#PISA vs betygen

I en artikel i Sydsvenskan på annandagen, en artikel så liten att den närmast är en notis, konstateras lakoniskt:

Skolexperternas omdöme är att Pisaresultaten måste tas på allvar, medan betygen inte duger för att beskriva verkligheten.

Ty trots att betygen bara blir bättre och bättre bekräftar  ju Pisaresultaten vad högskolor och universitet larmat om upprepade gånger – svenska elever blir allt sämre förberedda för högre studier. Gymnasieelever har passerat grundskolan med välvilligt satta godkända betyg, men utan tillräcklig läsförmåga för att kunna läsa mellan raderna i en enkel ungdomsbok; utan tillräcklig analytisk förmåga för att genomskåda lockande marknadsföring, än mindre faktoider som levereras med tvärsäkerhet för att trumfa in politiska budskap; utan tillräckliga kunskaper i matematik för att kunna nyttja de fyra räknesätten; utan tillräcklig språklig förmåga för att kunna sätta ord på sina tankar och funderingar.

Inte alla elever, inte alltid och inte överallt. Men många, alltför många för att vi skall kunna förklara bort det och gå vidare i samma fotspår utan att det får allvarliga konsekvenser för hela samhället.

I en understreckare i SvD skriver Magnus Oskarsson och K G Karlsson från Mittuniversitetet om ungefär samma ämne, och reflekterar över samhällets strävan att göra något åt problemet:

Skolinspektion, mer prov och ökade dokumentationskrav har ökat kontrollen av lärarnas arbete och på motsvarande sätt har kontrollen av eleverna ökat med fler betyg och nationella prov. I matematik där stora satsningar gjorts och där nationella prov funnits länge visar Pisa också att motivationen ökat hos många elever. Men ett ökat antal elever känner också utanförskap och resultaten faller.

Slutet av understreckaren har lyfts som särskilt intressant och betydelsefullt på många håll, och avsnittet har lästs och tolkats som en bekräftelse på att svensk skola ändå är på rätt spår

Intressant i Pisa 2012 är också att studera vilka länder som förutom Sverige visar försämrade prestationer. De fem länder som sammantaget försämrats mest är Sverige, Finland, Island, Nya Zeeland och Australien, alltså i stort sett utvecklade välmående länder med stor frihet för individen att göra sina livsval. Kanske finns orsaken till fallande svenska resultat bara delvis att finna i skolan. Kan det vara så att elever i dessa länder vågar prioritera sådant som upplevs relevant och intressant, och samtidigt prioritera bort annat?

Vi har som forskare följt Sveriges resa genom Pisa från år 2000 där bara tre OECD-länder hade bättre resultat i läsning än Sverige och där svensk skola var bland de bästa i världen på att ge alla elever en rättvis chans. Ännu år 2006 var det bara fem länder och år 2009 sju länder som hade bättre läsresultat än Sverige. I Pisa 2012 hade 19 länder i OECD bättre läsresultat än Sverige och bara tre hade lägre resultat.

Utvecklingen manar till eftertanke hos alla ansvariga för svensk skola. Vi menar att vad som nu krävs är en rejäl analys av Pisaresultaten och annan forskning. Lika viktigt är att lyssna på verksamheten. Vi är inte övertygade om att mer kontroll är lösningen på de problem vi ser. Snarare tror vi på mer stöd och inspiration till lärare och elever. Att matcha alla elevers intressen och ambitioner framstår som en ödesfråga för skolan i ett modernt samhälle.

Men vad är det egentligen som sägs här? Att elever ”vågar prioritera sådant som upplevs relevant och intressant, och samtidigt prioritera bort annat”, innebär det att det är de unga människornas intressen och ambitioner som de är, med en femtonårings eller sjuttonårings erfarenhet och perspektiv som enda skala, som skall matchas? Eller att dessa unga människor skall ges vidgade perspektiv, manas att utvecklas, att se saker från nya vinklar, få lära sig se mönster, sammanhang och strukturer, förses med verktyg för att lära sig mer, och få lära sig använda dessa? Kort sagt, vilar ansvaret för utbildningen på de unga eller på de vuxna i samhället?

 

#skolchatt om briljanta elever

Ännu en torsdag rullar in över landet, och som traditionen bjuder möts vi klockan 20.00 på Twitter under tagen #skolchatt.och pratar. Ämnet denna torsdag är ett som ligger mig varmt om hjärtat:

Hur erbjuder vi den bästa skolan åt de exceptionellt briljanta eleverna? Vad borde vi utveckla?

Är det fler profilskolor vi behöver? Skolor eller klasser som ger utrymme för eleverna att faktiskt utveckla begåvningsområden, oavsett om det handlar om språk, matematik, naturvetenskapliga ämnen, samhällsvetenskapliga områden eller dans. Jag tycker mig minnas att jag läst forskning om hur nivågruppering, trots att det inte gynnar alla elever, ger de exceptionella eleverna utrymme att frodas, att utvecklas, att blomma.

Eller handlar det om hur vi förhåller oss till elevena i klassrummet? Hur vi lägger upp undervisningen, hur vi individualiserar, hur vi ger feedback, vilka förväntningar vi har på dem?

Eller är det vårt eget förhållningssätt till lärande och kunskap vi behöver fokusera på? Hur vi ser på och pratar om vårt eget lärande och vår egen utveckling? Hur vi förhåller oss till fortbildning, om vi pratar om det som ett nödvändigt ont eller som möjligheter och privilegier?

Eller kanske en kombination? Eller något helt annat?

Om det pratar vi ikväll på #skolchatt. Ses vi där?

I de sista skälvande sommarlovsveckorna….

