Blondinbella kommer ut

Blondinbella brottas med genustanken, och hon gör det offentligt. Inte bara inför sina bloggläsare, aftonpressen och sociala media följer också, kommenterar och diskuterar hennes grubblerier.  Det tycks som att det inte är helt självklart för henne hur det fungerar, det här med att människor är olika, med olika behov, olika preferenser och önskemål, olika perspektiv och känslor. Dessa främmande tankar förefaller förefalla henne skrämmande, ja, så skrämmande att hon, enligt en notis i Aftonbladets Nöjesbilaga, faktiskt i en karaktäristiskt grammatiskt halsbrytande formulering jämför genustanken med läskiga sagomonster:

Jag kan inte låta bli att fascineras över det. Men samtidigt bli lite ledsen för majoriteten som faktiskt identifierar sig som man eller kvinna, som plötsligt nu ska bli häxjakt-jagade av genus-epidemin som sprider sig över landet likt zoombisarna i Walking Dead, skriver Isabella Löwengrip

Blondinbella är inte den enda som har svårt att se behovet av att på ett enkelt sätt kunna sätta ord på det faktum att vi lever i ett samhälle där vi faktiskt inser och förhåller oss till det faktum att det finns ett vidare genusspektra än bara ytterligheterna. Hon ger uttryck för en föreställning om att hen skulle utesluta såväl hon som han, en förvånande vanlig reaktion. Det kan tyckas väl naivt, jag är säker på att det till och med i hennes bekantskapskrets kan finnas en och annan som känner sig besvärad i det biologiska kön hen är född in i, men döm henne inte för hårt. Hon ger nämligen också uttryck för att faktiskt ha viss förståelse för behovet av att få sätta ord på, öppet och otvunget, vem man själv är. Enligt Aftonbladetttexten slår Blondinbella upp garderobsdörren på vid gavel och deklarerar:

Jag är en kvinna och jag är förbannat stolt över det

Att komma ut ur garderoben är inte självklart enkelt (även om det blir enklare ju fler gånger man gör det) och omgivningens reaktioner gör allt skillnad i världen. Blondinbella är kvinna. Hon är stolt över det. Det är underbart.

Fredag eftermiddag på @Hvilan

Hvilan ägnar vi tre timmar varje fredag eftermiddag åt schemalagt läxstöd. Det är viktiga timmar, och visst låter det oerhört formellt och ambitiöst?

Låt mig få berätta lite om hur vi arbetar där:

Vi håller till i sal 21 i språkhuset. Av många anledningar håller vi till just där, några av de viktigare utgörs av världskartan på väggen, de båda whiteboardtavlorna, jordgloben i fönstret, gallerihyllan med uppslagsböcker, Yorick i fönstret intill Madama Butterfly, bokhyllan fylld med engelsk och svensk skönlitteratur. Och så kannorna med te och kaffe, förstås.

kaffehusklassrum

Runt de runda kaffehusborden sitter de elever som väljer att lägga en del av sin fredagseftermiddag, regelbundet varje vecka eller då och då när det behövs eller faller sig så, på att plugga. De läser olika ämnen på olika nivåer, pratar med varandra, hjälper varandra, peppar varandra, samarbetar, pratar om livsviktigheter, skrattar och dricker kaffe. Jag sitter oftast vid katedern, så att den som vill ha min hjälp, ha mig som bollplank eller prata om något kan göra det lite avskilt och utan att störa.

Jag kan inte tänka mig ett trevligare sätt att avsluta en skolvecka.

Mycket läsa gör dig klok…

…därför läs varenda bok

Det kan vara så att Falstaff Fakirs ord är de mest frekvent citaterade på min blogg, och just i dag känns det väldigt passande. Ni vet att det är Värlsbokdagen i dag, inte sant?

1995 beslutade Unescos generalkonferens att den 23 april skulle bli hela världens festdag för firandet av böcker, författare och läsning samt  värnandet om upphovs-rätten och människors fria tillgång till information.

