Jodåsåatte….

Nu har vi också

Det är svårt att fotografera saker som reflekterar blixten

Så nu kan jag äta frukost till Nyhetsmorgon om morgnarna (om jag kommer ihåg det), se programmet Debatt till twitterflödet, ja, jag känner hur min populärkulturella bildningsnivå stiger bara av att den står där. På fredag får Maria Montezami dansa på en stor skärm, och i maj ser vi ESC utan att kisa.

Jag är med på banan!

En generationsfråga?

Skrev en tweet där jag kommenterade på hur det kan uppfattas som att man är rätt HÖGLJUDD och SKRIKIG om man väljer att använda VERSALER när man vill BETONA något. Versaler används ju oftare när man vill visa att man är UPPRÖRD eller rent av ARG på något, och att då använda det för att betona i ett vanligt samtal får mig att hoppa till och undra vad den andre egentligen är arg över. Det väckte viss uppmärksamhet, somliga kan möjligen ha känt sig lite åthutade och talade om att de minsann tänker skriva hur de vill även framgent, andra höll med mig, och någon föreslog att det nog är en generationsfråga.

Det kan så vara. Jag är inte bara gammal i 3d-världen, jag är gammal på nätet också. Jag tillhör en generation som minns ljudet av uppringande modem. Jag passar på att framhålla att jag inte blir nostalgisk av ljuden, jag är glad att vi gått vidare från den lite klumpiga uppkopplingsmodellen, trots att de då innebar en helt otrolig kommunikationsfrihet, olik allt vi upplevt tidigare. Och kanske innebär det att jag är lite nätkonservativ, kanske är det därför jag har en tendens att uppfatta den som väljer att använda versaler för att betona utan att vilja visa upprördhet i stället för de mer vedertagna _strecken_ eller *asterisker* som någon som till synes omotiverat skriker rakt ut plötsligt, som aningen högljudd och lite omogen, ja, ibland rent av lite mindre klok person. Jag är medveten om denna min tendens, och försöker att se förbi den högljudda tonen och i stället uppfatta vad personen säger, men valde ändå att berätta hur jag uppfattar det hela. Helt enkelt som en liten förklaring till varför jag ibland missuppfattar tonfall.

Någon annan antydde att jag nog borde vara mer tolerant för hur människor väljer att uttrycka sig och försöka förstå vad de vill säga i stället för att bekymra mig om hur de säger det. Det borde jag utan tvekan. Jag är en person som har väldigt svårt att läsa kroppspråk. Jag kan ha väldigt svårt att skilja på signaler för t ex ledsen eller arg, irriterad eller stressad, glad eller leende för att dölja något annat. De fyrkantigare och övertydligare digitala tonfallsmarkörerna som emoticons, smileys, och versaler, asterisker etc gör att jag känner mig mindre handikappad av detta på nätet än jag gör i 3d-vardagen, och jag har förmodligen blivit bortskämd, och lite lat, av att känna att jag kommunicerar på ungefär lika villkor som andra, och vill att signalerna skall fortsätta betyda det jag lärt mig att det betytt. Att 3d-världen och den digitala världen allt mer smälter samman till en värld är både rimligt och bra, och att det får konsekvenser på hur vi uttrycker tonfall och känslor är en logisk utveckling. En logisk utveckling som inte går att stoppa, och jag förväntar mig inte att kunna påverka den heller. Min tweet var bara ett litet frustrerat utrop för att tala om hur versalerna låter i mina öron, och hur det påverkar interaktionen och kommunkationen.


Läsvanor förändras

Böcker är mer än texten, berättelsen, orden, budskapet, formuleringarna, tankegångarna, kommunikation över tid och rum. De är också förpackningen till allt detta, transportmodulen, mediet som gör det möjligt att bära budskapet från en till en annan.

Och här sker ännu en gång en förändring. Länge har skiljelinjen gått mellan hårdpärm och pocket.

