Arkiv

Lördag på @hvilan

Det är folkhögskolans dag i dag, och många folkhögskolor, inklusive Hvilan, höll öppet hus. För min del innebar det studiestöd i fyllt klassrum. Utanför sken solen från strålande blå himmel, det var varm och vårligt, blommorna slår ut, löven spricker, gräsmattorna grönskar.

Personligen har jag inga invändningar mot att spendera en sådan dag i klassrummet med norrfönster, med fönstret öppet och sval luft strömmande in, kaffe och kakor och trivsamt studerande, men jag vill ge varenda deltagande kursdeltagare en eloge för att de steg upp och åkte till skolan en lördag. Alla hade inte möjlighet att delta, en del av dem som deltog kunde bara delta en del av dagen, och det är inte mycket att säga om den saken. Även kursdeltagare har privata liv, barn, jobb, familjer, aktiviter , sociala event och planer en lördag, somligt går att boka om, annat inte.

Jag skrev i sociala media lite stolt skämtsamt sådär om hur flera kursdeltagare inte var helt redo att ge sig iväg när dagen var över, och fick vänligt uppmuntrande kommentar om att jag inte får glömma min egen del i detta, utan ‘ta åt mig’. Och som den paradregnare jag är tackade jag för den vänliga tanken, men förklarade också att jag bara gör mitt jobb. Inte för att på något vis sätta något ljus under någon skäppa, varken min egen eller någon annans. Tvärtom, men jag ville fästa fokus dels på att det jag gör inte är exceptionellt, utan bara det arbete jag är anställd att göra; dels på att det faktiskt inte var min egen prestation jag ville lyfta fram, utan kursdeltagarnas formidabla studiemotivation en solig vårlördageftermiddag.

Tack för idag!

kaffehusklassrum

Lektionsplanerar

 

 

Vi läser Across the Barricades, så the Gunpowder Plot kan vi givetvis inte ignorera.

Och så behöver man ju ett kort effektfullt klipp med fyrverkerier också denna den femte November. Vad tror ni om detta?

 

 

Kollektivtrafiken och drömmen om landet

Jag är barnsligt förtjust i det där som utgör ett samhälles hårdvara – byggnaderna, torgen, vägarna, parkerna. Det där vi rör oss i och omkring, ni vet. Jag fascineras av arkitektur, av att följa hur byggnadstekniken och modet förvaltats, utvecklats, förändrats genom tiden. Jag älskar att se hur vägar och gator berättar om hur människor rört sig i och mellan städer och byar genom århundranden, vilka platser som varit viktiga, vilka passager som bundit samman de olika delarna av samhället till enheter, trots att de är belägna på olika platser.

Det är  på många sätt ungefär likadant i dag – resvägarna är det som binder samman olika delar till enheter, som gör det möjligt att leva på en plats, arbeta på en annan, träffa släktingar på en tredje och se sig om på en fjärde. Jag noterar det t ex i de företrädesvis brittiska mäklarprogram vi gärna ser på TV då och då, där människor får berätta om sina önskemål, sin budget och sedan blir visade två objekt, som man kallar husen och lägenheterna, enligt sin önskelista och nästan alltid ett överraskningsobjekt, ett som mäklaren tror att de ska komma att gilla ännu bättre, fast de inte riktigt visste hur de skulle formulera sina önskemål för att hamna rätt. När miljön beskrivs, när mäklaren börjar lyfta fram fördelarna med objektets läge, nämner hen nästan alltid, utöver tillgång till butiker, skolor, strand och de generella fastighetspriserna i området hur bekvämt och enkelt det är att resa, nästan alltid kollektivt, till de städer där den presumtive köparen arbetar.

Möjligheten att resa, bekvämt, smidigt, säkert med pålitlig kollektivtrafik betyder mycket för attraktionsvärdet på fastigheterna. Ofta suckar de presumtiva köparna över hur perfekt objektet varit, om det bara inte legat så lång resväg från arbetsplatsen, och på grund av detta blir det ingen affär.