Det finns så många vinster med att läsa skönlitteratur – man vidgar sin egen horistont, tar del av andra människors perspektiv, lär sig av andras erfarenheter, bygger nya kopplingar i sin egen hjärna, förfinar sin läsförmåga, skärper sin analytiska förmåga och slipar sitt kritiska tänkande. Man blir helt enkelt, som Falstaff Fakir skrev, klokare. Dessutom är det roligt att läsa.

Så plocka på dig en bok och tillåt dig själv att sjunka in i den del av världen som finns mellan pärmarna. Det är dig väl unt.

Glad Världsboksdag!

Lördagstv

Lördageftermiddagar i ett hushåll där det bor en TV erbjuder ett oväntat rikt utbud. Från Agenda via Vetenskapens Värld har jag nu hamnat hos Jessica Gedin i Babel, och har därefter K-special om Google och det litterära världsarvet att se fram mot. Agenda och K-special är nya för mig, och jag njuter fullt ut av den fantastiska möjligheten det innebär att får del av alla dessa berättelser, tankegångar och perspektiv så enkelt.

Ja, jo, det är klart jag befinner mig i det nyförälskade stadiet, sinom tid kommer den storögda fascinationen ersättas av vardagens självklarhet, därför skriver jag ner det här så att jag ger mig själv en chans att faktiskt minnas hur jag såg det.

Det sänds mycket ointressant, mycket tycks handla om att fylla ut tiden och locka tittaren att sitta kvar till nästa reklampaus. Det tycks finnas vissa standardkoncept som upprepas med små variationer, precis som i andra delar av världen. Och precis som i andra delar av världen finns där intressanta, spännande, vackra, stimulerande, utmanande platser att upptäcka och utforska.

Idolbild

Systemfel i skolan

Svensk skola är inte i toppform. Internationella och nationella tester visar sjunkande kunskapsnivåer, elever är otrygga, högskolor och universitet slår larm om att svenska studenters förkunskaper brister.

Det finns väl fungerande skolor, det finns formidabla lärare, det finns klassrum där undervisningen är briljant och elever får möjlighet att lära sig allt vad styrdokumenten utlovar och mer därtill. Men det finns också skolor där kaos råder, där elever får mycket lite om ens någon undervisning och lämnar utan att kunna läsa, skriva eller hantera enkla instruktioner. Inte för att eleverna är dummare än andra, utan för att skolan de går i brister.

Dagens system bygger på att elever och elevers målsmän förväntas ta ansvar för att välja en av de skolor som fungerar väl. Pengarna följer eleven, vilket i teorin innebär att väl fungerande skolor får en ständigt ökande budget med allt vad det innebär av möjlighet att ständigt växa, knyta fler formidabla lärare till sig, behålla de formidabla lärarna med höga löner och goda villkor. Samtidigt innebär det, i samma teori, att skolor som inte fungerar, där eleverna inte får den undervisning de borde få och lärarna arbetar under vad som beskrivs som omöjliga villkor, blir utan pengar och därmed faller bort.

I praktiken fungerar systemet inte optimalt. Det vet vi.

Frågan är var felen ligger. Vad behöver ändras? Vad är symptom och vad är bakomliggande orsak? Det är inte självklart, och risken att ideologiska hållningar hamnar i vägen och skymmer bilden är stor.

Vi har tur – det svenska skolsystemet granskas av forskare från andra länder. Visserligen med ungefär samma skräckblandade fascination som man kan se någon sitta på den gren hen sågar av, men granskas och dokumenteras icke desto mindre. Om vi tar del av deras iakttagelser och reflektioner, även om risken finns att det svider, kan vi få en bild av vad som fungerar och vad som inte fungerar i vårt skolsystem, och har chansen att göra något bättre och mer konstruktivt än antingen såga vidare eller försöka att göra det som gjorts ogjort.

För så här kan vi inte fortsätta.

Lärarutbildningens ansvar?

Problemet med att studenter kan komma in på lärarutbildningen med förkunskaper som räcker till 0.1 på Högskoleprovet är varken vad det gör med statusen för lärarutbildningarna eller för lärarkårens framtida status. Problemet är att det finns elever som gått ut svenskt gymnasium, med behörighet att söka lärarutbildningen, som skriver 0.1 på Högskoleprovet.

