Den grå floden

Jag tycker om poesi. Jag tycker mycket om poesi. Poesi har stort utrymme i min vardag, som inspiration, som sammanhängande struktur, som undervisningsmaterial.

Inte alla som studerar i mitt klassrum är odelat positiva till poesi, i synnerhet i början – det finns många föreställningar om poesi som svårt, abstrakt, tungt, krävande, något för nördar, akademiker eller andra aparta slags varelser. Men faktum är att med tiden kommer de flesta att åtminstone vänja sig vid formatet, och en och annan upptäcker rent av att hen tycker om poesi när hen väl fått bekanta sig med fenomenet.

Poesi ställer krav på läsaren. Det koncentrerade formatet ger varje ord, varje skiljetecken, varje tomrum, varje paus, varje radbrytning en tyngd de inte alltid har i all slags text. Ord och uttrycks väljs ut inte bara för sin direkta betydelse, associationer, kulturella och politiska sammanhang, undermening, prosodi och underförstådda värden är betydelsebärande. Men poesi ger också generöst till sin läsare, ger läsupplevelse, tankar och reaktioner, ger känslor och associationer, utmanar och erbjuder vila, och öppnar med sina väl valda formuleringar ständigt upp nya delar av världen.

Jag har, som jag nämnde tidigare, börjat bekanta mig lite med poesi skriven på spanska, och som vinglig nybörjare når jag ännu inte längre än ytan, ibland knappt så långt. Men ibland tycker jag mig ändå känna ett litet stråk av det som finns därunder, en doft som drar förbi, ett ljus som glimtar till, ett ljud jag nästan hör, och trots att det inte är mer än så ännu gör det mig alltid ivrig, snudd på girig, efter att förstå mer, se bortom, förstå djupare, känna innerligare. Jag vet ju att det finns där, utom räckhåll! Ibland hjälper vänliga människor som inte bara förstår språket utan också känner kulturen mig att se bortom den enkla nivån jag själv ser ännu, och jag kan inte med ord uttrycka den hisnande glädje och tacksamhet jag känner när ännu en skärva av den värld som finns glimtar fram.

 

#skolchatt och skönlitteraturen

Denna torsdag möts vi som varje torsdag i #skolchatt på Twitter. Sommarlovet är nästan över, det nya läsåret står för dörren.

Ring out, wild bells, to the wild sky,
The flying cloud, the frosty light;
The year is dying in the night;
Ring out, wild bells, and let him die.

Ring out the old, ring in the new,
Ring, happy bells, across the snow:
The year is going, let him go;
Ring out the false, ring in the true.

Läsande spelar stor roll för elevers kunskapsutveckling, det är de flesta överens om, så vad kan vara lämpligare såhär på nyårsdagens eftermiddag än ett samtal om elever och skönlitteratur. Hur arbetar vi med skönlitteratur i skolan? I vilka ämnen spelar skönlitteratur roll? Gör det någon som helst skillnad i t ex fysik om en elev rekreationsläser skönlitteratur eller inte? Om det, och givetvis om våra egna tankar om och erfarenheter av att läsa skönlitteratur pratar vi i #skolchatt i kväll.

Välkomna att vara med, vet ja!

Det här om matte

Än en gång blåser universitet och högskolor i visselpipan:

Studenternas förkunskaper i matematik brister på fler och fler områden.

Det vi ser är utfall av ett skolsystem INNAN Björklunds tillträde. Det är nämligen så att elever går nio år i grundskola, och därefter tre år på gymnasiet, innan det överhuvudtaget är aktuellt att söka till högskola. De har nu gått minst en termin på högskola, ofta mer. Dagens studenter inträdde alltså i grundskolans första år, där grunden för matematikkunskaperna lades, där de skulle fått lära sig de fyra räknesätten, betydelsen av likhetstecken och prioriteringsregler etc, för senast tretton år sedan (Nio år i grundskolan, addera tre år i gymnasiet, addera ett år på högskola. 13=9+3+1) Många av dem började i grundskolan ännu tidigare, under det förra årtusendet.

