Arkiv

Könsroller och förväntningar

Jag har grubblat över hur jag skall skriva om Bo Rothsteins debattartikel i Expressen. Jag har fortfarande ingen riktig strategi, så det får bli som det blir.

Rothstein beskriver ett bekymmersamt framtidsscenario där horder av obildade unga män härjar det samhälle där kvinnor tar allt större del av makten och härligheten:

Hur blir ett samhälle med en stor grupp unga män som inte lyckas hitta någon stadigvarande kvinnlig partner, som inte kommer att leva med barn och som inte kommer att ha en fast position på arbetsmarknaden? Det finns goda skäl att tro att detta blir ett tämligen bökigt samhälle att leva i. Bland denna grupp unga män kommer det att finnas ett betydligt antal som upplever utanförskap, frustration och brist på respekt. Vi vet också att unga män är betydligt mera vålds- och brottsbenägna än unga kvinnor och att socialt destruktivt beteende ofta har sin bakgrund i olika former av frustration som följer av att vara ensamstående och ha låg social status. På motsatt vis finns det anledning att anta att ansvaret för barn, för att sköta ett arbete och för att leva upp till en partners förväntningar är företeelser som så att säga civiliserar unga mäns beteende.

Debattinlägget dräller av sådana här små subtila vinkar om hur Rothstein ser på saken – lösningen som antyds är den som i äldre tider (i dag har väl skolan kommit längre än så, har den inte?) då och då nyttjades i klassrum för att skapa lugn: sätt flickorna intill pojkarna, så håller flickorna pojkarna lugna. Ansvaret för vuxna mäns förmåga till civiliserat uppförande vilar på kvinnorna.

Nej, vet du vad, Rothstein, en sån föraktfull attityd mot det egna könet, var kommer den ifrån? Män är lika kapabla som kvinnor. Unga män har lika god studieförmåga som unga kvinnor. Pojkar har samma kapacitet att lära sig såväl teoretiska som praktiska ämnen. Mäns entreprenöriella förmåga är inte alls sämre än kvinnors.

Men den bild Rothstein presenterar riskerar att bli en självuppfyllande profetsia.

Många ser i dag kvinnornas starka frammarsch inom utbildningssystemet som ett sätt att åtgärda en historisk orättvisa där kvinnor varit underordnade och män varit överordnade. Men man glömmer då bort vad mäns och kvinnors olika partnerselektion innebär för de utsorterade unga männens framtida livssituation. Dagens generation skolpojkar bär ju rimligen inget ansvar för den brist på jämställdhet som råder, men såsom skolan fungerar i dag kommer en stor grupp av dem att få leva sitt liv som tillhörande gruppen ”de dubbelt ratade”.

Hans beskrivningar av pojkar som små destruktiva troll är lika skadlig för unga mäns självbild som hans beskrivning av unga kvinnors studieframgångar som en orsak till att det blir synd om män är för unga kvinnors självbild, och båda aspekterna är direkt skadliga för samhället och världen.

Det är varken kromosomuppsättning, könsorgan, socialt, kulturellt, biologiskt kön, hårfärg, ögonfärg, kroppslängd, muskelmassa eller andra kroppsliga aspekter som påverkar dagens generations skolelevers möjligheter till studieframgångar. De har nog att kämpa med ändå.

 

Elevers integritet

En artikel i DN om en artikel i New York Times har väckt viss uppmärksamhet. DN beskriver den amerikanska artikeln:

Artikeln bygger på råmaterial från myndigheten Centre för Disease Control (CDC), mest känd för att arbeta med smittskydd. CDC har telefonintervjuat 76 000 föräldrar under 2011 och 2012.

Räknat över hela skolåldern tydde svaren på att 15 procent av pojkarna och sju procent av flickorna bedömts ha adhd. I åldersgruppen 14–17 år hade 19 procent av pojkarna fått diagnosen adhd och 10 procent av flickorna.

