Konsten att be om hjälp

Vi står på kanten till Novemberlovet, och alldeles strax därefter kommer Decemberlovet. Det kan för en utomstående betraktare låta som en period av bara lov, lustigheter och lättja för elever och kursdeltagare runtom i landet.

Så är inte alltid fallet. För många är det här en av läsårets mest arbetsintensiva perioder fylld med deadlines, förväntningar, krav som ibland rent av slår över i rädsla och ångest. Känslan av att vara helt ensam och utelämnad på nåd och onåd till bara sin egen förmåga kan vara förlamande, förblindande och förödande.

Det är dags att börja lära sig den svåra konsten att be om hjälp:

Vår!

Den besvärliga vårterminen, sönderhackad av en ruskig massa små lov, fylld av måsten och pollen, är nu färdigplanerad, tweakad och anpassad efter gruppernas respektive nivåer och behov.

Så här ser den ut:

Vad tror ni om det?

Vad skriver du i dag?

Skriv

Vad som än händer: Skriv!
Om orden lämnar dig
som flyttfåglar på väg mot ett annat land
Skriv!
Skriv om orden som lämnar dig!

Om orden fattar eld
Skriv med det brinnande språket!
Om mörkret rusar in i din kropp
Skriv om ljuset som väntar därute!

Tiden är sekundsnabb
i gräset som växer om natten
Också detta ögonblick
bär på sina fjärilsvingar
historiens oändliga tyngd
och din egen

Skriv!

Peter Curmans dikt sätter ord på det jag vill säga i kväll. Skriv – skriv ner dagens tankar. I morgon är de glömda, men papperet minns. Tankar på pränt ger oss ett annat perspektiv på det tänkta, ger oss möjlighet att upptäcka mönster, tankeloopar, tankehopp som annars går oss förbi, i våra egna huvuden.

Skriv.

Objektiva blommor

Häromdagen upplyste jag Facebook om att jag kommer skrika högt nästa gång jag hör en kursdeltagare med förundran/förtvivlan/uppgivenhet i rösten berätta att hens lärare på Komvux/sfi/gymnasiet/högstadiet etc hävdat att det inte finns någon direkt regel om när hen ska skriva dem eller de. I dag hade jag orsak att varna för ännu ett gallskrik, när en person som beskriver som själv som lärarutbildare vid ett svenskt lärosäte obekymrad hävdade att hen som just lärarutbildare avråder från att ta upp hen vid pronomenundervisning, eftersom hen ”kan undvikas i kommunikation”.

Av pietet och hänsyn till hens kollegor talar jag inte om vilket lärosäte hen befinner sig vid, och inte heller vilket kön hen har. Men hen uttalar sig, uttalat, som lärarutbildare på detta sätt i denna fråga. Och det gör att jag känner impulsen att skrika högt ännu en gång.

Det är klart det går att uttrycka sig utan att använda pronomen. Det är rätt bökigt, blir snabbt klumpigt och den som uttrycker sig så löper raskt risken att låta som en tvååring som lär sig hantera språket, men det är möjligt.

En klassisk exempelmening i klassrummet kan se ut såhär (jag använder nästan alltid blommor i exemplen av den enkla anledningen att det är lätt att rita en blombukett):

Armand ger Madeleine blommor. Han ger henne blommor.

Enkelt, tydligt med namn som ger oss fingervisningar om genustillhörighet.

Claudia ger Louis blommor. Hon ger honom blommor.

Lika enkelt, lika tydligt, samma fingervisningar, vi vet precis vad vi pratar om.

Armand ger Louis blommor. Han ger honom blommor.

Hur enkelt som helst, nu börjar vi kunna det här, inte sant?

Madeleine ger Claudia blommor. Hon ger henne blommor.

Inga problem alls, bring it on, nu kan vi det!

Kim ger Robin blommor. 

Jaha,vad gör vi nu då? Kim – är det en man eller en kvinna? Robin, det kan ju lika gärna vara en kvinna som en man.

