Arkiv

Var sa du? #blogg100

Nytt språk, nya prepositioner.

De tycks ibland bli lite styvmoderligt behandlade i språkläromedel och klassrum, ändå är de absolut avgörande både för att kunna uttrycka sig och för att förstå vad som sägs. Var används de? När används de? När uttalas de, när antyds de och när finns de med fast bara underförstått outtalat?

Det är ju en rätt avgörande om det är bakom muséet, framför muséet eller kanske i muséet mötesplatsen är belägen. Att tala till någon är något annat än att tala med vederbörande.

Att lägga tid och energi på prepositioner är kanske inte jätteroligt alla gånger, och andra gånger är det nästan larvigt kul och klassrummet rungar av skratt, men det lönar sig och betalar sig många gånger om.

Jag lovar.

Hen i offentligheten

Jag besitter förmågan att bli orimligt och oförutsägbart entusistisk över plötsliga grammatiska finesser i sammanhang. T ex att utan att anstränga mig det minsta finna att jag använt hen tre gånger i förarbetet till ett dokument som kommer vara såväl offentligt som officiellt när det är klart.

Wiiee! Jag är så förtjust i detta nya lilla pronomen. Jag är förtjust i att en ordklass jag ofta hört beskrivas som sluten visar sig vara öppen. Och jag är så förtjust i att jag numera allt oftare inte ens noterar att jag använder ordet, det liksom bara blir.


Statistik och grammatik

Daniel Kahnemans Thinking, Fast and Slow påminner mig om att trots att såväl grammatik som statistik ofta ses som lika abstrakta fenomen så hanterar vi dem väldigt olika. Ty medan människor generellt sett är intuitivt goda grammatiker, är vi lika generellt sett svaga, för att inte säga rent av urusla, intuitiva statistiker.

Vi ser det titt som tätt i allmänna debatter, inte minst i skoldebatten, där generaliseringar utifrån enskilda individers begränsade erfarenheter används som såväl exempel som argument, och ofta rent av ges större tyngd än forskning (som i sin tur, det ska vi inte förneka, ibland bygger på väl tunt statistiskt underlag)

Trots detta läggs ofta stor vikt och mycket tid i skolan på just grammatikundervisning, trots att det är ett av de områden där vi faktiskt kommer väldigt långt genom att lita på vår intuition, medan statistik, så betydelsefullt i matematik, naturvetenskap, samhällsvetenskap etc, och inte minst för att utveckla vårt kritiska tänkande, avhandlas på ett fåtal lektioner och ibland rent av reduceras till att tolka och rita enkla diagram, nästan helt utan inslag av reflektion och diskussion, annat än trötta försök till putslustigheter som ‘lögn, förbannad lögn och statistik’.

Hur kan det komma sig? Och viktigare – vad gör vi åt saken?

Lektionsplanerar

 

 

Vi läser Across the Barricades, så the Gunpowder Plot kan vi givetvis inte ignorera.

Och så behöver man ju ett kort effektfullt klipp med fyrverkerier också denna den femte November. Vad tror ni om detta?

 

 

Vad är det för fel på papper och penna?

Inget alls, självklart. Papper och penna har många fördelar framför t ex att knacka in sina minnesnoteringar i sten, rista dem i en planka med kvistar och andra ojämnheter, skriva dem i sanden eller omsorgsfullt forma dem i lera som sedan bränns och bevaras till eftervärlden. Papper och penna är i jämförelse snabbt, enkelt, bekvämt, väger mycket lite, tar hyggligt liten plats både att bruka och förvara. Det är rimligt beständigt, och det är förhållandeis enkelt att editera minnesnoteringarna.

Men nu är det ju sällan i relation vare sig till sten, trä, sand eller ens lera frågan i rubriken ställs, utan i relation till de moderna digitala enheterna som allt fler nyttjar. Telefoner, plattor och datorer där ofta molntjänster som t ex Evernote och Google Doc används för syftet.

Och i det sammanhanget blir mitt svar ungefär såhär:

Digitala minnesnoteringar är framförallt överlägsna papper och penna av två orsaker.

Delbarheten är den ena. Och jag tänker då både på möjligheten för flera personer att synkront göra minnesnoteringar tillsammans, på samma plats, utan att behöva trängas, och på möjligheten att ögonblickligen dela med sig till andra som befinner sig någon helt annanstans.

Mångfalden är den andra. Digitala minnesnoteringar görs enkelt i form av lättediterad text, bilder, filmer, ljudupptagningar, illustrationer, länkar, kommunikation med andra. Återigen, synkront och omedelbart.

Prova, vet ja. Det är inte alls svårt, även om det kan kännas så innan man kommer igång.