Jag undrar hur det kan komma sig att vi trots detta finner oss i en kollektivtrafik som ofta består av obekväma, trånga, försenade bussar utan utrymme för väskor och eventuella kassar, illa underhållna järnvägar med alltför få spår, illa utbyggda och med obekväma stationer och hållplatser där vi får stå långa stunder i alla väder, frusna, blöta, genomblåsta, djupfrysta utan möjlighet att köpa en kopp kaffe, gå på toaletten, nyttja wifi någonstans där datorn inte regnar sönder eller ens sitta ner? Det förbryllar mig, alla dessa resenärer borde väl vara minst lika attraktiva kunder som de mer gammaldags bensinstationsbesökarna? Kommuner där de stora arbetsplatserna försvinner, skolorna förtvinar och vårdcentralerna läggs ner på grund av bristande patientunderlag borde väl vara intresserade av att ligga på bekvämt pendlingsavstånd från de arbetsplatser dit människor söker sig i stället?

Jag vet inte, jag är inte insatt i vare sig trafikplanering eller stadsplanering mer än på en glad amatörnivå, men funderar, det gör jag såklart.

Om läsande lärare

Lärarnas Nyheters artikel om lärares läsvanor har väckt reaktioner och känslor. Frågan om huruvida en läsande lärare faktiskt är en bättre lärare, och en ickeläsande således sämre har ställts. Många har känt sig manade att försvara ickeläsande lärares ickeläsande, ofta med hänvisning till tidsbrist. Molloys uttalande i artikeln om att lärare bör använda en del av förtroendetiden till att läsa in sig på aktuell litteratur har bemötts med hänvisning dels till att förtroendetiden redan som det är inte räcker till, dels till att förtroendetid inte längre är en självklar del av lärarvardagen. Semestertjänsterna med reglerad arbetstid vinner mark, och att få utrymme att läsa på arbetsplatsförlagd arbetstid är sällsynt.

Formuleringen har uppfattats som kritik mot lärares ambitionsnivå, som om där funnes ett outtalat ‘lärare är lata’ dolt bakom funderingen över vad lärare som inte läser i stället använder sin förtroendetid till, och det framhålls att lärare i dag redan utan läsning upplever sig behöva lägga mer än stipulerade 45 timmar i veckan på jobbet för att kunna hålla den standard som krävs, att böcker är kostbara och att lärares arbetsbelastning gör att man inte har tid att besöka bibliotek för att låna böcker.

Avvikelse från ämnet: har biblioteken runt om i landet så skrala öppettider bör man planera om. Det är inte alls konstigt om utlåningen sjunker om folk inte har möjlighet att faktiskt besöka biblioteken i lugn och ro på tider när de inte jobbar eller behöver stressa iväg till dagis eller skolor. Det gäller inte bara lärare.

Åter till ämnet. Själv tillhör jag helt i enlighet med statistiken den grupp människor som läser mer än 25 skönlitterära böcker per år. Jag läser oftast omkring en bok per vecka, i perioder mer, sällan mindre, och kan överhuvudtaget inte minnas en tid i mitt liv då jag inte läste. Jag har alltid flera olika böcker jag läser parallellt, jag har bussböcker i rockfickan och väskböcker i väskan. Jag läser när jag väntar i telefonkö, jag läser, om vädret tillåter, när jag väntar på bussen, jag läser när jag väntar på att avtalade möten skall börja. Jag läser pocketböcker, jag läser ljudböcker, jag läser e-böcker. Jag läser när jag dricker kaffe eller äter ensam. Jag läser för att låta min ständigt spinnande hjärna koppla av, jag läser för att lära mig saker, för att vidga min horisont, göra min världsbild mer nyanserad, och för att det roar mig och berikar mig.

Jag beskriver inte mitt läsande för att skryta, utan för att understryka hur illa rustad jag är för att sätta mig in i de ickeläsande lärarnas verklighet. Att rekreationsläsa är en färdighet som andra färdigheter, det tar tid och kraft att lära sig och kräver att man ägnar sig åt det med viss frekvens för att förmågan skall utvecklas och bli något man gör nästan utan att tänka på att det är något man en gång lärde sig och inget man fötts med.

Jag funderar över om jag som rätt driven läsare kan göra något för att göra vägen in i böckernas värld mer lättvandrade för de som känner att de borde, att de skulle vilja, men upplever det mer som en börda än något lockande? För det är mödan värt att öva upp sin litteraturläsarförmåga. Det kostar tid och möda, men det betalar sig väl.

