#skolchatt om arbetstid och plats

Det är valår och Almedalsvecka och arbetstid är ett hett ämne. Inte minst i skolbranschen, där förtroendetid och undervisningstid och planeringstid och arbetsplatsförlagd tid och konferenstid är självklara begrepp, medan övertid och komptid ofta ses som mer exotiska.

Rent konkret innebär det för många lärare att det å ena sidan finns en del av arbetstiden arbetsgivaren har förtroende för att läraren faktiskt lägger på arbete, oavsett var läraren eller när läraren väljer att förlägga den. Å andra sidan innebär det en luddig, otydlig gräns mellan vad som är fri tid och arbetstid.

Många tycks uppleva detta som stressande. En del av de som upplever denna stress jobbar som lärare, men inte alla. Många, en andel så stor att det ständigt förvånar mig faktiskt, som upplever detta som stressande jobbar inte alls som lärare. De jobbar inte i skolan alls. I stället tycks det vara åsynen av lärare som sitter där hemma i solen på altanen med en kopp te och några böcker, datorn inom räckhåll  och till synes inte gör just något vettigt alls timmar i sträck, kanske i morgonrock eller mysigt nött kofta och sina oändligt sommarlov, medan de själva är bundna till sin arbetsplats, sitt tjänstefordon, sitt schema och sina fem ynka semesterveckor som inte går att rucka varken hit eller dit med mindre än löneavdrag som stressar.

Samtidigt är det allt fler skolor som går över till semestertjänst, lärares arbetstid begränsas såväl i tid och rum, var och när regleras i avtal, sommarlovet blir arbetstid, arbetsveckor förutsägbart långa, en tydlig gräns mellan fri tid och arbetstid.

På gott och ont.

Om detta pratar vi i kväll i #skolchatt, klockan 20.00 på Twitter. Välkomna!

Nytt år, nytt språk

Årsskiftet närmar sig med stormsteg. Blommor, sånger, skolavslutningar om bara ett par ögonblick, elever springer ut, tomma skolor där bara solstrålar in genom fönstren leker.

Och som vid alla årskiften så befinner vi oss så intensivt här och nu, i de sista skälvande dagarna med årets klasser, samtidigt som på planeringsnivå befinner oss där och då, i nästa år, och förbereder för de klasser som ännu inte finns, som vi ännu inte känner, men vet vilka kurser de kommer att läsa, och vi förbereda.

Mitt nyårslöfte är ett år med än mer fokus på språket. Jag läser mycket, det sticker jag inte under stol med, jag läser skönlitteratur, bloggar, tidningar, dagsnyheter, avhandlingar, forskningsrapporter, artiklar, serier, och mina elever läser mycket. Romaner, noveller, dikter, artiklar. Det är en början.

Nästa år vill jag söka än mer samarbete kring just språk med kollegor i alla ämnen. Vad kan jag ge? Vad kan jag få från dem att ta in i det vi gör i Språkhuset? Vad vill eleverna ha mer av, och vad behöver de mer av fast de helst vill slippa?

Gott slut önskar jag oss alla!

Därför kan jag inte avstå från att #tabetalt

Ibland händer att någon frågar mig om jag vill komma någonstans och prata om något. Det vill jag nästan alltid gärna. Jag älskar att prata, de som känner mig vet att det inte sällan kräver viss möda att få stopp på mig. Och gäller det sedan ett ämne jag brinner för så blir jag ännu gladare att bli ombedd att komma och prata, och kommer att göra allt vad jag kan för att det skall bli av.

Det är nämligen vad jag kan bidra med för att förändra världen – jag pratar. Jag berättar, jag beskriver, jag visar och belyser från olika håll för att försöka visa den som läser och lyssnar att det finns fler sidor av saker, att det finns mekanismer bakom som styr det som händer, och inte sällan hur vi reagerar på det som händer. Jag vill inte få människor att tänka som jag, jag vill bidra till att ni som lyssnar och läser mina ord reflekterar, stannar upp och tänker efter ett ögonblick, pratar med varandra, och får den inblick bakom kulisserna och de kringkunskaper som ger möjlighet att faktiskt ifrågasätta det som syns på ytan.