Själv har jag alltid föredragit en liten, lättransporterad modul framför en stor, bökig med vassa hörn, och aldrig riktigt förstått poängen med att köpa en bok för samma summa som jag kan få tre eller fyra för om jag väljer pocketformatet, så när valmöjlighet funnits har de stora, blanka, tunga, klumpiga hårdpärmsböckerna fått ligga medan jag glatt fyllt mina fickor och hyllor med pocket. Innehållet, inte formatet, har alltid varit det primära.

Andra ser det annorlunda, upplevelsen av att hålla den tunga boken i händerna, höra prasslet från papperet, känna doften från trycksvärtan och fysisk vända blad är en viktig del av läsupplevelsen, och de finner större glädje i att ta del av en berättelse förpackad på ett sätt som tilltalar även deras estetiska sinne.

Det ena är inte bättre än det andra, det är olika och olikheter är vad som gör världen rik.

I dag finns moduler av fler fasoner. För en sån som jag, mer intresserad av innehållet än formatet, är det en ljuvlig utveckling, och jag ser fram mot nästa steg, och nästa, och nästa….

(Hursa? Söker ni försökspersoner för experminentella implantat för nerladdning direkt in i hjärnan? Där ser man. Kontakta mig via bloggen, Twitter, Facebook, mail, jag är definitivt intresserad)

… medan andra funderar över om en bok i ett elektroniskt format verkligen är en bok? Kräver inte en bok allt det där omkring också? Fysisk form, känslan, doften, ljudet?

Jag älskar fysiska böcker och bokhyllor, kuttrar av förtjusning inför tanken på att jag snart äntligen kommer kunna sitta i mitt bibliotek och höra böckerna i hyllorna viska till mig. Att plocka fram en bok och ge någon, kunna säga att den här, den tror jag du kommer tycka om, den här tror jag kommer att berika ditt liv även om den är jobbig att läsa, eller den här kommer du få kämpa hårt med men åh så det kommer att vara värt det gör mig varm inuti.

Och jag älskar hur t ex Amazon ger mig möjlighet att läsa ett eller ett par kapitel i en bok innan jag köper den till mitt elektroniska bibliotek. Det tog mig en stund att inse hur det förändrat mina läsvanor, hur det i dag är självklart för mig att kolla om böcker som nämns i artiklar, bloggar, föreläsningar, på Twitter eller var det nu kan vara, finns online och ladda ner ett sample för att se om det är något jag är intresserad av att läsa just nu innan jag köper boken. Så oändligt mycket tillgängligare ny litteratur plötsligt blivit, men…

för det är klart det finns ett men…

Samtidigt som den blivit oändligt mycket tillgängligare för en sån som mig, som inte bekymrar mig så mycket om huruvida verklikheten går att ta på eller inte, har den blivit osynligare för den som inte mer eller mindre medvetet söker böcker. Biblioteken är inte alltid självklara mötesplatser längre och unga får allt färre tillfällen att öva upp sina skönlitteraturläsningsförmågor. För det är en förmåga som behöver övas upp innan det blir enkelt. Och det är ju lite synd, vi berövar dem flera dimensioner i livet när vi begränsar dessa tillfällen.

Vi behöver kanske förändra våra fysiska läsvanor också? Göra den nya litteraturen lika lätt tillgänglig i den fysiska världen som den är i den digitala? Vad tror ni t ex om trevliga bokcaféer lite här och där i våra städer? Inte bara caféer med bokhyllor fyllda med gamla tjusiga böcker i imponerande bindning som en lite chique inredningsdetalj, utan i stället en slags biblioteksfilialbokhandelscaféer med böcker avsedda att bläddras i, att läsas medan man dricker sitt kaffe, med bibliotekarier, bokhandlare och baristor i samarbete, törhända med försäljning i stället för utlåning, men med möjlighet att provläsa en bit först så att man vet vad det är man bär med sig hem. Med författarbesök, signeringar, temaveckor, bokcirklar, studiecirklar och… möjligheterna är oändliga!

 

Grammisgala

Oh kära någon, det är Grammisgalan på TV i morgon, jag hade ingen aning men eftersom det nu är officiellt:

Finaste tenoren Rickard Söderberg kommer att dela ut pris!

så kommer vi givetvis att titta.

