#skolchatt om kläder, normer och professionalitet

Det är torsdag igen, så givetvis möts vi i #skolchatt kl 20. I kväll pratar om det här med klädkoder och utseendenormer bland lärare – finns de? Vad faller inom normen? Vad faller utanför?

Ordet klädkod tycks frammana en bild av kostym och proper dräkt, och det är lätt att känna sig lite radhusrebellisk i färgglad klänning eller lite småbusigt här. Men är det verkligen normutmanande klädsel i svensk skola? Höjer en liten mild tuppkam några ögonbryn? Sticker ens den färggladaste schal ut på en konferens? Får ett par nötta Converse till prydlig kostym lika mycket uppmärksamhet som ett par välputsade lackskor i samma sammanhang? Bemöts en plisserad kjol med mindre skepsis än en batikfärgad hemmasydd dito? Vilken slags klädsel uppfattas egentligen som provocerande i svenska skolor?

IMG_0542.JPG

Hur påverkar utseendenormen bland lärare i svenska skolor lärarnas egen uppfattning av sin position? Hur påverkar det elevernas uppfattning? Påverkar det hur lärare förhåller sig till varandra? Till undervisning? Till elever? Till omvärlden? Påverkar det hur omvärlden ser på lärare? Påverkar det lärares status och auktoritet?

Välkomna till samtalet!

#skolchatt om arbetstid och plats

Det är valår och Almedalsvecka och arbetstid är ett hett ämne. Inte minst i skolbranschen, där förtroendetid och undervisningstid och planeringstid och arbetsplatsförlagd tid och konferenstid är självklara begrepp, medan övertid och komptid ofta ses som mer exotiska.

Rent konkret innebär det för många lärare att det å ena sidan finns en del av arbetstiden arbetsgivaren har förtroende för att läraren faktiskt lägger på arbete, oavsett var läraren eller när läraren väljer att förlägga den. Å andra sidan innebär det en luddig, otydlig gräns mellan vad som är fri tid och arbetstid.

Många tycks uppleva detta som stressande. En del av de som upplever denna stress jobbar som lärare, men inte alla. Många, en andel så stor att det ständigt förvånar mig faktiskt, som upplever detta som stressande jobbar inte alls som lärare. De jobbar inte i skolan alls. I stället tycks det vara åsynen av lärare som sitter där hemma i solen på altanen med en kopp te och några böcker, datorn inom räckhåll  och till synes inte gör just något vettigt alls timmar i sträck, kanske i morgonrock eller mysigt nött kofta och sina oändligt sommarlov, medan de själva är bundna till sin arbetsplats, sitt tjänstefordon, sitt schema och sina fem ynka semesterveckor som inte går att rucka varken hit eller dit med mindre än löneavdrag som stressar.

Samtidigt är det allt fler skolor som går över till semestertjänst, lärares arbetstid begränsas såväl i tid och rum, var och när regleras i avtal, sommarlovet blir arbetstid, arbetsveckor förutsägbart långa, en tydlig gräns mellan fri tid och arbetstid.

På gott och ont.

Om detta pratar vi i kväll i #skolchatt, klockan 20.00 på Twitter. Välkomna!

Härlig dynamik och kreativt kaos eller stökigt och rörigt?

I en uppmärksammad artikel i SVD Opinion belyser gymnasieeleven Walter Berggren en av de viktigaste aspekterna i skolan – elevens perspektiv:

Hela min högstadietid skulle kunna sammanfattas med en idé om självständigt lärande. Idén var att vi elever skulle lära oss hitta information själva. I det it-samhälle som vi lever i låter detta som en mycket god idé. Allt ifrån krigshistoria och kvadratkomplettering till guider om hur man syr fast en knapp finns tillgängligt med bara några knapptryck. Att kunna värdera källors trovärdighet och på ett effektivt sätt lära sig från dessa källor är viktigt.

Det låter bekant, gör det inte? Argumenten handlar ofta om att vi inte vet vilka kunskaper som kommer efterfrågas i framtiden, och vi därför måste lära eleverna själva hitta informationen som finns på nätet – för där finns ju allt, och ännu mer kommer finnas där i framtiden <insert
lätt maniskt, möjligen smått hysteriskt, tindrande ögon här> – i stället för att korvstoppa dem med gammaldags kunskaper som t ex var stora vattendrag i Sverige egentligen befinner sig i förhållande till andra orienteringspunkter.

Och det låter härligt dynamiskt, kreativt, utvecklande, ja rent av entreprenöriellt att var och en finner sin egen kunskap, medan läraren finns till hands som en resurs och ett stöd, snarare än som en gammaldags auktoritär pekpinnebärare.

Tyvärr fungerande detta inte alls i verkligheten. Resultatet var att undervisningen ofta kretsade kring rapportskrivande i datorsalen. I stället för att läraren stod framme vid tavlan och undervisade fick vi i uppgift att skriva en uppsats om ämnet. Slutresultatet var att hela klassen satt i datorsalen och ”forskade” om ämnet. Själva ”forskandet”, som det ofta kallades av både lärare och elever, innebar ofta i praktiken att skriva av en Wikipedia-artikel, fast med egna ord. Sedan lämnades arbetet in och proceduren upprepades i nästa moment. Rapportskrivandet blev ett tankebefriat rutinarbete och väldigt lite satt kvar efteråt.

Samma situation, två olika beskrivningar. Och det är väldigt vanligt. En lektionsituation som av en lärare (eller på en utbildningsdag av någon entusiastisk coach eller försäljare) beskrivs som Dynamisk och Kreativ upplevs av många elever som rörig, stökig, stressande, tankebefriad och utlämnande. Skribenten efterlyser en helomvändning:

Det jag önskar att vi kunde göra är att återgå till en mer traditionell undervisningsform: katederundervisning. Lärarna borde återta sin plats framme vid tavlan och undervisa. I stället för att ge oss i uppgift att skriva en sida om islams historia, håll en förläsning om det!

