Arkiv

Flitigt läsa gör dig klok

I DN skriver Jenny-Maria Nilsson i en replik på Martin Widmarks uppmärksammade debattinlägg om hur hon ser en risk att Läsrörelsens välmenande fortbildningskampanj riskerar att slå tillbaka mot skolan och  läsundervisningen:

Widmark bör respekteras för sitt goda hjärta och genuina engagemang, men vad är det han säger? Att lärare är hjälplösa? Cirka fem år på lärarutbildningen, praktik, verksamhet som lärare och den uppsjö litteratur som finns angående läsinlärning är inte tillräckligt för att någon ska behärska det centrala i sin profession? Men en fortbildningskurs, av slaget Widmarks organisation ger, ska ordna det?

Widmark skriver själv att 49 procent av de tillfrågade lärarna i låg- och mellanstadiet inte fått fortbildning i läsinlärning alls de senaste fem åren. Katastrof! menar han. Men mer än hälften har alltså fått fortbildning? Läsrörelsen startades år 2000 och det är sedan dess läsförståelsen har sjunkit mest. Nej, det hänger givetvis inte ihop, men vi kan stryka idén om att fristående organisationer kommer att lösa våra storskaliga läsförståelseproblem.

Läsning är viktigt i dagens värld. och skolan är den plats där alla unga, oavsett bakgrund, får möjlighet att bli de drivna, kritiska läsare som har möjlighet att ifrågasätta och ompröva faktoider och känsloargument i samhällsdebatten. Men inte bara därför, Läsning är  till och med mer och större än faktaläsning, än nyheter, än intertextualitet, än nya perspektiv, nya tankespår, ett rikare språk, en större tyngd och större möjligheter att påverka sin position i världen.

Läsning är också ett sätt att resa. Ett sätt att besöka andra världar, ett sätt att vila från denna världs stress och smärta. Det är ett sätt att få distans till det som händer, ett sätt att möta varelser, människor och karaktärer att identifiera sig med, att lära sig av, ja rent av att få råd ifrån.

AndersHvilans bokcafé besöktes senast av Tolkien-passionerade Anders Söderberg. Han berättade, inlevelsefullt, kärleksfullt, välkomnande, lockande om sitt förhållande till den värld som Tolkien berättar om i sina böcker. Han berättade om hur viktig läsning är för honom, men också om hur mycket tid och kämpande som faktiskt låg bakom det ögonblick när han äntligen förstod vad det här med läsning är.

Och där, precis där, har vi nyckeln till framgångsrik läsning – det tar tid, det kostar möda och kämpande, men det är värt varenda ögonblick vi investerar i det. Detta måste skolan ge eleverna.

Nilsson igen:

Myter uppstår ur olika särintressen i skoldebatten. Men de kanske är bra? Får oss på de så kallade tårna? Vi vet att bristande läsförståelse är den största orsaken till nedgången i kunskaper. I vår texttunga värld är utvecklingen en tragedi för både individer och samhälle, så alla behöver ju ändå skärpa sig. Men det är just det som inte sker när van­föreställningar får fäste. Läsrörelsens chocksiffror är mer till för deras egen skull än för Sveriges elever och uppgivet har jag hört lärare mena att det är svårt att lära barn läsa nu när högläsningen hemma har upphört. Skoldebatten tycks alltså ha avintellektualiserats i samma takt som skolan.

Läsinlärning är inte raketforskning. Målet för den lärare som verkar inom det som tidigare kallades lågstadium är att barnen ska vara proffs på att läsa, skriva och räkna med de fyra räknesätten, när de går ut tredje klass. Det är inte alltid enkelt. Men ett välfärdssamhälle som lägger stora pengar på skolan och nyss var världsmästare i läsförståelse bör inte betrakta det som nästintill omöjligt.

Nej, läsinlärning är inte raketforskning. Men för att kunna forska om och med rakteter behöver eleverna kunna tillgodogöra sig såväl föreställningen om att där alltid finns mer att upptäcka, mer att lära, som de fakta och de kunskaper som forskare innan dem redan upptäckt. Och där är läsinlärningen en av de allra viktigaste nycklarna.

