Kaffelur

Forskning visar än en gång det beprövad erfarenhet visat i många år: en kort middagslur ökar effektiviteten. Vi borde alla ha möjlighet att inte bara ostörda och med gott samvete sluta våra ögon en stund varje arbetsdag, vi borde ges möjlighet att göra det på effektivast möjliga sätt: 

om man dricker en snabb espresso, och stänger korpgluggarna i tjugo minuter, hinner man får en välbehövlig vila innan det är dags att bli produktiv igen.

På så sätt förstör man inte sin sovcykel, och håller sig så maximalt pigg som möjligt, när det behövs som mest. I USA kallar man fenomenet för ”coffee nap” (kaffetupplur).

Man behöver inte vara orolig om man inte lyckas somna heller egentligen, att dåsa till och halvsova lite under tjugo minuter kan också hjälpa en att bli piggare.

Det borde således ligga i alla arbetsgivares intresse att organisera såväl arbetstid som arbetsplats på ett sådant sätt att det faktiskt finns utrymme, fysiskt och sociokulturellt, för samtliga på arbetsplatsen att ta denna välbehövliga paus. Jag föreslår att folkhögskolorna går först – vi har allt att vinna och intet att förlora på en sådan utveckling. 

Viktigt ord på fyra bokstäver

Vi har upplevt den allesammans, den där innerligt frustrerande känslan när något bara inte funkar, bara inte finns där det borde finnas, bara inte fungerar som det borde fungera, bara… På klarspråk: När något bara jävlas!

Vi har svurit långa haranger, vi har sökt och utsett syndabockar, ibland rättfärdigt, ibland någon som bara råkar komma i skottlinjen.

Vi har ringt någon och krävt hens omedelbara assistans. Vi har mailat någon med många utropstecken och imperativ. Vi har snäst och fräst och gnisslat frustrerade tänder när den i andra änden förklarat att nej, tyvärr, detta är inte hens ansvarsområde, hen kan tyvärr inte göra mer än föra frågan vidare. På arbetstid. Till den vars ansvarsområde det är. Till den som har befogenhet att göra det som efterfrågas.

Många av oss har upplevt den andra sidan också. Att vara den som får det där telefonsamtalet halv elva på kvällen, de där upprepade mailen i allt mer irriterad ton utanför det som i vardagligt tal kallas kontorstid (min arbetstid är ju, som ni nog vet, delvis förlagd på lite andra tider). Vi har upplevt hur den andres frustration ökat när vi försökt förklara att nej, det är faktiskt inte jag som…. nej, jag är ute med hunden/har lagt mig/är bortrest…. och sedan, eftersom vi vet hur det är att vara i den andres situation, svarat ungefär jag ska se vad jag kan göra. Och sedan gjort det. Kanske inte omedelbart, men så snart vi haft möjlighet, om vi haft möjlighet.

Och sen har det blivit tyst. Knäpptyst.

Det känns lite snopet.

Ett tips: När den där ovilliga, slöa sengångaren i andra änden ändå går utanför sin befogenhet och sitt ansvarsområde och sin arbetstid och ger dig den hjälp du ber om så finns det ett magiskt ord på fyra bokstäver du kan använda för att öka sannolikheten att hen kommer göra det igen. Kanske inte för just dig, du kanske aldrig mer behöver möta den där otrevliga, ovilliga latmasken som ändå hjälpte dig till slut så för din egen del gör det törhända detsamma, men när frustrationen lagt sig så minns vi ju ibland att det finns fler människor här i världen.

Ordet är tack.

Det räcker, och det gör skillnad. De allra flesta vet det, och bjuder på det. Ett litet ord på fyra bokstäver, tar en sekund att skriva eller säga, men gör all skillnad i världen. Ett litet enkelt, diskret erkännande av att du noterade att personen så långt hen kunde, och längre än hen måste, bistod dig när du bad om det. Ingen mer än du och jag, eller vem det nu var som bistod dig, vet om att du sa det. Det kostar dig inget, du förlorar varken status eller ansikte på att säga det – tvärtom – och du har inte krökt rygg. Du har bara investerat en sekund i framtiden,

 

#skolchatt om arbetstid och plats

Det är valår och Almedalsvecka och arbetstid är ett hett ämne. Inte minst i skolbranschen, där förtroendetid och undervisningstid och planeringstid och arbetsplatsförlagd tid och konferenstid är självklara begrepp, medan övertid och komptid ofta ses som mer exotiska.

