Språkstöd är inte bara för svensklärare

Fackspråk är praktiskt, och nödvändigt för att kunna följa med och delta i samtal inom ett fack, för att kunna tillgodogöra sig den information som finns i texter inom facket, och helt oundgängligt för den som önskar mer än bara skumma lätt på ytan.

Fackspråk är dessutom inkluderande, en dörröppnare och en välkommenmatta in i gemenskapen för den som har språket. Fackuttryck tjänar också som igenkänningssignal mellan människor med något gemensamt, intresset eller yrket eller båda, som spårsändare som skickar ut signaler till likasinnade i stora sällskap eller över stora avstånd, som t ex sociala media.

Ja, jag vet, det finns röster som talar om fackspråk som räven talar om rönnbär, som snobberi och utslag av elitism. Inget kunde vara mer fel. Spårsändarnas signaler går ut till alla, i alla riktningar, och alla som kan urskilja signalen kan följa den.

Den som inte har tillgång till fackspråket, inte förstår uttrycken och kan använda orden, urskiljer inte signalerna, för hen blir det brus i brus.

Där befinner sig skrämmande många av dagens blivande studenter. De saknar tillgång till fackspråken, sitter av lektion efter lektion utan att kunna tränga igenom bruset. Ämnesspråket, orden och uttrycken passerar, skrivs på tavlan när de dyker upp, förklaras i förbifarten i ett sammanhang som inte hänger ihop för inläraren som kämpar med att ta in allt på en gång, som vore hen en korvstoppningsmaskin.

En medveten, planerad, strukturerad ämnesspråksmetod hade gjort all skillnad. En där inläraren fått orden och begreppen förklarade och förtydligade och sedan får möta dem i sammanhang, där hen får kontinuerlig stöttning i sitt eget ämnesspråkanvändande. Alla lärare är språklärare säger vi, och vi måste börja leva som vi lär. Vi måste göra spårsändarens signal urskiljbar för de blivande studenterna. Det är alla lärares gemensamma ansvar.

Inte sant?

Konsten att be om hjälp

Vi står på kanten till Novemberlovet, och alldeles strax därefter kommer Decemberlovet. Det kan för en utomstående betraktare låta som en period av bara lov, lustigheter och lättja för elever och kursdeltagare runtom i landet.

Så är inte alltid fallet. För många är det här en av läsårets mest arbetsintensiva perioder fylld med deadlines, förväntningar, krav som ibland rent av slår över i rädsla och ångest. Känslan av att vara helt ensam och utelämnad på nåd och onåd till bara sin egen förmåga kan vara förlamande, förblindande och förödande.

Det är dags att börja lära sig den svåra konsten att be om hjälp:

Vår!

Den besvärliga vårterminen, sönderhackad av en ruskig massa små lov, fylld av måsten och pollen, är nu färdigplanerad, tweakad och anpassad efter gruppernas respektive nivåer och behov.

Så här ser den ut:

Vad tror ni om det?

Vad skriver du i dag?

Skriv

Vad som än händer: Skriv!
Om orden lämnar dig
som flyttfåglar på väg mot ett annat land
Skriv!
Skriv om orden som lämnar dig!

Om orden fattar eld
Skriv med det brinnande språket!
Om mörkret rusar in i din kropp
Skriv om ljuset som väntar därute!

Tiden är sekundsnabb
i gräset som växer om natten
Också detta ögonblick
bär på sina fjärilsvingar
historiens oändliga tyngd
och din egen

Skriv!

Peter Curmans dikt sätter ord på det jag vill säga i kväll. Skriv – skriv ner dagens tankar. I morgon är de glömda, men papperet minns. Tankar på pränt ger oss ett annat perspektiv på det tänkta, ger oss möjlighet att upptäcka mönster, tankeloopar, tankehopp som annars går oss förbi, i våra egna huvuden.

Skriv.

Objektiva blommor

Häromdagen upplyste jag Facebook om att jag kommer skrika högt nästa gång jag hör en kursdeltagare med förundran/förtvivlan/uppgivenhet i rösten berätta att hens lärare på Komvux/sfi/gymnasiet/högstadiet etc hävdat att det inte finns någon direkt regel om när hen ska skriva dem eller de. I dag hade jag orsak att varna för ännu ett gallskrik, när en person som beskriver som själv som lärarutbildare vid ett svenskt lärosäte obekymrad hävdade att hen som just lärarutbildare avråder från att ta upp hen vid pronomenundervisning, eftersom hen ”kan undvikas i kommunikation”.