Tyvärr kommer det ibland (inte alltid, men inte sällan) en punkt i förhandlingarna om ett framträdande när jag måste lyfta det här med pengar, betalning, ersättning, arvode. Jag tar betalt för att komma och prata. Jag går inte med någon hutlös vinst, jag kommer inte att bli en krösus på kuppen, oftast går det jämt upp och inte mer för mig, men jag tar betalt. Det är nämligen inte gratis för mig att komma. Dels finns de direkta kostnaderna – resan, förlorad arbetstid, utlägg för mat etc. Dels finns de där indirekta som inte syns förrän man tittar bakom kulissen, främst den tid det tar att förbereda och ta mig till och från ett framträdande. Jag kommer aldrig, oavsett hur väl jag känner ämnet jag skall prata om, utan att ha lagt timmar på att planera, fundera, strukturera framträdandet. Det tror jag inte någon gör.

Det är läskigt att ta betalt. Det är obehagligt att behöva vara den som för ämnet på tal. Det kan kännas både pinsamt och förnedrande att sitta där och höra arrangörerna humma och mumla och antyda att det arvode som begärs, hur blygsamt det än är, kan vara svårt för arrangören att få råd med. Det kan kännas girigt och elakt att stå på sig, inte ska väl lilla jag, vem är jag egentligen att kräva att någon annan betalar för min tid, och tänk om ingen hör av sig mer?

Men stopp nu ett ögonblick! Det är klart att lilla jag ska. Jag är den vars tid är värdefull, och den vars kunskaper inte har blåst in i huvudet med västanvinden. Jag är den som gärna delar med mig av mina kunskaper, och den som strävar efter att hålla mig uppdaterad för att dessa kunskaper skall vara relevanta i dagens värld. Även detta kostar mig tid. Även detta får arrangören på köpet för det modesta arvode jag begär.

Och jag är inte unik. Så mitt budskap är helt enkelt:

Det är jätteroligt att bli ombedd att komma och prata, det är smickrande och spännande och pirrigt och kul, det ger öppningar för möten och nätverkande. Gör det, tacka ja, ge dig själv denna glädje, men värdera också dig själv och din egen tid och #tabetalt.

Lördag på @hvilan

Det är folkhögskolans dag i dag, och många folkhögskolor, inklusive Hvilan, höll öppet hus. För min del innebar det studiestöd i fyllt klassrum. Utanför sken solen från strålande blå himmel, det var varm och vårligt, blommorna slår ut, löven spricker, gräsmattorna grönskar.

Personligen har jag inga invändningar mot att spendera en sådan dag i klassrummet med norrfönster, med fönstret öppet och sval luft strömmande in, kaffe och kakor och trivsamt studerande, men jag vill ge varenda deltagande kursdeltagare en eloge för att de steg upp och åkte till skolan en lördag. Alla hade inte möjlighet att delta, en del av dem som deltog kunde bara delta en del av dagen, och det är inte mycket att säga om den saken. Även kursdeltagare har privata liv, barn, jobb, familjer, aktiviter , sociala event och planer en lördag, somligt går att boka om, annat inte.

Jag skrev i sociala media lite stolt skämtsamt sådär om hur flera kursdeltagare inte var helt redo att ge sig iväg när dagen var över, och fick vänligt uppmuntrande kommentar om att jag inte får glömma min egen del i detta, utan ‘ta åt mig’. Och som den paradregnare jag är tackade jag för den vänliga tanken, men förklarade också att jag bara gör mitt jobb. Inte för att på något vis sätta något ljus under någon skäppa, varken min egen eller någon annans. Tvärtom, men jag ville fästa fokus dels på att det jag gör inte är exceptionellt, utan bara det arbete jag är anställd att göra; dels på att det faktiskt inte var min egen prestation jag ville lyfta fram, utan kursdeltagarnas formidabla studiemotivation en solig vårlördageftermiddag.

Tack för idag!

kaffehusklassrum

Lektionsplanerar

 

 

Vi läser Across the Barricades, så the Gunpowder Plot kan vi givetvis inte ignorera.

Och så behöver man ju ett kort effektfullt klipp med fyrverkerier också denna den femte November. Vad tror ni om detta?

