#PISA vs betygen

I en artikel i Sydsvenskan på annandagen, en artikel så liten att den närmast är en notis, konstateras lakoniskt:

Skolexperternas omdöme är att Pisaresultaten måste tas på allvar, medan betygen inte duger för att beskriva verkligheten.

Ty trots att betygen bara blir bättre och bättre bekräftar  ju Pisaresultaten vad högskolor och universitet larmat om upprepade gånger – svenska elever blir allt sämre förberedda för högre studier. Gymnasieelever har passerat grundskolan med välvilligt satta godkända betyg, men utan tillräcklig läsförmåga för att kunna läsa mellan raderna i en enkel ungdomsbok; utan tillräcklig analytisk förmåga för att genomskåda lockande marknadsföring, än mindre faktoider som levereras med tvärsäkerhet för att trumfa in politiska budskap; utan tillräckliga kunskaper i matematik för att kunna nyttja de fyra räknesätten; utan tillräcklig språklig förmåga för att kunna sätta ord på sina tankar och funderingar.

Inte alla elever, inte alltid och inte överallt. Men många, alltför många för att vi skall kunna förklara bort det och gå vidare i samma fotspår utan att det får allvarliga konsekvenser för hela samhället.

I en understreckare i SvD skriver Magnus Oskarsson och K G Karlsson från Mittuniversitetet om ungefär samma ämne, och reflekterar över samhällets strävan att göra något åt problemet:

Skolinspektion, mer prov och ökade dokumentationskrav har ökat kontrollen av lärarnas arbete och på motsvarande sätt har kontrollen av eleverna ökat med fler betyg och nationella prov. I matematik där stora satsningar gjorts och där nationella prov funnits länge visar Pisa också att motivationen ökat hos många elever. Men ett ökat antal elever känner också utanförskap och resultaten faller.

Slutet av understreckaren har lyfts som särskilt intressant och betydelsefullt på många håll, och avsnittet har lästs och tolkats som en bekräftelse på att svensk skola ändå är på rätt spår

Intressant i Pisa 2012 är också att studera vilka länder som förutom Sverige visar försämrade prestationer. De fem länder som sammantaget försämrats mest är Sverige, Finland, Island, Nya Zeeland och Australien, alltså i stort sett utvecklade välmående länder med stor frihet för individen att göra sina livsval. Kanske finns orsaken till fallande svenska resultat bara delvis att finna i skolan. Kan det vara så att elever i dessa länder vågar prioritera sådant som upplevs relevant och intressant, och samtidigt prioritera bort annat?

Vi har som forskare följt Sveriges resa genom Pisa från år 2000 där bara tre OECD-länder hade bättre resultat i läsning än Sverige och där svensk skola var bland de bästa i världen på att ge alla elever en rättvis chans. Ännu år 2006 var det bara fem länder och år 2009 sju länder som hade bättre läsresultat än Sverige. I Pisa 2012 hade 19 länder i OECD bättre läsresultat än Sverige och bara tre hade lägre resultat.

Utvecklingen manar till eftertanke hos alla ansvariga för svensk skola. Vi menar att vad som nu krävs är en rejäl analys av Pisaresultaten och annan forskning. Lika viktigt är att lyssna på verksamheten. Vi är inte övertygade om att mer kontroll är lösningen på de problem vi ser. Snarare tror vi på mer stöd och inspiration till lärare och elever. Att matcha alla elevers intressen och ambitioner framstår som en ödesfråga för skolan i ett modernt samhälle.

Men vad är det egentligen som sägs här? Att elever ”vågar prioritera sådant som upplevs relevant och intressant, och samtidigt prioritera bort annat”, innebär det att det är de unga människornas intressen och ambitioner som de är, med en femtonårings eller sjuttonårings erfarenhet och perspektiv som enda skala, som skall matchas? Eller att dessa unga människor skall ges vidgade perspektiv, manas att utvecklas, att se saker från nya vinklar, få lära sig se mönster, sammanhang och strukturer, förses med verktyg för att lära sig mer, och få lära sig använda dessa? Kort sagt, vilar ansvaret för utbildningen på de unga eller på de vuxna i samhället?

 

Säkerhetsventil

Gnäll är en säkerhetsventil. Ett sätt att släppa ut och göra sig av med stress och frustration.  Säkerhetsventiler används för att maskiner, ledningar, system, både mekaniska system och samhällssystem, etc skall fortsätta fungera som de är konstruerade och inte skall explodera när så mycket effekt som möjligt utnyttjas.

