Arkiv

Lektionsplanerar

 

 

Vi läser Across the Barricades, så the Gunpowder Plot kan vi givetvis inte ignorera.

Och så behöver man ju ett kort effektfullt klipp med fyrverkerier också denna den femte November. Vad tror ni om detta?

 

 

Svenskar inte unika

Seriöst, raringar, svenska förhållanden är inte fullt så unika som vi gärna föreställer oss, svenska hjärnor skiljer sig i mycket liten grad från internationella hjärnor, svenska elever har ungefär samma behov av bra lärare som elever i andra länder, och vad som gör en lärare bra för elevernas lärande är ungefär detsamma här som på andra håll.

Internationell forskning är – håll i er nu – tillämpbar även i Sverige. Svenska skolor har mycket att lära av erfarenheter från andra länder.

Vi behöver ta del även av den forskning som inte bekräftar oss, som inte stämmer in på hur vi ser världen och våra föreställningar. Vi behöver i synnerhet ta del av den forskningen som utmanar vårt tänkande, som ställer saker på sin spets, som känns sådär besvärande när den artigt antyder att vi kanske inte arbetar fullt ut helt optimalt, eller rent åt helvete.



Är vi med? Bra, då kan vi gå vidare.

#PedagogiskPub i Malmö

För en månad sen träffades vi i biblioteket på Bishops Arms på Norra Vallgatan i Malmö. I dag är det dags igen. 18.00 ungefär ses vi i det trevliga biblioteket, äter om vi vill, dricker vad vi vill, och möts, nätverkar, utbyter erfarenheter och lär känna varandra. Vi pratar om skola och lärande, forskning, framtid, utveckling, lösningar, visioner och vad mer vi nu vill prata om.

Välkomna!

#skolchatt om briljanta elever

Ännu en torsdag rullar in över landet, och som traditionen bjuder möts vi klockan 20.00 på Twitter under tagen #skolchatt.och pratar. Ämnet denna torsdag är ett som ligger mig varmt om hjärtat:

Hur erbjuder vi den bästa skolan åt de exceptionellt briljanta eleverna? Vad borde vi utveckla?

Är det fler profilskolor vi behöver? Skolor eller klasser som ger utrymme för eleverna att faktiskt utveckla begåvningsområden, oavsett om det handlar om språk, matematik, naturvetenskapliga ämnen, samhällsvetenskapliga områden eller dans. Jag tycker mig minnas att jag läst forskning om hur nivågruppering, trots att det inte gynnar alla elever, ger de exceptionella eleverna utrymme att frodas, att utvecklas, att blomma.

Eller handlar det om hur vi förhåller oss till elevena i klassrummet? Hur vi lägger upp undervisningen, hur vi individualiserar, hur vi ger feedback, vilka förväntningar vi har på dem?

Eller är det vårt eget förhållningssätt till lärande och kunskap vi behöver fokusera på? Hur vi ser på och pratar om vårt eget lärande och vår egen utveckling? Hur vi förhåller oss till fortbildning, om vi pratar om det som ett nödvändigt ont eller som möjligheter och privilegier?

Eller kanske en kombination? Eller något helt annat?

Om det pratar vi ikväll på #skolchatt. Ses vi där?

Hemläxa

En femteklassare i bekantskapskretsen har fått en hemläxa hen gått bet på. Den välmenande föräldern sätter sig vid datorn och skickar ut en bild av läxan i bekantskapskretsen, kan någon tala om vilka engelska ord dessa fonetiska tecken motsvarar?

Och jag förtvivlar. Vad lär sig femteklassaren av att någon i bekantskapskretsen gör läxan? Får hen någon uppfattning om hur den fonetiska skriften fungerar och vilken nytta och glädje man faktiskt har av den? Och vilket intryck ger det läraren av elevens lärande och kunskapsutveckling? Läraren får in en löst uppgift, och ges intrycket av att eleven faktiskt lärt sig det hen förväntades lära sig… men har hen gjort det? Hur går det nästa gång hen konfronteras med den fonetiska skriften?

Föräldern menar väl, och barnet gör rätt som ber om hjälp.

Det jag funderar över är läxan som sådan, och lärarens förväntningar på hur den skall utföras, och vilket syfte den förväntas fylla. Är syftet att eleven skall börja bekanta sig med den fonetiska skriften förfelas det ju helt av att förälderns bekantskapskrets löser uppgiften. Är syftet däremot att eleven skall disciplineras till att lämna in färdiga, prydliga läxuppgifter på utsatt tid… men det kan jag inte föreställa mig att det är.

Jag vill inte säga att någon gjorde fel i detta, bara fundera lite över om det inte månne kunde vara så att det funnits en vinst med att eleven i ett sånt här fall faktiskt kommer tillbaka till läraren med läxan halvgjord, och med detta visar upp att nej, det här var faktiskt för svårt. Jag tror alla skulle vinna på det i längden, eller är jag helt fel på det?

IKT-pedagogik

Begreppt slarvas runt med en del i svensk skoldebatt. Ibland syftar det lite lättvindligt sådär på att man använder mobiltelefoner eller datorer i stället för saker och ting man tidigare använder papper och penna, eller böcker, tidningar eller andra analoga artefakter till. Andra gånger på att fokus ligger just på att en speciell slags enhet eller en given plattform skall användas till, ja, i princip allt, ofta med en entusiasm som gränsar till det nyförälskade stadiet.

