Nytt år, nya drömmar, nya möjligheter

Det nya året började traditionesenligt, rektor hälsade alla välkomna och höll tal, Hvilankören sjöng, personalen sjöng och presenterade sig och därefter uppropet, allas namn nämnda, alla välkomnade. Sen massor med information, såklart, lite skratt, många frågor, ännu mer information och sen fika. 

Och i morgon mer information, om varje kurs, om tillval, om elevdemokrati, om studiestöd, om studieteknik, om kalender och planering. Snart nog är allt vardag, vi börjar lära känna varandra, störa oss på somliga sidor hos varandra, upptäcka sidor hos varandra vi uppskattar innerligt, lära oss lite om varandras svagheter och styrkor, och tillsammans ta oss igenom ett år där vi lär oss otroligt mycket vi inte har en aning om idag att vi kommer lära oss. 

Bara minuter innan….

Det blir ett spännande år, tror ni inte? 

#skolchatt och skönlitteraturen

Denna torsdag möts vi som varje torsdag i #skolchatt på Twitter. Sommarlovet är nästan över, det nya läsåret står för dörren.

Ring out, wild bells, to the wild sky,
The flying cloud, the frosty light;
The year is dying in the night;
Ring out, wild bells, and let him die.

Ring out the old, ring in the new,
Ring, happy bells, across the snow:
The year is going, let him go;
Ring out the false, ring in the true.

Läsande spelar stor roll för elevers kunskapsutveckling, det är de flesta överens om, så vad kan vara lämpligare såhär på nyårsdagens eftermiddag än ett samtal om elever och skönlitteratur. Hur arbetar vi med skönlitteratur i skolan? I vilka ämnen spelar skönlitteratur roll? Gör det någon som helst skillnad i t ex fysik om en elev rekreationsläser skönlitteratur eller inte? Om det, och givetvis om våra egna tankar om och erfarenheter av att läsa skönlitteratur pratar vi i #skolchatt i kväll.

Välkomna att vara med, vet ja!

Som vanligt under #stockholmpride så pratar vi i #skolchatt om #hbtq i skolan

Två gånger är en upprepning, tre gånger är en vana var ett uttryck som ofta användes när jag var ung. Det var på yngre stenåldern, sedan dess har vi lärt oss bruka både brons och järn och kisel, så det är möjligt att uttrycket också kommit ur mode, men eftersom detta är tredje gången vi i #skolchatt tar #stockholmpride i akt och pratar om #hbtq sticker jag ut hakan i rubriken.

Inte bara för att traditioner ibland är trevliga, givetvis, utanför att ämnet är så viktigt, och att inte prata om det får så fruktansvärda konsekvenser

Självmorden ökar i Sverige. Förra året tog 1600 personer självmord. Störst är ökningen bland ungdomar, inte sedan 1989 har så många unga valt att avsluta sitt liv. Tyvärr är det, enligt socialstyrelsen, ännu värre ut bland HBTQ-personer. Allra värst är det bland unga transpersoner i åldern 16-29. Där har hela 65 procent övervägt och 27 procent försökt att ta sitt liv.

Sanna MacDonald, lärare, regnbågsförälder, twittrare och bloggare, beskriver i ett blogginlägg om några av de frågor och ifrågasättanden som är en ständig del av HBTQ-vardag, ständigt närvarande i våra skolor, i klassrumen, i korridorerna, på skolgården, på bussen, på fritidsgården:

vilken könsidentitet du har?
Hur ofta förväntas du ha en annan sexuell läggning eller könsidentitet än den du faktiskt har?
Hur ofta undrar någon hur det gick till när du kom ut?
Hur ofta tvingas du rätta någon som använder fel pronomen om dig?
Hur ofta undviker du att tala om vem du lever eller har levt tillsammans med?
Hur ofta uppstår konstig stämning när du talar om vem du lever eller har levt tillsammans med?
Hur ofta hör du folk använda din sexuella läggning eller din könsidentitet som skällsord?
Hur ofta säger någon till dig att din sexuella läggning eller din könsidentitet bara är ”en fas”?
Hur ofta tvingas du gå in i ett omklädningsrum som du inte känner dig hemma i?
Hur ofta blir du utslängd ifrån ett omklädningsrum eller en offentlig toalett på grund av att någon annan anser att du inte bör vara där?
Hur ofta hör du folk diskutera om personer med din sexuella läggning eller din könsidentitet bör få skaffa barn eller inte?
Hur ofta blir du ifrågasatt när du talar om vilket kön du har?
Hur ofta raljerar folk över, medvetet kränker eller hotar dig på grund av ditt könsuttryck eller vem du håller i handen när du går på stan?

