los pasos de apertura

Så i dag började sommarprojektet på allvar. En generös och hjälpsam människa ägnade en hel timme åt att dricka kaffe på Espresso House och prata med mig om ämnen som fotboll, arkitektoniska aspekter och sociala media.

Ni vet hur det är den där allra första lektionen i ett nytt språk, inte sant? Vi har alla upplevt den, minst en gång. Den där blandningen av iver att äntligen klä tankar i språkdräkt och kommunicera, äntligen få en första glimt av den värld som finns i detta nya språk, och så den där totala frustrationen över de obönhörliga begränsningar brister i ordförråd och förvirring över grammatiska funktioner sätter upp, Inte bara kräver det totalt fokus och stor del av hjärnkapaciteten att minnas de ord som eventuellt finns i ordförrådet, det kräver att talorganet formar sig på nya sätt, att luftströmmen genom stämbanden, förbi gomseglet och vidare ut genom näsan och munhålan tar ovana vägar, att läppar och tunga samverkar på nya sätt. Allt detta skall ske simultant, och tankegången som vill klä sig i ord är alltför komplex för de språkliga förmågorna.

Mottagaren, lyssnaren, medkommunkatören, gör all skillnad i detta. Den hjälp jag fick, det stöd, det tålamod, den diskreta handledning och den enorma generositeten jag mötte gjorde denna första gång till en lek. Många misstag gjorde jag, och varje gång trasslade vi vidare. Nästa gång är det redan andra gången, och som alla vet är andra gången alltid lättare, när känslan från första gången finns där för att surfa på.

Gracias, querido maestro generoso, gracias.


Hen i offentligheten

Jag besitter förmågan att bli orimligt och oförutsägbart entusistisk över plötsliga grammatiska finesser i sammanhang. T ex att utan att anstränga mig det minsta finna att jag använt hen tre gånger i förarbetet till ett dokument som kommer vara såväl offentligt som officiellt när det är klart.

Wiiee! Jag är så förtjust i detta nya lilla pronomen. Jag är förtjust i att en ordklass jag ofta hört beskrivas som sluten visar sig vara öppen. Och jag är så förtjust i att jag numera allt oftare inte ens noterar att jag använder ordet, det liksom bara blir.


#skånelisa i stället för #skolchatt

Det var torsdag i går, och för första gången på mycket länge deltog jag inte i #skolchatt. Inte för att jag inte ville, jag saknade det enormt och i dag känns det inte riktigt fredag, men ibland krockar saker och ting.

Det jag gjorde i stället gav mig också en dos fortbildning, nätverkande och erfarenhetsutbyte, och denna torsdag irl. Det var ju nämligen i går Skåne-LiSA höll sitt första möte! Vi samlades i en föreläsningssal i en av Malmös vackra gymnasieskolor, hälsades välkomna och fick en inspirerande, intressant och informativ föreläsning om språkinlärning, hur det går till när vi lär oss språk, hur de språkliga mönstren förändras under inlärandet av Lunda-forskaren Anna Flyman Mattson.

Jag har förstått att känslan i dagens språk uttrycks #PEPP

Hen

Premiärerna duggar tätt den här veckan:

I dag var första gången jag hade glädjen att använda hen rent konkret i klassrummet, inte bara sådär i förbiförfarten utan grundligt och ordentligt i en genomgång av skillnaden mellan subjekt och objekt. Det är så häftigt, ett helt nytt pronomen, så nytt att objektsformen inte riktigt har satt sig än, oavsett vad språkrådet rekommenderar. Kanske blir det hen enligt den dialektmodell där en person till exempel kan formulera en fikainbjudan ‘vi kan dricka kaffe hemma hos jag’, kanske blir det med tiden henom, kanske något helt annat.

Och jag tycker det är så spännande!

 

Bildspråk

YouTubes rekommendationer är ibland fullständigt väntade och logiska, det är lätt att se vilka parametrar som gjort att jag får just de rekommendationer jag får – de baseras på mina tidigare sökningar, på vilka rekommendationer jag gillat extra mycket etc.

