#skolchatt och universitetet

Det är torsdag, och som varje torsdag är det #skolchatt klockan 20.00.  I kväll pratar vi om hur vi arbetar i den svenska skolan för att förbereda eleverna för akademiska studier.

Universitet och högskolor i Sverige larmar om och om igen om sjunkande förkunskapsnivåer hos studenter som kommer från svenska skolor – inte bara i fackämnen, utan i de nödvändiga baskunskaperna som läsning, skrivande och källkritik. Basår och sänkt nivå och/eller takt på undervisningen, stödinsatser och förändrade kursplaner har diskuterats för universitetens del.  Men det förminskar inte problemet med att skillnaden mellan svenska studenters förkunskaper och studenter från andra, tidigare akademiskt mer eller mindre likvärdiga, länder, ökar, och svenska studenter hamnar allt mer på efterkälken.

Vilka orsaker ligger bakom dagens situation? Är det Internets fel att det ser ut som det gör? Segregeringens? Friskolesystemets? Ligger problemet på en strukturell nivå, eller är det ett lokalt problem som drabbar vissa grupper eller områden hårdare?

Och så den viktigaste av frågor:

Vad gör vi åt det, och vem tar ansvaret för att det görs?

Välkomna till kvällens #skolchatt, klockan 20.00 på Twitter

Lärarutbildningens ansvar?

Problemet med att studenter kan komma in på lärarutbildningen med förkunskaper som räcker till 0.1 på Högskoleprovet är varken vad det gör med statusen för lärarutbildningarna eller för lärarkårens framtida status. Problemet är att det finns elever som gått ut svenskt gymnasium, med behörighet att söka lärarutbildningen, som skriver 0.1 på Högskoleprovet.

Vi ser i dag, vare sig vi vill prata om saken eller inte, hur svenska skolelevers kunskaper sjunker. Inte alla, inte överallt, men för många. Tillräckligt många för att vi har skäl att förbereda oss för att vi kommer att behöva hantera en social krutdurk i framtiden. Tyvärr rör sig upprördheten jag ser över detta oftare kring det faktum att media inte skriver om ‘goda exempel’ än kring hur ett samhälle påverkas, på kort och lång sikt, av att den generella bildningsnivån sjunker, att grupper av människor helt enkelt får en genomkass utbildning med allt vad det innebär av begränsningar av möjligheter att påverka sina livssituationer, bli anställda, med hälsorisker och ekonomiskt och socialt desperata förhållanden.

Vad säger ni, börjar det bli dags att göra något åt saken?

Så – vad gör vi åt saken?

Från universitetshåll ringer man än en gång i larmklockan. Svenska studenter, med svensk skolgång i ryggen, med svenskklingande namn, hela kitet, kommer från svenska gymnasier med otillräckliga förkunskaper, otillräckligt ordförråd, otillräcklig studieteknik, otillräcklig lärandeteknik, otillräcklig förmåga att formulera sina tankar.

Konsekvenserna för studenterna blir digra:

Språkproblemen yttrar sig i alla tänkbara undervisningssammanhang. Studenter missförstår muntlig och skriftlig information, klarar inte av att läsa kurslitteraturen, och förstår inte tentafrågorna. Men allra tydligast blir problemen då studenterna själva måste uttrycka sig i skrift. Utan hjälp av ordbehandlare är stavningen över lag eländig. Detta brukar vi emellertid överse med, eftersom man i de flesta situationer i arbetslivet har tillgång till datorer.

Mer beklämmande är att studenterna har ett oerhört begränsat ordförråd, och verkligt oroväckande är att ordförståelsen är grund eller direkt felaktig.

Uttryck – även enkla vardagsuttryck – blandas ihop och används fel. (För att ge ett fåtal exempel: man kan skriva ”gav födsel till” i stället för ”gav upphov till” och ”menar på” i stället för ”avser”. ”Tar plats” betyder för det mesta ”äger rum”, inte ”breder ut sig”.) Den grammatiska förmågan är ytterst begränsad och ligger ibland på en nivå som gör studenternas utsagor direkt obegripliga.