Det är respektlöst, integriteskränkande och skamligt att dessa frågor är så självklar vardagsnorm för elever, kursdeltagare och personal i svenska skolor att det ibland inte ens ifrågasätts.

Just därför är jag glad att #skolchatt i dag, som vanligt denna vecka, tar upp ämnet för samtal. Vi ses klockan 20.00, välkomna!

Vikten av idéer

Det är tryckande varmt, de åskväder och regn som sägs ska ha befunnit sig i närheten de senaste dagarna tycks ha tagit en omväg och gemensamt beslutat att vi varken behöver vatten eller luft, så jag tillbringar så mycket tid jag kan i det relativt svala biblioteket. Jag lyssnar på musik och läser. Jag skulle kunna dra på mig lätt Twittervrede och berätta att jag såhär i slutet av sommarlovet varken helgar vilodagen eller det som högtidlighålls under beteckningen semester, en tidsperiod under vilken det enligt uppgift är Synnerligen Illojalt att lägga ens en fattig timme på arbete. Men om jag inte berättar att den här intervjun jag läser kommer undervisas i höst så märks det nog inte.

Jag nöjesläser därtill, låt oss fokusera på det i stället. Just i dag okynnesläser jag om betydelsen av axel och tyngdpunkt i tango, och rätt som det är dyker denna ljuvliga formulering upp, som för att påminna läsaren om att det som gör tango till tango varken handlar om tyngpunkt eller korrekta steg:

20140727-140118-50478123.jpg

 

Ett huvud har en viss tyngd, i synnerhet ett som innehåller idéer och tankar, och påverkar sin omgivning även genom små rörelser.

Visst är det vackert?

 

Det här om matte

Än en gång blåser universitet och högskolor i visselpipan:

Studenternas förkunskaper i matematik brister på fler och fler områden.

Det vi ser är utfall av ett skolsystem INNAN Björklunds tillträde. Det är nämligen så att elever går nio år i grundskola, och därefter tre år på gymnasiet, innan det överhuvudtaget är aktuellt att söka till högskola. De har nu gått minst en termin på högskola, ofta mer. Dagens studenter inträdde alltså i grundskolans första år, där grunden för matematikkunskaperna lades, där de skulle fått lära sig de fyra räknesätten, betydelsen av likhetstecken och prioriteringsregler etc, för senast tretton år sedan (Nio år i grundskolan, addera tre år i gymnasiet, addera ett år på högskola. 13=9+3+1) Många av dem började i grundskolan ännu tidigare, under det förra årtusendet.

Trots detta läggs skulden på Björklund, och de skolreformer som trätt i kraft under de två senaste mandatperioderna. Det håller inte riktigt. Matematikkunskapsnivån hos dagens högskolestuderande ger oss ingen information om hur skolreformerna påverkat nivån på undervisningen.

Är läget ännu sämre i dag? Ligger det på samma nivå? Är det bättre i dag? Kommer studenterna om tretton år att ha bättre på fötterna än de som kämpar i motvind och uppförsbacke i dag? Jag vet inte. Men jag vet att det hänger på den undervisning de får, redan från första skoldagen.


Att tänka kritiskt

Min söndagsmorgon börjar med att jag råkar på ett samtal mellan tre personer som såvitt jag känner till samtliga arbetar med undervisning i svenska skolor. De talar, helt öppet och med illa dold stolthet om hur de arbetar – hur de själva minsann sätter ‘ungarna’ i centrum; hur deras kollegor fåfängt kämpar med att försöka tvinga ‘ungarna’ att lära sig utantill, medan de låter ‘ungarna’ jobba med det ‘ungarna’ tycker är roligt och kan se nyttan av. Givetvis får utbildningsministern en slentriankänga, och med koketta blickar över axeln skryter de tre om hur de minsann struntar i det mesta av det centrala innehållet, en tiondel eller kanske en femtedel hinner de med, resten av tiden ägnas åt sånt som ‘ungarna’ tycker är relevant och roligt. Någon formulerar att ”läsa på wikipedia och se dokumentärer kan göras på fritiden”.

Inte så vackert, inte så ovanligt.

Fortsättningen är lika vanlig den. De tre herrarna – det sociala kön de valt att visa upp i sammanhanget är inte relevant i sak men jag nämner det ändå, ty ofta nog lyfts andelen kvinnor i svensk lärarkår som en delförklaring till dagens situation, framför allt för pojkelever, så dessa tre herrar är faktiskt, vare sig de vill det eller inte, med sitt raljerande på offentlig plats, representanter för de manliga förebilder elever i svensk skola möter – flosklar glatt ur sig formuleringar on att ‘ungarna’ inte ska kunna rabbla faktakunskaper, utan bli kritiskt tänkande individer.

