Ett ambitiöst projekt

Journalisten Rachel Bertsche har, berättar hennes hemsida, framgångsrikt skrivit artiklar för ”the New York Times Magazine, O, The Oprah Magazine, Marie Claire, More, Teen Vogue, Cosmopolitan, Seventeen, Every Day with Rachael Ray, Fitness, Women’s Health, New York, Huffington Post, CNN.com”. Därtill har hon skrivit boken MWF seeking BFF med underrubriken My Yearlong Search For a New Best Friend.

Bertschel är ambitiös, hon vill inte bara ge oss en självbiografisk berättelse om sitt första år i Chicago, ett år när hon visserligen hade sin partner, sina jobbarkompisar, medlemsskap i en hel bukett bokklubbar, yoga och sociala cirklar, men ändå kände sig ensam. Hon längtade efter någon hon kunde spontanringa till för söndagsbrunch, någon som skulle ställa upp med ett ögonblicks varsel för en eftermiddags shopping, någon som var redo att sitta med henne i timmar och analysera relationer, verkliga och i tv-serier. Och någon som ville ha samma sak av henne.

Kort sagt, hon saknade en BFF.

Denna berättelse och detta sitt sökande efter en ny BFF vill Bertschell inte bara skildra, utan också förankra i vetenskap och forskning. Därför låter hon sitt berättarjag träffa forskare, läsa rapporter och artiklar om vänskap och relationer, i historisk perspektiv och i en medelklasskvinnas verklighet och vardag i vårt västerländska samhälle. Ambitionen är hög, tanken är god, och hade det lyckats hade Bertschell gjort en viktig folkbildande gärning. Men dessvärre får läsaren redogörelser från dessa nedslag serverade i en närmast präktig och styltig ton, i sjok som trots försök att väva in det hela i berättelsen i stället trycker på pausknappen. Effekten blir snarlik effekten av TV-reklam i en långfilm – berättelsen pausar och vi ägnar tiden åt att besöka badrummet, göra en kopp kaffe, poppa lite popcorn eller prata med varandra om något annat i väntan på reklamsjoket skall passera och berättelsen återupptas. Därefter ägnar vi ett par minuter åt att komma i stämning igen innan vi riktigt går in i filmen på nytt.

Resultatet blir en berättelse som strävar mot att vara folkbildande men dessvärre också är rätt tråkig och oengagerande. Jag hoppas att Bertschell fått till balansen bättre i sitt nästa projekt, för tanken hon har är god.

#nf2014

Befinner mig på Malmö Arena, och här, liksom på Malmömässan, pågår just nu Nordic Forum. Det är ett jättearrangemang, massor med folk, massor med seminarier, föreläsningar, workshops, föreställningar, utställningar, möten, information etc etc

Själv har jag hittills deltagit i seminarier om flickors utbildning i ett globalt perspektiv, såväl på individuell som på samhällelig nivå; ett seminarium om kvinnohälsa med fokus på invandrarkvinnor, hetero såväl som HBTQ, och nu om fred och säkerhet.

Det har inte varit tid till mer än att ta sig mellan seminarielokalerna i dag, så inför morgondagen kommer jag se över min planering så att jag hinner se utställningshallen och kanske rent av byta ett ord eller två med andra deltagare.

20140612-161805-58685953.jpg

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

- Karin Boye

Ännu ett år är till ända. Ännu en gång ligger skolan sådär öde och tom som bara en skola kan när inga elever och inga kursdeltagare finns kvar. Alla lektioner är slut, alla prov rättade, alla betyg satta. Året är till ända.

Eleverna går vidare. Skolan ligger ensam kvar.

Dessa klasser kommer aldrig mer att komma in i klassrummen, skratta, läsa, ifrågasätta, utvecklas, stötta, samarbeta, nötas, slipas, kritiskt granska källor, tänka, tramsa tillsammans som en klass. Många av kursdeltagarna kommer tillbaka i höst. Det är en glädje att veta, och jag ser fram mot att träffas igen i Augusti.

Andra går vidare nu. Jag hoppas att de som igår var våra elever och kursdeltagare men nu lagt tiden på Hvilan till minnena kommer tillbaka och hälsar på oss. Jag hoppas de väljer att ta kontakt med oss på sociala media, och låter oss följa dem med blicken och stolt viska

oh look at them go!

Vi kommer att sakna er. Lycka till vart än ni tar vägen!