Artikelförfattarna efterlyser vänligt och lite slentrianmässigt sådär ‘mer resurser till svenskundervisningen’ men handen på hjärtat, kamrater och mötesdeltagare, det här handlar om något annat, något större än resurstilldelning till enskilt ämne, gör det inte?

Handlar det inte snarare om en attityd och en inställning till lärande från skolors och lärares håll? Ingen föds med en fungerande studieteknik, ett adekvat och tillräckligt ordförråd glider inte passivt in i någons medvetande. Att förstå och tillämpa instruktioner kräver övning, tålamod och handledning, att läsa och tillgodogöra sig faktatexter likaså. Tålamod är en förmåga några få föds med, men alla kan öva upp. Det är inte så roligt alla gånger, men belöningen är mödan värd.

Att tillägna sig en fungerande studieteknik, en god lärandeteknik, ett fullödigt, användbart språk, god kommunikationsförmåga och tillräckliga förkunskaper tar tid. Svensk skola har, även om det inte alltid låter så när man lyssnar på debatten, gott om just resursen tid – tolv år per skolungdom innan de ska vara redo att gå vidare till universitet och högskoleutbildningar. Hur kan det komma sig att det inte räcker till för att rusta dessa unga adepter med de förmågor och kunskaper de behöver för att klara vidare studier?

Är svaret för stora dokumentationskrav, för lite planeringstid, för låg status för lärarkåren, för lite föräldrainflytande i skolan, för lite samarbete med företagen, för få datorer, för korta sommarlov, för många nationella prov, för krångliga styrdokument?

Jag är skeptisk. På tolv år borde en skola med hyggligt professionella lärare som samarbetar, prioriterar och arbetar målmedvetet hinna rusta eleverna inför högskolestudier, väl medvetna om vad som kommer att krävas av eleverna när de blir studenter.

Om vi inte kan det bör vi ställa oss frågan i rubriken – Vad gör vi åt saken?

För så här kan vi inte fortsätta.

#skolchatt om samarbete mellan skola och lärarutbildning

Kära vänner och kollegor i det utvidgade lärarkollegiet, än en gång har det blivit torsdag och vi möts, traditionsenligt,klockan 20.00 på #skolchatt för en timmes samtal, samtänkande och utbytande av erfarenheter om och kring skolan. Ärtor och punch, pannkakor eller gräddbakelser till är frivilligt, Själv brukar jag dricka kaffe.

Ämnet denna torsdag är samarbetet mellan skolan och lärarutbildningen. Hur fungerar det i dag? Vad fungerar bra? Vad fungerar mindre bra? Vad vill skolorna ha ut av samarbetet? Vad kan skolorna ge? Vad vill lärarhögskolorna ha ut? Vad kan lärarhögskolorna ge? Och inte minst – vad vill de studerande ha ut av samarbetet? Hur kan vi utveckla samarbetet så att det blir givande för alla inblandade parter?

Personligen är jag väldigt mycket för det här med professionellt nätverkande, att knyta kontakter, skapa kontaktytor, mötesplatser, öppna dörrar både för att välkomna in och för att kika in hos andra. På lärarutbildningen möts många från det framtida skolsverige, jobbar tillsammans, lär känna varandra, får en känsla för varandras styrkor och intressen. Man går ut på skolor och praktiserar, knyter fler kontakter och en grund för samarbete mellan skolor, med lärarhögskolorna som en nod i nätverket, är lagd.

Det forskas ständigt kring skolrelaterade ämnen, överallt i hela världen, och hur ivrigt en lärare än tar del av de forskningsrön som kommer i hens väg så är det svårt att hinna med att sätta sig in i allt som kommer, att få en överblick över hur den nya forskningen passar in i eller helt förändrar de mönster vi orienterar oss efter.  Kanske skulle lärarhögskolorna kunna fungera som en akademisk stöttning här, och tillsammans systematisera de rön som strömmar in och erbjuda kontinuerlig fortbildning för alla lärare så att ingen behöver sitta på en skola långt ute i landet och känna att man är hänvisad till den forskning som var aktuell när man själv utbildade sig, för kanske tjugo eller trettio år sedan?

