los pasos de apertura

Så i dag började sommarprojektet på allvar. En generös och hjälpsam människa ägnade en hel timme åt att dricka kaffe på Espresso House och prata med mig om ämnen som fotboll, arkitektoniska aspekter och sociala media.

Ni vet hur det är den där allra första lektionen i ett nytt språk, inte sant? Vi har alla upplevt den, minst en gång. Den där blandningen av iver att äntligen klä tankar i språkdräkt och kommunicera, äntligen få en första glimt av den värld som finns i detta nya språk, och så den där totala frustrationen över de obönhörliga begränsningar brister i ordförråd och förvirring över grammatiska funktioner sätter upp, Inte bara kräver det totalt fokus och stor del av hjärnkapaciteten att minnas de ord som eventuellt finns i ordförrådet, det kräver att talorganet formar sig på nya sätt, att luftströmmen genom stämbanden, förbi gomseglet och vidare ut genom näsan och munhålan tar ovana vägar, att läppar och tunga samverkar på nya sätt. Allt detta skall ske simultant, och tankegången som vill klä sig i ord är alltför komplex för de språkliga förmågorna.

Mottagaren, lyssnaren, medkommunkatören, gör all skillnad i detta. Den hjälp jag fick, det stöd, det tålamod, den diskreta handledning och den enorma generositeten jag mötte gjorde denna första gång till en lek. Många misstag gjorde jag, och varje gång trasslade vi vidare. Nästa gång är det redan andra gången, och som alla vet är andra gången alltid lättare, när känslan från första gången finns där för att surfa på.

Gracias, querido maestro generoso, gracias.


Projektdagar på @Hvilan

Sista dagarna på läsåret ägnas traditionsenligt (att vara den äldsta folkhögskolan innebär många traditioner) åt det vi kallar projektdagar. Olika grupper med kursdeltagare från alla olika klasser ägnar två dagar åt utflykter, studiebesök, kultur, lek och samtal.

Vi spelar sällskapsspel, Monopol, Risk, UNO, Ticket to Ride, kubb, plockepinn…. Och så pratar vi – om språk, om resor, om världen, om vädret, om kultur, om skillnaden mellan alligatorer och krokodiler, om sjöjungfrur och om litteratur.

20140609-131537-47737235.jpg

Sådär som det faller sig, ni vet

Nytt år, nytt språk

Årsskiftet närmar sig med stormsteg. Blommor, sånger, skolavslutningar om bara ett par ögonblick, elever springer ut, tomma skolor där bara solstrålar in genom fönstren leker.

Och som vid alla årskiften så befinner vi oss så intensivt här och nu, i de sista skälvande dagarna med årets klasser, samtidigt som på planeringsnivå befinner oss där och då, i nästa år, och förbereder för de klasser som ännu inte finns, som vi ännu inte känner, men vet vilka kurser de kommer att läsa, och vi förbereda.

Mitt nyårslöfte är ett år med än mer fokus på språket. Jag läser mycket, det sticker jag inte under stol med, jag läser skönlitteratur, bloggar, tidningar, dagsnyheter, avhandlingar, forskningsrapporter, artiklar, serier, och mina elever läser mycket. Romaner, noveller, dikter, artiklar. Det är en början.

Nästa år vill jag söka än mer samarbete kring just språk med kollegor i alla ämnen. Vad kan jag ge? Vad kan jag få från dem att ta in i det vi gör i Språkhuset? Vad vill eleverna ha mer av, och vad behöver de mer av fast de helst vill slippa?

Gott slut önskar jag oss alla!

Sumérgete en el idioma

Mitt sommarprojekt har inte riktigt kommit igång ännu, det är fortfarande mycket vårtermin kvar och det finns inte tid ännu att ge sig hän åt timslånga språkbad.

Jag pysslar lite med pronomen och försöker få kläm på verbböjningarna, petar med prepositionerna och funderar över den oundvikliga logiken i användandet. Ty den finns där. Det gör den alltid.

Och så letar jag efter en bra tv-serie att bada i. Den bör finnas på Netflix, språket vara modernt och vardagligt, avsnitten mellan en halvtimme och en timme och metastoryn behöver vara rimligt intelligent. Tips mottages tacksamt.