Projektdagar på @Hvilan

Sista dagarna på läsåret ägnas traditionsenligt (att vara den äldsta folkhögskolan innebär många traditioner) åt det vi kallar projektdagar. Olika grupper med kursdeltagare från alla olika klasser ägnar två dagar åt utflykter, studiebesök, kultur, lek och samtal.

Vi spelar sällskapsspel, Monopol, Risk, UNO, Ticket to Ride, kubb, plockepinn…. Och så pratar vi – om språk, om resor, om världen, om vädret, om kultur, om skillnaden mellan alligatorer och krokodiler, om sjöjungfrur och om litteratur.

20140609-131537-47737235.jpg

Sådär som det faller sig, ni vet

Flitigt läsa gör dig klok

I DN skriver Jenny-Maria Nilsson i en replik på Martin Widmarks uppmärksammade debattinlägg om hur hon ser en risk att Läsrörelsens välmenande fortbildningskampanj riskerar att slå tillbaka mot skolan och  läsundervisningen:

Widmark bör respekteras för sitt goda hjärta och genuina engagemang, men vad är det han säger? Att lärare är hjälplösa? Cirka fem år på lärarutbildningen, praktik, verksamhet som lärare och den uppsjö litteratur som finns angående läsinlärning är inte tillräckligt för att någon ska behärska det centrala i sin profession? Men en fortbildningskurs, av slaget Widmarks organisation ger, ska ordna det?

Widmark skriver själv att 49 procent av de tillfrågade lärarna i låg- och mellanstadiet inte fått fortbildning i läsinlärning alls de senaste fem åren. Katastrof! menar han. Men mer än hälften har alltså fått fortbildning? Läsrörelsen startades år 2000 och det är sedan dess läsförståelsen har sjunkit mest. Nej, det hänger givetvis inte ihop, men vi kan stryka idén om att fristående organisationer kommer att lösa våra storskaliga läsförståelseproblem.

Läsning är viktigt i dagens värld. och skolan är den plats där alla unga, oavsett bakgrund, får möjlighet att bli de drivna, kritiska läsare som har möjlighet att ifrågasätta och ompröva faktoider och känsloargument i samhällsdebatten. Men inte bara därför, Läsning är  till och med mer och större än faktaläsning, än nyheter, än intertextualitet, än nya perspektiv, nya tankespår, ett rikare språk, en större tyngd och större möjligheter att påverka sin position i världen.

Läsning är också ett sätt att resa. Ett sätt att besöka andra världar, ett sätt att vila från denna världs stress och smärta. Det är ett sätt att få distans till det som händer, ett sätt att möta varelser, människor och karaktärer att identifiera sig med, att lära sig av, ja rent av att få råd ifrån.

AndersHvilans bokcafé besöktes senast av Tolkien-passionerade Anders Söderberg. Han berättade, inlevelsefullt, kärleksfullt, välkomnande, lockande om sitt förhållande till den värld som Tolkien berättar om i sina böcker. Han berättade om hur viktig läsning är för honom, men också om hur mycket tid och kämpande som faktiskt låg bakom det ögonblick när han äntligen förstod vad det här med läsning är.

Och där, precis där, har vi nyckeln till framgångsrik läsning – det tar tid, det kostar möda och kämpande, men det är värt varenda ögonblick vi investerar i det. Detta måste skolan ge eleverna.

Nilsson igen:

Myter uppstår ur olika särintressen i skoldebatten. Men de kanske är bra? Får oss på de så kallade tårna? Vi vet att bristande läsförståelse är den största orsaken till nedgången i kunskaper. I vår texttunga värld är utvecklingen en tragedi för både individer och samhälle, så alla behöver ju ändå skärpa sig. Men det är just det som inte sker när van­föreställningar får fäste. Läsrörelsens chocksiffror är mer till för deras egen skull än för Sveriges elever och uppgivet har jag hört lärare mena att det är svårt att lära barn läsa nu när högläsningen hemma har upphört. Skoldebatten tycks alltså ha avintellektualiserats i samma takt som skolan.

Läsinlärning är inte raketforskning. Målet för den lärare som verkar inom det som tidigare kallades lågstadium är att barnen ska vara proffs på att läsa, skriva och räkna med de fyra räknesätten, när de går ut tredje klass. Det är inte alltid enkelt. Men ett välfärdssamhälle som lägger stora pengar på skolan och nyss var världsmästare i läsförståelse bör inte betrakta det som nästintill omöjligt.

Nej, läsinlärning är inte raketforskning. Men för att kunna forska om och med rakteter behöver eleverna kunna tillgodogöra sig såväl föreställningen om att där alltid finns mer att upptäcka, mer att lära, som de fakta och de kunskaper som forskare innan dem redan upptäckt. Och där är läsinlärningen en av de allra viktigaste nycklarna.

