Arkiv

Trolljägare och jagande troll

Jonas Thente ägnar i DN gott om spaltutrymme åt att fundera kring nättrollen. De där människorna, ni vet, som, öppet och ogenerat, lustfyllt låter hatet spruta fram i hotfulla stötar, lämnar kladdiga fläckar efter sig över bloggar och kommentarsfält. Utifrån de minst fem illa stavade dödshot Thente tagit emot filosoferar han kring hur de tycks honom utgöra en slags upprättelse för representanter för en arbetarklass som blivit underklass, statuslös, lågutbildad och med upplevelsen av att vara bortsorterade.

Nej, de bortsorterade har ingen representation. Ingen demonstrerar för deras värdighet och man ser inga reportage eller kulturartiklar om dem. Man debatterar hen-reformen, statistiken över kvinnliga vd:ar och etniskt kränkande godispapper. Skulle de bortsorterade höja rösten så vet de vad som händer – de möts av hånskratt och kal­las kränkta vita män. Man gör pjäser och skämtteckningar om dem. De blir en komedi för vinnarna att skratta åt.

Framställda så blir trollen ofarliga, närmast harmlösa, på sin höjd lite förargliga människor som smått vilsna söker hitta en plattform för att bli sedda, hörda, noterade, och Thente kan lite von oben visa förståelse, ja rent av en slags välvillig sympati mot dessa svaga, utsatta stackare han föreställer sig:

Och avskydda och föraktade har de sannerligen blivit, näthatarna. Hela det officiella Sverige står enat mot denna pest. I tv-programmet ”Trolljägarna” (namnet bygger på en missuppfattning av nätbegreppet ”troll”, men det låter ju klatschigt) letar Robert Aschberg upp hatarna och får dem att stå där blinkande i ljuset med skammen. Jönson skriver: ”Det tar således aldrig slut på idioter, nollor, byfilosofer och rättshaverister som insisterar – som gällde det deras liv, ja, som gällde det något större än deras banala liv – på att ta till orda, fast man vet att slaget är förlorat.”

Men i kväll i TV3s Trolljägarna hör vi tenoren Rickard Söderberg berätta om en annan, mindre idyllisk, upplevelse av dessa trolls aktiviteter:

”Dra åt helvete din uppblåsta jävla bluff!”. ”Så djävla äckligt med det där djävla bajsätandet som du bögar dig med. Håll käften!!!”.

- Det är så lätt att kräka ur sig allt möjligt på nätet när man sitter där bakom sin dator. De som gör det tänker inte på att en annan människa faktiskt är mottagare, säger Rickard Söderberg.

Varje dag – inte fem gånger, utan fem gånger i veckan och mer ändå – rensar han bort de hot och det hat som vräks över honom. Han gör det av kärlek:

Han tar bort de hatiska inläggen eftersom han inte vill att unga, kanske osäkra personer, ska mötas av dem när de går in på hans blogg.

- Jag vill inte att de ska tänkta att ‘här är en person som ser ut och är som han vill, och då är det detta som händer’, förklarar Rickard Söderberg

De har inte mycket gemensamt med Thentes smått rörande stackare, dessa flockar av troll som jagar fram över nätet, nafsar, hugger och rätt som det är står där och gör samma sak i verkligheten. Rickard Söderberg blir äggad när han cyklar  från jobbet, han blir spottad på när han handlar kvällsmat. Han har snart premiär på Rosenkavaljeren, och glädjen och spänningen blandas med vetskapen

att näthatet kommer att eskalera lite grann igen när tidningarna skriver om föreställningen och så vidare. Ju mer jag syns, till exempel i tv, desto mer skit får jag, berättar Rickard Söderberg

Jag är ledsen, Thente. Jag förstår att din intention var god, du vill kanske försöka nyansera bilden av trollen, kanske visa hur välvillig och storsint du själv är. Men det är vägen till helvetet som är stenlagd med goda intentioner.

Följ Trolljägarna i kväll, och minns att den som utsätts för hoten, den som blir äggad och får stenar kastade på sig på vägen hem, är en kärleksfull make, en omtänksam vän, en sångare vars mål i livet är att göra världen bättre, vackrare och hållbarare för oss alla.