Falstaff Fakir får än en gång avsluta, få säger det bättre:

Flitigt läsa gör dig klok.
Därför läs varenda bok.

Fortbildning, ni vet

Jag besökte en av Malmös absolut trevligaste boklådor i dag, eftersom jag, liksom det sägs om Erasmus, gärna använder mina pengar till att köpa böcker. Jag älskar Amazon, jag tycker om Adlibris och har gott hopp om den nystartade Litteratur Magazinet Fritz Ståhl,  bara de börjar med e-böcker. De passar mitt raslösa, rationella sinne, en sökruta, ett klick och boken finns framför min näsa. Men mitt mer romantiska, känslomässiga sinne passar en välsorterad boklåda bättre, och i synnerhet en med god sortering av pocketböcker på mångahanda språk. Och inte bara pocketböcker, artefakter och bokhandlare med integritet och generösa, öppna sinnen som tipsar om både böcker och fortbildning för en som undervisar i språk och läsning:

 

Tack för idag, vi ses snart igen.

Lördag på @hvilan

Det är folkhögskolans dag i dag, och många folkhögskolor, inklusive Hvilan, höll öppet hus. För min del innebar det studiestöd i fyllt klassrum. Utanför sken solen från strålande blå himmel, det var varm och vårligt, blommorna slår ut, löven spricker, gräsmattorna grönskar.

Personligen har jag inga invändningar mot att spendera en sådan dag i klassrummet med norrfönster, med fönstret öppet och sval luft strömmande in, kaffe och kakor och trivsamt studerande, men jag vill ge varenda deltagande kursdeltagare en eloge för att de steg upp och åkte till skolan en lördag. Alla hade inte möjlighet att delta, en del av dem som deltog kunde bara delta en del av dagen, och det är inte mycket att säga om den saken. Även kursdeltagare har privata liv, barn, jobb, familjer, aktiviter , sociala event och planer en lördag, somligt går att boka om, annat inte.

Jag skrev i sociala media lite stolt skämtsamt sådär om hur flera kursdeltagare inte var helt redo att ge sig iväg när dagen var över, och fick vänligt uppmuntrande kommentar om att jag inte får glömma min egen del i detta, utan ‘ta åt mig’. Och som den paradregnare jag är tackade jag för den vänliga tanken, men förklarade också att jag bara gör mitt jobb. Inte för att på något vis sätta något ljus under någon skäppa, varken min egen eller någon annans. Tvärtom, men jag ville fästa fokus dels på att det jag gör inte är exceptionellt, utan bara det arbete jag är anställd att göra; dels på att det faktiskt inte var min egen prestation jag ville lyfta fram, utan kursdeltagarnas formidabla studiemotivation en solig vårlördageftermiddag.

Tack för idag!

kaffehusklassrum

Var sa du? #blogg100

Nytt språk, nya prepositioner.

De tycks ibland bli lite styvmoderligt behandlade i språkläromedel och klassrum, ändå är de absolut avgörande både för att kunna uttrycka sig och för att förstå vad som sägs. Var används de? När används de? När uttalas de, när antyds de och när finns de med fast bara underförstått outtalat?

Det är ju en rätt avgörande om det är bakom muséet, framför muséet eller kanske i muséet mötesplatsen är belägen. Att tala till någon är något annat än att tala med vederbörande.

Att lägga tid och energi på prepositioner är kanske inte jätteroligt alla gånger, och andra gånger är det nästan larvigt kul och klassrummet rungar av skratt, men det lönar sig och betalar sig många gånger om.

Jag lovar.