Vi ser i dag, vare sig vi vill prata om saken eller inte, hur svenska skolelevers kunskaper sjunker. Inte alla, inte överallt, men för många. Tillräckligt många för att vi har skäl att förbereda oss för att vi kommer att behöva hantera en social krutdurk i framtiden. Tyvärr rör sig upprördheten jag ser över detta oftare kring det faktum att media inte skriver om ‘goda exempel’ än kring hur ett samhälle påverkas, på kort och lång sikt, av att den generella bildningsnivån sjunker, att grupper av människor helt enkelt får en genomkass utbildning med allt vad det innebär av begränsningar av möjligheter att påverka sina livssituationer, bli anställda, med hälsorisker och ekonomiskt och socialt desperata förhållanden.

Vad säger ni, börjar det bli dags att göra något åt saken?

I mitt klassrum

Donationer och loppmarknadsfynd utgör inredningsdetaljer som gör mitt klassrum trivsamt. I dag fick jag möblera om i den lilla bokhyllan för att göra utrymme för ytterligare två kassar med böcker som elever och kursdeltagare läser, bläddrar i, lånar hem och donerar.

image

Såhär ser den ut nu. Nästa steg blir att be att få en hylla till.

Nej, jag ångrar inget


Jag kan inte franska, så jag vet inte hur god översättningen är, men känslan tycks mig vara ungefär densamma

Non, je ne regrette rien

Non, rien de rien
Non, je ne regrette rien
Ni le bien qu’on m’a fait
Ni le mal; tout ça m’est bien égal !

Non, rien de rien
Non, je ne regrette rien
C’est payé, balayé, oublié
Je me fous du passé !

Avec mes souvenirs
J’ai allumé le feu
Mes chagrins, mes plaisirs
Je n’ai plus besoin d’eux !

Balayées les amours
Et tous leurs trémolos
Balayés pour toujours
Je repars à zéro

Non, rien de rien
Non, je ne regrette rien
Ni le bien qu’on m’a fait
Ni le mal; tout ça m’est bien égal !

Non, rien de rien
Non, je ne regrette rien
Car ma vie, car mes joies
Aujourd’hui, ça commence avec toi

 

No, Nothing at all

No, nothing at all
No I regret nothing ( I don’t feel sorry)
Not the good things people have done for me
Nor the bad, it’s all the same for me

No, nothing at all
No I regret nothing
It’s paid for, wiped away, forgotten
I don’t care about the past

With all my memories
I lit up the fire
My troubles, my pleasures
I don’t need them anymore

Broomed away my love stories
And their troubles
Broomed away for good
I’ll start again from zero

No, nothing at all
No I regret nothing
Not the good things people have done for me
Nor the bad, it’s all the same for me

No, nothing at all
No, I regret nothing
Because my life, my joys
Today they begin with you

 

Läsvanor förändras

Böcker är mer än texten, berättelsen, orden, budskapet, formuleringarna, tankegångarna, kommunikation över tid och rum. De är också förpackningen till allt detta, transportmodulen, mediet som gör det möjligt att bära budskapet från en till en annan.

Och här sker ännu en gång en förändring. Länge har skiljelinjen gått mellan hårdpärm och pocket.

Själv har jag alltid föredragit en liten, lättransporterad modul framför en stor, bökig med vassa hörn, och aldrig riktigt förstått poängen med att köpa en bok för samma summa som jag kan få tre eller fyra för om jag väljer pocketformatet, så när valmöjlighet funnits har de stora, blanka, tunga, klumpiga hårdpärmsböckerna fått ligga medan jag glatt fyllt mina fickor och hyllor med pocket. Innehållet, inte formatet, har alltid varit det primära.

Andra ser det annorlunda, upplevelsen av att hålla den tunga boken i händerna, höra prasslet från papperet, känna doften från trycksvärtan och fysisk vända blad är en viktig del av läsupplevelsen, och de finner större glädje i att ta del av en berättelse förpackad på ett sätt som tilltalar även deras estetiska sinne.

Det ena är inte bättre än det andra, det är olika och olikheter är vad som gör världen rik.

