Arkiv

Statistik och grammatik

Daniel Kahnemans Thinking, Fast and Slow påminner mig om att trots att såväl grammatik som statistik ofta ses som lika abstrakta fenomen så hanterar vi dem väldigt olika. Ty medan människor generellt sett är intuitivt goda grammatiker, är vi lika generellt sett svaga, för att inte säga rent av urusla, intuitiva statistiker.

Vi ser det titt som tätt i allmänna debatter, inte minst i skoldebatten, där generaliseringar utifrån enskilda individers begränsade erfarenheter används som såväl exempel som argument, och ofta rent av ges större tyngd än forskning (som i sin tur, det ska vi inte förneka, ibland bygger på väl tunt statistiskt underlag)

Trots detta läggs ofta stor vikt och mycket tid i skolan på just grammatikundervisning, trots att det är ett av de områden där vi faktiskt kommer väldigt långt genom att lita på vår intuition, medan statistik, så betydelsefullt i matematik, naturvetenskap, samhällsvetenskap etc, och inte minst för att utveckla vårt kritiska tänkande, avhandlas på ett fåtal lektioner och ibland rent av reduceras till att tolka och rita enkla diagram, nästan helt utan inslag av reflektion och diskussion, annat än trötta försök till putslustigheter som ‘lögn, förbannad lögn och statistik’.

Hur kan det komma sig? Och viktigare – vad gör vi åt saken?

Lektionsplanerar

 

 

Vi läser Across the Barricades, så the Gunpowder Plot kan vi givetvis inte ignorera.

Och så behöver man ju ett kort effektfullt klipp med fyrverkerier också denna den femte November. Vad tror ni om detta?

 

 

Vad är det för fel på papper och penna?

Inget alls, självklart. Papper och penna har många fördelar framför t ex att knacka in sina minnesnoteringar i sten, rista dem i en planka med kvistar och andra ojämnheter, skriva dem i sanden eller omsorgsfullt forma dem i lera som sedan bränns och bevaras till eftervärlden. Papper och penna är i jämförelse snabbt, enkelt, bekvämt, väger mycket lite, tar hyggligt liten plats både att bruka och förvara. Det är rimligt beständigt, och det är förhållandeis enkelt att editera minnesnoteringarna.

Men nu är det ju sällan i relation vare sig till sten, trä, sand eller ens lera frågan i rubriken ställs, utan i relation till de moderna digitala enheterna som allt fler nyttjar. Telefoner, plattor och datorer där ofta molntjänster som t ex Evernote och Google Doc används för syftet.

Och i det sammanhanget blir mitt svar ungefär såhär:

Digitala minnesnoteringar är framförallt överlägsna papper och penna av två orsaker.

Delbarheten är den ena. Och jag tänker då både på möjligheten för flera personer att synkront göra minnesnoteringar tillsammans, på samma plats, utan att behöva trängas, och på möjligheten att ögonblickligen dela med sig till andra som befinner sig någon helt annanstans.

Mångfalden är den andra. Digitala minnesnoteringar görs enkelt i form av lättediterad text, bilder, filmer, ljudupptagningar, illustrationer, länkar, kommunikation med andra. Återigen, synkront och omedelbart.

Prova, vet ja. Det är inte alls svårt, även om det kan kännas så innan man kommer igång.


Att utgöra ett pittoreskt inslag

Vi pratade om läsningens betydelse i #skolchatt här förleden, och två av de tankegångar som luftades framförallt under ‘efterfesten’, det samtal som fortsätter efter att den modererade delen av #skolchatt är över, finner jag mig ha svårt att släppa. De båda tankegångarna är besläktade, om än på visst avstånd.

Den första handlar om god litteratur och mindre god litteratur. Någon argumenterade att det finns så mycket skräplitteratur, så mycket lågkvalitativa texter som unga människor och elever i allmänhet gärna läser, och att det vore närmast att föredra att de i stället inte läser alls framför att de läser dessa texter. En av skolans viktigaste uppgifter är att vidga horisonter, visa på nya perspektiv, belysa mörka vinklar och vrår, visst är det så, men för att inte skrämma bort människor från bibliotekens hyllor, konkreta såväl som digitala, bör vi lägga våra personliga värderingar åt sidan och minnas den där hisnande känslan av att faktiskt ha läst ut en bok på egen hand, att faktiskt förlora sig i en historia för första gången, att faktiskt gå och tänka på det man läst om, att längta till nästa tillfälle när man får plocka upp boken.  Många av de verk vi gärna ser som god litteratur kräver viss vana vid mediet som sådant, och börjar vi värdera vilka vägar elever tar för att skaffa sig den vanan riskerar vi jaga bort dem helt i stället.

Och det var väl ändå inte meningen?