Andra gånger får jag mer oväntade rekommendationer:

.

.

Det fåtalet ord jag uppfattar och ungefär förstår är alltför lösryckta för att jag ska kunna skapa mig någon som helst uppfattning om texten, jag är helt hänvisad till berättelsen som förmedlas i det kraftfulla bildspråket.

Jag fascineras.

Flaggstångsknoppsputsarlärlingsmärkesdesignerassistentsekreterare

En språklig finess som fått stor uppmärksamhet på senare år är möjligheten att koppla ihop ord till nya ord. Ni vet: tvätt + maskin blir tvättmaskin, blyerts + penna blir blyertspenna, jätte + liten blir jätteliten, etc.

Det är främst särskrivningsmissar som fått uppmärksamhet, man kluckar glada skratt åt ‘skum släckare’ och ‘en ljus hårig person’ och liknande enkla misstag, men egentligen är ju det motsatta fenomentet ännu roligare.

Svenska som språk ger oss möjlighet att koppla ihop ord som tågset, nästan hur långa och finessrika som helst. Vi har det enkla exemplet tvätt+maskin, som ju enkelt förlängs med t ex förleden industri. Vips har vi en industritvättmaskin. Vi kan gå vidare med att lägga till en person som är ansvarig för denna maskin, och har då i stället en industritvättmaskinsansvarig. Eller kanske dennes assistents sonson? En industritvättmaskinsansvarigassistensbarnbarn? Om vi nu inte rent av önskar definiera vilken slags industri det rör sig om?

Den lille gossen har nu blivit ett snabbmatsindustritvättmaskinsansvarigassitensbarnbarn. Inte illa.

Skämt å sido. Särskrivningar är problematiska. Inte för att de på något vis försvårar kommunikationen, det gör de i nästan försumbart liten grad, till skillnad från de alltför långa ihopskrivningarna som kan komplicera saker något enormt, hur lustiga den än är.

Nej, problemet är i stället att särskrivningar påverkar hur läsaren ser på skribenten. Språkstudenten Zandra Flygh vid Uppsala Universitet har undersökt just detta fenomen och redovisar sina resultat i en uppsats refererad av Språkspalten i SvD.

Studien ger inget stöd åt att särskrivning skulle påverka begripligheten. Texten med ”folkhälso argumentet” bedömdes som lika lätt (ja till och med lättare) än den med ”folkhälsoargumentet”. I stället hittar vi de stora skillnaderna i synen på författaren. De som läste den särskrivna texten uppgav lågt eller mycket lågt förtroende för avsändaren medan de som läste samma text utan särskrivningar förhöll sig neutrala.

Med andra ord – den som har en tendens att särskriva väldigt mycket har svårare att bli tagen på allvar, och måste argumentera vassare och mer stringent än den uttrycker sig mer korrekt.

Nycklar i ordkunskap

Språket innehåller ibland användbara nycklar till möjligheten att konkretisera aspekter som kan upplevas som väl abstrakta i vardagen. Att förstå orden, veta var de kommer ifrån och lite om i vilka andra sammanhang man kan komma att stöta på dem öppnar den dörr som förståelsen av det fenomen som begreppet som sådant beskriver är. Ju fler sådana dörrar vi kan öppna, ju lättare blir världen att överblicka, och ju bättre blir vi på att hantera okända fenomen.

Låt mig förtydliga min poäng med två enkla exempel:

Hetero – ordet kommer från grekiskan, där det helt enkelt betyder olika, annan

Vi hittar det till exempel i kemin, i begreppet heterogen blandning, en blandning av det slag där ämnena blandas utan att bilda en ny enhet. Det går fortfarande lätt att urskilja de olika ämnena. Prova t ex att blanda olja med vatten. (Använd gärna ekologisk olja i experimentet.)

Homo – ännu ett ord från grekiskan, där det betyder lika, alltså motsatsen till ordet vi pratade om ovan.