Vi behöver alla få gnälla av oss ibland, få gosa in oss i den varma, mjuka, kravlösa offerkoftan och släppa ut en del av den frustration vardagen utsätter oss för. Det är skönt att få göra det tillsammans med andra, att få bekräftelse i sin frustration, få grotta ner sig i hur jobbigt saker och ting är. Det kan vara en enorm lättnad, i stunden.

En stund. Ett litet tag.

Men gnäll förändrar inget. Det löser inget. Det lägger ansvaret på någon annan. Gnäll är aldrig konstruktivt, gnäll är konserverande till sin natur. Fastnar man i gnället upptäcker man snart att den gosiga koftan i själva verket är en tvångströja, och gnället övergår från att vara konservativt till att rent av bli destruktivt.

Låter man säkerhetsventilen slentrianmässigt stå öppen sjunker nivån på den effekt man får ut, och det börjar kosta allt mer att utvinna den. Att åtgärda problemet, byta ut delar som inte fungerar som de ska, dimensionera om systemet så att det passar behovet eller vad som nu tarvas kan vara både tungt, bökigt, jobbig, besvärligt och kostsamt men i längden betalar det sig.

Det var bara det jag ville säga om saken.

Systemfel i skolan

Svensk skola är inte i toppform. Internationella och nationella tester visar sjunkande kunskapsnivåer, elever är otrygga, högskolor och universitet slår larm om att svenska studenters förkunskaper brister.

Det finns väl fungerande skolor, det finns formidabla lärare, det finns klassrum där undervisningen är briljant och elever får möjlighet att lära sig allt vad styrdokumenten utlovar och mer därtill. Men det finns också skolor där kaos råder, där elever får mycket lite om ens någon undervisning och lämnar utan att kunna läsa, skriva eller hantera enkla instruktioner. Inte för att eleverna är dummare än andra, utan för att skolan de går i brister.

Dagens system bygger på att elever och elevers målsmän förväntas ta ansvar för att välja en av de skolor som fungerar väl. Pengarna följer eleven, vilket i teorin innebär att väl fungerande skolor får en ständigt ökande budget med allt vad det innebär av möjlighet att ständigt växa, knyta fler formidabla lärare till sig, behålla de formidabla lärarna med höga löner och goda villkor. Samtidigt innebär det, i samma teori, att skolor som inte fungerar, där eleverna inte får den undervisning de borde få och lärarna arbetar under vad som beskrivs som omöjliga villkor, blir utan pengar och därmed faller bort.

I praktiken fungerar systemet inte optimalt. Det vet vi.

Frågan är var felen ligger. Vad behöver ändras? Vad är symptom och vad är bakomliggande orsak? Det är inte självklart, och risken att ideologiska hållningar hamnar i vägen och skymmer bilden är stor.

Vi har tur – det svenska skolsystemet granskas av forskare från andra länder. Visserligen med ungefär samma skräckblandade fascination som man kan se någon sitta på den gren hen sågar av, men granskas och dokumenteras icke desto mindre. Om vi tar del av deras iakttagelser och reflektioner, även om risken finns att det svider, kan vi få en bild av vad som fungerar och vad som inte fungerar i vårt skolsystem, och har chansen att göra något bättre och mer konstruktivt än antingen såga vidare eller försöka att göra det som gjorts ogjort.

För så här kan vi inte fortsätta.

Vem ska göra’t?

I kvällens skolchatt pratade vi om goda exempel, och den ofrånkomliga frågan om vem som faktiskt ska genomföra saker och ting, vem som ska se till att det finns tid att nätverka, att det utbyts idéer och delas tankar, vem som ska påverka organisationer och system så att nödvändiga förändringar genomförs kom upp ungefär i halvtid. Sedan vi bollat frågan fram och tillbaka en stund, stött den och blött den ställdes den på sin spets:

Ska lärare ta ansvar för att förändra situationen, är det inte skolledning eller politiker det ligger på?

Mitt svar är ett rakt ja, lärare skall ta det ansvaret.

Av många orsaker, inte minst för att det ligger i lärarnas eget intresse.