Hvilans bokcafé #blogg100 #mydayjob

Uppskattad premiärgäst på Hvilans bokcafé, första fredagen i mars, var Science Fiction bokhandelnNene Ormes, Malmöförfattare och genuint trevlig. Vi pratade om läsande, om hur hon började läsa, om vad läsande innebär för henne, vi pratade om att besöka en bokhandel i allmänhet och Science Fiction-bokhandeln i synnerhet. Hon berättade om hur det är att jobba i bokhandel och att skriva böcker.

photo4

Tiden går fort när man har roligt, och den första fredagen i april är det dags för nästa bokcafé. I dag har jag haft glädjen att äta lunch och prata, planera och reflektera tillsammans med nästa bokcafégäst, och än en gång bara njuta av ett sånt där möte där tiden bara for iväg.

Veckan efter Öppet Hus (som äger rum 29/3 klockan 10 – 14, välkomna!) är det dags.

 

Vårdagjämning #mydayjob

Det är vårdagjämning i luften, förväntan, rastlöshet; ivrigt vräker sig blommorna upp genom fjolårslöven, slår ut så det nästan hörs. Råkflockarna diskuterar uppdelningen av trädkronorna högljutt, bygger och tappar en och annan pinne på marken nedanför. Knopparna sväller, på väg att brista, vårskor klapprar mot stenläggning, vårjackor, aningen för tunna i den ännu lite kalla vinden, men så fina, så lätta efter de tunga, byltiga vinterkläderna visas upp

I skolan skiftar eleverna växel, flyttar plötsligt och märkbart sitt fokus från nuet till sedan – de som går ut börjar titta på högskolornas utbud inför hösten, de som har ett eller ett par år kvar tills det är dags att söka tittar också, och hittills tämligen lösa tankar börjar konkretisers som planer inför nästa läsår. Någon funderar över att byta skolan, kanske till en som ligger bättre till, kanske till en som erbjuder något hen saknat på den skolan där hen går nu, hur trivsam den än är, kanske till ett nytt social sammanhang där hen hoppas kunna börja om, skapa sig själv på nytt.

Att tempot ökar beror inte bara på att kurser börjar närma sig slutet, att läsåret snart är över och tiden för att hinna avsluta allt som ska göras, tiden vi har kvar som klasser, som grupper, som elever och lärare tillsammans mot målet, blir allt mer begränsad. Den här livskraften, rastlösheten, ivern spelar in minst lika mycket. Framåt, vidare, uppåt!

Det är vårdagjämningstider.

Rebecca #blogg100 bakom magin

Ni känner till det här med folkhögskolans uppdrag att bidra till att bredda intresset för och delaktigheten i kulturlivet vid det här laget, inte sant? I dag är det dags att ge sig ut på äventyr igen. Vi ska besöka Malmö Opera  och se Nanne Grönvall gestalta den ikoniska Mrs Danvers.


Att använda erfarenheter från spel i undervisningen #blogg100

För att göra en lång historia kort: en film av ett skeende visades på en konferens i akt och mening att illustrera det föreläsningen handlade om. En betydelsefull del av skeendet var hur betydelsefullt World of Warcraft var för en av deltagarna i samtalet, en elev. Lika betydelsfullt var hur lite den andre samtalsdeltagaren, en lärare, förstod av på vilket sätt spelet var betydelsefullt. Den förste förklarade, väldigt översiktligt, och smått vilseledande, och den andre försökte sedan föra ett samtal utifrån detta.

Det gick sådär.

En stund senare tog någon upp den tanke som ofta guppar omkring som ett glatt litet flöte i samtal om spel och skola ‘Tänk om man kunde använda det eleven gör i spelet i undervisningen. Då skulle det ju bli mycket mer givande lektioner, anknyta till det eleven vill göra och tycker är roligt. Det ingår ju säkert engelska och sånt och …. matte, det är säkert en massa räknande. Tänk att använda det i undervisningen, då skulle eleven känna att vi anknöt till hens verklighet.’

Jag sa inget, det var inte tid att ge en förklaring till vad det var eleven i filmen inte sagt och inte nämnt och inte förklarat. Hur det som gör spelet speciellt och betydelsefullt oftare är människorna man spelar med, nätverken som uppstår, samarbetet, mötena med nya människor och synergin. Det som främst utmärker spelande elever i mitt klassrum är mycket sällan de mörka skuggorna under ögonen, den dåliga hållningen eller den asociala förmågan som ofta påtalas som karaktäristiska hos spelare.

