Det är torsdag igen, och torsdag innebär ju traditionsenligt #skolchatt klockan 20.00. Den här vecka är ämnet Kunskapsklyftorna i svenska skolor, och vad vi kan göra åt dem.
Det är ett brännande aktuellt och oerhört viktigt ämne, och jag ser fram mot ett konstruktivt samtal. Det är så lätt att man halkar över i vems fel det är att saker är som de är, och plötsligt helt tappar sikte på vad man själv faktiskt kan påverka och förändra i sitt sammanhang. Just därför är jag extra glad åt ett tillfälle att fokusera just på vad vi, som lärare, skolledare, elever, studenter etc faktiskt kan göra.
Välkomna att ta del av samtalet i kväll klockan 20.00.
En måndagkväll i maj tillbringas lämpligen på föreläsning, T ex på Orkanen, där terminens sista skiftesföreläsning handlar om skolval och kunskapssegregationen i skolan.
Malmö och Landskrona är båda exempel på ekonomiskt och socialt segregerade städer. Tydligast har bilden varit när det gäller bostadssegregation. Men ny forskning visar att även kunskapsklyftorna växer – en utveckling som kan cementera all annan segregation.
– Vad händer med undervisningen när de motiverade eleverna försvinner från skolan? Det är en grundfråga som Anders Jakobsson, professor i utbildningsvetenskap vid Malmö högskola, studerat och som knyter an till de larmrapporter som Lärarnas riksförbund och Skolverket nyligen lagt fram.
Jag tycker mycket om konceptet med öppna föreläsningar, och jag tycker ännu mer om att leva i en tid där de faktiskt finns tillgängliga för alla som har tillgång till en internetuppkoppling och någon form av dator. Skiftesföreläsningarna i Orkanen ges ungefär en gång i månaden under läsåret, de är oftast intressanta och givande, och alltid öppna och gratis, och alla är välkomna. De finns dessutom tillgängliga på nätet, så att även den som inte råkar befinna sig i Malmö vid rätt tidpunkt har möjlighet att ta del av dem.
Och ett alldeles särskilt tack till Mats som alltid påminner när det är dags!
Jag skulle åkt på konferens i juni. I går ringde arrangören och talade om att på grund av för få anmälningar får de ställa in konferensen. Det ställer planeringar på huvudet och förändrar förutsättningar, som inställda konferenser, särskilt när de är rätt tidsomfattande, gärna gör.
Men det innebär också att jag nu kan börja läsa den bok som jag fick i julklapp, men har sparat och sparat för att ha att läsa just under den konferens som nu ställts in.
Jag började på den i går kväll, och hittills är den just precis så underbar som jag hoppats.
Det debatteras än en gång friskt kring huruvida ADHD faktiskt finns, och om det i så fall överdiagnosticeras, om inte de här barnen egentligen skulle kunna klara skolan om bara lärarna bemöter dem rätt, om det månne inte egentligen handlar om att de aktuella barnens hemsituation är sådan att de blir som de blir, om det kanske snarare beror på socker eller färgämnen eller ungefär vad som helst annat än en faktiskt medicinsk diagnos.
ADHD har kommit att bli en slaskdiagnos, en sophink dit man sopar ner dem som inte riktigt passar in. Det är otroligt dumt, på många vis. Inte minst för att det är lika dumt att behandla den som inte har ADHD som den hade ADHD som det är att behandla den som inte har diabetes med insulin eller den som hör illa med glasögon.
Samtidigt är det en stigmatiserande diagnos. Många föräldrar, och många pedagoger, är beredda att gå väldigt långt för att, som man uttrycker sig, förhindra att barnen ”stämplas i pannan’. Människors sätt att se på en förändras i det ögonblick man talar om att man har ADHD, man sjunker ett par steg i deras aktning och respekten i bemötandet följer med ner. Det är inte ovanligt med kommentarer av antingen den överslätande modellen ”men så upplever ju alla det ibland” eller ”jag är också disträ, jag vet precis hur det kan vara” eller rena ohövligheter som ”jaha, är det det som är fel på dig”.