Rent konkret innebär det för många lärare att det å ena sidan finns en del av arbetstiden arbetsgivaren har förtroende för att läraren faktiskt lägger på arbete, oavsett var läraren eller när läraren väljer att förlägga den. Å andra sidan innebär det en luddig, otydlig gräns mellan vad som är fri tid och arbetstid.

Många tycks uppleva detta som stressande. En del av de som upplever denna stress jobbar som lärare, men inte alla. Många, en andel så stor att det ständigt förvånar mig faktiskt, som upplever detta som stressande jobbar inte alls som lärare. De jobbar inte i skolan alls. I stället tycks det vara åsynen av lärare som sitter där hemma i solen på altanen med en kopp te och några böcker, datorn inom räckhåll  och till synes inte gör just något vettigt alls timmar i sträck, kanske i morgonrock eller mysigt nött kofta och sina oändligt sommarlov, medan de själva är bundna till sin arbetsplats, sitt tjänstefordon, sitt schema och sina fem ynka semesterveckor som inte går att rucka varken hit eller dit med mindre än löneavdrag som stressar.

Samtidigt är det allt fler skolor som går över till semestertjänst, lärares arbetstid begränsas såväl i tid och rum, var och när regleras i avtal, sommarlovet blir arbetstid, arbetsveckor förutsägbart långa, en tydlig gräns mellan fri tid och arbetstid.

På gott och ont.

Om detta pratar vi i kväll i #skolchatt, klockan 20.00 på Twitter. Välkomna!

Nytt år, nytt språk

Årsskiftet närmar sig med stormsteg. Blommor, sånger, skolavslutningar om bara ett par ögonblick, elever springer ut, tomma skolor där bara solstrålar in genom fönstren leker.

Och som vid alla årskiften så befinner vi oss så intensivt här och nu, i de sista skälvande dagarna med årets klasser, samtidigt som på planeringsnivå befinner oss där och då, i nästa år, och förbereder för de klasser som ännu inte finns, som vi ännu inte känner, men vet vilka kurser de kommer att läsa, och vi förbereda.

Mitt nyårslöfte är ett år med än mer fokus på språket. Jag läser mycket, det sticker jag inte under stol med, jag läser skönlitteratur, bloggar, tidningar, dagsnyheter, avhandlingar, forskningsrapporter, artiklar, serier, och mina elever läser mycket. Romaner, noveller, dikter, artiklar. Det är en början.

Nästa år vill jag söka än mer samarbete kring just språk med kollegor i alla ämnen. Vad kan jag ge? Vad kan jag få från dem att ta in i det vi gör i Språkhuset? Vad vill eleverna ha mer av, och vad behöver de mer av fast de helst vill slippa?

Gott slut önskar jag oss alla!

Därför kan jag inte avstå från att #tabetalt

Ibland händer att någon frågar mig om jag vill komma någonstans och prata om något. Det vill jag nästan alltid gärna. Jag älskar att prata, de som känner mig vet att det inte sällan kräver viss möda att få stopp på mig. Och gäller det sedan ett ämne jag brinner för så blir jag ännu gladare att bli ombedd att komma och prata, och kommer att göra allt vad jag kan för att det skall bli av.

Det är nämligen vad jag kan bidra med för att förändra världen – jag pratar. Jag berättar, jag beskriver, jag visar och belyser från olika håll för att försöka visa den som läser och lyssnar att det finns fler sidor av saker, att det finns mekanismer bakom som styr det som händer, och inte sällan hur vi reagerar på det som händer. Jag vill inte få människor att tänka som jag, jag vill bidra till att ni som lyssnar och läser mina ord reflekterar, stannar upp och tänker efter ett ögonblick, pratar med varandra, och får den inblick bakom kulisserna och de kringkunskaper som ger möjlighet att faktiskt ifrågasätta det som syns på ytan.