Den andra tankegången presenterades med lätt anstrykning av pubertal arrogans: läskunnighet är för vissa människor ett handikapp. Under samtalets gång jämkades hållning till den mindre kategoriska att alla inte måste lära sig läsa, alla kanske inte vill lära sig läsa eftersom det finns de som lever i traditioner och kulturer där läsning inte fyller någon funktion, och dessa kulturer förändras och föröds om urinnevånarna blir alltför civiliserade.

Det är den romantiska drömmen om det oförstörda paradiset, idyllen där allt är enklare, går långsammare, är vackrare än i det vardagsliv man uppfattar som stressigt, kaosartat, onaturligt, förvanskat, platsen där människorna lever ett naturligare liv, älskar och skrattar och umgås i harmoni med varandra och naturen. En vacker dröm, men en dröm där vi helt glömmer att de människor vi vill se där, som vi vill gästa för att läka våra stressade själar också är likadana människor som vi. De vill också mer, de vill också studera, de vill också vidare, de vill också kunna välja något annorlunda än sin vardag, hur solig och sandig den än är.

Läsning är ett verktyg för dem, precis som för oss, Internet är ett verktyg för dem, precis som för oss. Att förneka dem tillgång till dessa verktyg för att bevara våra semesterparadis tillsynes oförändrade är inte bara ohövligt, det är insiktslöst och inhumant.

Det var bara det jag ville säga.

#skolchatt och universitetet

Det är torsdag, och som varje torsdag är det #skolchatt klockan 20.00.  I kväll pratar vi om hur vi arbetar i den svenska skolan för att förbereda eleverna för akademiska studier.

Universitet och högskolor i Sverige larmar om och om igen om sjunkande förkunskapsnivåer hos studenter som kommer från svenska skolor – inte bara i fackämnen, utan i de nödvändiga baskunskaperna som läsning, skrivande och källkritik. Basår och sänkt nivå och/eller takt på undervisningen, stödinsatser och förändrade kursplaner har diskuterats för universitetens del.  Men det förminskar inte problemet med att skillnaden mellan svenska studenters förkunskaper och studenter från andra, tidigare akademiskt mer eller mindre likvärdiga, länder, ökar, och svenska studenter hamnar allt mer på efterkälken.

Vilka orsaker ligger bakom dagens situation? Är det Internets fel att det ser ut som det gör? Segregeringens? Friskolesystemets? Ligger problemet på en strukturell nivå, eller är det ett lokalt problem som drabbar vissa grupper eller områden hårdare?

Och så den viktigaste av frågor:

Vad gör vi åt det, och vem tar ansvaret för att det görs?

Välkomna till kvällens #skolchatt, klockan 20.00 på Twitter

Mycket läsa gör dig klok

Mycket läsa gör dig klok, därför läs varenda bok.

Så skaldade en gång Falstaff Fakir, och det är lika sant i dag. Att läsa skönlitteratur är rekreation, men det är inte bara rekreaktion – läsning av skönlitteratur stärker och utvecklar såväl det kritiska tänkandet som det analytiska tänkandet, vidgar horisonter, ger möjlighet att lära av andras erfarenheter och misstag och öppnar nya vägar.

Rapporter om sjunkande läsfärdighet hos unga människor regnar ner över oss, det spekuleras i media om orsakerna, politiker passar på tillfället att tala i bekymrade brösttoner, men dessvärre mycket lite om vad de ämnar bidra med. Det finns mycket de skulle kunna göra, från hejdundrande satsningar på bibliotek och kultur till att faktiskt läsa själv och prata om vad de läser.

image

I trapphuset utanför mitt klassrum hänger denna. I all enkelhet är den ett sätt att visa både att vi lärare läser, och vad vi läser, inbjuda till samtal utan att tränga oss på.

För att inspirera och stimulera lärare att läsa mer tog Skollyftet initiativet till ett #boklyft som raskt blev till en bokcirkel. Precis som i rumsliga bokcirklar läser vi böcker tillsammans, pratar om boken, om aspekter i berättelsen och ibland, eftersom många av oss arbetar med undervisning, om undervisningsbarhetsaspekter.

Visst låter det kul?

Fredag eftermiddag på @Hvilan

Hvilan ägnar vi tre timmar varje fredag eftermiddag åt schemalagt läxstöd. Det är viktiga timmar, och visst låter det oerhört formellt och ambitiöst?

Låt mig få berätta lite om hur vi arbetar där:

Vi håller till i sal 21 i språkhuset. Av många anledningar håller vi till just där, några av de viktigare utgörs av världskartan på väggen, de båda whiteboardtavlorna, jordgloben i fönstret, gallerihyllan med uppslagsböcker, Yorick i fönstret intill Madama Butterfly, bokhyllan fylld med engelsk och svensk skönlitteratur. Och så kannorna med te och kaffe, förstås.

kaffehusklassrum

Runt de runda kaffehusborden sitter de elever som väljer att lägga en del av sin fredagseftermiddag, regelbundet varje vecka eller då och då när det behövs eller faller sig så, på att plugga. De läser olika ämnen på olika nivåer, pratar med varandra, hjälper varandra, peppar varandra, samarbetar, pratar om livsviktigheter, skrattar och dricker kaffe. Jag sitter oftast vid katedern, så att den som vill ha min hjälp, ha mig som bollplank eller prata om något kan göra det lite avskilt och utan att störa.