I Skolvärlden skrev härförleden den klassikerkramande (ljuvlig formulering!) professorn Ebba Witt-Brattström en artikel om poängen med att läsa skönlitteratur. Hon pratar om elevers läsande, men det hon säger  gäller oss alla i lika hög grad:

människor utan träning i att läsa mer komplexa texter med skiftande mänskliga perspektiv uppfattar alla yttranden som bokstavliga. De tror att man förespråkar det man i själva verket diskuterar, ja till och med argumenterar emot.

Elever som genom att läsa skönlitteratur har lärt sig att tänka i bilder, metaforer och liknelser, uppfatta och identifiera ambivalenser, metadrag, retorik, ironier och andra stilmedel, faller inte offer för nätets skadliga påståendekultur och åsiktsterror. För dem handlar inte mänsklig kommunikation om det enkla tyckandet: för eller emot, gilla – inte gilla.

Kalla det demokratifostran eller bildning, det kvittar. Men snälla, lär ungarna läsa!

Om vi hjälps åt, om vi gamla storläsande tanter delar med oss av våra erfarenheter, håller upp dörren in till böckernas värld, visar vägen och välkomnar, och den som inte är lika hemmastadd faktiskt upphäver sin röst och ber om tips, så tror jag vi löser det här också. Vad tror ni?

Och snart är det skolavslutning

Vårterminen är igång, planeringen gjord och kurserna har börjat få upp farten. Det står inte på förrän gräs och gröda gror, sig solens strålar närmar och allt är över, elever och kursdeltagare ger sig ut i världen och skolan än en gång ekar så tom som bara en skola kan göra när läsåret har passerat och endast personalen rör sig som övergivna spöken i lokalerna.

Så det är dags att börja fundera lite över skolavslutningen, helt enkelt.

Det ägnar jag den här helgen åt. Som traditionen bjuder kommer jag att göra vad jag kan för att inte avslöja planerna i förväg, och än så länge är det väldigt spretigt. Vilken väg det tar till slut beror på vilka som är villiga att ställa upp på mina idéer.

Välkomna tillbaka i juni om ni vill veta hur det blev.

.

 

Vänta nu…..

Det är alltså måndag redan på måndag? Och fredagen tog slut för en dryg timme sedan?

Varje lov ungefär vid den här tiden slår mig samma tanke – jag borde rimligen, om inte annat för att i någon mån faktiskt föregå med gott exempel, vända dygnet så att jag kvittrar upp i gryningen som kvittrande koltrast.

Varje lov om ungefär en halvtimme slår mig nästa tanke – koltrastar är kvällsfåglar, när de öppnar upp sina strupar för att hälsa solen är det en signal att det börjar bli dags att gå och lägga sig.

Så slutsatsen blir, även detta lov, att de få lediga nättena som är kvar är alltför dyrbara för att lägga på att försökta försätta sig i en annan tidszon. Lite jetlag är tradition efter lov.

.

Så – vad gör vi åt saken?

Från universitetshåll ringer man än en gång i larmklockan. Svenska studenter, med svensk skolgång i ryggen, med svenskklingande namn, hela kitet, kommer från svenska gymnasier med otillräckliga förkunskaper, otillräckligt ordförråd, otillräcklig studieteknik, otillräcklig lärandeteknik, otillräcklig förmåga att formulera sina tankar.

Konsekvenserna för studenterna blir digra:

Språkproblemen yttrar sig i alla tänkbara undervisningssammanhang. Studenter missförstår muntlig och skriftlig information, klarar inte av att läsa kurslitteraturen, och förstår inte tentafrågorna. Men allra tydligast blir problemen då studenterna själva måste uttrycka sig i skrift. Utan hjälp av ordbehandlare är stavningen över lag eländig. Detta brukar vi emellertid överse med, eftersom man i de flesta situationer i arbetslivet har tillgång till datorer.

Mer beklämmande är att studenterna har ett oerhört begränsat ordförråd, och verkligt oroväckande är att ordförståelsen är grund eller direkt felaktig.