Att utgöra ett pittoreskt inslag

Vi pratade om läsningens betydelse i #skolchatt här förleden, och två av de tankegångar som luftades framförallt under ‘efterfesten’, det samtal som fortsätter efter att den modererade delen av #skolchatt är över, finner jag mig ha svårt att släppa. De båda tankegångarna är besläktade, om än på visst avstånd.

Den första handlar om god litteratur och mindre god litteratur. Någon argumenterade att det finns så mycket skräplitteratur, så mycket lågkvalitativa texter som unga människor och elever i allmänhet gärna läser, och att det vore närmast att föredra att de i stället inte läser alls framför att de läser dessa texter. En av skolans viktigaste uppgifter är att vidga horisonter, visa på nya perspektiv, belysa mörka vinklar och vrår, visst är det så, men för att inte skrämma bort människor från bibliotekens hyllor, konkreta såväl som digitala, bör vi lägga våra personliga värderingar åt sidan och minnas den där hisnande känslan av att faktiskt ha läst ut en bok på egen hand, att faktiskt förlora sig i en historia för första gången, att faktiskt gå och tänka på det man läst om, att längta till nästa tillfälle när man får plocka upp boken.  Många av de verk vi gärna ser som god litteratur kräver viss vana vid mediet som sådant, och börjar vi värdera vilka vägar elever tar för att skaffa sig den vanan riskerar vi jaga bort dem helt i stället.

Och det var väl ändå inte meningen?

Den andra tankegången presenterades med lätt anstrykning av pubertal arrogans: läskunnighet är för vissa människor ett handikapp. Under samtalets gång jämkades hållning till den mindre kategoriska att alla inte måste lära sig läsa, alla kanske inte vill lära sig läsa eftersom det finns de som lever i traditioner och kulturer där läsning inte fyller någon funktion, och dessa kulturer förändras och föröds om urinnevånarna blir alltför civiliserade.

Det är den romantiska drömmen om det oförstörda paradiset, idyllen där allt är enklare, går långsammare, är vackrare än i det vardagsliv man uppfattar som stressigt, kaosartat, onaturligt, förvanskat, platsen där människorna lever ett naturligare liv, älskar och skrattar och umgås i harmoni med varandra och naturen. En vacker dröm, men en dröm där vi helt glömmer att de människor vi vill se där, som vi vill gästa för att läka våra stressade själar också är likadana människor som vi. De vill också mer, de vill också studera, de vill också vidare, de vill också kunna välja något annorlunda än sin vardag, hur solig och sandig den än är.

Läsning är ett verktyg för dem, precis som för oss, Internet är ett verktyg för dem, precis som för oss. Att förneka dem tillgång till dessa verktyg för att bevara våra semesterparadis tillsynes oförändrade är inte bara ohövligt, det är insiktslöst och inhumant.

Det var bara det jag ville säga.

#skolchatt och universitetet

Det är torsdag, och som varje torsdag är det #skolchatt klockan 20.00.  I kväll pratar vi om hur vi arbetar i den svenska skolan för att förbereda eleverna för akademiska studier.

Universitet och högskolor i Sverige larmar om och om igen om sjunkande förkunskapsnivåer hos studenter som kommer från svenska skolor – inte bara i fackämnen, utan i de nödvändiga baskunskaperna som läsning, skrivande och källkritik. Basår och sänkt nivå och/eller takt på undervisningen, stödinsatser och förändrade kursplaner har diskuterats för universitetens del.  Men det förminskar inte problemet med att skillnaden mellan svenska studenters förkunskaper och studenter från andra, tidigare akademiskt mer eller mindre likvärdiga, länder, ökar, och svenska studenter hamnar allt mer på efterkälken.

Vilka orsaker ligger bakom dagens situation? Är det Internets fel att det ser ut som det gör? Segregeringens? Friskolesystemets? Ligger problemet på en strukturell nivå, eller är det ett lokalt problem som drabbar vissa grupper eller områden hårdare?

Och så den viktigaste av frågor:

Vad gör vi åt det, och vem tar ansvaret för att det görs?

Välkomna till kvällens #skolchatt, klockan 20.00 på Twitter

Alla barn i början

Internet är inte längre en ny arena. Den har hunnit genomgå många stadier. Traditioner, sedvänjor, interna skämt och undermeningar har utvecklats, etablerats, utvecklats vidare, en del har försvunnit ner i historiens glömska, andra blivit kvar och utvecklats.

Somliga av oss har varit med ett tag, vi har sett trender komma och gå och nyttjar utan att ens reflektera över saken de kommunikativa broar som utvecklats i form av etablerade förkortningar, specialteckenbruk, emoticons etc. Ibland leder detta till välkomna frågor om vad vi egentligen menar, begrepp som t ex #ffse är inte självklart uppenbara. Andra gånger leder det till intressanta och givande diskussioner kring hur t ex VERSALER uppfattas av mottagaren, och kring huruvida det är viktigare i sammanhanget att avsändaren använder en personlig stil eller hur mottagaren uppfattar budskapet. Men vanligast, tror jag, är att vi genom vårt språkbruk modellerar etablerade fenomen, snarlikt hur vi för talspråket vidare helt enkelt genom att modellera allt mer komplexa språkliga mönster och finesser när vi kommunicerar med nya talare, små barn eller språkelever t ex.

