Vad läser ni denna vecka?

I engelska 6, ungefär motsvarande den kurs som tidigare hade beteckningen engelska B, läser vi i år Interview With the Vampire av Anne Rice.

Många har sedan tidigare en relation till filmen, och det är som läsare svårt att se förbi de porträtt av karaktärerna som målas där, skådespelarna gör bra jobb, filmen är vacker och suggestiv, musiken fantastisk och miljöerna väl valda. Det är inte automatiskt ett problem, och inget läsaren kan välja bort – filmen lägger ett filter över de delar av berättelsen som finns med, och skapar vissa förväntningar och känslor hos läsare. Men det är något vi måste förhålla oss till, och vara medvetna om.

På samma sätt som vi, när vi ägnat tid åt att ta reda på mer om författaren och om de omständigheter under vilka boken kom till, förhåller oss till denna information, och berättelsen vi läser får ett nytt djup, en ny dimension.

Vi fokuserar mycket på relationerna i historien. Hur uppstår de, varför uppstår de, vem tar initiativ till att de uppstår och varför gjorde den karaktären det? Hur förändras de? Hur förändras relationerna när andra relationer kommer in i berättelsen, när andra relationer försvinner ur berättelsen? Vad sägs rent ut om relationerna, vad får vi veta genom andra karaktärers sätt att reagera på eller förhålla sig till relationerna?

Och hur ser vår egen relation till de olika karaktärerna ut? Tycker vi om vissa och tråkas ut av andra? Finns det karaktärer som gör oss upprörda, rörda, berörda eller passerar de bara förbi som en del av bakgrunden?

Vad läser ni den här veckan?

Vad läser ni denna vecka?

I engelska 5, motsvarande ungefär det som tidigare kallades engelska A, läser vi i år den första Narniaboken, The Lion, the Witch and the Wardrobe av C.S. Lewis 

Jo, det är den första. Jag är medveten om att det ibland argumenteras att den nästa sista boken i serien, publicerad flera år efter den första, borde ses som den första på grund av den narrativa kronologin.

Men det är ju det här med spoilers. Det är synd att spoila t ex den första upplevelsen av lyktstolpen. Lucy kommer från ett mörklagt England i krig, en vardag där budskapet om att minsta ljus i nattmörkret kan locka bombflygen att släppa sin dödliga last upprepas om och om. Hon och hennes tre äldre syskon har lämnat den sönderbombade staden, flyttat långt ut på landsbygden till ett stort hus med många många rum, och när de utforskar detta nya ställe finner hon den väldigt speciella garderoben.

Hur reagerar hon på denna lyktstolpe, klart lysande i den mörka vinternatten? Vilka känslor väcker den i henne där hon smyger fram i vinterskogen, med alla varningar och förmaningar om hur farligt ljus kan vara i bakhuvudet? Att hon kommit till en annan värld, det är nog så tydligt – här är en annan tid, en annan årstid, en annan tid på dygnet, ett annat klimat och ett annat landskap än i den värld där hon klev in i garderoben. Och här lyser lyktstolparna, som de gjorde i fredstid. Blir hon rädd, eller får hon tvärtom en känsla av fred och trygghet?

Sånt pratar vi om när vi läser, vi försöker ta oss djupare ner än ytan, stanna upp och fundera över detaljer, sätta oss in i hur den som levde i England när boken skickades till förläggaren i mars 1949 kan tänkas ha reagerat på det som händer. Vi pratar om kontext, letar efter och funderar över symboler, mönster och metaforer i berättelsen, allt för att få en så nyanserad upplevelse av berättelsen som möjligt.

Vad läser ni den här veckan?

Tio betydelsefulla böcker

Facebook listade Gertie tio böcker som betyder eller betytt mycket för henne, och pingade bland andra mig till att följa hennes exempel. Argh, vilken svår utmaning, bara tio böcker! Efter att ha våntats framför bokhyllorna som en tiger i bur presenterar jag följande lista. NB utan inbördes ordning:

Jane Eyre av Charlotte Brontë

Frankenstein, or the Modern Prometheus av Mary Shelley

Orlando av Virginia Woolf

Nightfall av Isaac Asimov

V for Vendetta av Alan Moore

Neverwhere av Neil Gaiman

the Algebraist av Iain M Banks

La Sombra del Viento av Carlos Ruiz Zafón

Kafka på Stranden av Haruki Murakami

Little Women av Louisa May Alcott

Temat för dagen

Det tycks som ett genomgående tema denna fredag blir manifestationer av heder. Vi börjar med Othello, där heder utmanas högt och lågt, passion och kärlek kolliderar och bara Othello själv tycks stabil som urberg bland hetsporrars tävlan om gunst och status. Men inte ens han lyckas behålla huvudet, och Iagos viskande driver berättelsen obönhörligen mot tragedi.