Av pietet och hänsyn till hens kollegor talar jag inte om vilket lärosäte hen befinner sig vid, och inte heller vilket kön hen har. Men hen uttalar sig, uttalat, som lärarutbildare på detta sätt i denna fråga. Och det gör att jag känner impulsen att skrika högt ännu en gång.

Det är klart det går att uttrycka sig utan att använda pronomen. Det är rätt bökigt, blir snabbt klumpigt och den som uttrycker sig så löper raskt risken att låta som en tvååring som lär sig hantera språket, men det är möjligt.

En klassisk exempelmening i klassrummet kan se ut såhär (jag använder nästan alltid blommor i exemplen av den enkla anledningen att det är lätt att rita en blombukett):

Armand ger Madeleine blommor. Han ger henne blommor.

Enkelt, tydligt med namn som ger oss fingervisningar om genustillhörighet.

Claudia ger Louis blommor. Hon ger honom blommor.

Lika enkelt, lika tydligt, samma fingervisningar, vi vet precis vad vi pratar om.

Armand ger Louis blommor. Han ger honom blommor.

Hur enkelt som helst, nu börjar vi kunna det här, inte sant?

Madeleine ger Claudia blommor. Hon ger henne blommor.

Inga problem alls, bring it on, nu kan vi det!

Kim ger Robin blommor. 

Jaha,vad gör vi nu då? Kim – är det en man eller en kvinna? Robin, det kan ju lika gärna vara en kvinna som en man.

Vi kan inte avgöra genuset utifrån den informationen vi har, men vi vill ändå slippa krångla med att omformulera, vi vet ju inget om relationen mellan Kim och Robin så vi kan inte heller beskriva dem som ‘vän’ eller ‘chef’ eller ‘kusin’, och övningen går dessutom ut på att använda ett pronomen i stället för namnet.

I ett klassrum där lärarutbildaren avrått läraren från att inkludera hen i undervisning om pronomen blir det lika komplicerat som i de klassrum där lärare av princip förbjudit användningen av hen (det förekommer, och beskrivs med illa dold stolthet i samma tråd), i övriga lika enkelt som övriga exempel.

Hen ger hen blommor. 

Enkelt, elegant har vi löst problemet. Hen fyller ett hål, ger oss en möjlighet att uttrycka oss vuxet och formellt utan att krångla med klumpiga omskrivningar eller krångliga formuleringar för att ta oss runt språkligt kluriga situationer där vi av olika orsaker inte anser det relevant att peka ut kön. Låt oss hoppas att landets lärarutbildare också vågar släppa taget om sargen och låta sina studenter undervisa i dagens svenska i dagens klassrum, även om det hisnar lite i magen på lärarutbildaren själv.

Lektionsplanering

Välkomna till två av veckans lektioner. Ja, för respektive kurs är det bara en lektion, men för mig blir det två, eftersom det är två olika grupper som behöver få sig den tillgodo.

För barnens bästa?

I flödet på Twitter passerade plötsligt en häpnadsväckande slutsats förbi. Jag hoppas det var ett skämt, jag är rädd att det inte var det, oavsett vilket finns det människor för vilka detta är en fullständigt rimlig tanke:

Forskning antyder att barn med samkönade föräldrar ofta mår bättre och har det socialt bättre än barn med föräldrar av olika kön. Därför bör samkönade föräldrakonstellationer förbjudas.

Givetvis är det många faktorer som spelar in här – föräldrarnas utbildning, ekonomiska situation, bostadsort etc – men i kommentaren på twitter var det just det faktum att föräldrarna var samkönade som var i fokus. Och slutsatsen var att detta är ytterligare ett skäl att förbjuda samkönade föräldrakonstellationer, ty det är ojämlikt mot andra barn och kommer därför att leda till att barnen till de samkönade föräldrarna kommer att bli mobbade.

Jag hade omedelbart avskrivit det som ett skämt om jag inte faktiskt hört just den här sortens tankevurpor utföras av personer som kandiderade för SD. Om jag faktiskt inte sett människor som lyssnat nicka instämmande, hört dem mumla instämmande sinsemellan.

Det är inte såhär det börjar. Det är såhär det ser ut när det gått långt.

Så långt att riksdagen placerar en facist som talman.