I artikeln framhålls en risk för dels för att diagnosen ibland ställs alltför lättvindligt på otillräckligt underlag, ofta efter påtryckningar från föräldrar som bekymrar sig över barnens skolresultat, dels risken för att de mediciner som ofta gör det möjligt för människor med ADHD att utveckla sin formidabla potential på rimliga villkor används som en genväg till bättre betyg eftersom fokus, ork och driv förbättras, trots att medicinen medför dokumenterade medicinska risker hos den som tar medicinen utan att ha ett verkligt medicinskt behov av den. I den amerikanska artikeln:

Because the pills can vastly improve focus and drive among those with perhaps only traces of the disorder, an A.D.H.D. diagnosis has become a popular shortcut to better grades, some experts said, with many students unaware of or disregarding the medication’s health risks.

Det funderas en del kring medicinering i svenska lärarkåren. Framför allt, att döma av det jag hör, kring om elever som medicineras verkligen behöver medicineras, om det inte egentligen skulle räcka med förändringar i klassrumsarbetet, undervisningen, den sociala situationen, hemsituationen, kosten etc.

Resonemanget bortser ofta från två väldigt viktiga aspekter:

Dels det faktum att den som tar medicinen utifrån ett faktiskt medicinskt behov gör det för att det förbättrar hens tillvaro generellt, inte enbart och kanske inte ens främst för att klara skolan eller klassrumsituationen.

Dels det faktum att medicinering görs utifrån läkares medicinska bedömning. Huruvida elev medicinerar eller inte är strängt taget elevens privata angelägenhet, och inget som läraren skall lägga sig i eller värdera.

Det handlar om elevers integritet, om deras privata sfär och aspekter som påverkar deras tillvaro långt efter att de lämnat klassrummet bakom sig. Det bör vi respektera, gör vi inte?

#PedagogiskPub i Malmö

För en månad sen träffades vi i biblioteket på Bishops Arms på Norra Vallgatan i Malmö. I dag är det dags igen. 18.00 ungefär ses vi i det trevliga biblioteket, äter om vi vill, dricker vad vi vill, och möts, nätverkar, utbyter erfarenheter och lär känna varandra. Vi pratar om skola och lärande, forskning, framtid, utveckling, lösningar, visioner och vad mer vi nu vill prata om.

Välkomna!

Ny termin

Nytt år, ny termin, och runt om i landet förbereder sig barn, ungdomar och vuxna inför årets första skoldag. Än ett par timmar till är det lov, men den mentala förberedelsen inför terminen är i full gång, och manifesteras på många håll i de praktiska förberedelserna. Kläder väljs ut, somliga väljer kläder för att synas, andra för att försöka klä sig osynliga. Böcker packas i väskor, batterier laddas, idrottskläder packas.

Många är ivriga, glada, ser fram mot att komma tillbaka till skolan, till kompisarna, till vardagen, till rutinerna, till strukturen och förutsägbarheten.

Men inte alla. Det är vi medvetna om, alla vi vuxna i samhället och i skolan. Vi vet att det finns de som har att se fram mot den vardag Deeped beskriver så väl i sitt viktiga inlägg Lite får man tåla:

känslan att inte passa in. De fininställda pilarna av avsky och hat. Ständigt samma sak. Snöbollarna som kastades i skydd av andra. Blickarna och grupperna som slöts för att hålla ute. Kompisarna som inte vågade stå emot. Kompisarna som blev några av ”dem”.

När man någon gång frågade: varför? Eller när lärarna tog upp det. Alltid samma förklaring.

”Det var ju bara på skämt. Det fattar du väl?” 

Vi vet detta, vi vuxna. Vi känner igen det. Oavsett på vilken sida av trakasserierna vi befunnit oss känner vi igen det. Oavsett om vi varit den som storögt oskyldigt slagit ut med händerna och förklarat att vaddå, vi menade ju inget illa, och hen skrattade ju!, om vi varit den som känt pilarna träffa, om vi varit en av dem som skrattat med och förstärkt plågan hos den träffade eller om vi varit en av dem som hållit tyst, gjort oss osynliga kanske i rädsla för att själva bli träffade av nästa skottsalva så känner vi igen det.