Vi kan inte avgöra genuset utifrån den informationen vi har, men vi vill ändå slippa krångla med att omformulera, vi vet ju inget om relationen mellan Kim och Robin så vi kan inte heller beskriva dem som ‘vän’ eller ‘chef’ eller ‘kusin’, och övningen går dessutom ut på att använda ett pronomen i stället för namnet.

I ett klassrum där lärarutbildaren avrått läraren från att inkludera hen i undervisning om pronomen blir det lika komplicerat som i de klassrum där lärare av princip förbjudit användningen av hen (det förekommer, och beskrivs med illa dold stolthet i samma tråd), i övriga lika enkelt som övriga exempel.

Hen ger hen blommor. 

Enkelt, elegant har vi löst problemet. Hen fyller ett hål, ger oss en möjlighet att uttrycka oss vuxet och formellt utan att krångla med klumpiga omskrivningar eller krångliga formuleringar för att ta oss runt språkligt kluriga situationer där vi av olika orsaker inte anser det relevant att peka ut kön. Låt oss hoppas att landets lärarutbildare också vågar släppa taget om sargen och låta sina studenter undervisa i dagens svenska i dagens klassrum, även om det hisnar lite i magen på lärarutbildaren själv.

Lektionsplanering

Välkomna till två av veckans lektioner. Ja, för respektive kurs är det bara en lektion, men för mig blir det två, eftersom det är två olika grupper som behöver få sig den tillgodo.

För barnens bästa?

I flödet på Twitter passerade plötsligt en häpnadsväckande slutsats förbi. Jag hoppas det var ett skämt, jag är rädd att det inte var det, oavsett vilket finns det människor för vilka detta är en fullständigt rimlig tanke:

Forskning antyder att barn med samkönade föräldrar ofta mår bättre och har det socialt bättre än barn med föräldrar av olika kön. Därför bör samkönade föräldrakonstellationer förbjudas.

Givetvis är det många faktorer som spelar in här – föräldrarnas utbildning, ekonomiska situation, bostadsort etc – men i kommentaren på twitter var det just det faktum att föräldrarna var samkönade som var i fokus. Och slutsatsen var att detta är ytterligare ett skäl att förbjuda samkönade föräldrakonstellationer, ty det är ojämlikt mot andra barn och kommer därför att leda till att barnen till de samkönade föräldrarna kommer att bli mobbade.

Jag hade omedelbart avskrivit det som ett skämt om jag inte faktiskt hört just den här sortens tankevurpor utföras av personer som kandiderade för SD. Om jag faktiskt inte sett människor som lyssnat nicka instämmande, hört dem mumla instämmande sinsemellan.

Det är inte såhär det börjar. Det är såhär det ser ut när det gått långt.

Så långt att riksdagen placerar en facist som talman.

#skolchatt om kläder, normer och professionalitet

Det är torsdag igen, så givetvis möts vi i #skolchatt kl 20. I kväll pratar om det här med klädkoder och utseendenormer bland lärare – finns de? Vad faller inom normen? Vad faller utanför?

Ordet klädkod tycks frammana en bild av kostym och proper dräkt, och det är lätt att känna sig lite radhusrebellisk i färgglad klänning eller lite småbusigt här. Men är det verkligen normutmanande klädsel i svensk skola? Höjer en liten mild tuppkam några ögonbryn? Sticker ens den färggladaste schal ut på en konferens? Får ett par nötta Converse till prydlig kostym lika mycket uppmärksamhet som ett par välputsade lackskor i samma sammanhang? Bemöts en plisserad kjol med mindre skepsis än en batikfärgad hemmasydd dito? Vilken slags klädsel uppfattas egentligen som provocerande i svenska skolor?

IMG_0542.JPG

Hur påverkar utseendenormen bland lärare i svenska skolor lärarnas egen uppfattning av sin position? Hur påverkar det elevernas uppfattning? Påverkar det hur lärare förhåller sig till varandra? Till undervisning? Till elever? Till omvärlden? Påverkar det hur omvärlden ser på lärare? Påverkar det lärares status och auktoritet?

Välkomna till samtalet!