Det här om matte

Än en gång blåser universitet och högskolor i visselpipan:

Studenternas förkunskaper i matematik brister på fler och fler områden.

Det vi ser är utfall av ett skolsystem INNAN Björklunds tillträde. Det är nämligen så att elever går nio år i grundskola, och därefter tre år på gymnasiet, innan det överhuvudtaget är aktuellt att söka till högskola. De har nu gått minst en termin på högskola, ofta mer. Dagens studenter inträdde alltså i grundskolans första år, där grunden för matematikkunskaperna lades, där de skulle fått lära sig de fyra räknesätten, betydelsen av likhetstecken och prioriteringsregler etc, för senast tretton år sedan (Nio år i grundskolan, addera tre år i gymnasiet, addera ett år på högskola. 13=9+3+1) Många av dem började i grundskolan ännu tidigare, under det förra årtusendet.

Trots detta läggs skulden på Björklund, och de skolreformer som trätt i kraft under de två senaste mandatperioderna. Det håller inte riktigt. Matematikkunskapsnivån hos dagens högskolestuderande ger oss ingen information om hur skolreformerna påverkat nivån på undervisningen.

Är läget ännu sämre i dag? Ligger det på samma nivå? Är det bättre i dag? Kommer studenterna om tretton år att ha bättre på fötterna än de som kämpar i motvind och uppförsbacke i dag? Jag vet inte. Men jag vet att det hänger på den undervisning de får, redan från första skoldagen.


Namnmagi

Ett återkommande tema i sagor och legender är den magiska kraft som ligger i att känna till och nämna någon eller något vid dess sanna namn. Och som med all magi är bruket av det sanna namnet ett tveeggat svärd. Den som känner någons sanna namn har skaffat sig ett övertag och makt över den benämnde, men samtidigt riskerar den som uttalar det sanna namnet högt att locka till sig och reta upp den benämnde.

I äldre tider använde man sig därför av så kallade noanamn för att tala om saker man fruktade. Man talade om Gråben, Bamsen eller Mickel hellre än att nämna varg, björn eller räv vid deras sanna namn. Genom bruket av noa-namn hoppades man kunna tala om det skrämmande utan att locka faran till dörren. Samma magiska tänkande som vi anar bakom det numera skämtsamma när vi talar om trollen dansar de på trappan.

Twitter har under ett par dagars tid ett långt, intensivt och stundtals konstruktivt, stundtals rent av upprört samtal ägt rum. Det började med frågan om svenska lärare, rektorer, huvudmän med flera ansvariga i skolan är redo att benämna det faktum att det finns lärare i svenska skolor som av olika skäl och på olika sätt faktiskt är dåliga lärare. Inte alla lärare, inte ens de flesta lärare, men de finns. De finns, och för de elever som drabbas innebär det undermålig lärandevardag och otillräckliga kunskaper för nästa steg i utbildningen. Det är ett samtal som stundtals rör upp känslor. Medan många funderar kring hur den förekommande föreställningen om läraryrket som ett kall påverkar samtalet jämför andra, som så ofta, med näringslivet. Samtidigt ropas efter syndabockar, ifrågasätts vems ansvar det är att avgöra om en lärare faktiskt är dålig, sårade känslor orsakar ledsnad och den lockande, bedrägliga positivismen lyfts som en sköld, tillsammans med uppmaningar om att använda noanamn på det som skrämmer.

Jag finner det bekymmersamt, och har svårt att se hur magiskt tänkande skulle vara till nytta i en skola som dalar i interntionella jämförelser.

Lektionsplanerar

 

 

Vi läser Across the Barricades, så the Gunpowder Plot kan vi givetvis inte ignorera.

Och så behöver man ju ett kort effektfullt klipp med fyrverkerier också denna den femte November. Vad tror ni om detta?

 

 

#skolchatt och universitetet

Det är torsdag, och som varje torsdag är det #skolchatt klockan 20.00.  I kväll pratar vi om hur vi arbetar i den svenska skolan för att förbereda eleverna för akademiska studier.