I #skolchatt igår pratade vi om skolstarten – början på skolåret, och slutet på sommarlovet. Det märks att folk börjar komma tillbaka från semestrar, etc, och ämnet väckte intressanta diskussioner och tankegångar.

En av de tankegångar som lockade igång en kedja av tankar i min hjärna rörde det tydligen rätt välbeforskade sambandet mellan ljus och människors energinivå. Jag tror inte jag är den ende som har erfarenheten att många människor blir väldigt väldigt trötta under de mörka vintermånaderna, och liksom kommer till liv igen när vårsolen kommer igång.

Ackumulerar ni verkligen så mycket kraft och energi under dessa sommarmånader att det räcker långt in i februari? Jag tvivlar, människor är inte solcellsbatterier, och jag tycker mig dessutom vagt minnas något om hur effekten av solresor faktiskt i princip går över ungefär samtidigt som man stiger av planet. Om det stämmer torde väl den faktiska effekten av sommarsolen gå över mot slutet av september, mitten på oktober när det skoningssamma höstmörkret äntligen rullar in över oss?

I mina öron låter detta som ett tungt argument för att lägga om hela skolåret. Att studera och plugga är hårt jobb, det kräver kraft, fokus, koncentration och energi. Om det är så att ljuset bidrar till att människor har mer av detta, och mörkret bidrar till att människor har mindre av detta, hur kan det komma sig att vi inte drar nytta av det, och ägnar den ljusare delen av året till studier och den mörkare delen åt att vila?

#skolchatt

Jag har precis kommit hem från en mysig utflykt till Skånes Djurpark. Jag och en kollega var där tillsammans med den klass jag är klassföreståndare för, vi klappade älg, tittade på sälar, förundrades över hur stora björnar och örnar är på nära håll men lyckades varken få korn på järven eller grävlingen, trots att vi försökte.

Sånt kan man ha stort utbyte av en solig torsdag i maj. En annan tordagssak jag har stort utbyte av är #skolchatt. I dag kommer vi att prata om ett ämne som känns extra aktuellt såhär i maj, betygssättningstider och examenstider: bedömning och lärande. Lärande bedömning är ett uttryck som studsar omkring i skoldebatten, vad menar man med det? Man talar om formativ och summativ bedömning, man använder uttryck som återkoppling och feedback, självbedömning och utvärdering. Om det, och sannolikt en del annat, kommer vi att prata i kväll. Välkomna!

Om det här med glädjebetyg

Den främsta källan till information om elevernas förkunskaper, behov och ambitioner som skolan får är betygen. När vi planerar vår verksamhet, sätter ihop klasser, förbereder kurser och dimensionerar extraresurser utgår vi alltså ifrån att vi kan lita på våra kollegors omdömen och att eleverna är någorlunda rustade för de program som de har valt. Man behöver dock inte arbeta särskilt länge som gymnasielärare för att inse att kraven för olika betygsnivåer varierar kraftigt mellan olika skolor och lärare, liksom de insatser och metoder som används för att hjälpa elever med behov av extra stöd.

Magistern skriver om det här med betyg, och glädjebetyg. Han förklarar hur det som ibland kallats ”snälle-G”, ett Godkänt till en elev som kanske inte riktigt uppnått alla målen av en eller annan orsak, men som läraren ändå vill uppmuntra, kan ge allt annat än snälla konsekvenser:

Jag betvivlar alls inte att grundskolan är full av eldsjälar som verkligen kämpar med elevernas och som anstränger sig för att sätta rättvisa betyg. Men om man är mer mån om att vara snäll och undvika konflikter och extra arbete så är det lätt att skicka problemen vidare till nästa nivå istället för att lösa dem – trots att detta urholkar betygens värde.

De fyra punkter Magistern tar upp i sitt inlägg visar hur det välmenande ”snälle-betyget” på nästa nivå både ställer till det för mottagande skola och rent av kan komma att bli ett slag i ansiktet på eleven. Kanske är det något vi alla behöver tänka över?

#skolchatt

Svallvågorna från förra veckans #skolchatt om sociala media i skolan slår fortfarande mot cyberias stränder, i bloggar och i just sociala media fortsätter diskussionerna. Jag gläds extra mycket åt att se hur elevperspektivet börjar skymta fram och reflekteras över, jag har saknat det.

Det är torsdag igen, och denna vecka pratar vi om skolstress, från lärarperspektiv och från elevperspektiv, från skolledningsperspektiv och från alla andra perspektiv som kan komma upp. Skolstress kan se så olika ut, och det som upplevs som en vårbris för en känns som en naturkatastrof för en annan, det som är hur enkelt som helst för någon skapar ångest hos någon annan. Om vi hinner innan timmen är över kommer vi också att fundera tillsammans över vad vi kan göra för att i möjligaste mån undvika att stressa upp varandra.

20.00 torsdag kväll på Twitter. Vi ses!

.

Hösttecken

Att sökord som ‘studera i höst’, ‘plugga i höst’ och ‘högskolebehörighet’ seglar upp till toppen av min sökordslista är ett tydligt hösttecken. Universitet, högskolor och eftergymnasiala utbildningar som t ex fritidsledarutbildningarna tar emot anmälningarna inför höstens kurser nu, och det innebär också att många börjar fundera på hur de skall göra för att uppnå behörighet att söka de utbildningar de vill gå. Hvilan tar emot ansökningar till fritidsledarutbildningen just nu. Sista ansökningsdag dit är 15 April, medan det går bra att söka till Allmän Kurs hela våren, samhällsvetenskaplig såväl som naturvetenskaplig inriktning, allt efter smak och önskemål.

Så vet ni det, ni som hamnar här när ni googlar och söker.

Lycka till, och välkomna!

.

(vännen, jag saknar dig!)