Ett sommarprojekt

Vi väljer smått ologiskt att klänga fast vid ett läsårsupplägg som var nog så relevant 1842, när barn och ungas arbetskraft behövdes i jordbruket, men som idag saknar all förankring i något annat än nostalgisk tradition. Det innebär att den årstid när dagsljuset vräker över oss och gör många människor som mest energifyllda och aktiva stänger vi skolorna, på samma sätt som vi sänker servicenivån hos myndigheter, stänger avdelningar på sjukhus, fritidshem, förskoleavdelningar, ja, i princip hela landet och låter tiden gå. Vi mumlar om ‘långa lata dagar’ och inbillar oss att ‘vi laddar batterierna’ trots att forskning visar att effekten mer än på mycket kort sikt nog är en chimär.

Varför vi ännu inte vågat fördela arbetsbördan rimligare och organiserat om läsåret utifrån dagens verklighet och kunskaper, med kortare dagar fördelade på fler veckor och långa ledigheter under den mörka, trötta perioden av året i stället för under den energifyllda sommaren har jag uppriktigt talat lite svårt att förstå.

Men nu är det vad vi har att förhålla oss till, tio veckors väntetid är nog för att driva vem som helst till frustration. Så jag gör vad jag kan för att hålla mig på humör. Detta är ett av mina sommarprojekt:

image

 

Lite varierade recensioner, på en skala från ”Un libro pésimo” till 

Me ha parecido una novela super entretenida y que desde un principio te engancha. Buena trama, personajes con mucha personalidad, historias de romance y aventura.
Una de las cosas que más me gustó es el hecho de que consiga engancharte. Un libro no sólo tiene que ser ameno y entretener, sino hacerte que vivas la historia y, sobre todo, que consiga tenerte en vilo de principio a fin. La verdad que no veo la hora de que se publique el segundo. ¡Genial!

Jag kan inte spanska, just nu tar det mig en halvtimme med lexikon i högsta hugg att ta mig igenom och få en hygglig uppfattning om den lilla recensionen jag citerade här, men jag tänkte än en gång ägna en sommar åt ett nytt språk. Jag grundar med att bekanta mig med de spanska grammatiska personerna, nosar på en bukett prepositioner,tar ett dopp i regelbundna spanska verbböjningar och sen ger jag mig ut i den snöstorm som härjar på första sidan i mitt sommaräventyr.

Återkommer om utfallet nästa år!

Statistik och grammatik

Daniel Kahnemans Thinking, Fast and Slow påminner mig om att trots att såväl grammatik som statistik ofta ses som lika abstrakta fenomen så hanterar vi dem väldigt olika. Ty medan människor generellt sett är intuitivt goda grammatiker, är vi lika generellt sett svaga, för att inte säga rent av urusla, intuitiva statistiker.

Vi ser det titt som tätt i allmänna debatter, inte minst i skoldebatten, där generaliseringar utifrån enskilda individers begränsade erfarenheter används som såväl exempel som argument, och ofta rent av ges större tyngd än forskning (som i sin tur, det ska vi inte förneka, ibland bygger på väl tunt statistiskt underlag)

Trots detta läggs ofta stor vikt och mycket tid i skolan på just grammatikundervisning, trots att det är ett av de områden där vi faktiskt kommer väldigt långt genom att lita på vår intuition, medan statistik, så betydelsefullt i matematik, naturvetenskap, samhällsvetenskap etc, och inte minst för att utveckla vårt kritiska tänkande, avhandlas på ett fåtal lektioner och ibland rent av reduceras till att tolka och rita enkla diagram, nästan helt utan inslag av reflektion och diskussion, annat än trötta försök till putslustigheter som ‘lögn, förbannad lögn och statistik’.

Hur kan det komma sig? Och viktigare – vad gör vi åt saken?

Lektionsplanerar

 

 

Vi läser Across the Barricades, så the Gunpowder Plot kan vi givetvis inte ignorera.

Och så behöver man ju ett kort effektfullt klipp med fyrverkerier också denna den femte November. Vad tror ni om detta?

 

 

Vad är det för fel på papper och penna?