Dels för kårens status, rätt upp och ner – det talas mycket om hur läraryrkets status är lägre än man skulle önska, lägre än i många andra kulturer, lägre än yrkesgrupper man uppfattar som jämförbara. En aspekt av den status man efterlyser är just att ha inflytande och möjlighet att påverka skeendet och situationen. Frånhändar man sig denna möjlighet genom att säga att någon annan först måste sopa isen åt en så frånhändar man sig samtidigt den aspekten av status, och inte bara för sig själv, utan för lärare som grupp.

Dels för sin egen skull. Den lärare som väljer att nätverka, att dela med sig av sina tankar och sina idéer, att ta del av andras tankar och erfarenheter, att ta del av forskningen, att påverka situationen i den skola där hen verkar, vare sig man väljer att göra det inom organisationen som sådan eller via politiken, via media eller via nätverkande, stärker sin egen förhandlingsposition, skapar sig en stabilare plattform att verka utifrån, ökar sitt eget inflytande och därmed sin individuella status.

Men också för framtiden och för det samhälle där vi alla lever och bor. Ty ett samhälle där den generella bildningsnivån är hög står bättre rustat för förändringar, klimatmässiga, ekonomiska, sociala etc, än ett samhälle där medlemmarna är utbildade för den vardag som råder för ögonblicket och inte mer. För att vi skall nå dit igen behövs god undervisning och goda lärandemiljöer i alla delar av vårt samhälle. Det bör lärarna ta ansvar för. Idealiskt vore att lärarna inte behöver göra det ensamma, men det är bättre att lärare gör det ensamma än att ingen gör det alls.

Så ja, lärarna kan och bör ta ansvar. Någon måste börja.

Och snart är det skolavslutning

Vårterminen är igång, planeringen gjord och kurserna har börjat få upp farten. Det står inte på förrän gräs och gröda gror, sig solens strålar närmar och allt är över, elever och kursdeltagare ger sig ut i världen och skolan än en gång ekar så tom som bara en skola kan göra när läsåret har passerat och endast personalen rör sig som övergivna spöken i lokalerna.

Så det är dags att börja fundera lite över skolavslutningen, helt enkelt.

Det ägnar jag den här helgen åt. Som traditionen bjuder kommer jag att göra vad jag kan för att inte avslöja planerna i förväg, och än så länge är det väldigt spretigt. Vilken väg det tar till slut beror på vilka som är villiga att ställa upp på mina idéer.

Välkomna tillbaka i juni om ni vill veta hur det blev.

.

 

Ny termin

Nytt år, ny termin, och runt om i landet förbereder sig barn, ungdomar och vuxna inför årets första skoldag. Än ett par timmar till är det lov, men den mentala förberedelsen inför terminen är i full gång, och manifesteras på många håll i de praktiska förberedelserna. Kläder väljs ut, somliga väljer kläder för att synas, andra för att försöka klä sig osynliga. Böcker packas i väskor, batterier laddas, idrottskläder packas.

Många är ivriga, glada, ser fram mot att komma tillbaka till skolan, till kompisarna, till vardagen, till rutinerna, till strukturen och förutsägbarheten.

Men inte alla. Det är vi medvetna om, alla vi vuxna i samhället och i skolan. Vi vet att det finns de som har att se fram mot den vardag Deeped beskriver så väl i sitt viktiga inlägg Lite får man tåla:

känslan att inte passa in. De fininställda pilarna av avsky och hat. Ständigt samma sak. Snöbollarna som kastades i skydd av andra. Blickarna och grupperna som slöts för att hålla ute. Kompisarna som inte vågade stå emot. Kompisarna som blev några av ”dem”.

När man någon gång frågade: varför? Eller när lärarna tog upp det. Alltid samma förklaring.

”Det var ju bara på skämt. Det fattar du väl?” 

Vi vet detta, vi vuxna. Vi känner igen det. Oavsett på vilken sida av trakasserierna vi befunnit oss känner vi igen det. Oavsett om vi varit den som storögt oskyldigt slagit ut med händerna och förklarat att vaddå, vi menade ju inget illa, och hen skrattade ju!, om vi varit den som känt pilarna träffa, om vi varit en av dem som skrattat med och förstärkt plågan hos den träffade eller om vi varit en av dem som hållit tyst, gjort oss osynliga kanske i rädsla för att själva bli träffade av nästa skottsalva så känner vi igen det.