Trots detta läggs skulden på Björklund, och de skolreformer som trätt i kraft under de två senaste mandatperioderna. Det håller inte riktigt. Matematikkunskapsnivån hos dagens högskolestuderande ger oss ingen information om hur skolreformerna påverkat nivån på undervisningen.

Är läget ännu sämre i dag? Ligger det på samma nivå? Är det bättre i dag? Kommer studenterna om tretton år att ha bättre på fötterna än de som kämpar i motvind och uppförsbacke i dag? Jag vet inte. Men jag vet att det hänger på den undervisning de får, redan från första skoldagen.


Ska bara kolla en sak

Jag har, och har alltid haft, en önskan att veta mer om saker och ting. I den pre-Internetvärld där jag växte upp strävade jag fåfängt  efter att alltid bära med mig ett anteckningsblock och en penna för att kunna anteckna de saker jag stötte på under en dag och ville kolla upp när jag kom i närheten av ett bibliotek eller åtminstone någon slags uppslagsverk. Det var ett system med brister, otympligt, tidskrävande, opålitligt för någon lika tankspridd som jag, svåröverblickbart och klumpigt.

Men jag hade tur, jag bodde i en stad där det fanns ett välskött länsbibliotek med goda öppettider och duktiga bibliotekarier, alltid vänliga och hjälpsamma och med till synes oändligt tålamod med kunskapssökande unga människor med knappt läsliga frågor hastigt nedklottrade med trubbig blyertspenna med alltför hårt stift på baksidan av busskvitton (jag har ingen som helst aning om hur många av de där anteckningsböckerna jag förlagt genom åren, men det är många). Jag hittade ofta information om det jag undrade över, och de lät mig sitta där i läsesalen i timmar med berg av uppslagsböcker uppslagna omkring mig.

I dag lever vi i en annan verklighet, vi lever i en verklighet där datorer, smartphones etc ger oss omedelbar tillgång till de enorma bibliotek och uppslagsverk som finns på nätet, vi kan med ett par knapptryck få fakta och information om i stort sett vilket ämne som helst. Vilken lyx! Vilket överflöd! Paradiset för en tvångsmässig  faktakollare som jag!

Det finns en missuppfattning om att detta skulle innebära att unga människor i det som kallas internetgenerationen inte längre behöver studera, inte längre behöver ta sig igenom den systematiska, strukturerade uppbyggnaden av den grundläggande kunskapsbas att ställa de fakta de finner i relation till, den grundläggande kunskapsbas som vi i anteckningsboksgenerationen tar för så självklar att vi inte ens minns att vi någonsin inte haft den.

Den är inte självklar. Ingen föds allmänbildad. Och precis som jag, när jag var liten vetgirig människa någonstans i den norra delen av landet, fick hjälp av bibliotekarier för att veta var bland alla hyllor och böcker jag skulle börja leta, för att få tips på var jag kunde hitta mer och för att lära mig att alltid ställa det jag fann i relation till det jag redan visste med frågan ‘men stämmer det här verkligen med det jag läste/hörde/såg innan?’ behöver unga människor i dag lära sig var det lönar sig att börja leta, lära sig ifrågasätta den information de hittar, lära sig ställa den i relation till vad de redan vet och lära sig den svåra konsten att lära om när det visar sig att delar av den gamla kunskapen kanske inte var helt överensstämmande med verkligheten trots allt.

Utan den är de hänvisade till ett ännu klumpigare, omständigare, svåröverblickbarare, opålitligare system än lilla Morrica med sina skrynkliga bussbiljetter var, och hela den infrastruktur som Internet är blir bara ett enda kaos med få trygga hållpunkter.

Vore inte det lite synd?

#Arbetstid, #fortbildningstid, #planeringstid och #dötid

En jublande glad tweet

väckte än en gång frågan om tid – när sker detta läsande? Någon framhåller att ett dygn är begränsat till 24 timmar, en annan att allt fler lärare har semestertjänst med upphackade dagar. Så jag tänkte jag skulle nämna hur jag gör för att utan att stressa hinna läsa, reflektera och läsa mer.