 

 

Kollektivtrafiken och drömmen om landet

Jag är barnsligt förtjust i det där som utgör ett samhälles hårdvara – byggnaderna, torgen, vägarna, parkerna. Det där vi rör oss i och omkring, ni vet. Jag fascineras av arkitektur, av att följa hur byggnadstekniken och modet förvaltats, utvecklats, förändrats genom tiden. Jag älskar att se hur vägar och gator berättar om hur människor rört sig i och mellan städer och byar genom århundranden, vilka platser som varit viktiga, vilka passager som bundit samman de olika delarna av samhället till enheter, trots att de är belägna på olika platser.

Det är  på många sätt ungefär likadant i dag – resvägarna är det som binder samman olika delar till enheter, som gör det möjligt att leva på en plats, arbeta på en annan, träffa släktingar på en tredje och se sig om på en fjärde. Jag noterar det t ex i de företrädesvis brittiska mäklarprogram vi gärna ser på TV då och då, där människor får berätta om sina önskemål, sin budget och sedan blir visade två objekt, som man kallar husen och lägenheterna, enligt sin önskelista och nästan alltid ett överraskningsobjekt, ett som mäklaren tror att de ska komma att gilla ännu bättre, fast de inte riktigt visste hur de skulle formulera sina önskemål för att hamna rätt. När miljön beskrivs, när mäklaren börjar lyfta fram fördelarna med objektets läge, nämner hen nästan alltid, utöver tillgång till butiker, skolor, strand och de generella fastighetspriserna i området hur bekvämt och enkelt det är att resa, nästan alltid kollektivt, till de städer där den presumtive köparen arbetar.

Möjligheten att resa, bekvämt, smidigt, säkert med pålitlig kollektivtrafik betyder mycket för attraktionsvärdet på fastigheterna. Ofta suckar de presumtiva köparna över hur perfekt objektet varit, om det bara inte legat så lång resväg från arbetsplatsen, och på grund av detta blir det ingen affär.

Jag undrar hur det kan komma sig att vi trots detta finner oss i en kollektivtrafik som ofta består av obekväma, trånga, försenade bussar utan utrymme för väskor och eventuella kassar, illa underhållna järnvägar med alltför få spår, illa utbyggda och med obekväma stationer och hållplatser där vi får stå långa stunder i alla väder, frusna, blöta, genomblåsta, djupfrysta utan möjlighet att köpa en kopp kaffe, gå på toaletten, nyttja wifi någonstans där datorn inte regnar sönder eller ens sitta ner? Det förbryllar mig, alla dessa resenärer borde väl vara minst lika attraktiva kunder som de mer gammaldags bensinstationsbesökarna? Kommuner där de stora arbetsplatserna försvinner, skolorna förtvinar och vårdcentralerna läggs ner på grund av bristande patientunderlag borde väl vara intresserade av att ligga på bekvämt pendlingsavstånd från de arbetsplatser dit människor söker sig i stället?

Jag vet inte, jag är inte insatt i vare sig trafikplanering eller stadsplanering mer än på en glad amatörnivå, men funderar, det gör jag såklart.

Om läsande lärare

Lärarnas Nyheters artikel om lärares läsvanor har väckt reaktioner och känslor. Frågan om huruvida en läsande lärare faktiskt är en bättre lärare, och en ickeläsande således sämre har ställts. Många har känt sig manade att försvara ickeläsande lärares ickeläsande, ofta med hänvisning till tidsbrist. Molloys uttalande i artikeln om att lärare bör använda en del av förtroendetiden till att läsa in sig på aktuell litteratur har bemötts med hänvisning dels till att förtroendetiden redan som det är inte räcker till, dels till att förtroendetid inte längre är en självklar del av lärarvardagen. Semestertjänsterna med reglerad arbetstid vinner mark, och att få utrymme att läsa på arbetsplatsförlagd arbetstid är sällsynt.

Formuleringen har uppfattats som kritik mot lärares ambitionsnivå, som om där funnes ett outtalat ‘lärare är lata’ dolt bakom funderingen över vad lärare som inte läser i stället använder sin förtroendetid till, och det framhålls att lärare i dag redan utan läsning upplever sig behöva lägga mer än stipulerade 45 timmar i veckan på jobbet för att kunna hålla den standard som krävs, att böcker är kostbara och att lärares arbetsbelastning gör att man inte har tid att besöka bibliotek för att låna böcker.