Tyvärr kommer det ibland (inte alltid, men inte sällan) en punkt i förhandlingarna om ett framträdande när jag måste lyfta det här med pengar, betalning, ersättning, arvode. Jag tar betalt för att komma och prata. Jag går inte med någon hutlös vinst, jag kommer inte att bli en krösus på kuppen, oftast går det jämt upp och inte mer för mig, men jag tar betalt. Det är nämligen inte gratis för mig att komma. Dels finns de direkta kostnaderna – resan, förlorad arbetstid, utlägg för mat etc. Dels finns de där indirekta som inte syns förrän man tittar bakom kulissen, främst den tid det tar att förbereda och ta mig till och från ett framträdande. Jag kommer aldrig, oavsett hur väl jag känner ämnet jag skall prata om, utan att ha lagt timmar på att planera, fundera, strukturera framträdandet. Det tror jag inte någon gör.

Det är läskigt att ta betalt. Det är obehagligt att behöva vara den som för ämnet på tal. Det kan kännas både pinsamt och förnedrande att sitta där och höra arrangörerna humma och mumla och antyda att det arvode som begärs, hur blygsamt det än är, kan vara svårt för arrangören att få råd med. Det kan kännas girigt och elakt att stå på sig, inte ska väl lilla jag, vem är jag egentligen att kräva att någon annan betalar för min tid, och tänk om ingen hör av sig mer?

Men stopp nu ett ögonblick! Det är klart att lilla jag ska. Jag är den vars tid är värdefull, och den vars kunskaper inte har blåst in i huvudet med västanvinden. Jag är den som gärna delar med mig av mina kunskaper, och den som strävar efter att hålla mig uppdaterad för att dessa kunskaper skall vara relevanta i dagens värld. Även detta kostar mig tid. Även detta får arrangören på köpet för det modesta arvode jag begär.

Och jag är inte unik. Så mitt budskap är helt enkelt:

Det är jätteroligt att bli ombedd att komma och prata, det är smickrande och spännande och pirrigt och kul, det ger öppningar för möten och nätverkande. Gör det, tacka ja, ge dig själv denna glädje, men värdera också dig själv och din egen tid och #tabetalt.

Lördag på @hvilan

Det är folkhögskolans dag i dag, och många folkhögskolor, inklusive Hvilan, höll öppet hus. För min del innebar det studiestöd i fyllt klassrum. Utanför sken solen från strålande blå himmel, det var varm och vårligt, blommorna slår ut, löven spricker, gräsmattorna grönskar.

Personligen har jag inga invändningar mot att spendera en sådan dag i klassrummet med norrfönster, med fönstret öppet och sval luft strömmande in, kaffe och kakor och trivsamt studerande, men jag vill ge varenda deltagande kursdeltagare en eloge för att de steg upp och åkte till skolan en lördag. Alla hade inte möjlighet att delta, en del av dem som deltog kunde bara delta en del av dagen, och det är inte mycket att säga om den saken. Även kursdeltagare har privata liv, barn, jobb, familjer, aktiviter , sociala event och planer en lördag, somligt går att boka om, annat inte.

Jag skrev i sociala media lite stolt skämtsamt sådär om hur flera kursdeltagare inte var helt redo att ge sig iväg när dagen var över, och fick vänligt uppmuntrande kommentar om att jag inte får glömma min egen del i detta, utan ‘ta åt mig’. Och som den paradregnare jag är tackade jag för den vänliga tanken, men förklarade också att jag bara gör mitt jobb. Inte för att på något vis sätta något ljus under någon skäppa, varken min egen eller någon annans. Tvärtom, men jag ville fästa fokus dels på att det jag gör inte är exceptionellt, utan bara det arbete jag är anställd att göra; dels på att det faktiskt inte var min egen prestation jag ville lyfta fram, utan kursdeltagarnas formidabla studiemotivation en solig vårlördageftermiddag.

Tack för idag!

kaffehusklassrum