Det gör mig sorgsen. Ty samtidigt som man kämpar på alla sätt för att hitta andra förklaringar än det där skamliga, så skriker man ut att den som faktiskt diagnosticeras är en Sämre Människa. En Skamlig Varelse. Diagnosen blir, i stället för ett instrument som ger nycklar till hur svårigheterna kan hanteras och styrkorna tas till vara, ytteligare något man måste dölja.
GothBarbie beskriver väl problem som hänger ihop med diagnosen. Det är värt att läsa, och värt att reflektera över hur stigmatiseringen inte får problemen att försvinna, bara gör dem svårare att hantera.
ADHD är en rätt ny diagnos, men det betyder inte att fenomenet är nytt, och inte heller att det var ett mindre problem förr i tiden. Däremot syntes det sannolikt mindre i ett samhälle där färre faktiskt syntes, där den som inte klarade skolan försvann ut i kulissen och lämnades att klara sig själv eller gå under utan att det gjordes något väsen av saken. Att vi faktiskt ser även de besvärliga, krångliga, konstiga, udda, trasiga gör det svårare att låtsas att världen vi lever i är den bästa av världar, och det är inte alls konstigt om den som inte riktigt orkar hantera komplexiteten försöker låtsas att man inte ser, att det kantiga inte finns. Det är inte konstigt, men det är respektlöst och rätt omoget, är det inte?
Det är klart att hon står ut. Människor som hon passar in i den här världen på ett självklart sätt. De gör alltid det förväntade och normala. Framför allt är de övertygade om att de sitter inne med lösningen på alla problem. Lösning nummer ett: Passa in och följ reglerna. Som rektor är Adriana Lopez drottning över en hel värld som bygger på den filosofin.
Jag har börjat läsaCirkeln, den omskrivna första delen i trilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, och redan på första kapitlets första sida dyker citatet ovan upp.
Passa in och följ reglerna.
En lovande början, inte sant? Har ni läst? Tyckte ni om den?
Det är torsdag igen, och som traditionen bjuder börjar #skolchatt klockan 20.00. Ämnet denna vecka är organisation och schema, med särskilt fokus på vad som fungerar väl i olika sammanhang, och vad det är som gör att faktiskt fungerar.
Vi pratar ofta mycket om vad som INTE fungerar, om raster som är för korta, om planeringstid som inte räcker till etc, men nu provar vi att närma oss frågeställningen från ett annat håll. Genom att lyfta och titta på exempel på vad som fungerar hoppas jag vi kan lära oss av varandra inför nästa läsår, och låta de goda exemplen sprida sig som ringar på vattnet.
Vilken är den optimala tiden att börja om morgnarna? Bör vi organisera om skolåret i tre terminer med färre lektioner per vecka? Hur lång bör en lektion egentligen vara? Hur många elever bör varje lärare undervisa? Hur många lärare bör varje elev möta under en skolvecka? Hur lång tid behöver en lärare mellan lektioner? Och hur långa raster behöver eleverna? Vad säger forskningen? Vad säger erfarenheten?
Maj är en komplex månad. Samtidigt som den innebär slutet på läsåret, slutspurten för många, sista dagars heliga för somliga och triumfvarvet för andra och betygssättningstider, omdömeskonferenser och nationella prov att rätta för lärarkåren så bär den också början till nästa läsår i sitt sköte.
De nya kursplanerna medför ny litteratur, nya moment och i viss mån nytt tänkande kring planering och samplanering. Det finns nya tankar kring det här med nätet och digital teknik i de nya styrdokumenten man måste tänka till kring, samtidigt som man naturligtvis inte kan släppa de kurser som brakar igenom slutskedet för öppna spjäll.
Om ni har en lärare i er bekantskapskrets och denne börjar agera lite irrationellt behöver det inte betyda att personen blivit galen. Det kan bara vara det faktum att det är maj. Var vänlig mot personen, ge den kaffe och rikta in den i ungefär rätt riktning. Det blir bättre.