Anställningsvillkor

I berättelsen om den lilla ICA-butiken någonstans i Sverige har det blivit dags att anställa ytterligare en medarbetare, sedan den populära karaktären Cindy gått vidare i livet, ut ur butiken och ut ur berättelsen. Karaktären Ulf ges uppdraget att hitta en ny Cindy, och på köpet påminns vi om en vinkel på begreppet anställningsvillkor vi ibland glömmer. Den nya Cindy stipulerar helt enkelt villkoren hon ställer för att butiken skall ges möjlighet att köpa en del av hennes tid:



Att tänka kritiskt

Min söndagsmorgon börjar med att jag råkar på ett samtal mellan tre personer som såvitt jag känner till samtliga arbetar med undervisning i svenska skolor. De talar, helt öppet och med illa dold stolthet om hur de arbetar – hur de själva minsann sätter ‘ungarna’ i centrum; hur deras kollegor fåfängt kämpar med att försöka tvinga ‘ungarna’ att lära sig utantill, medan de låter ‘ungarna’ jobba med det ‘ungarna’ tycker är roligt och kan se nyttan av. Givetvis får utbildningsministern en slentriankänga, och med koketta blickar över axeln skryter de tre om hur de minsann struntar i det mesta av det centrala innehållet, en tiondel eller kanske en femtedel hinner de med, resten av tiden ägnas åt sånt som ‘ungarna’ tycker är relevant och roligt. Någon formulerar att ”läsa på wikipedia och se dokumentärer kan göras på fritiden”.

Inte så vackert, inte så ovanligt.

Fortsättningen är lika vanlig den. De tre herrarna – det sociala kön de valt att visa upp i sammanhanget är inte relevant i sak men jag nämner det ändå, ty ofta nog lyfts andelen kvinnor i svensk lärarkår som en delförklaring till dagens situation, framför allt för pojkelever, så dessa tre herrar är faktiskt, vare sig de vill det eller inte, med sitt raljerande på offentlig plats, representanter för de manliga förebilder elever i svensk skola möter – flosklar glatt ur sig formuleringar on att ‘ungarna’ inte ska kunna rabbla faktakunskaper, utan bli kritiskt tänkande individer.

Låt oss för ett ögonblick granska resonemanget kritiskt, och högt ställa den brinnande frågan: Hur då?

Att tänka kritiskt innebär att kunna ifrågasätta, många nivåer bortom ‘Ahmen varför ska vi göra det här för?’  För att kunna uppnå dessa nivåer är det absolut nödvändigt att ha en uppfattning om bakgrund och sammanhang, om utveckling och tendenser. Med en smartphone i fickan går det på ett ögonblick att hitta fakta och bekräfta aningar, men bara för den som vet vad hen letar efter.  Hur ska hen som ”sluppit” ägna tid i skolan åt det som föraktfullt avfärdas som ”Trivial Pursuit-fakta” och lättsamt hänvisats till att ”läsa Wikipedia på fritiden” ens veta att det finns något att leta efter? Hen är utelämnad åt omgivningens välvilja, och löper många gånger större risk att falla för de förföriska locktoner som spelar på hens känslor.

Nej, hela lärarkåren är inte som de här tre herrarna. Men de är lärarröster, lärarröster som öppet och offentligt vädrar ett sådant förakt för styrdokument och kunskap, och de bidrar till den offentliga bilden av skolan. Vill vi ha det så?

I dag är jag på #iss13 på #ind13

och här är en väldig massa människor, och som vanligt vid tillfällen som dessa alldeles för många intressanta seminarier som jag tvingades välja bort, since I could not travel all and be one traveler.

Det ingen behöver välja bort är keynote talarna. Här inledde Jimmy Wales och Rebecca MacKinnon. Wikipedia är inte helt okontroversiellt i utbildningssammanhang, det ställer höga krav på källgranskning och källkritik. Samtidigt är det ett verktyg som helt förändrar lärandevardagen, utan att behöva bryta undervisninge för att skena iväg till ett bibliotek eller en bokhylla, utan att behöva belamra hela bordet med stora tunga uppslagsböcker har elever, kursdeltagare och studenter – och lärare – möjlighet att ögonblickligen få en uppfattning om vad ett ord eller fenomen innebär, när något hände, i vilket sammanhang något hör hemma. För den som studerar någonstans där uppslagsverk är en sällsynthet, dagstidningar kraftigt vinklade och begränsade men smartphones och nätuppkoppling finns öppnar wikipedia upp helt nya horisonter! Men nätet är inte självklart för alla överallt, och det har inte självklart den automatiska demokratifrämjande effekt vi gärna önskar att det skulle ha, underströk MacKinnon.