Jag har helt enkelt minst en bok tillgänglig. I fickan, i väskan och digitalt. Alltid och överallt.

Ni vet all den där väntetiden som finns i vår vardag? All den där tiden som liksom bara försvinner när man väntar på kopieringsmaskinen, när man väntar i telefonkö, när man väntar på att ett försenat möte skall komma igång, när man väntar på att någon man bestämt tid med skall komma, när man väntar på och när man sedan sitter på bussen, på tåget etc? När man inte kan gå och göra något annat, utan är tvungen att bara sitta eller stå där och vänta. Med en bok tillgänglig i fickan, i väskan, i telefonen eller annan digital lättransporterad enhet är den tiden inte längre dötid som bara rinner bort, utan lästid, fortbildningstid, allmänbildningstid. Fyra kvartar väntetid per arbetsdag blir plötsligt en hel timmes lästid i stället för frustrerande dötid.

Funkar för mig. Kanske funkar det för någon annan också?

Sexualundervisning

I Expressen uttalar domaren i det omskrivna våldtäktsmålet sig om vad dominanssex innebär:

 Han säger också att han hör dessa ”nej” och ”sluta” som ofta är ett inslag i dominanssex, har jag nu har lärt mig, kommenterar Ralf G Larsson som var domare i målet.

Och jag undrar – var har han lärt sig detta, denna domare vid Lunds Tingsrätt? Vilken är källan till hans nyvunna kunskap? Och hur kan det komma sig att källan glömde att nämna att dominanssex, till skillnad från våldtäkt och övergrepp, bygger på samtycke?

Vi talade lite om det här med sexualundervisning på Twitter tidigare i dag.  Om jag uppfattade samtalet rätt var vi tämligen överens om att det finns både utrymme och behov av att, förutom heterosexuellt penetrationsex och fortplantning, också prata om områden som samtycke, kommunikation, flirt, signaler, olika variationer av sexuella aktiviter, hbtq, respekt, relationer och var man kan lära sig mer.

Det säger sig själv att sexualkunskap är ett så stort och komplext ämne att det inte kan avhandlas på en temadag eller en handfull lektioner under högstadiet. Tvärtom – sexualkunskap behöver belysas och beröras och betraktas från så många olika vinklar det någonsin går att tänka sig. Vi behöver prata om skillnaden mellan övergrepp och samtycke, mellan vad som är en del av leken och vad som inte är det, och hur vi förhåller oss när vi är osäkra. Vi behöver läsa böcker, romantiska kyska kärleksromaner likaväl som haussade Fifty Shades of Grey tillsammans och prata om vad det egentligen är som pågår i berättelsen. Vi behöver se och diskutera filmer, såväl enkla Hollywoodska kärlekshistorier som porr. Vi behöver besöka muséer, virtuellt och i verkligheten, och se utställningar om kärlek och sex och relationer. Vi behöver besöka ungdomsmottagningen, RFSU etc tillsammans med alla elever, både för att få del av informationen, och för att faktiskt rent konkret visa var dessa håller till, hur det ser ut där, och vad som väntar den som kommer dit själv sedan, ensam eller med en kompis. Vi behöver prata om kön och genus, om sexulitet och kärlek, om lust och passion och om flirt och förälskelse, om äktenskapslagstiftning, sambolagar, läsa om statistik och traditioner, och vi behöver göra det mycket och ofta och i många ämnen.

Hur når vi dithän, tro?

Ständigt – i rörelse

Karin Boyes dikt I Rörelse har följt mig genom livet, ända sedan jag läste den första gången för många långa år sedan, i en värld som inte längre finns.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Jag ägnar mina dagar och nätter åt kunskapsutveckling, bildning och lärande. Boyes manande, drivande, lockande, inspirerande ord beskriver väl det viktigaste i allt som har med lärande att göra – det är vägen som är mödan värd. Betygskriterier och kursmål i styrdokument och liknande är ju inte resans mål, men kan om man så önskar liknas vid det ställe där man sover blott en natt innan man bryter upp och fortsätter sitt stora äventyr.

Vägen kröker ju där framme. Vem vet vilka spännande ställen som väntar där bortom?