Uttryck – även enkla vardagsuttryck – blandas ihop och används fel. (För att ge ett fåtal exempel: man kan skriva ”gav födsel till” i stället för ”gav upphov till” och ”menar på” i stället för ”avser”. ”Tar plats” betyder för det mesta ”äger rum”, inte ”breder ut sig”.) Den grammatiska förmågan är ytterst begränsad och ligger ibland på en nivå som gör studenternas utsagor direkt obegripliga.

Artikelförfattarna efterlyser vänligt och lite slentrianmässigt sådär ‘mer resurser till svenskundervisningen’ men handen på hjärtat, kamrater och mötesdeltagare, det här handlar om något annat, något större än resurstilldelning till enskilt ämne, gör det inte?

Handlar det inte snarare om en attityd och en inställning till lärande från skolors och lärares håll? Ingen föds med en fungerande studieteknik, ett adekvat och tillräckligt ordförråd glider inte passivt in i någons medvetande. Att förstå och tillämpa instruktioner kräver övning, tålamod och handledning, att läsa och tillgodogöra sig faktatexter likaså. Tålamod är en förmåga några få föds med, men alla kan öva upp. Det är inte så roligt alla gånger, men belöningen är mödan värd.

Att tillägna sig en fungerande studieteknik, en god lärandeteknik, ett fullödigt, användbart språk, god kommunikationsförmåga och tillräckliga förkunskaper tar tid. Svensk skola har, även om det inte alltid låter så när man lyssnar på debatten, gott om just resursen tid – tolv år per skolungdom innan de ska vara redo att gå vidare till universitet och högskoleutbildningar. Hur kan det komma sig att det inte räcker till för att rusta dessa unga adepter med de förmågor och kunskaper de behöver för att klara vidare studier?

Är svaret för stora dokumentationskrav, för lite planeringstid, för låg status för lärarkåren, för lite föräldrainflytande i skolan, för lite samarbete med företagen, för få datorer, för korta sommarlov, för många nationella prov, för krångliga styrdokument?

Jag är skeptisk. På tolv år borde en skola med hyggligt professionella lärare som samarbetar, prioriterar och arbetar målmedvetet hinna rusta eleverna inför högskolestudier, väl medvetna om vad som kommer att krävas av eleverna när de blir studenter.

Om vi inte kan det bör vi ställa oss frågan i rubriken – Vad gör vi åt saken?

För så här kan vi inte fortsätta.

#skolchatt om NP

Det är torsdag, mellandagar, rea, vardag och, som traditionen bjuder såhär dags i veckan, #skolchatt på Twitter klockan 20.00

I kväll pratar vi om hur man som lärare hanterar den tidskrävande hanteringen av dessa prov. De medför en peak i arbetsbelastningen, och den peaken kommer i den period som traditionellt redan är mättad med rättningar, examensarbeten, slutprov på kurser och aktiviteter utanför ordinarie schema.

Hur balanserar man detta som lärare, och hur lägger skolorna upp arbetet? Hjälps man åt, rättar man tillsammans, tar andra lärare som inte har nationella prov på sina bord över en del av arbetsuppgifterna för att jämna ut belastningen?

Eller upplever lärare att man står med hela bördan på sina egna axlar? Hur hanterar man det?

I kväll tar vi del av varandras erfarenheter på området, funderar över strategier och hur vi kan hjälpas åt för att göra situationen hanterlig för alla inblandade.

Välkomna!

Mulan, wienervals och självförsvar

Det är sista veckan på terminen här på Hvilan, liksom på de flesta andra skolor runt om i landet. Här högtidlighåller vi det med en kulturvecka, som är precis vad det låter som: en hel vecka ägnad enbart åt kultur.

Jag håller i en tjejgrupp, och vi har ett blandat program. Vi ser på film, vi lär oss dansa wienervals, vi övar självförsvar, spelar rollspel, sällskapsspel, mediterar och lite annat smått och gott. Ett absolut villkor är att de aktiviteter vi har inte får kosta något för deltagarna, ingen ska behöva tacka nej till att vara med i något av det vi gör av ekonomiska skäl.

Visst låter det mysigt? Det är det också.

Vilka traditioner har ni kring terminsavslutningen?