Universitet och högskolor i Sverige larmar om och om igen om sjunkande förkunskapsnivåer hos studenter som kommer från svenska skolor – inte bara i fackämnen, utan i de nödvändiga baskunskaperna som läsning, skrivande och källkritik. Basår och sänkt nivå och/eller takt på undervisningen, stödinsatser och förändrade kursplaner har diskuterats för universitetens del.  Men det förminskar inte problemet med att skillnaden mellan svenska studenters förkunskaper och studenter från andra, tidigare akademiskt mer eller mindre likvärdiga, länder, ökar, och svenska studenter hamnar allt mer på efterkälken.

Vilka orsaker ligger bakom dagens situation? Är det Internets fel att det ser ut som det gör? Segregeringens? Friskolesystemets? Ligger problemet på en strukturell nivå, eller är det ett lokalt problem som drabbar vissa grupper eller områden hårdare?

Och så den viktigaste av frågor:

Vad gör vi åt det, och vem tar ansvaret för att det görs?

Välkomna till kvällens #skolchatt, klockan 20.00 på Twitter

Bristande social kompetens hos svenska toppolitiker

Ännu en gång berättas för oss om hur illa våra toppolitiker uppför sig i sociala sammanhang. Denna gång är det Aftonbladet som referar en rapport från Riksdagsförvaltningen där såväl gåvor som klädsel och språkbruk hos politiker som representerar landet i olika sammanhang kritiseras.

Riksdagsledamöterna får även klä skott för plaggen de sätter på sig utomlands. Det har förekommit ”alltför lättsam klädsel” i vissa sammanhang vilket inte uppfattats väl av värdarna, säger en ­delegationsledare.

De sociala koderna ser olika ut i olika sammanhang, och det som accepteras i ett sammanhang skapar en spänd stämning och försvårar samvaron i ett annat. Som riksdagsledamot torde man ha alla möjligheter att få hjälp att förbereda sig inför och under sitt uppdrag. Man borde få information om lämpliga klädnivåer, samtalsämnen för mingel och det där viktiga, lättsamma småpratet som utgör det sociala smörjmedlet, lämliga presenter för olika sammanhang och kulturer etc, borde man inte?

Samtidigt som jag läser om våra toppolitikers bristande stil och hyfs läser jag en artikel i DN om hur snarlik brist på social bildning gör att dagens ungdomar får svårt att hävda sig på arbetsmarknaden:

I en rapport till Framtidskommissionen (2012) skriver Nils Karlson och Ola Skåberg:
”Sammanlagt 8.082 företagsledare blev tillfrågade om vad de anser vara de främsta skälen till att ungdomar har svårare att få jobb än äldre personer. Hela 90 procent av dem som fyllde i det öppna svarsalternativet (19 procent) påpekar just bristen på social kompetens hos ungdomar. Yngre personer anses ha en negativ inställning, vara dåliga på att passa tider och ha en ren ovilja till arbete.”

Det är viktigt att inte moralisera över bristen på dessa färdigheter bland grupper av ungdomar. De ungas förhållningssätt är en produkt av den miljö de vuxit upp i, en miljö som de vuxna skapat. Det är de vuxnas ansvar att förbereda unga för arbetslivet. Utöver ämneskunskaper inkluderar detta mjuka kompetenser, som helst tränas tidigt, då de är svårare att träna upp senare. Skolan och vuxenvärlden misslyckas i dag i många fall med båda dessa uppgifter.

Jag ser ett tydligt samband mellan dessa två fenomen – riksdagsmän som glatt slår ifrån sig kritik kring brist på stil med kommentarer om hur de inte direkt är modelejon men nog tycker folk varit ganska korrekt klädda, inte direkt gått omkring i badkläder eller så och ungdomar som kommer ut oförberedda för arbetslivet från en skola där de borde fått lära sig just den sociala kompetens som ökar deras anställningsbarhet.

Det är en jämlikhetsfråga.