Låt oss för ett ögonblick granska resonemanget kritiskt, och högt ställa den brinnande frågan: Hur då?

Att tänka kritiskt innebär att kunna ifrågasätta, många nivåer bortom ‘Ahmen varför ska vi göra det här för?’  För att kunna uppnå dessa nivåer är det absolut nödvändigt att ha en uppfattning om bakgrund och sammanhang, om utveckling och tendenser. Med en smartphone i fickan går det på ett ögonblick att hitta fakta och bekräfta aningar, men bara för den som vet vad hen letar efter.  Hur ska hen som ”sluppit” ägna tid i skolan åt det som föraktfullt avfärdas som ”Trivial Pursuit-fakta” och lättsamt hänvisats till att ”läsa Wikipedia på fritiden” ens veta att det finns något att leta efter? Hen är utelämnad åt omgivningens välvilja, och löper många gånger större risk att falla för de förföriska locktoner som spelar på hens känslor.

Nej, hela lärarkåren är inte som de här tre herrarna. Men de är lärarröster, lärarröster som öppet och offentligt vädrar ett sådant förakt för styrdokument och kunskap, och de bidrar till den offentliga bilden av skolan. Vill vi ha det så?

#ADHD och minnet

Här skulle det ligga ett blogginlägg om ett eller annat skolrelaterat. Det skulle haft något att göra med någon aspekt av hur jag gör ett eller annat, och vara en kommentar till något jag pratade med någon om, eventuellt ett svar på en fråga, som jag lovade blogga om.

Tyvärr är det så att en av de mer irriterande aspekterna av #ADHD är att ibland får jag för mig att något är så självklart att jag kommer komma ihåg det, så jag behöver inte skriva ner det.

Ett misstag. Varje gång. Tyvärr glömmer det jag det ibland.

Förlåt.

Fråga igen, snälla du, jag har inte glömt dig, jag har bara glömt att det var just du som frågade om…. eh…. något

 

Mobiler i klassrum

Uttråkade elever har alltid setts som ett problem, främst för att uttråkade elever sällan är oförargliga, diskreta elever som sitter stilla och är tysta. Tvärtom – uttråkade elever har ofta för vana att sysselsätta sig. De pratar, tittar ut genom fönstret, spelar luffarschack, dagdrömmer, ritar, leker med varandra, stökar och bökar och rätt som det är stör di. I dag tillkommer smartphones, och uttråkade elever har möjlighet att träffas på Facebook, på Instagram, på Snapchat etc utan att behöva lämna lektionssalen.

Och många lärare är besvärade av detta. Många föräldrar är också besvärade av detta, och det förekommer förslag om att samla in mobiler, om mobildagis, om inlåsning i skåp (företrädesvis är det mobilerna som föreslås låsas in, snarare än eleverna), om mobilförbud även på raster eftersom eleverna inte leker på samma sätt i dag som barn leker i Bullerbyfilmerna.

Jag är besvärad av detta.

Främst därför att i år, i nådens år 2014, borde vi ha nått det utvecklingsstadium där vi slutar se mobiler som besjälade förmål med magiska förmågor. Det är inte alls mobilerna som gör så att eleverna är uttråkade på lektionerna. Mobilerna är bara digitala enheter helt utan själ, de bara finns. Det handlar i stället om att eleverna av olika anledningar inte finner lektionen intressant. Det kan bero på bristande förkunskaper, det kan bero på illa planerad undervisning, det kan bero på för låg nivå på undervisningen, det kan bero på att de hör illa, att de inte ser vad som händer.  Det kan bero på saker som ligger utanför det som händer i klassrummet, det kan bero på att de är hungriga, sömniga, att det är för varmt, för kallt eller att läraren helt enkelt är tråkig.

image

Happy New Year

To all my friends and family, far and near, I love you all!

We live in exciting times, times of changes, upheaval, falling paradoxes, norms breaking and new ones filling the void. These are the times when the future is shaped, and the ones shaping it are us.

To do it well, we must make sure we learn as much as possible, about every field possible, and a little bit more about a few others as well. We must learn together, teach each other, share our learning and knowledge and then go beyond what we’ve learned, and learn more.

To do it well, we must have the courage to question, always question, and listen to the answers, talk about the answers, and put them in context.

To do it well, we must love, love each other, love the world, love the love of others, love culture and love ourselves.

To do it well, we must raise our voices and express ourselves in all the ways we can. We must dance, we must talk, write, play, sing, create. Create ourselves, the world, and the future.

So sing

Happy New Year!