På samma gång pustar och stönar man gärna lite över hur splittrande det är för eleverna, det här med alla dessa elektroniska manicker med sina digitala världar, hur svårt det är att fokusera på klassrumsarbetet när det plingar in sms på telefonen, chatten rullar vidare och facebook lockar bara ett klick bort.

Så när jag härförleden fick frågan om hur jag ser på begreppet IKT-pedagogik började det här inlägget gro i min hjärnas mörka vrår, och förlöstes så småningom av diskussionen kring inlägget om förra veckans #skolchatt.

Ett par aspekter som bekymrar mig mer än andra i detta har med perspektiv att göra.

Dels perspektivet vem som egentligen disponerar vad. Jag får nämligen ibland ett intryck av att även om det är elevens telefon, eller elevens Facebook-konto, eller elevens dator, så finns en uppfattning att enheten till viss usträckning står till lärarens disposition. Och det känns lite skumt.

Jo, det kan ha att göra med mitt eget lätt symbiotiska förhållande till min telefon, det är jag medveten om, men för mig känns tanken på att jag som lärare ens i någon utsträckning skulle förvänta mig att ha rätt att disponera mina elevers telefoner, eller datorer, vare sig det gäller att samla in dem i en trevlig korg tills lektionen är över eller begära att de använder ett speciellt slags märke eller modell som att jag tar ett steg för långt in i den privata sfären.

Den andra aspekten handlar om hur vi ser på elevers hanterande av informations och kommunkationsteknik. Det finns ibland en skrämmande hjälplös ton i debatten, man talar om plingande sms-signaler och lockelsen från Facebook och spel och allt vad det är som vore det naturfenomen som inte går att göra något åt, och man konstaterar krasst att elevernas fokus splittras och de ibland stressas av tempot, och detta bekymrar mig.

Med telefoner och datorer och andra enheter så har vi plötsligt möjlighet att ha direktkontakt med varandra, nästan var och när vi än befinner oss, vi är onekligen direktuppkopplade till nyhetsmedia, sociala media och nöjesutbudet vid våra fingertoppar är enormt. Och det är bara början. Det är en annorlunda värld än den vi växte upp i, de flesta av oss, men människorna i den är sig rätt lika. Ungdomar i dag skiljer sig inte från hur vi var när vi var unga. De har lika stort behov av att umgås, att mötas, att prata, att kommunicera och socialisera som vi hade. Och de har lika stort behov av vägledning, guidning och handledning i hur man balanserar de olika delarna av verkligheten mot varandra på ett rimligt sätt som vi hade.

Därför bekymrar det mig att höra hur tonen ibland närmar sig moraliserande när man talar om ungdomars användande av mobiler och datorer i klassrummet. IKT kommer vara en del av deras vardag även som vuxna, och det tycks mig rimligt att man i skolan får lära sig balansera även denna delen av verkligheten. Borde inte det innebära att de vuxna i skolan tar sig an även denna biten? Inte genom förbud och begräsningar, men genom exempel, genom vägledning och övning.

Jag vet inte, jag tror jag virrat till hela mitt resonemang. Vad säger ni?

Provar en ny modell

Jag har redan bestämt mig för vilka böcker som kommer att användas i mitt klassrum i höst. Det är en ny approach, vanligen brukar första delen av sommaren gå åt till beslutsprocessen men av olika anledningar forcerades beslutet fram i år.

Det innebär, för min del, att mitt arbete under sommaren kommer se lite annorlunda ut. Momentet när jag läser igenom en hög böcker för att se vilka som känns mest lämpade försvinner, och jag går direkt på att börja förbereda de aktuella böckerna. Det kan leda till att jag jobbar mindre i sommar än jag gjort andra år. Det kan hända att det inte blir någon skillnad alls.

Men det är intressant att prova nya sätt att närma sig saker och ting. Det gäller läsår lika väl som andra naturfenomen.

 

En iPad-visionär

Måndagaftonen denna vecka planerar jag att, liksom bland andra Mats, tillbringa i Orkanenbiblioteket. Där kommer iPadvisionären Annika Persson, i sällskap med Karin Jönsson från Malmö högskola och Claes Magnusson från Malmö yrkesskola att skiftesföreläsa om just iPads i skolor. Mina frågor är legio:

Varför denna märkesfokusering? Är föreläsningen sponsrad av Apple? Kommer där att bjudas på äppelkaka? Innehåller denna i så fall gluten? Och hur skiljer sig en iPad-visionär (ni anar inte hur svårt jag har att inte skriva -missionär som av någon anledning ligger så mycket mer rätt för fingrarna i sammanhanget) från t ex en Android-visionär? Finns det överhuvudtaget Android-visionärer? Om inte, varför inte det?

I afton, klockan nitton, i Orkanenbiblioteket, får vi svaren. Jag tror det blir givande. Kom gärna fram och säg hej om ni är där. Jag är snällare än jag ser ut att vara.

Skiftesföreläsning #122: »Paddan – succé eller groda i skolan? Om läsplattor, IT och lärande«

.

.

NB: Jag är inte det minsta hånfull eller raljant, utan uppriktigt nyfiken.