Den här sortens råa ”skämtsamheter” är en vanlig del i de maktförhandlingar som ständigt pågår i grupper av människor, och de som utsätts är ofta de som på ett eller annat sätt upplevs hota positionen hos den som utsätter. Antingen genom att konkurrera eller genom att i sitt agerande visa på ett alternativ till att ”rätta in sig i ledet”. Att det är vanligt gör det inte ok. Det gör inte att någon ”får tåla” den här sortens behandling.

Ansvaret för att bemöta och hantera problemet vilar på de vuxna i skolan. På alla vuxna, oavsett om man undervisar de inblandade eleverna eller inte. Det är ingen lätt uppgift, och det är en av dessa som aldrig någonsin blir färdig, som kräver att man ständigt försöker se, försöker höra, försöker lyssna och finnas till hands. Som kräver att man vågar, orkar och aktivt agerar, individuellt och tillsammans med alla andra vuxna.

Inte lätt, men betydligt lättare än att gå till skolan varje dag väl medveten om att ”skämten” kommer.

Jag vill inte lägga sordin på glädjen för någon, bara påminna om att där det finns ljus finns det alltid skuggor.

Sex i #skolchatt

Många av de saker man förväntas lära sig i skolan tycks, för eleven, ibland för föräldrar och många andra vuxna omkring skolan, ibland, till och med för läraren, abstrakt och ogripbart. När kommer eleven att ha användning för kunskapen? När kommer eleven ha glädje av den?  Ofta rör det sig om något som kommer att tjäna som grund för något annat som i sin tur tillsammans med annan ungefär lika abstrakt och svårgreppbar kunskap kommer att göra det möjligt för eleven att lära sig något helt annat, något som kan tyckas fullständigt orelaterat, i en avlägsen framtid, flera årskurser senare.

Ikväll på Twitter under hastagen #skolchatt klockan 20.00 pratar vi om ett av de mer påtagliga, hangripliga kunskapsområdena där kopplingen till elevens faktiska verklighet är tydlig och konkret. Sex och samlevnad är ett sådant område. De allra flesta av eleverna i svenska skolor, oavsett om vi pratar om kommunala skolor eller friskolor, grundskolor, gymnasieskolor eller någon annan form av skolor, kommer att engagera sig i någon form av sexuell relation och, under längre eller kortare perioder, dela hushåll med någon annan människa.

Att momentet som går under rubriken sex och samlevnad är viktigt tror jag få förnekar, och de flesta i skolan är nog så medvetna om hur ämnesövergripande och omfattande momentet är. Det inbegriper och tangerar superviktiga och påtagliga aspekter som preventivmedel, ekonomi, juridik, statistik, bostadspolitik och utbildning. Dessutom inbegriper och tangerar momentet lika viktiga men mindre konkreta och djupt personliga aspekter som kärlek, vänskap, identitet, HBTQ, aborter, Instagramupplopp, skolskjutningar, värderingar, heder, status, etik och moral.

Hur arbetar vi med momentet sex och samlevnad i skolan? Räcker det med en temadag, eller kanske en temadag, per läsår? Ser en film? Bjuder vi in representanter från RFSU som kommer och berättar och svarar på elevernas frågor?

Eller arbetar vi på ett mer genomgripande sätt, drar nytta av alla de olika erfarenheter och kunskaper som finns i skolan? Samarbetar och samverkar med varandra och hjälps åt? Vem tar det övergripande ansvaret? Biologiläraren? Samhällskunskapsläraren? Skolsköterskan? Idrottsläraren? Fritidsledaren? Rektor? En arbetsgrupp?

Välkomna!