Och precis som i huvudsakligen talspråkliga sammanhang finns även på nätet språkpoliser, ibland lustiga, lättsamma, informativa, en ständig källa till glädje. Andra gånger väl nedlåtande, överlägset förminskande nybörjarens strävan att etablera sig språkligt. Om jag tillåter mig en generalisering, väl medveten om att det myllrar av undantag, tycks de förra oftare tillhöra det äldre gardet, säkra på sin plats i sammanhanget och inte rädda att ha fel, medan de senare återfinns bland de som nyligen själva var nybörjare, ivriga att visa fram sina nya kunskaper och etablera sig bland de ”coola katterna” (visst är det ett ljuvligt uttryck?)

Min poäng med dagens rant är helt enkelt: var inte nedlåtande mot nybörjare, har du tur finner du dig själv i den positionen igen rätt som det är.

Mycket läsa gör dig klok

Mycket läsa gör dig klok, därför läs varenda bok.

Så skaldade en gång Falstaff Fakir, och det är lika sant i dag. Att läsa skönlitteratur är rekreation, men det är inte bara rekreaktion – läsning av skönlitteratur stärker och utvecklar såväl det kritiska tänkandet som det analytiska tänkandet, vidgar horisonter, ger möjlighet att lära av andras erfarenheter och misstag och öppnar nya vägar.

Rapporter om sjunkande läsfärdighet hos unga människor regnar ner över oss, det spekuleras i media om orsakerna, politiker passar på tillfället att tala i bekymrade brösttoner, men dessvärre mycket lite om vad de ämnar bidra med. Det finns mycket de skulle kunna göra, från hejdundrande satsningar på bibliotek och kultur till att faktiskt läsa själv och prata om vad de läser.

image

I trapphuset utanför mitt klassrum hänger denna. I all enkelhet är den ett sätt att visa både att vi lärare läser, och vad vi läser, inbjuda till samtal utan att tränga oss på.

För att inspirera och stimulera lärare att läsa mer tog Skollyftet initiativet till ett #boklyft som raskt blev till en bokcirkel. Precis som i rumsliga bokcirklar läser vi böcker tillsammans, pratar om boken, om aspekter i berättelsen och ibland, eftersom många av oss arbetar med undervisning, om undervisningsbarhetsaspekter.

Visst låter det kul?

Blondinbella kommer ut

Blondinbella brottas med genustanken, och hon gör det offentligt. Inte bara inför sina bloggläsare, aftonpressen och sociala media följer också, kommenterar och diskuterar hennes grubblerier.  Det tycks som att det inte är helt självklart för henne hur det fungerar, det här med att människor är olika, med olika behov, olika preferenser och önskemål, olika perspektiv och känslor. Dessa främmande tankar förefaller förefalla henne skrämmande, ja, så skrämmande att hon, enligt en notis i Aftonbladets Nöjesbilaga, faktiskt i en karaktäristiskt grammatiskt halsbrytande formulering jämför genustanken med läskiga sagomonster:

Jag kan inte låta bli att fascineras över det. Men samtidigt bli lite ledsen för majoriteten som faktiskt identifierar sig som man eller kvinna, som plötsligt nu ska bli häxjakt-jagade av genus-epidemin som sprider sig över landet likt zoombisarna i Walking Dead, skriver Isabella Löwengrip

Blondinbella är inte den enda som har svårt att se behovet av att på ett enkelt sätt kunna sätta ord på det faktum att vi lever i ett samhälle där vi faktiskt inser och förhåller oss till det faktum att det finns ett vidare genusspektra än bara ytterligheterna. Hon ger uttryck för en föreställning om att hen skulle utesluta såväl hon som han, en förvånande vanlig reaktion. Det kan tyckas väl naivt, jag är säker på att det till och med i hennes bekantskapskrets kan finnas en och annan som känner sig besvärad i det biologiska kön hen är född in i, men döm henne inte för hårt. Hon ger nämligen också uttryck för att faktiskt ha viss förståelse för behovet av att få sätta ord på, öppet och otvunget, vem man själv är. Enligt Aftonbladetttexten slår Blondinbella upp garderobsdörren på vid gavel och deklarerar:

Jag är en kvinna och jag är förbannat stolt över det

Att komma ut ur garderoben är inte självklart enkelt (även om det blir enklare ju fler gånger man gör det) och omgivningens reaktioner gör allt skillnad i världen. Blondinbella är kvinna. Hon är stolt över det. Det är underbart.