Inget alls, självklart. Papper och penna har många fördelar framför t ex att knacka in sina minnesnoteringar i sten, rista dem i en planka med kvistar och andra ojämnheter, skriva dem i sanden eller omsorgsfullt forma dem i lera som sedan bränns och bevaras till eftervärlden. Papper och penna är i jämförelse snabbt, enkelt, bekvämt, väger mycket lite, tar hyggligt liten plats både att bruka och förvara. Det är rimligt beständigt, och det är förhållandeis enkelt att editera minnesnoteringarna.

Men nu är det ju sällan i relation vare sig till sten, trä, sand eller ens lera frågan i rubriken ställs, utan i relation till de moderna digitala enheterna som allt fler nyttjar. Telefoner, plattor och datorer där ofta molntjänster som t ex Evernote och Google Doc används för syftet.

Och i det sammanhanget blir mitt svar ungefär såhär:

Digitala minnesnoteringar är framförallt överlägsna papper och penna av två orsaker.

Delbarheten är den ena. Och jag tänker då både på möjligheten för flera personer att synkront göra minnesnoteringar tillsammans, på samma plats, utan att behöva trängas, och på möjligheten att ögonblickligen dela med sig till andra som befinner sig någon helt annanstans.

Mångfalden är den andra. Digitala minnesnoteringar görs enkelt i form av lättediterad text, bilder, filmer, ljudupptagningar, illustrationer, länkar, kommunikation med andra. Återigen, synkront och omedelbart.

Prova, vet ja. Det är inte alls svårt, även om det kan kännas så innan man kommer igång.


Att utgöra ett pittoreskt inslag

Vi pratade om läsningens betydelse i #skolchatt här förleden, och två av de tankegångar som luftades framförallt under ‘efterfesten’, det samtal som fortsätter efter att den modererade delen av #skolchatt är över, finner jag mig ha svårt att släppa. De båda tankegångarna är besläktade, om än på visst avstånd.

Den första handlar om god litteratur och mindre god litteratur. Någon argumenterade att det finns så mycket skräplitteratur, så mycket lågkvalitativa texter som unga människor och elever i allmänhet gärna läser, och att det vore närmast att föredra att de i stället inte läser alls framför att de läser dessa texter. En av skolans viktigaste uppgifter är att vidga horisonter, visa på nya perspektiv, belysa mörka vinklar och vrår, visst är det så, men för att inte skrämma bort människor från bibliotekens hyllor, konkreta såväl som digitala, bör vi lägga våra personliga värderingar åt sidan och minnas den där hisnande känslan av att faktiskt ha läst ut en bok på egen hand, att faktiskt förlora sig i en historia för första gången, att faktiskt gå och tänka på det man läst om, att längta till nästa tillfälle när man får plocka upp boken.  Många av de verk vi gärna ser som god litteratur kräver viss vana vid mediet som sådant, och börjar vi värdera vilka vägar elever tar för att skaffa sig den vanan riskerar vi jaga bort dem helt i stället.

Och det var väl ändå inte meningen?

Den andra tankegången presenterades med lätt anstrykning av pubertal arrogans: läskunnighet är för vissa människor ett handikapp. Under samtalets gång jämkades hållning till den mindre kategoriska att alla inte måste lära sig läsa, alla kanske inte vill lära sig läsa eftersom det finns de som lever i traditioner och kulturer där läsning inte fyller någon funktion, och dessa kulturer förändras och föröds om urinnevånarna blir alltför civiliserade.

Det är den romantiska drömmen om det oförstörda paradiset, idyllen där allt är enklare, går långsammare, är vackrare än i det vardagsliv man uppfattar som stressigt, kaosartat, onaturligt, förvanskat, platsen där människorna lever ett naturligare liv, älskar och skrattar och umgås i harmoni med varandra och naturen. En vacker dröm, men en dröm där vi helt glömmer att de människor vi vill se där, som vi vill gästa för att läka våra stressade själar också är likadana människor som vi. De vill också mer, de vill också studera, de vill också vidare, de vill också kunna välja något annorlunda än sin vardag, hur solig och sandig den än är.

Läsning är ett verktyg för dem, precis som för oss, Internet är ett verktyg för dem, precis som för oss. Att förneka dem tillgång till dessa verktyg för att bevara våra semesterparadis tillsynes oförändrade är inte bara ohövligt, det är insiktslöst och inhumant.

Det var bara det jag ville säga.