Fusk i #skolchatt

Det är inte bara Lucia, det är torsdag också, och som traditionen bjuder innebär torsdagar #skolchatt klockan 20.00. Denna vecka kommer vi att gripa oss an det stora och viktiga problemet med fusk. För ett problem är det… egentligen många olika problem. Fusk är en utväg man väljer när man av en eller annan anledning upplever att det av någon anledning inte finns utrymme för den investering det innebär att göra arbetet för egen maskin och med egen kognition.

Och jag tror att det kan vara fruktsamt att börja i den änden. Vad är det som får fuskaren att göra bedömningen att det är klokt eller nödvändigt att försöka ta den snabba lösningen fusk framför att ta den mer långsiktiga lösningen. Beror det på att fuskaren var tvungen att prioritera bland alltför många uppgifter för att hinna göra dem allesammans? På att fuskaren inte hade nödvändiga förkunskaper för att bedöma att uppgiften skulle hinna göras på en nöjaktig nivå? På ett fuskaren prioriterat annat än skolarbetet, eller kanske annat än just det aktuella ämnet?

Om detta, och om andra aspektera av hur vi hantera och förhåller oss till fusk, och en hel del om vad som faktaiskt är fusk och vad som i själva verket är lärande eller studieteknik eller rationaliserande eller samarbete, kommer vi prata om i #skolchatt i kväll.

Välkomna!

#skolchatt och influensa

Jag är väldigt dålig på att vara sjuk. Det har jag varit så långt tillbaka jag kan minnas. Jag vet, i teorin, att man förmodligen blir frisk fortare om man man vilar och tar det lugnt och ligger i sängen och allt vad det nu är. Och jag förstår, i samma teori, det här med att risken finns att om man går ut och iväg till jobbet alltför tidigt så löper man en betydande risk att dra ut på tillfrisknandet ad infinitum, och det är ju lite dumt. Jag vet och jag förstår detta.

Men det är ju så förbaskat tråkigt!

Om detta pratar vi i kvällens #skolchatt, om sjuka lärare och de konsekvenser det får för skolan och eleverna, och för läraren själv.

Egentligen är det här inte ett ämne, det är många. Det är väldigt skillnad på situationen på förskolan och de tidiga åren på grundskolan. Där är det en barnvakt som behövs, en vuxen som ser till så att barnen inte ställer till det för sig.

Längre upp i åldrarna ser det annorlunda ut. Eleverna behöver inte barnvaktas, de kan ta hand om sig själva utanför lektionstid och kan arbeta med uppgifter de fått. I dag har vi därtill utmärkta möjligheter att kommunicera online, vilket gör att läraren utan större besvär, såvitt hen är pigg nog att faktiskt sitta en stund vid en dator, kan finnas till hands för sina elevers frågor.

Jag kan inte låta bli att reflektera över det faktum att hela predikamentet skulle upplösas i ett inget alls om normen vore två lärare i klassrummet.

#skolchatt om briljanta elever

Ännu en torsdag rullar in över landet, och som traditionen bjuder möts vi klockan 20.00 på Twitter under tagen #skolchatt.och pratar. Ämnet denna torsdag är ett som ligger mig varmt om hjärtat:

Hur erbjuder vi den bästa skolan åt de exceptionellt briljanta eleverna? Vad borde vi utveckla?

Är det fler profilskolor vi behöver? Skolor eller klasser som ger utrymme för eleverna att faktiskt utveckla begåvningsområden, oavsett om det handlar om språk, matematik, naturvetenskapliga ämnen, samhällsvetenskapliga områden eller dans. Jag tycker mig minnas att jag läst forskning om hur nivågruppering, trots att det inte gynnar alla elever, ger de exceptionella eleverna utrymme att frodas, att utvecklas, att blomma.

Eller handlar det om hur vi förhåller oss till elevena i klassrummet? Hur vi lägger upp undervisningen, hur vi individualiserar, hur vi ger feedback, vilka förväntningar vi har på dem?