Även den vuxna skolpersonalen tar ställning. I fallet Linnea var det förövaren som blev inbjuden till skolavslutningen. I fallet Sara var det läraren som bad henne att inte förstöra skolans rykte. Skolan var ett varumärke som först och främst måste skyddas
skriver Eva Franchell i Aftonbladet med anledning av Svts dokument inifrån och det var nog en av de saker som gjorde mig mest förbryllad i dokumentären. Inte att skolan har ett varumärke att vårda, självklart har den det, det har alla skolor, men att en skolan kan önska att det i detta varumärke ingår en tydligt uttalad policy kring acceptans av sexuella övergrepp. Det förbryllar mig.
Jag pratade lite om saken häromdagen så det förvånar knappast någon när jag säger att jag många gånger heller skulle sätta mitt barnbarn i en skola där lärarna går Falling Down på sexuella övergrepp än på en skola där betygssnittet är bländande.
Det är mindre än en och en halv timme kvar till #skolchatt och jag inser att i dag hinner jag inte förblogga om ämnet. Helena von Schantz har dock skrivit klokt om saken, så jag hänvisar er med varm hand till hennes blogg.
DN skriver om de sexuella övergrepp som är vardagsmat i svenska skolor:
Katja Gillander Gådin, docent i Folkhälsovetenskap vid Mittuniversitetet, har undersökt sextrakasserier under 15 års tid. Hon menar att sexuella trakasserier till skillnad från mobbning är ett osynliggjort område. Gränserna för vad som är okej har flyttats fram och trakasserierna har blivit vardag för såväl elever som skolpersonal.
Både pojkar och flickor drabbas. Katja Gillander Gådin visar i en kommande artikel i den välrenommerade vetenskapliga tidskriften Journal of Interpersonal Violence, att de sexuella trakasserierna går allt längre ned i åldrarna. Men elever i årskurserna 1–6 har svårt att bli tagna på allvar av vuxna och undviker därför att lyfta problemen, visar hennes djupintervjuer.
Allvarligt talat, det här är inte acceptabelt på någon nivå! Jag skäms, som vuxen och som lärare, när jag läser om lärare som viftar undan övergrepp med formuleringar som ”pojkarna ju bara är kära i flickorna”. Jag skäms över att ett skolväsende som å ena sidan gärna pratar stora ord om hur viktigt det är med trygghet i skolsituationen och rent av utan att blinka lyfter trivseln som viktigare än kunskapstillväxten å andra sidan väljer att blunda och bortse från de vuxnas ansvar att upprätta och vidmakthålla gränser för vad som är acceptabla ingrepp i andra människors integritet.
Hamid Pourassad och Matilda Hellström bekräftar bilden. De går andra året i gymnasiet och sitter i styrelsen för Svea, Sveriges elevråd, som arbetar centralt för att stärka elevråden på skolorna och kämpar mot sexuella trakasserier.
– Skällsord som äckliga hora och fitta har blivit accepterade. Det känns ofta som om skolan står utanför samhällets normala regler, säger Matilda Hellström.
Heja elevråden, ert arbete är oerhört värdefullt, utan er vet jag inte hur det skulle se ut! Men vuxna människor i skolor runt om i landet, det här är inte acceptabelt. Hur tänker ni? Skulle ni finna er i att någon tog sig friheten att klämma er på brösten? Skulle ni finna er i att någon körde upp en linjal mellan benen på er?
Jag finner mig inte i sånt, och jag finner det fullständigt orimligt att någon annan skall behöva göra det.
Barn och ungdomar som tillbringar dagarna i ständig rädsla för att få sin integritet kränkt kan inte samtidigt förväntas utveckla sin kunskap. Att vuxna i skolan tar tillbaka initivativet, tar kommandot, upprättar och vidmakthåller de gränser som gäller borde gjorts för länge sedan. Det har fått gå långt, och kommer att kosta blod, svett och tårar att få ordning på. Det kommer att ta tid, och det kommer att kräva samarbete över hela linjen, men det finns ingen annan väg att gå.