I dag finns moduler av fler fasoner. För en sån som jag, mer intresserad av innehållet än formatet, är det en ljuvlig utveckling, och jag ser fram mot nästa steg, och nästa, och nästa….

(Hursa? Söker ni försökspersoner för experminentella implantat för nerladdning direkt in i hjärnan? Där ser man. Kontakta mig via bloggen, Twitter, Facebook, mail, jag är definitivt intresserad)

… medan andra funderar över om en bok i ett elektroniskt format verkligen är en bok? Kräver inte en bok allt det där omkring också? Fysisk form, känslan, doften, ljudet?

Jag älskar fysiska böcker och bokhyllor, kuttrar av förtjusning inför tanken på att jag snart äntligen kommer kunna sitta i mitt bibliotek och höra böckerna i hyllorna viska till mig. Att plocka fram en bok och ge någon, kunna säga att den här, den tror jag du kommer tycka om, den här tror jag kommer att berika ditt liv även om den är jobbig att läsa, eller den här kommer du få kämpa hårt med men åh så det kommer att vara värt det gör mig varm inuti.

Och jag älskar hur t ex Amazon ger mig möjlighet att läsa ett eller ett par kapitel i en bok innan jag köper den till mitt elektroniska bibliotek. Det tog mig en stund att inse hur det förändrat mina läsvanor, hur det i dag är självklart för mig att kolla om böcker som nämns i artiklar, bloggar, föreläsningar, på Twitter eller var det nu kan vara, finns online och ladda ner ett sample för att se om det är något jag är intresserad av att läsa just nu innan jag köper boken. Så oändligt mycket tillgängligare ny litteratur plötsligt blivit, men…

för det är klart det finns ett men…

Samtidigt som den blivit oändligt mycket tillgängligare för en sån som mig, som inte bekymrar mig så mycket om huruvida verklikheten går att ta på eller inte, har den blivit osynligare för den som inte mer eller mindre medvetet söker böcker. Biblioteken är inte alltid självklara mötesplatser längre och unga får allt färre tillfällen att öva upp sina skönlitteraturläsningsförmågor. För det är en förmåga som behöver övas upp innan det blir enkelt. Och det är ju lite synd, vi berövar dem flera dimensioner i livet när vi begränsar dessa tillfällen.

Vi behöver kanske förändra våra fysiska läsvanor också? Göra den nya litteraturen lika lätt tillgänglig i den fysiska världen som den är i den digitala? Vad tror ni t ex om trevliga bokcaféer lite här och där i våra städer? Inte bara caféer med bokhyllor fyllda med gamla tjusiga böcker i imponerande bindning som en lite chique inredningsdetalj, utan i stället en slags biblioteksfilialbokhandelscaféer med böcker avsedda att bläddras i, att läsas medan man dricker sitt kaffe, med bibliotekarier, bokhandlare och baristor i samarbete, törhända med försäljning i stället för utlåning, men med möjlighet att provläsa en bit först så att man vet vad det är man bär med sig hem. Med författarbesök, signeringar, temaveckor, bokcirklar, studiecirklar och… möjligheterna är oändliga!

 

Vad vi läser i språkhuset

Detta är väggen utanför vårt bibliotek, och arbetsrummet i språkhuset. Väggen mellan biblioteket och mitt klassrum också, om jag får lov att skryta lite. Där hänger denna alldeles nya tavla, så ny att vi knappt hunnit börja använda den ännu. Vi har bett att få den uppsatt av flera orsaker:

Vi vill visa våra kursdeltagare och elever att vi lärare faktiskt rekreationsläser vi också, inte bara uppmanar elever att göra det.


Språkhuslärare läser


Och vi vill dela med oss av boktips lite sådär i förbigående, på ett sätt som inte kräver något av någon, men som bjuder in den som vill till samtal om böcker och läsning, att fråga vad vi tycker om boken, berätta vad hen själv tycker om den eller kanske tipsa om liknande böcker. Vi riktar oss till elever och kursdeltagare, givetvis, och vi riktar oss till varandra.

Vad tror ni, kommer idén att falla i god jord och bära frukt?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 2 285 other followers