Den här sortens råa ”skämtsamheter” är en vanlig del i de maktförhandlingar som ständigt pågår i grupper av människor, och de som utsätts är ofta de som på ett eller annat sätt upplevs hota positionen hos den som utsätter. Antingen genom att konkurrera eller genom att i sitt agerande visa på ett alternativ till att ”rätta in sig i ledet”. Att det är vanligt gör det inte ok. Det gör inte att någon ”får tåla” den här sortens behandling.

Ansvaret för att bemöta och hantera problemet vilar på de vuxna i skolan. På alla vuxna, oavsett om man undervisar de inblandade eleverna eller inte. Det är ingen lätt uppgift, och det är en av dessa som aldrig någonsin blir färdig, som kräver att man ständigt försöker se, försöker höra, försöker lyssna och finnas till hands. Som kräver att man vågar, orkar och aktivt agerar, individuellt och tillsammans med alla andra vuxna.

Inte lätt, men betydligt lättare än att gå till skolan varje dag väl medveten om att ”skämten” kommer.

Jag vill inte lägga sordin på glädjen för någon, bara påminna om att där det finns ljus finns det alltid skuggor.

Influerad

Jag inledde jullovet i efterdyningarna av en osedvanligt besvärlig influensa – vilket, från mitt perspektiv, innebär att den tog min röst. Jag kunde inte prata ALLS på en hel vecka. EN HEL VECKA! Frustrationen var svårbeskrivbar i publiceringsbara ord! Den kom tillbaka så småningom. Rösten, alltså.

Och influensan. Möjligen inte samma, det vet man inte så noga, men jag avslutar mitt jullov som jag började: i influensa, vilket leder till att den här veckan har jag fått ställa in allt jag hade sett fram emot för att förhoppningsvis vara frisk på måndag.

Jag har haft roligare jullov.

Men i ärlighetens namn, det har haft sina mörka sidor också, det ska jag inte förneka. Det finns människor jag tycker väldigt mycket om här i världen, och att hänga med dem är alltid underbart ljuvligt.

På det stora hela har jag inte mycket att klaga på.

Oh, en sak till:

Någon gång i maj är det melodifestivalfinalen i Malmö. Jag planerar då att bära tiara, paljetter och lösögonfransar, jag har förstått att det liksom hör till. Som uppvärmning inför detta tänkte jag se de svenska deluttagningarna. Detta är mitt TV-projekt under våren, och jag kommer att blogga om det. Dock inte i lösögonfransar, dessa sparar jag till den stora finalen.

Jag undrar bara två saker i sammanhanget, i förhoppningen att någon bildad läsare vet svaret: vilket datum börjar det? Och vilken hashtag använder man? 

.

 

Så – vad gör vi åt saken?

Från universitetshåll ringer man än en gång i larmklockan. Svenska studenter, med svensk skolgång i ryggen, med svenskklingande namn, hela kitet, kommer från svenska gymnasier med otillräckliga förkunskaper, otillräckligt ordförråd, otillräcklig studieteknik, otillräcklig lärandeteknik, otillräcklig förmåga att formulera sina tankar.

Konsekvenserna för studenterna blir digra:

Språkproblemen yttrar sig i alla tänkbara undervisningssammanhang. Studenter missförstår muntlig och skriftlig information, klarar inte av att läsa kurslitteraturen, och förstår inte tentafrågorna. Men allra tydligast blir problemen då studenterna själva måste uttrycka sig i skrift. Utan hjälp av ordbehandlare är stavningen över lag eländig. Detta brukar vi emellertid överse med, eftersom man i de flesta situationer i arbetslivet har tillgång till datorer.

Mer beklämmande är att studenterna har ett oerhört begränsat ordförråd, och verkligt oroväckande är att ordförståelsen är grund eller direkt felaktig.

Uttryck – även enkla vardagsuttryck – blandas ihop och används fel. (För att ge ett fåtal exempel: man kan skriva ”gav födsel till” i stället för ”gav upphov till” och ”menar på” i stället för ”avser”. ”Tar plats” betyder för det mesta ”äger rum”, inte ”breder ut sig”.) Den grammatiska förmågan är ytterst begränsad och ligger ibland på en nivå som gör studenternas utsagor direkt obegripliga.

Artikelförfattarna efterlyser vänligt och lite slentrianmässigt sådär ‘mer resurser till svenskundervisningen’ men handen på hjärtat, kamrater och mötesdeltagare, det här handlar om något annat, något större än resurstilldelning till enskilt ämne, gör det inte?