Eller är det vårt eget förhållningssätt till lärande och kunskap vi behöver fokusera på? Hur vi ser på och pratar om vårt eget lärande och vår egen utveckling? Hur vi förhåller oss till fortbildning, om vi pratar om det som ett nödvändigt ont eller som möjligheter och privilegier?

Eller kanske en kombination? Eller något helt annat?

Om det pratar vi ikväll på #skolchatt. Ses vi där?

Prov och kunskaper

Jag ger mycket sällan prov, av många olika orsaker.

En av dessa orsaker formulerades mycket väl av en elev i en fråga en gång:

Kan vi inte få prov på det här avsnittet så vi kan lägga det bakom oss?

Men poängen med att lära sig saker och ting är ju inte att beta av dem och sedan lägga dem bakom sig. Det gäller överallt, inte bara i skolan.

Det vi lär oss reflekterar vi mot det vi redan kan, vi sätter det i sammanhang, omprövar det vi kan sedan innan i ljuset av det nya vi lär oss. Vi behöver repetera, upprepa, befästa, använda oss av de kunskaper vi förvärvar, om och om igen, långt efter att vi första gången lärt oss det. Kunskaperna behöver bli en självklar del av vårt medvetande för att vi ska kunna bygga vidare på dem.

Det är hårt jobb, det är absolut inte roligt alla gånger. Det kräver enträget slit, uthållighet och ibland är man fullt redo att ge upp. Det är mödan värt, men för att mödan skall krönas med framgång krävs stöd och hjälp. I skolan måste man få stöd från lärare och styrdokument i att faktiskt fortsätta även när det känns tråkigt, trist och motigt. I att inte ge upp i det där enträgna, men ofta urtråkiga färdighetsnötandet, men också i att faktiskt se att man utvecklas och gör framsteg.

Det är klart man ska få ha roligt ibland, men inte bara. Även det roliga blir tråkig vardag om det är det är det enda som finns att tillgå.

#Skolchatt om sårbarhet

Det är torsdag igen, med allt vad det innebär av traditioner och sedvänjor kring mat och möten, exempelvis #skolchatt klockan tjugo på Twitter.

Kvällens ämne handlar om hur vi förhåller oss, som pedagoger, som vuxna, som lärare och som människor. Det handlar om gränsen mellan personlig och privat, om skillnaden mellan att vara privat och professionell i sitt hanterande av vardagen och speciella situatoner som uppstår när människor är en del av vardagen:

Hur mycket skam och sårbarhet finns det inte i skolan? Pratar vi tillräckligt om det?

Det enkla svaret är nej. Vi pratar alldeles för lite om det, och det i sig skapar och bygger på den stress och oro, såväl bland pedagoger som bland elever, som obalans ger. Ni vet den där känslan av att ett litet steg för mycket åt det ena eller det andra hållet kan få ohemula konsekvenser? Den som leder till att man heller sitter still än utforskar och provar sig fram? Ja, just den.

Därför lyfter vi frågan och ägnar en timme åt att prata öppet om saken. Hur sårbara kan vi tillåta oss att vara? Vilka konsekvenser, på kort sikt och på lång sikt, får det för elevernas lärandesituation om läraren visar sig mänsklig? Om läraren visar att hen blir sårad av elevers agerande? Av kollegors agerande? Vilka konsekvenser får det för relationen mellan läraren och eleven? För elevens fortsatta skolgång?

Finns en risk att ett alltför öppet förhållningssätt från lärarens sida gör relationen gränslös? Kan det gå ut över bedömningen? Över undervisningen? Över lärandet? Över elevens position i gruppen? Över gruppen som sådan?

Frågorna är många, och svaren långt ifrån självskrivna. Just därför är det så viktigt att vi pratar om det.

I kväll, 20.00, på Twitter. Välkomna! Jag dricker kaffe till, men det är en smaksak.