de fundament vi kan bygga på för att undkomma isolation. Genom att kommunicera med varandra, hålla ögonkontakt, umgås, dela kulturella upplevelser, studera tillsammans, berätta för varandra om vad vi ser, lyssna till varandras berättelser om vad vi vill, vad vi hoppas på bygger vi ett stabilt nätverk som inte rubbas av att någon försöker slita isär trådarna. Eftersom där finns fler, många fler.

Mors dag i dag

och reklammakare, än en gång har ni fel. Jag önskar mig inte blommor, inte tårta, inte smycken eller choklad.

Jag önskar mig i all ödmjukhet en värld.

En värld där mina barn och barnbarn, där alla mödrars barn och barnbarn, kan leva i frihet, kärlek, och trygghet. En värld där bildning, kultur, berättelser, skönhet, kunskap, långsiktighet, respekt, nyfikenhet, generositet och omtanke spelar huvudrollerna. I dag röstar vi här i EU och jag önskar, hoppas och tror att vi alla röstat och röstar klokt, med hjärta och hjärna.

Det är allt.

Ni har väl röstat?

I dag är valdagen, men jag vet att många många har röstat redan. Själv går jag till valurnorna i dag, jag tycker om att gå dit tillsammans och sedan fira att vi faktiskt har rösträtt. Alla 400 miljoner av oss. Det är värt fira.

För EU är ju inte ‘dom där i Bryssel’, det är inte ‘där nere i Europa’, det är inte ‘efter valet, då…’

EU är vi, EU är här, EU är nu.

 

 

Glad valdag!

Valsöndag

På söndag är det dags, det är på samma gång första och sista första valsöndagen. Samtidigt som det är första gången mitt allra yngsta barn går och röstar, och jag är alldeles glatt uppspelt inför detta, så är det sista gången något av mina barn upplever sin första valsöndag. Jag är både stolt och lite vemodig på samma gång.

Tänk, vi är 400 miljoner människor i 28 länder som röstar fram 751 ledamöter till ett gemensamt paralament på söndag. Väldigt många människors röster som vägs in, alla betydelsefulla, alla räknas, oavsett vilket av länderna vi bor i, oavsett vilken ekonomisk status vi lever under, oavsett vilken social status vi har. Det är rätt mäktigt, är det inte?

 

Miljöstörande cyklister

Kära cyklister,

Jag förstår så väl att ni känner er både miljövänliga, praktiska, präktiga, ja rent av lite duktiga när ni zickzackar er fram mellan filer och bilar. Och på det stora hela har ni nog rätt i detta.

Men

För givetvis finns det ett sådant. Eller snarare två.

Men:

Ni stör miljön för gångtrafikanter. Det är inte alla cyklister som bidrar, men många nog för att det skall bli ett problem och slå tillbaka på er som sköter er exemplariskt.

Lagar och regler gäller även er. Jag är medveten om att det stått att läsa att zebralagen inte gäller cyklister. Men det är åt andra hållet.

Bilar behöver inte väja för cyklande cyklister som cyklar för fulla spjäll rätt ut över ett övergångställ. Cyklister skall väja för oss som går över övergångställen. Det är inte i sin ordning att zickzackande smita emellan bilar och förvänta sig att gångtrafikanten skall vara beredd att väja för cyklisten. Och även om ni med viss rätt kan se er som oskyddade trafikanter så gör det rätt ont att bli påkörd av en cykel också. Tro mig. Jag har provat. Vid Clemenstorget i Lund. I dag.

Jag må uppskatta vackra saker, men jag är ingen Toreador. Jag har inte lust att vara beredd att hoppa undan från cyklister som kör förbi bilar som stannat på insidan och plötsligt bara dyker upp på övergångsstället.

Gör inte om det.

Men:

Detta med busshållsplatser igen. Allvarligt talat – vuxna människor, det är inte ok att komma cyklande genom en grupp människor som väntar på bussen, plinga vilt med sin lilla pingla och förvänta sig att alla ska hoppa åt sidan, även de som står i begrepp att kliva på bussen.

Gör inte om det.

Att vara rädd om miljön har fler aspekter än att undvika avgaser. Miljön är vi alla tillsammans också, och uppriktigt talat, den här sortens uppförande stör miljön i lika hög grad som trasiga MacDonaldsförpackningar måsarna spritt över hela gatan.

Yttrandefrihet, sa Voltaire

inte alls det han ofta sägs ska ha sagt (eller snarare skrivit, vilket han inte heller gjorde) om:

Monsieur l’abbé, je déteste ce que vous écrivez, mais je donnerai ma vie pour que vous puissiez continuer à écrire.

Det var i stället en Evelyn Beatrice Hall under pseudonymen S. G. Tallentyre, som ska ha formulerat detta, och aldrig hävdat att Voltaire själv skulle ha sagt så. Det är en senare konstruktion, som kanske skulle ha roat dem båda, för allt vad jag vet. 

Yttrandefrihet är på tapeten, och behöver återigen lyftast, belysas, sättas ord på, sättas bild på och förtydligas. Outtröttligen. Ty yttrandefrihet innebär inte bara friheten att kläcka ur sig precis vilka dumheter som helst, det innebär också att ta konsekvenserna för vad som sägs. Den som i samma andetag som hen tigger pengar till sin organisation ylar om organiserat tiggande blir hånad. Den som säger saker skolelever inte vill lyssna på får uppleva hur de vänder ryggen till. Och det gör de helt rätt i.

 

 

Och det riktigt finurliga är att yttrandefrihet går åt alla håll, på en gång. Samtidigt som det innebär rätten att häva ur sig vilka dumheter som helst, så innebär det för alla runtomkring rätten att säga emot. Eller låta bli att lyssna. Att gå därifrån. Sjunga en operaaria. Be en liten bön eller två. Dansa en dans. Spela ett instrument. Eller stoppa hörlurarna i öronen och sätta på en givande podcast i stället. Eller vad som nu föredras.

På äventyr

Jag ska på äventyr i dag. Till ett litet samhälle jag inte alls känner till, för att besöka en skola jag inte har en aning om var den ligger. Väl där skall jag hitta ett personalrum jag aldrig besökt, och sedan tala med en grupp högstadieungdomar jag aldrig träffat om det här med att kommunicera.

Det löser sig. Det finns nämligen människor på vägen och de allra allra flesta människor är vänliga och hjälpsamma. Vi behöver varandra, vi människor, det är bara tillsammans med människorna omkring oss vi kan bygga ett hållbart samhälle. Det vet ni redan, inte sant? Jag behöver inte påpeka det mer, men det skadar ibland inte att påminna oss om saken.