Falstaff Fakir får än en gång avsluta, få säger det bättre:

Flitigt läsa gör dig klok.
Därför läs varenda bok.

Lördag på @hvilan

Det är folkhögskolans dag i dag, och många folkhögskolor, inklusive Hvilan, höll öppet hus. För min del innebar det studiestöd i fyllt klassrum. Utanför sken solen från strålande blå himmel, det var varm och vårligt, blommorna slår ut, löven spricker, gräsmattorna grönskar.

Personligen har jag inga invändningar mot att spendera en sådan dag i klassrummet med norrfönster, med fönstret öppet och sval luft strömmande in, kaffe och kakor och trivsamt studerande, men jag vill ge varenda deltagande kursdeltagare en eloge för att de steg upp och åkte till skolan en lördag. Alla hade inte möjlighet att delta, en del av dem som deltog kunde bara delta en del av dagen, och det är inte mycket att säga om den saken. Även kursdeltagare har privata liv, barn, jobb, familjer, aktiviter , sociala event och planer en lördag, somligt går att boka om, annat inte.

Jag skrev i sociala media lite stolt skämtsamt sådär om hur flera kursdeltagare inte var helt redo att ge sig iväg när dagen var över, och fick vänligt uppmuntrande kommentar om att jag inte får glömma min egen del i detta, utan ‘ta åt mig’. Och som den paradregnare jag är tackade jag för den vänliga tanken, men förklarade också att jag bara gör mitt jobb. Inte för att på något vis sätta något ljus under någon skäppa, varken min egen eller någon annans. Tvärtom, men jag ville fästa fokus dels på att det jag gör inte är exceptionellt, utan bara det arbete jag är anställd att göra; dels på att det faktiskt inte var min egen prestation jag ville lyfta fram, utan kursdeltagarnas formidabla studiemotivation en solig vårlördageftermiddag.

Tack för idag!

kaffehusklassrum

Hvilans bokcafé #blogg100 #mydayjob

Uppskattad premiärgäst på Hvilans bokcafé, första fredagen i mars, var Science Fiction bokhandelnNene Ormes, Malmöförfattare och genuint trevlig. Vi pratade om läsande, om hur hon började läsa, om vad läsande innebär för henne, vi pratade om att besöka en bokhandel i allmänhet och Science Fiction-bokhandeln i synnerhet. Hon berättade om hur det är att jobba i bokhandel och att skriva böcker.

photo4

Tiden går fort när man har roligt, och den första fredagen i april är det dags för nästa bokcafé. I dag har jag haft glädjen att äta lunch och prata, planera och reflektera tillsammans med nästa bokcafégäst, och än en gång bara njuta av ett sånt där möte där tiden bara for iväg.

Veckan efter Öppet Hus (som äger rum 29/3 klockan 10 – 14, välkomna!) är det dags.

 

Vårdagjämning #mydayjob

Det är vårdagjämning i luften, förväntan, rastlöshet; ivrigt vräker sig blommorna upp genom fjolårslöven, slår ut så det nästan hörs. Råkflockarna diskuterar uppdelningen av trädkronorna högljutt, bygger och tappar en och annan pinne på marken nedanför. Knopparna sväller, på väg att brista, vårskor klapprar mot stenläggning, vårjackor, aningen för tunna i den ännu lite kalla vinden, men så fina, så lätta efter de tunga, byltiga vinterkläderna visas upp

I skolan skiftar eleverna växel, flyttar plötsligt och märkbart sitt fokus från nuet till sedan – de som går ut börjar titta på högskolornas utbud inför hösten, de som har ett eller ett par år kvar tills det är dags att söka tittar också, och hittills tämligen lösa tankar börjar konkretisers som planer inför nästa läsår. Någon funderar över att byta skolan, kanske till en som ligger bättre till, kanske till en som erbjuder något hen saknat på den skolan där hen går nu, hur trivsam den än är, kanske till ett nytt social sammanhang där hen hoppas kunna börja om, skapa sig själv på nytt.

Att tempot ökar beror inte bara på att kurser börjar närma sig slutet, att läsåret snart är över och tiden för att hinna avsluta allt som ska göras, tiden vi har kvar som klasser, som grupper, som elever och lärare tillsammans mot målet, blir allt mer begränsad. Den här livskraften, rastlösheten, ivern spelar in minst lika mycket. Framåt, vidare, uppåt!

Det är vårdagjämningstider.