Det finns många områden där ett ökat samarbete skulle vara till gagn för alla svenska elever, i dag och i morgon, och jag ser fram mot att ta del av de tankar kring ämnet som kommer komma upp i kväll.

20.00 på Twitter, glöm inte tagen #skolchatt

Språkstudiemotivering

Jag hör talas om en undersökning gjord vid University of Chicago där man tittar på hur tänkandet ter sig i situationer där försökspersonen tänker på sitt modersmål jämfört med när försökspersonen tänker på främmande språk. Resultaten är inget mindre än hejdundrande argument dels för att studera språk, dels för att den ämnesintegrerade språkundervisning som blir allt vanligare faktiskt är rätt väg att gå.

Det visar sig nämligen i undersökningen att den som tänker på ett annat språk än modersmålet tenderar att förlita sig på förutfattade meningar i lägre grad än den som tänker på modersmålet. Den som tänker på ett annat språk än sitt modersmål resonerar mer systematiskt och tänker mer analytiskt, och fattar beslut på ett mer rationellt sätt.

Anledningen till detta är, tycks det, att tänkande på ett annat språk än modersmålet gör det möjligt att distansera sig från alla de känslomässiga reaktioner som är förknippade med modersmålet, och som leder oss till att resonera och reagera utifrån förutfattade meningar, vilket i sin tur gör det svårare att analysera rationellt och systematiskt, eftersom de förutfattade meningarna redan pekat ut en tankeriktning som mer rimlig, oavsett om den är det eller inte.

Det tycks alltså som att när vi behöver analysera rationellt och systematiskt underlättar det om vi gör det på ett annat språk än vårt modersmål. Det innebär inte, förstås, att vi alltid bör resonera analytisk rationellt systematiskt, det finns andra slags situationer här i livet där vi behöver våra känslomässiga reaktioner, men att kunna främmande språk ger oss alltså inte bara kommunikativa och kulturella möjligheter, utan också kognitiva.

Ett tyngre argument för språkstudier än små meritpoäng, tycker jag.

#skolchatt om forskningen och skolan

Välkomna till denna veckas torsdag! Jag hoppas veckan varit bra så långt? Torsdag innebär många saker – plättar, pannkaka, ärtsoppa, punch, kanske i form av punchpraliner eller punchrullar, och så den kanske viktigaste traditionen av alla: #skolchatt.

Veckans ämne tar sin början i en fundering från Håkan Fleischer:

Det talas en hel del om denna problematik – både att lärare av olika orsaker sägs ha svårt att ta till sig vad skolforskningen säger, och att forskningen om skolan, om lärande och om undervisning inte är förankrad i skolans verklighet, inte ger de svar eller de lösningar skolan söker.

Samtidigt lyfts behovet av att lärare själva ska forska fram, det refereras ibland tämligen passionerat till forskningsresultat man finner stödjer ens egen ståndpunkt och den som vågar sig på att antyda att kanske kan det vara så att just de resultat som refereras till kan tolkas annorlunda riskerar att få rejält på nöten.

Diskussionen om relationen mellan forskningen och skolan rymmer känslor, passion, politiska aspekter, ledarskapsaspekter, framtid och utveckling, och någonstans i allt detta finns också perspektivet att det handlar om att elevernas lärandevardag skall bli så god som möjligt för så många som möjligt.

Jag tror det kan bli en givande diskussion.

GOTT NYTT ÅR!

Det nya läsåret väntar precis om hörnet. För somliga det första, för andra det sista, för många ett i raden. Det kommer att innehålla skratt, det kommer innehålla oro, möda, tårar och slit. Det kommer ställas krav och det kommer att nås mål. Förväntningar kommer att överträffas, och komma på skam. Det kommer att förekomma misslyckanden, och det kommer begås misstag. Det är helt i sin ordning, det är så vägen till kunskapen ser ut. Det kommer att förekomma framgångar, framsteg och alldeles otroliga prestationer av så många slag att vi kommer hisna.

Gott nytt år!

.