Författaren Nene Ormes funderar i sin blogg kring genren steam punk, och vad det var hon egentligen menade när hon eventuellt (sannolikt inte) sa något om att genren eventuellt kanske börjar vara lite mättad:

Så, när (om) jag sa att något var gjort så menade jag att jag har gjort vad jag kunnat med 1800-talet och tröttnat. Mitt driv var inte där längre. Men jag hoppas också att jag sa att jag ser fram emot svenskskriven steampunk, gärna från 1800-talet, och att jag hoppas att någon annan ska skriva den så jag får läsa. För det hade varit fantastiskt! Jag har inte på något sätt tröttnat på turnyrer, höga hattar, luftskepp eller kugghjul, sotfläckade hus och teslamaskiner, parasoller och baler. Jag är fortfarande kär i hela maker-kulturen runt steampunk och jag samlar fortfarande på parafenalia när jag kommer åt.

och det fick mig att fundera på miljö i litteraturen, rent generellt, på hur den ibland utgör en bakgrund, en kuliss man skummar förbi, knappt noterar och inte lägger på minnet; och på hur den andra gånger är en så oundgänglig del av den faktiska berättelsen att minsta skiftning i kulören skulle påverka såväl stämning som historia märkbart. Efter en kort avvikelse in i klassrummet – hur arbetar vi kring miljön i berättelsen när vi undervisar litteratur? Lyfter vi den aspekten? Belyser vi den och gör eleverna, de läsare in spe vi möter, uppmärksamma på hur miljöbeskrivningarna påverkar vår uppfattning om det som utspelas i berättelsen? Diskuterar vi alls hur de litterära karaktärernas förhållande till sin miljö påverkar vårt eget sätt att se på omvärlden? – läser jag i DN om idéhistorikern Sverker Sörlins resonemang kring just detta: hur miljön och klimatet hanteras i skönlitteraturen påverkar hur vi förhåller oss till miljön och klimatet i den konkreta verklighet vi bebor

när begreppen cementerats och områdenas ”expertis” etablerats, och framförallt när tänkandet om lösningar organiserats, då har offentlighetens och kulturens intellektuella stått i utkanterna. Därför är det en viktig förändring som skett under senare år. Klimat och miljö håller på att få allt fler uttolkare bland bredare grupper av intellektuella. Tongivande på den internationella nivån är lyskraftiga tänkare som Bruno Latour, Donna Haraway, den framlidna Elinor Ostrom, historikern Dipesh Chakrabarty, litteraturforskaren Ursula Heise, för att nämna några. Deras insatser gäller vitt skilda ting, från självförvaltning av naturresurser till vår relation till djur till hur nya kunskapsprogram för en framtida historieskrivning kan utformas. Mycket av detta faller inom det som kallats ”miljöns humaniora”, ett fält vars mest grundläggande tanke formulerades av Roland Barthes när han konstaterade att vad det gällde var att inte skilja mellan den lagbundna naturen och den nyckfulla historien utan att ”urskilja naturen själv som historisk”, alltså som en del av samhället.

Sörlin har helt rätt. Vi människor behöver berättelserna, genom berättelserna skapar vi samhället och vår plats i det. Det är genom berättelserna vi formar vår uppfattning om verkligheten, genom berättelserna vi bygger upp vår handlingsberedskap, vår förståelse för andra människors reaktioner på våra handlingar. Vi prövar olika scenarion i berättelser, och vi får del av andras erfarenheter och kunskaper och blir bättre rustade för livet.

Därför behöver vi se miljön i berättelserna, och författare och berättare behöver, som Ormes, fundera över och fundera igenom den miljö de placerar sina berättelser i, oavsett om miljön spelar en aktiv roll eller bara är. Vi har inte lika stort behov av de förnumstiga, tillrättalagda, förmanande, präktiga berättelserna skrivna för att skriver oss på näsan hur vi ska och bör och borde, utan vi behöver berättelserna om hur livet kan komma att te sig, vad vi kan komma att ha att vänta oss, hur det komma att bli.

Vi behöver dem, för att rusta oss, för att slippa stå nakna i stormen.