Jag kan inte tänka mig ett trevligare sätt att avsluta en skolvecka.

Mycket läsa gör dig klok…

…därför läs varenda bok

Det kan vara så att Falstaff Fakirs ord är de mest frekvent citaterade på min blogg, och just i dag känns det väldigt passande. Ni vet att det är Värlsbokdagen i dag, inte sant?

1995 beslutade Unescos generalkonferens att den 23 april skulle bli hela världens festdag för firandet av böcker, författare och läsning samt  värnandet om upphovs-rätten och människors fria tillgång till information.

Det finns så många vinster med att läsa skönlitteratur – man vidgar sin egen horistont, tar del av andra människors perspektiv, lär sig av andras erfarenheter, bygger nya kopplingar i sin egen hjärna, förfinar sin läsförmåga, skärper sin analytiska förmåga och slipar sitt kritiska tänkande. Man blir helt enkelt, som Falstaff Fakir skrev, klokare. Dessutom är det roligt att läsa.

Så plocka på dig en bok och tillåt dig själv att sjunka in i den del av världen som finns mellan pärmarna. Det är dig väl unt.

Glad Världsboksdag!

Lördagstv

Lördageftermiddagar i ett hushåll där det bor en TV erbjuder ett oväntat rikt utbud. Från Agenda via Vetenskapens Värld har jag nu hamnat hos Jessica Gedin i Babel, och har därefter K-special om Google och det litterära världsarvet att se fram mot. Agenda och K-special är nya för mig, och jag njuter fullt ut av den fantastiska möjligheten det innebär att får del av alla dessa berättelser, tankegångar och perspektiv så enkelt.

Ja, jo, det är klart jag befinner mig i det nyförälskade stadiet, sinom tid kommer den storögda fascinationen ersättas av vardagens självklarhet, därför skriver jag ner det här så att jag ger mig själv en chans att faktiskt minnas hur jag såg det.

Det sänds mycket ointressant, mycket tycks handla om att fylla ut tiden och locka tittaren att sitta kvar till nästa reklampaus. Det tycks finnas vissa standardkoncept som upprepas med små variationer, precis som i andra delar av världen. Och precis som i andra delar av världen finns där intressanta, spännande, vackra, stimulerande, utmanande platser att upptäcka och utforska.

Idolbild

Systemfel i skolan

Svensk skola är inte i toppform. Internationella och nationella tester visar sjunkande kunskapsnivåer, elever är otrygga, högskolor och universitet slår larm om att svenska studenters förkunskaper brister.

Det finns väl fungerande skolor, det finns formidabla lärare, det finns klassrum där undervisningen är briljant och elever får möjlighet att lära sig allt vad styrdokumenten utlovar och mer därtill. Men det finns också skolor där kaos råder, där elever får mycket lite om ens någon undervisning och lämnar utan att kunna läsa, skriva eller hantera enkla instruktioner. Inte för att eleverna är dummare än andra, utan för att skolan de går i brister.

Dagens system bygger på att elever och elevers målsmän förväntas ta ansvar för att välja en av de skolor som fungerar väl. Pengarna följer eleven, vilket i teorin innebär att väl fungerande skolor får en ständigt ökande budget med allt vad det innebär av möjlighet att ständigt växa, knyta fler formidabla lärare till sig, behålla de formidabla lärarna med höga löner och goda villkor. Samtidigt innebär det, i samma teori, att skolor som inte fungerar, där eleverna inte får den undervisning de borde få och lärarna arbetar under vad som beskrivs som omöjliga villkor, blir utan pengar och därmed faller bort.

I praktiken fungerar systemet inte optimalt. Det vet vi.

Frågan är var felen ligger. Vad behöver ändras? Vad är symptom och vad är bakomliggande orsak? Det är inte självklart, och risken att ideologiska hållningar hamnar i vägen och skymmer bilden är stor.

Vi har tur – det svenska skolsystemet granskas av forskare från andra länder. Visserligen med ungefär samma skräckblandade fascination som man kan se någon sitta på den gren hen sågar av, men granskas och dokumenteras icke desto mindre. Om vi tar del av deras iakttagelser och reflektioner, även om risken finns att det svider, kan vi få en bild av vad som fungerar och vad som inte fungerar i vårt skolsystem, och har chansen att göra något bättre och mer konstruktivt än antingen såga vidare eller försöka att göra det som gjorts ogjort.

För så här kan vi inte fortsätta.