Vad har man på sig när man tittar på Grammisgalan? Lösögonfransar, tycks det, och fjäderörhängen, eller bör man gå hela vägen till fjäderboa även denna kväll?

Och vad äter man? Det är tjejmässa under dagen så tiden är en faktor att räkna med när lämplig mat, dessert och tilltugg planeras.

Och vilken hashtag använder man på Twitter?

Viktiga frågor! Det här med TV är en spännande, glittrande glamourös värld, och jag finner att jag gillar den gemenskap som frodas kring den.

Saker på gång

I maj tycks det vara något spännande på gång i Malmö. Det handlar om språk, det handlar om möten, det handlar om nätverkande….

och mer kan jag inte säga just nu



#folkbildning och livssituationen i #fbchatt

I morgon är det onsdag igen, och därmed dags för #fbchatt klockan 20.00 till 21.00. Förra veckan inledde vi temat syften med statsbidrag, då vi pratade om hur folkbildning arbetar med att stärka och stödja demokrati. Den här veckan är det dags att titta närmare på det andra syftet med statens bidrag:

att bidra till att göra det möjligt för människor att påverka sin livssituation och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen (genom t ex politiskt, fackligt, kulturellt eller annat ideellt arbete),

Vi hör människor uttrycka att världen blir kallare och hårdare, arbetslösheten är hög, sjukskrivna hamnar i den fruktade Fas3 och utförsäkras, människor får gå från gård och grund för att de inte längre har möjlighet att försörja sig, klimatet och miljön förändras framför våra ögon. Polarisar smälter, havsyta stiger, oavsett om det går fortare eller lite långsammare än man förutsatt stiger den obönhörligen.

Det är lätt att bli förtvivlad, rent av lamslagen inför allt detta oerhörda, att känna sig såväl liten som obetydlig och utan möjlighet att påverka.

Kan man som liten enskild människa verkligen göra något för att påverka det som händer? Kan man göra något för att påverka världen? Miljön? Klimatet? Sin egen situation? Trots att man varken är kändis, stjärna eller betydelsefull politiker? Hur gör man då? Måste man gå med i en förening, ett politisk parti, en grupp och anpassa sig efter en hel uppsättning värderingar? Eller kan man göra något som individ?

Frågorna hopar sig.

Hur arbetar vi med att ge människor större möjlighet att hitta svaren, vägarna och verktygen de behöver för att kunna ta del av alla de olika möjligheter att påverka som faktiskt står till buds? Om det pratar vi i #fbchatt sista onsdagen i januari.

Välkomna!

#fbchatt om att utveckla demokrati genom #folkbildning

Det är onsdag, och dags för #fbchatt på Twitter klockan 20.00. Vi ägnar kvällen, och de följande tre onsdagarna, åt att prata om de fyra syften staten har med att ge bidrag till folkhögskolorna ett efter ett. Vi tar dem i den ordning de står beskrivna, och börjar således med syftet

stödja verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin,

Vad innebär detta i praktiken, ute i den svenska folkbildningen? Handlar det om att medvetandegöra och lyfta demokratifrågor, att synligagöra demokratiska processer och problematisera begreppet? Är det ett förhållningssätt som genomsyrar verksamheten som åsyftas? Handlar det kanske om att visa och ta reda på hur man själv som enskild medborgare kan påverka, och hur samhällestrukturerna faktiskt fungerar? Något helt annat? Delar av allt?

Välkomna till #fbchatt i kväll klockan 20.00 så hoppas vi på ett givande samtal kring hur man ser på, tänker om och arbetar med att stärka demokratin genom folkbildning runt om i landet.

Vi pratade om det där du skrev på Facebook, och vi undrade en sak…

Det händer då och då att elever och kursdeltagare kommer fram och berättar att de sett vad jag skrivit på Facebook, har pratat om det sinsemellan men inte fått någon riktigt rätsida på det. Fullständigt begripligt, ibland vet jag inte själv riktigt vad jag egentligen tänkte på när jag skrev, förmodligen är det en tanke någonstans mitt i ett resonemang jag postat, i ögonblicket fullständigt övertygad om att alla som läser ska kunna läsa mina egna tankar.