Nu pratas elevers integritet, google, google apps, erfarenheter och farhågor. Edward Jensinger berättar om erfarenheter från Malmö Stad, och i eftermiddag kommer googles egen representant. Och innan dess lunch tweetup.

#happygeek 

Genusfarhågor

Jag kom att befinna mig i en av tre grupper kvinnor som fick till uppgift att med hjälp av olika artefakter – en per grupp – illustrera ett koncept. En intressant övning, instant gruppkänsla som ofta när gruppen får en tydlig uppgift.

Efteråt pratade vi igenom processen, hur vi tänkt, hur vi reflekterat, om någon klivit fram som ledare, om alla bidragit, om arbetet skettstegvis, organiskt eller…. Ja, ni vet, inte sant? Vem i gruppen hade tagit emot artefakten? Hade hon därmed getts ett initialt initiativ, slagit an en ton eller var det bara en gest utan betydande betydelse?

Och sedan kom genusfrågan upp – om det varit en man med i gruppen, och han hade varit den som tagit emot artefakten, hade det gjort skillnad? Och jag noterade intresserad att dels var det ett flertal av de deltagande som spontant tänkte sig att det skulle gjort skillnad, dels gav uttryck för en omedelbar handlingsberedskap om utifall att den hypotetiske mannen skulle ge uttryck för ‘lilla gumman’-attityd. Samtidigt som samma personer uttryckte att genus inte gör någon skillnad.

Jag drar ingen slutsats, men konstaterar att det är intressant att reflektera över vilka effekter dessa farhågor och denna handlingsberedskap kan ge i mellanmänskliga interaktioner.

Att börja en vecka i oktober

Det börjar bli mörkt om morgnarna, lite grått ibland, lite ruggigt sådär ibland. Det känns att vintern är precis runt hörnet, förkylningar och trötthet börjar ta på krafterna hos många. Samtidigt som vi närmar oss avslutningen av höstterminen med allt vad det innebär av ökat tempo, höjd nivå och ökade krav och förväntningar på egna prestationer.

Det finns bara en lösning. Vi inleder morgonens första lektion med lite passande musik:



Hur möter ni måndag morgon i oktober?

Ordens makt

Det är skolstart igen. Barn och unga, och inte fullt lika unga, flockas på skolgårdar, i skolkorridorer och klassrum.

I många fall, ja i de flesta fall, i glädje och förväntan.

Men jag vill påminna om att vi inte kan ta det för givet. Alla gläds inte. I varje skola finns några som går till den första skoldagen med kramp i magen. Livrädda, ensamma, utsatta för andras hån, blickar, avståndstagande, nålstick. En förfärlig situation som lämnar ärr för livet.

Jag skriver inte detta för att ge er dåligt samvete, för att få er att känna er otillräckliga eller hjälplösa. Jag skriver för att påminna om att det går att göra stor skillnad med små medel. Precis som ord kan orsaka ärr kan ord läka sår.

Andreas Drakenberg berättar i sin blogg om sin högstadietid:

En dag, när jag gick i sjuan och var på väg hem från skolan, såg jag en kille i min parallellklass på andra sidan gatan. Hans namn var Jakob och i sin famn bar han på vad som såg ut att vara samtliga böcker för hela terminen. Konstigt, tänkte jag, då jag undrade vem, som på en fredag, bär med sig alla skolböcker hem från skolan? Han måste vara en nörd sa jag för mig själv, ryckte på axlarna och fortsatte hemåt.

”Jävla bög”, hörde jag någon säga bakom mig. ”Bögklubben är åt andra hållet”, sa någon annan och jag såg hur ett gäng killar sprang i full fart mot Jakob utan några planer på att stanna. De sprang rakt in i honom och knuffade alla hans böcker ur händerna på honom, för att sedan lämna honom där på marken i sin egen röra. När Jakob, efter vad som kändes som en evighet, äntligen tittade upp fanns där en oerhörd ledsamhet i hans ögon. Jag bestämde mig därför för att gå fram och hjälpa honom.

Detta beslut ändrade allt, på en fullständigt livsavgörande nivå. Läs hela blogginlägget, från början till slut. Det är väl investerade minuter.

Jag återgav för några år sedan en berättelse jag fick av en av alla de kloka människor som passerat genom mitt klassrum genom åren. Han berättade om hur han som befälselev med mycket enkla medel gett de unga människor han hade ansvar för lite mer ork i det avgörande ögonblicket, och visade hur vi kan använda oss av denna chokladkakevisdom i alla andra delar av livet.