Avvikelse från ämnet: har biblioteken runt om i landet så skrala öppettider bör man planera om. Det är inte alls konstigt om utlåningen sjunker om folk inte har möjlighet att faktiskt besöka biblioteken i lugn och ro på tider när de inte jobbar eller behöver stressa iväg till dagis eller skolor. Det gäller inte bara lärare.

Åter till ämnet. Själv tillhör jag helt i enlighet med statistiken den grupp människor som läser mer än 25 skönlitterära böcker per år. Jag läser oftast omkring en bok per vecka, i perioder mer, sällan mindre, och kan överhuvudtaget inte minnas en tid i mitt liv då jag inte läste. Jag har alltid flera olika böcker jag läser parallellt, jag har bussböcker i rockfickan och väskböcker i väskan. Jag läser när jag väntar i telefonkö, jag läser, om vädret tillåter, när jag väntar på bussen, jag läser när jag väntar på att avtalade möten skall börja. Jag läser pocketböcker, jag läser ljudböcker, jag läser e-böcker. Jag läser när jag dricker kaffe eller äter ensam. Jag läser för att låta min ständigt spinnande hjärna koppla av, jag läser för att lära mig saker, för att vidga min horisont, göra min världsbild mer nyanserad, och för att det roar mig och berikar mig.

Jag beskriver inte mitt läsande för att skryta, utan för att understryka hur illa rustad jag är för att sätta mig in i de ickeläsande lärarnas verklighet. Att rekreationsläsa är en färdighet som andra färdigheter, det tar tid och kraft att lära sig och kräver att man ägnar sig åt det med viss frekvens för att förmågan skall utvecklas och bli något man gör nästan utan att tänka på att det är något man en gång lärde sig och inget man fötts med.

Jag funderar över om jag som rätt driven läsare kan göra något för att göra vägen in i böckernas värld mer lättvandrade för de som känner att de borde, att de skulle vilja, men upplever det mer som en börda än något lockande? För det är mödan värt att öva upp sin litteraturläsarförmåga. Det kostar tid och möda, men det betalar sig väl.

I Skolvärlden skrev härförleden den klassikerkramande (ljuvlig formulering!) professorn Ebba Witt-Brattström en artikel om poängen med att läsa skönlitteratur. Hon pratar om elevers läsande, men det hon säger  gäller oss alla i lika hög grad:

människor utan träning i att läsa mer komplexa texter med skiftande mänskliga perspektiv uppfattar alla yttranden som bokstavliga. De tror att man förespråkar det man i själva verket diskuterar, ja till och med argumenterar emot.

Elever som genom att läsa skönlitteratur har lärt sig att tänka i bilder, metaforer och liknelser, uppfatta och identifiera ambivalenser, metadrag, retorik, ironier och andra stilmedel, faller inte offer för nätets skadliga påståendekultur och åsiktsterror. För dem handlar inte mänsklig kommunikation om det enkla tyckandet: för eller emot, gilla – inte gilla.

Kalla det demokratifostran eller bildning, det kvittar. Men snälla, lär ungarna läsa!

Om vi hjälps åt, om vi gamla storläsande tanter delar med oss av våra erfarenheter, håller upp dörren in till böckernas värld, visar vägen och välkomnar, och den som inte är lika hemmastadd faktiskt upphäver sin röst och ber om tips, så tror jag vi löser det här också. Vad tror ni?

Och snart är det skolavslutning

Vårterminen är igång, planeringen gjord och kurserna har börjat få upp farten. Det står inte på förrän gräs och gröda gror, sig solens strålar närmar och allt är över, elever och kursdeltagare ger sig ut i världen och skolan än en gång ekar så tom som bara en skola kan göra när läsåret har passerat och endast personalen rör sig som övergivna spöken i lokalerna.

Så det är dags att börja fundera lite över skolavslutningen, helt enkelt.

Det ägnar jag den här helgen åt. Som traditionen bjuder kommer jag att göra vad jag kan för att inte avslöja planerna i förväg, och än så länge är det väldigt spretigt. Vilken väg det tar till slut beror på vilka som är villiga att ställa upp på mina idéer.

Välkomna tillbaka i juni om ni vill veta hur det blev.

.