En dag kanske jag lär mig att om jag inte ens själv förstår vad jag tänkte är det nästan komplett omöjligt för alla andra.

Men det var inte det jag tänkte på just nu, utan på det faktum att det jag som lärare skriver på min privata Facebooksida, det säger jag öppet och offentligt, och mina elever och kursdeltagare kan höra det. Och ställa mig till svars för det, be mig förtydliga och sätta i sammanhang (jag försöker, åtminstone försöker jag förklara att den där lösryckta tanken nog hörde hemma någonstans, just då) och prata sinsemellan om det. Vilket ibland leder till att statusuppdateringar jag skrivit eller bilder jag publicerat (av Edvin och Kalle, till exempel) når längre än till dem som faktiskt ser min timeline.

Så är det, och så ska det vara.

Det är mitt ansvar att, även i de mest tankspridda statusuppdateringarna, hålla i minnet att det jag säger i sociala media, det säger jag offentligt (mina elever och kursdeltagare drabbas även i klassrummet av min tankspriddhet då och då, och brukar vänligen och med beundransvärt tålamod fösa mig tillbaka på spåret när jag tappar bort mig. Jag uppskattar det enormt!) och vem som helst kan råka höra det.

Och svaret på frågan är: ‘Morituri te salutant’ betyder ‘de som skall dö hälsar dig’, det är en av de hälsningar gladiatorerna i Rom sägs skall ha förväntats hälsa Ceasar med. Krukväxter hemma hos mig brukar ha ungefär samma chans att bli gamla som gladiatorerna hade.

#skolchatt för folkbildare: #fbchatt i och för och med och om #folkbildning

Det är onsdag, och på onsdagar klockan 20.00 finns möjlighet för alla som är intresserade av folkbildning att träffas och utbyta erfarenheter, knyta nya kontakter, nätverka på Twitter under hashtagen #fbchatt

Det är ett informellt samtal som förs, och det sker i god folkbildningstradition helt på samtalsdeltagarnas villkor. Det finns inga krav på att man skall vara en erfaren Twittrare, eller en erfaren folkbildare, inga krav på att man måste vara med varje vecka eller hela timmen, tvärtom – man är välkommen med i samtalet när man kommer, och var man än kommer ifrån har man erfarenheter att bidra med som berikar samtalet.

En moderator finns, och dennes uppgift är helt enkelt att hjälpa till så att samtalet flyter, stötta den som är ny och känner sig osäker i sammanhanget, i övrigt är moderatorn en samtalsdeltagare hen också.

Visst låter det lite mysigt? Välkomna in och var med i samtalet!

Influerad

Jag inledde jullovet i efterdyningarna av en osedvanligt besvärlig influensa – vilket, från mitt perspektiv, innebär att den tog min röst. Jag kunde inte prata ALLS på en hel vecka. EN HEL VECKA! Frustrationen var svårbeskrivbar i publiceringsbara ord! Den kom tillbaka så småningom. Rösten, alltså.

Och influensan. Möjligen inte samma, det vet man inte så noga, men jag avslutar mitt jullov som jag började: i influensa, vilket leder till att den här veckan har jag fått ställa in allt jag hade sett fram emot för att förhoppningsvis vara frisk på måndag.

Jag har haft roligare jullov.

Men i ärlighetens namn, det har haft sina mörka sidor också, det ska jag inte förneka. Det finns människor jag tycker väldigt mycket om här i världen, och att hänga med dem är alltid underbart ljuvligt.

På det stora hela har jag inte mycket att klaga på.

Oh, en sak till:

Någon gång i maj är det melodifestivalfinalen i Malmö. Jag planerar då att bära tiara, paljetter och lösögonfransar, jag har förstått att det liksom hör till. Som uppvärmning inför detta tänkte jag se de svenska deluttagningarna. Detta är mitt TV-projekt under våren, och jag kommer att blogga om det. Dock inte i lösögonfransar, dessa sparar jag till den stora finalen.

Jag undrar bara två saker i sammanhanget, i förhoppningen att någon bildad läsare vet svaret: vilket datum börjar det? Och vilken hashtag använder man? 

.

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 2 288 other followers