Handlar det inte snarare om en attityd och en inställning till lärande från skolors och lärares håll? Ingen föds med en fungerande studieteknik, ett adekvat och tillräckligt ordförråd glider inte passivt in i någons medvetande. Att förstå och tillämpa instruktioner kräver övning, tålamod och handledning, att läsa och tillgodogöra sig faktatexter likaså. Tålamod är en förmåga några få föds med, men alla kan öva upp. Det är inte så roligt alla gånger, men belöningen är mödan värd.

Att tillägna sig en fungerande studieteknik, en god lärandeteknik, ett fullödigt, användbart språk, god kommunikationsförmåga och tillräckliga förkunskaper tar tid. Svensk skola har, även om det inte alltid låter så när man lyssnar på debatten, gott om just resursen tid – tolv år per skolungdom innan de ska vara redo att gå vidare till universitet och högskoleutbildningar. Hur kan det komma sig att det inte räcker till för att rusta dessa unga adepter med de förmågor och kunskaper de behöver för att klara vidare studier?

Är svaret för stora dokumentationskrav, för lite planeringstid, för låg status för lärarkåren, för lite föräldrainflytande i skolan, för lite samarbete med företagen, för få datorer, för korta sommarlov, för många nationella prov, för krångliga styrdokument?

Jag är skeptisk. På tolv år borde en skola med hyggligt professionella lärare som samarbetar, prioriterar och arbetar målmedvetet hinna rusta eleverna inför högskolestudier, väl medvetna om vad som kommer att krävas av eleverna när de blir studenter.

Om vi inte kan det bör vi ställa oss frågan i rubriken – Vad gör vi åt saken?

För så här kan vi inte fortsätta.

Fusk i #skolchatt

Det är inte bara Lucia, det är torsdag också, och som traditionen bjuder innebär torsdagar #skolchatt klockan 20.00. Denna vecka kommer vi att gripa oss an det stora och viktiga problemet med fusk. För ett problem är det… egentligen många olika problem. Fusk är en utväg man väljer när man av en eller annan anledning upplever att det av någon anledning inte finns utrymme för den investering det innebär att göra arbetet för egen maskin och med egen kognition.

Och jag tror att det kan vara fruktsamt att börja i den änden. Vad är det som får fuskaren att göra bedömningen att det är klokt eller nödvändigt att försöka ta den snabba lösningen fusk framför att ta den mer långsiktiga lösningen. Beror det på att fuskaren var tvungen att prioritera bland alltför många uppgifter för att hinna göra dem allesammans? På att fuskaren inte hade nödvändiga förkunskaper för att bedöma att uppgiften skulle hinna göras på en nöjaktig nivå? På ett fuskaren prioriterat annat än skolarbetet, eller kanske annat än just det aktuella ämnet?

Om detta, och om andra aspektera av hur vi hantera och förhåller oss till fusk, och en hel del om vad som faktaiskt är fusk och vad som i själva verket är lärande eller studieteknik eller rationaliserande eller samarbete, kommer vi prata om i #skolchatt i kväll.

Välkomna!

En annan slags tanke om lärarlöner

Så här i lärarlönedebattens kölvatten kan det finnas en och annan som sitter med intrycket av att lärare är väldigt lönefixerade. I gårdagens #skolchatt om sjuka lärare och vikarieproblematiken framfördes en annan synvinkel som åtminstone jag aldrig hört förut, nämligen att utexaminerade lärare som väljer att ta anställning inom vikariepooler (finns sådana fortfarande kvar?) eller på bemanningsföretag för att finnas till hands och hoppa in när ordinarie lärare bör tjäna mer än lärare med ordinarie tjänst i en skola. Detta för att förmås stanna kvar och göra karriär i denna position, som väl annars ofta betraktas närmast som en nödhamn.

Tanken, om jag förstod saken rätt, var att tryggheten i att veta var man jobbar i morgon eller nästa vecka är lika dyrbar för en del som en högre lön är för andra.

Det är ett intressant resonemang, och det ligger kanske något i det? Det kan vara samma tanke som får somliga att gå ner i arbetstid, och därmed i lön – det finns helt enkelt annat man värderar högre än just en hög lön.

Detta är en av de saker jag verkligen uppskattar med såväl #skolchatt som #fbchatt – rätt som det är dyker det upp en helt ny synvinkel, och vips får man syn på aspekter man inte kunde föreställa sig fanns och hela ens tankevärld skakar till när delar av den skiftar form.