Vi fortsätter med American Gods där effekterna av Odens uppfattning om vad heder för en asahövding ger utrymme för påverkar alla, trots att han tycks befinna sig i skuggan.

I aftonens rollspel driver min karaktärs uppfattning om vad som är hederligt och rätt henne till att ibland tyst hålla sig i bakgrunden, iaktta, notera och ständigt dokumentera, ibland till att gå rakt emot stormen som vore den en mild vårbris. Den ger henne lika delar dyrbara allierade och mäktiga motståndare, inte sällan i samma person. Den leder henne till att byta ut, lägga till och då och då rent av avlägsna en spelbricka eller två. Hon kompromissar med mycket, men inte sin heder.

Däremellan ägnar jag en del tid ät det folkhögskoleliga kulkulturuppdraget när jag undersöker möjligheterna att med en grupp kursdeltagare besöka Malmö Opera och deras uppsättning av Doktor Zjivago. Såväl doktorn som författarens sätt att ge uttryck för sin heder är värda att reflektera över.

Kaffelur

Forskning visar än en gång det beprövad erfarenhet visat i många år: en kort middagslur ökar effektiviteten. Vi borde alla ha möjlighet att inte bara ostörda och med gott samvete sluta våra ögon en stund varje arbetsdag, vi borde ges möjlighet att göra det på effektivast möjliga sätt: 

om man dricker en snabb espresso, och stänger korpgluggarna i tjugo minuter, hinner man får en välbehövlig vila innan det är dags att bli produktiv igen.

På så sätt förstör man inte sin sovcykel, och håller sig så maximalt pigg som möjligt, när det behövs som mest. I USA kallar man fenomenet för ”coffee nap” (kaffetupplur).

Man behöver inte vara orolig om man inte lyckas somna heller egentligen, att dåsa till och halvsova lite under tjugo minuter kan också hjälpa en att bli piggare.

Det borde således ligga i alla arbetsgivares intresse att organisera såväl arbetstid som arbetsplats på ett sådant sätt att det faktiskt finns utrymme, fysiskt och sociokulturellt, för samtliga på arbetsplatsen att ta denna välbehövliga paus. Jag föreslår att folkhögskolorna går först – vi har allt att vinna och intet att förlora på en sådan utveckling. 

Nytt år – nya multiplikationstabeller

En liten årligen återkommande, rätt trevlig, tradition som utvecklats på vårt studiestöd tar sin början i ett lika återkommande, men mindre trevligt, konstaterande av att kursdeltagare fram till nu inte fått lära sig att gångertabellen är rysligt användbar att kunna. 

Den som inte har bättre för sig kan ägna en stund åt att fundera över varför. Jag nöjer mig med att konstatera att så är fallet, och övergår till att berätta att det är rätt fint att ha whiteboardtavlorna i klassrummet fyllda med färgglada multiplikationstabeller. Och tänk så trevligt det är att upptäcka att jodå, det finns både strukturer, logik och mönster att upptäcka i det hela! 

Multiplikationsmönster

De eller dem?

Jag ber om ursäkt att jag tar upp det här igen, men det har kommit till min kännedom att svaret ‘det finns egentligen ingen regel’ ges i svenskundervisning i svenska skolor. Inte i alla svenska skolor, men i ett par stycken lite här och där, och det är alldeles tillräckligt illa. 

Det är klart det finns en regel! Himmelska makter, vilka fler språkliga betydelsebärande aspekter antyder dessa lärare sker sådär lite hipp som happ? 

Uppriktigt talat – vuxna människor som läser SFI är nybörjare i svenska. De är inte nybörjare på att tänka, de är inte nybörjare på att använda språk. De reflekterar, och ställer relevanta frågor, och de känner till att det finns språkliga regler, även om de inte känner till hur de fungerar i alla språk (tro mig, det varierar) och får de inget svar och ingen förklaring kommer de att börja söka mönster själva. Tidskrävande och chansartat, och lite synd när de faktiskt går en kurs där de borde få svar på så enkla frågor.

Så, kära kollegor där ute i världen, här får ni ett jätteenkelt sätt att visa hur de respektive dem används i svenska språket: 

Byt grammatisk person. Prova samma mening med ‘du’ och ‘dig’ i stället för ‘de’ och ‘dem’. ‘Du’ motsvarar ‘de’ medan ‘dig’ motsvarar ‘dem’. 

Exempel:

Om du ler mot världen ler världen mot dig. 

Och så med ‘de’ i stället för ‘du’ och ‘dem’ i stället för ‘dig’

Om de ler mot världen ler världen mot dem. 

Häpp! Det var inte så svårt, eller hur? Ingen besvärlig grammatiska, ingen jobbig regel med läskiga undantag, det räcker att komma ihåg att de fungerar som du och dem fungerar som dig. 

Lycka till! 

(och till den som studerar språk, vilket språk det än gäller: fråga en gång till. Det finns visst en regel)