Begreppet katederundervisning är i dag lika triggande som t ex begreppet förmedlingspedagogik eller skällsordet behaviorist, och jag är väl medveten om att jag genom att nämna dem här har fått många att sluta läsa, resa ragg och visa tänderna.

Men tänk om det ligger något i det han skriver? Tänk om vi har alldeles fel om vad morgondagens vuxna behöver kunna? Tänk om förmågan att omformulera Wikipedia-artiklar i egna ord inte alls blir en nyckelkompetens?

Vad gör vi då?

Om #queeraberättelser

Twitter är alltid den första sidan jag öppnar, den första appen jag laddar ner, det första medium jag vänder mig till för att få en uppfattning om vad som händer just när det händer.

I dag händer #queeraberättelser, uppmärksammar mig Minasannaords på i sin blogg. Det är en tråd där människor helt enkelt delar glimtar från sitt liv och sin vardag för att göra det lättare för oss alla att bemöta våra medmänniskor med respekt och omtanke. Elever berättar om känslan av att inte våga tala öppet om sin förälskelse i skolan, inte för att det är för stort och pirrigt och nytt för att sätta ord på, utan av rädsla för att bli placerad utanför gemenskapen. Människor berättar om att behöva komma ut om och om och om igen, i varje nytt sammanhang. Om rädslan för att familjen ska få veta något. Om hur föräldrar bemött dem med skrik och våld och avståndstagande, ibland brutit kontakten, ibland tvingat sina barn att ta tillbaka, säga att de ljög, att de självklart inte är sådär konstiga.

Om hur de blivit tillsagda att inte umgås med ‘den där’ vännen på grund av hens läggning eller umgänge. Om sin längtan och önskan att vakna en morgon och bara vara en i mängden, bara vara som alla andra, slippa komma ut, slippa besvara frågor om sitt underliv, bara få vara. Om att välja att ge sken av att vara hetero för att kunna lägga fokus på något annat än sin läggning. Om hur mobbning och trakasserier omtolkats av lärare och skolor till något mer heteronormativt, som fel kläder, glasögon eller liknande. Om att ha blivit ombedd att tona ner sig, i en omgivning där hetropar hånglar loss helt öppet.

I en tråd som denna dyker trollen också upp, såklart. De uppför sig lika illa som de gör överallt annars, och är bara att scrolla förbi. Matar man dem har man dem i hasorna i eviga tider, och de är seglivade.

Läs i tråden, i synnerhet om du jobbar i skolan med unga människor. Det är väl investerad tid.

Besvärliga forskning!

Forskning är bökigt, besvärligt, krångligt. Ny kunskap, nya insikter, nya perspektiv tvingar oss att tänka på nytt sätt, göra på nytt sätt, reagera på nytt sätt, förhålla oss på nytt sätt.

Och ibland inse att det vi gjort hittills, utifrån vad vi vetat hittills, faktiskt inte alls är så bra. Fast vi menade väl. Och var pålästa. Upplevdes som kunniga.

Det är inte så konstigt om stoltheten får sig en törn. Om det tar emot att erkänna att området som låg till grund för auktoriteten numera är historia. Om det är svårt att sätta sig i skolbänken och lära om.

Men de nya horisonter den nya vetskapen öppnar upp är mödan värda. Nycklarna vi får av de nya perspektiven gör oss klokare, starkare, kapabla!

Besvärlig forskning som kullkastar gamla teorier är roligt!

En taktfast mening

Väl medveten om att en och annan kommer ta illa upp, och en och annan därutöver kommer fnysa och tycka att jag gör mig viktig vill jag bara lite i förbigående sådär påminna om det faktum att när välmenande skoldebattörer tar till brösttoner om ‘att få läsa i egen takt’ så bör den som är pedagogiskt ansvarig behålla sitt klara sinne och minnas att det inte bara innebär långsammare takt för somliga, utan att det finns de som får ut mest av ett rent halsbrytande tempo då och då.


Våga fråga

Ett av de viktigaste och skarpaste verktygen för lärande vi utrustats med är vår förmåga att formulera och ställa frågor.

Frågor vi ställer till andra människor är direktkanaler in i den tillfrågades medvetande, och väljer människan i fråga att besvara frågorna ger de oss tillgång till den kunskap de besitter. Frågor vi ställer till oss själva skärper vårt fokus och gör oss uppmärksamma både på att det finns fler aspekter av saker och ting, och att det alltid finns mer att veta.

Ty det är ju så att de svar man finner på de frågor man ställer sällan ger ett avslut, utan oftare öppnar för fler frågor, som i sin tur öppnar för ytterligare frågor.

Tyvärr möter jag ibland tanken att den som frågar blottställer sig som okunnig, placerar in sig som lägre i hierarkin och riskerar att förlora i status. Den dyker upp i klassrummet, den dyker upp i sociala media, den dyker upp i media, den dyker vådligen upp i politiken, titt som tätt i den sorts lokala politiska sammanhang där inblandade har behov av att bevaka sin status i samhället.

Det är olyckligt, världen är stor, komplex, varierande, ständigt stadd i förändring, och de kunskaper vi erövrar idag är i många fall otillräckliga i morgon.

Jag generaliserar, men jag tror inte jag överdriver mycket när jag säger att de flesta lärare som får frågor aldrig ser frågeställaren som okunnig, tvärtom. Vi ser den som frågar som en öppensinnad, nyfiken, kunskapstörstande person i lärande.

Det är ju av den anledningen vi själva ställer frågor.