Den sista dagen av övningen var alla trötta, det var kallt, kläderna var fuktiga, alla frös, hade ont här och där, och förväntades som avslutning gå långt och länge för att ta sig tillbaka till civilisationen, varma duschar, torra kläder och vila. Humöret och orken låg långt under nollstrecket.

Och då plockade den unge mannen fram sin chokladkaka.

En liten omtanke som gör stor skillnad, just för att den är en omtanke. Det kostar oss inget alls, men ger oändligt mycket.

Det tänker jag på nu när skolåret börjar igen. Det går att göra skillnad. Det är till och med enkelt.

Vem ska göra’t?

I kvällens skolchatt pratade vi om goda exempel, och den ofrånkomliga frågan om vem som faktiskt ska genomföra saker och ting, vem som ska se till att det finns tid att nätverka, att det utbyts idéer och delas tankar, vem som ska påverka organisationer och system så att nödvändiga förändringar genomförs kom upp ungefär i halvtid. Sedan vi bollat frågan fram och tillbaka en stund, stött den och blött den ställdes den på sin spets:

Ska lärare ta ansvar för att förändra situationen, är det inte skolledning eller politiker det ligger på?

Mitt svar är ett rakt ja, lärare skall ta det ansvaret.

Av många orsaker, inte minst för att det ligger i lärarnas eget intresse.

Dels för kårens status, rätt upp och ner – det talas mycket om hur läraryrkets status är lägre än man skulle önska, lägre än i många andra kulturer, lägre än yrkesgrupper man uppfattar som jämförbara. En aspekt av den status man efterlyser är just att ha inflytande och möjlighet att påverka skeendet och situationen. Frånhändar man sig denna möjlighet genom att säga att någon annan först måste sopa isen åt en så frånhändar man sig samtidigt den aspekten av status, och inte bara för sig själv, utan för lärare som grupp.

Dels för sin egen skull. Den lärare som väljer att nätverka, att dela med sig av sina tankar och sina idéer, att ta del av andras tankar och erfarenheter, att ta del av forskningen, att påverka situationen i den skola där hen verkar, vare sig man väljer att göra det inom organisationen som sådan eller via politiken, via media eller via nätverkande, stärker sin egen förhandlingsposition, skapar sig en stabilare plattform att verka utifrån, ökar sitt eget inflytande och därmed sin individuella status.

Men också för framtiden och för det samhälle där vi alla lever och bor. Ty ett samhälle där den generella bildningsnivån är hög står bättre rustat för förändringar, klimatmässiga, ekonomiska, sociala etc, än ett samhälle där medlemmarna är utbildade för den vardag som råder för ögonblicket och inte mer. För att vi skall nå dit igen behövs god undervisning och goda lärandemiljöer i alla delar av vårt samhälle. Det bör lärarna ta ansvar för. Idealiskt vore att lärarna inte behöver göra det ensamma, men det är bättre att lärare gör det ensamma än att ingen gör det alls.

Så ja, lärarna kan och bör ta ansvar. Någon måste börja.

I mitt klassrum

Donationer och loppmarknadsfynd utgör inredningsdetaljer som gör mitt klassrum trivsamt. I dag fick jag möblera om i den lilla bokhyllan för att göra utrymme för ytterligare två kassar med böcker som elever och kursdeltagare läser, bläddrar i, lånar hem och donerar.

image

Såhär ser den ut nu. Nästa steg blir att be att få en hylla till.

Vad vi läser i språkhuset

Detta är väggen utanför vårt bibliotek, och arbetsrummet i språkhuset. Väggen mellan biblioteket och mitt klassrum också, om jag får lov att skryta lite. Där hänger denna alldeles nya tavla, så ny att vi knappt hunnit börja använda den ännu. Vi har bett att få den uppsatt av flera orsaker:

Vi vill visa våra kursdeltagare och elever att vi lärare faktiskt rekreationsläser vi också, inte bara uppmanar elever att göra det.


Språkhuslärare läser


Och vi vill dela med oss av boktips lite sådär i förbigående, på ett sätt som inte kräver något av någon, men som bjuder in den som vill till samtal om böcker och läsning, att fråga vad vi tycker om boken, berätta vad hen själv tycker om den eller kanske tipsa om liknande böcker. Vi riktar oss till elever och kursdeltagare, givetvis, och vi riktar oss till varandra.

Vad tror ni, kommer idén att falla i god jord och bära frukt?