Nej, det som tydligare än något sticker ut är de spelande elevernas samarbetsförmåga – deras förmåga att snabbt bilda en fungerande grupp, närmast intuitivt se till att ansvaret fördelas och förvaltas, smidigt bedriva en välfungerande kommunikation inom gruppen, rutinerat ta in nya deltagare och sätta in dem i arbetsuppgifterna, generöst dela med sig av sin egen tid, behålla fokuset på målet utan att förlora överblicken över vägen dit.

Däremot är det inte speciellt mycket matte i World of Warcraft.

Tid och rum, eller Älskade Virginia

I en av kurserna hon läser läste flickvännen nyss underbara Virginia Woolfs A Room of One’s Own och jag blir raskt inspirerad till att plocka fram mitt eget ex och läsa om den jag också. Woolf var klarsynt och insiktsfull, och hon beskriver väl en situation som är lika aktuell i dag som den var när texten skrevs, i en tid inte helt olik vår, trots att den ligger nästan en sekel borta.

The title women and fiction might mean, and you may have meant it to mean, women and what they are like, or it might mean women and the fiction that they write; or it might mean women and the fiction that is written about them, or it might mean that somehow all three are inextricably mixed together and you want me to consider them in that light. But when I began to consider the subject in this last way, which seemed the most interesting, I soon saw that it had one fatal drawback. I should never be able to come to a conclusion. I should never be able to fulfil what is, I understand, the first duty of a lecturer to hand you after an hour’s discourse a nugget of pure truth to wrap up between the pages of your notebooks and keep on the mantelpiece for ever. All I could do was to offer you an opinion upon one minor point–a woman must have money and a room of her own if she is to write fiction; and that, as you will see, leaves the great problem of the true nature of woman and the true nature of fiction unsolved.

Precis som på Woolfs tid finns det kvinnor i dag som har både pengar och utrymme att ägna sig åt att läsa och skriva, men det gäller långt ifrån alla.

Woolfs ord är riktade till studenter, och i just denna text talar hon om fiktion, eftersom det är ämnet hon bjudits in för att tala om. Men hennes ord är lika sanna och viktiga om vi riktar oss till lärare och politiker, och oavsett om vi talar om läsande av skönlitteratur, om studier, om fortbildning, eller grundlig läsning av nyhetstexter behövs utrymme. Utrymme i rum, i ekonomi och inte minst i tid.

För den som är hänvisad till att läsa på stulna stunder – till fikapausen på jobbet, kanske en stund på bussen, vid köksbordet med familjen omkring sig sedan hon serverat maten och diskat undan, sedan hon lagt barnen på kvällen, i tvättstugan medan torktumlaren går, en timme i gryningen innan hon väcker och gör i ordning frukost till sina bröder eller rent av, vilket inte är ovanligt, i smyg på toaletten – är det svårt att få det sammanhang och den tankero som behövs för att sätta sig in i och reflektera över innehållet i mer komplexa texter.

För många unga ogifta kvinnor ligger nämligen ansvaret för att se till att bröderna får frukost, har rena kläder att ta på sig, kommer iväg i tid etc på dem. Oavsett om bröderna är yngre eller äldre. För kvinnor som studerar och har barn i förskoleåldern är det är inte ovanligt att förskoleanordnare har regler om att barnen måste hämtas en specifik tidpunkt efter sista lektionen för dagen. Oavsett om det finns en far till barnen med i bilden eller inte. För många kvinnliga studenter som har barn är det nödvändigt att jobba vid sidan av studierna, ofta jobb i serviceyrken som kräver mycket kraft, fokus och energi.

Det här är inget enskilt familjeproblem, det vet vi, inte sant? Inför den åttonde mars, låt oss fundera över vad vi alla kan bidra med för att skapa utrymme, i tid och rum och ekonomi, för alla dessa unga kvinnor att läsa.