Även här hittar vi ordet i kemin. En homogen blandning är en blandning där de olika ämnena inte går att urskilja, utan tillsammans bildar en ny enhet. Prova t ex att blanda socker med vatten. När du rört en stund ser du inte längre sockerkristallerna, men du kan tydligt känna smaken av det i vattnet.(Använd gärna ekologiskt socker i experimentet.)

Inte så svårt, hoppas jag? Ni hänger med? Bra.

I vardagsspråket används de två orden ofta för att tala om och kategorisera sexuell preferens.

En heterosexuell person är en person som i huvudsak attraheras av och förälskar sig i personer av ett annat kön än personen själv. Inte alla personer av motsatt kön, mycket få heterosexuella män går t ex och förälskar sig i varenda kvinna de möter, och lika få heterosexuella kvinnor går sannolikt och förälskar sig i varenda man de möter, men när den heterosexuelle personen förälskar sig eller attraheras av en annan person är denne som regel av ett annat kön.

En homosexuell person är en person som i huvudsak attraheras av och förälskar sig i personer av samma kön som personen själv. Inte alla personer av samma kön, det är lika få homosexulla män som förälskar sig i varenda man de möter som i exemplet ovan, och detsamma gäller homosexuella kvinnor. Men när den homosexuelle personen förälskar sig eller attraheras av en annan person är denne som regel av samma kön.

Alla människor är inte begränsade till att i huvudsak finna det ena eller det andra könet attraktivt. Bisexuella (det lilla prefixet bi betyder två) personer attraheras av och förälskar sig i personer av både samma kön som personen själv, och personer av annat kön. Inte heller bisexuella går som regel omkring och förälskar sig i varenda människa de möter, men när den bisexuelle personen förälskar sig eller attraheras av en annan person är denne som regel av ett eller annat kön. Oftast.

Om det är så att ni upplever detta som ett provocerande eller besvärande ämne att reflektera kring rekommenderar jag er att ägna en stund åt att fundera kring vad detta kan bero på. Det kan vara så att ni lider brist på oxytocin. Det går att råda bot på.

*kram*

Provperspektiv

Det diskuterades prov. Denna diskussion ägde rum i ett forum någonstans i sociala media-sfären men för att inte i onödan hänga ut någon som kanske råkade uttrycka sig lite slarvigt i hastigheten tänker jag inte vara mer specifik än så. Jag hoppas det är i sin ordning?

I diskussionen om prov förekom frågeställningar kring hur man kan föreställa sig att ett prov skulle kunna mäta ”hur bra ungdomar är” och de traditionella argumenten om vikten av olika individer för att ett samhälle skall utvecklas etc.

Och jag tänker, medan jag aktivt avstår från att kommentera i diskussionen i forumet, att antingen har de lärare som använder prov för att mäta hur bra själva eleven är missförstått konceptet, eller så har jag.

Jag går nämligen omkring i den kanske naiva föreställningen att det man har prov till är att stämma av vilka kunskaper och färdigheter i ett givet ämnesområde eleven har uppnått vid ett givet tillfälle, även kallat provtillfället. Att själva poängen med att låta elever skriva prov är att man som lärare önskar få veta om de elever man undervisar faktiskt har de kunskaper och färdigheter de behöver ha för att gå vidare till nästa nivå, moment, steg, kurs eller vad det nu råkar röra sig om. Om de har det går man vidare. Om de inte har det tar man om det som behöver tas om.

Och det är allt.

Ett icke godkänt provresultat tolkar jag helt enkelt som att ‘eleven är inte helt redo att gå vidare än. Eleven behöver ett par saker till annars kommer det bli onödigt svårt längre fram’ och ett godkänt provresultat som ‘det var det, nu går vi vidare’.

Sen undrar jag, såhär i en eftertanke innan jag trycker på posta, om det kan finnas någon risk att elever får för sig att provresultat säger något om hur bra människor de är, kanske rent av i jämförelse med andra som skrivit samma prov, om lärare ibland råkar uttrycka sig på ett sånt sätt att man kan få intrycket av att de ser prov som människovärdesmätare snarare än avstämningar?