Som vanligt under #stockholmpride så pratar vi i #skolchatt om #hbtq i skolan

Två gånger är en upprepning, tre gånger är en vana var ett uttryck som ofta användes när jag var ung. Det var på yngre stenåldern, sedan dess har vi lärt oss bruka både brons och järn och kisel, så det är möjligt att uttrycket också kommit ur mode, men eftersom detta är tredje gången vi i #skolchatt tar #stockholmpride i akt och pratar om #hbtq sticker jag ut hakan i rubriken.

Inte bara för att traditioner ibland är trevliga, givetvis, utanför att ämnet är så viktigt, och att inte prata om det får så fruktansvärda konsekvenser

Självmorden ökar i Sverige. Förra året tog 1600 personer självmord. Störst är ökningen bland ungdomar, inte sedan 1989 har så många unga valt att avsluta sitt liv. Tyvärr är det, enligt socialstyrelsen, ännu värre ut bland HBTQ-personer. Allra värst är det bland unga transpersoner i åldern 16-29. Där har hela 65 procent övervägt och 27 procent försökt att ta sitt liv.

Sanna MacDonald, lärare, regnbågsförälder, twittrare och bloggare, beskriver i ett blogginlägg om några av de frågor och ifrågasättanden som är en ständig del av HBTQ-vardag, ständigt närvarande i våra skolor, i klassrumen, i korridorerna, på skolgården, på bussen, på fritidsgården:

vilken könsidentitet du har?
Hur ofta förväntas du ha en annan sexuell läggning eller könsidentitet än den du faktiskt har?
Hur ofta undrar någon hur det gick till när du kom ut?
Hur ofta tvingas du rätta någon som använder fel pronomen om dig?
Hur ofta undviker du att tala om vem du lever eller har levt tillsammans med?
Hur ofta uppstår konstig stämning när du talar om vem du lever eller har levt tillsammans med?
Hur ofta hör du folk använda din sexuella läggning eller din könsidentitet som skällsord?
Hur ofta säger någon till dig att din sexuella läggning eller din könsidentitet bara är ”en fas”?
Hur ofta tvingas du gå in i ett omklädningsrum som du inte känner dig hemma i?
Hur ofta blir du utslängd ifrån ett omklädningsrum eller en offentlig toalett på grund av att någon annan anser att du inte bör vara där?
Hur ofta hör du folk diskutera om personer med din sexuella läggning eller din könsidentitet bör få skaffa barn eller inte?
Hur ofta blir du ifrågasatt när du talar om vilket kön du har?
Hur ofta raljerar folk över, medvetet kränker eller hotar dig på grund av ditt könsuttryck eller vem du håller i handen när du går på stan?

Det är respektlöst, integriteskränkande och skamligt att dessa frågor är så självklar vardagsnorm för elever, kursdeltagare och personal i svenska skolor att det ibland inte ens ifrågasätts.

Just därför är jag glad att #skolchatt i dag, som vanligt denna vecka, tar upp ämnet för samtal. Vi ses klockan 20.00, välkomna!

Vikten av idéer

Det är tryckande varmt, de åskväder och regn som sägs ska ha befunnit sig i närheten de senaste dagarna tycks ha tagit en omväg och gemensamt beslutat att vi varken behöver vatten eller luft, så jag tillbringar så mycket tid jag kan i det relativt svala biblioteket. Jag lyssnar på musik och läser. Jag skulle kunna dra på mig lätt Twittervrede och berätta att jag såhär i slutet av sommarlovet varken helgar vilodagen eller det som högtidlighålls under beteckningen semester, en tidsperiod under vilken det enligt uppgift är Synnerligen Illojalt att lägga ens en fattig timme på arbete. Men om jag inte berättar att den här intervjun jag läser kommer undervisas i höst så märks det nog inte.

Jag nöjesläser därtill, låt oss fokusera på det i stället. Just i dag okynnesläser jag om betydelsen av axel och tyngdpunkt i tango, och rätt som det är dyker denna ljuvliga formulering upp, som för att påminna läsaren om att det som gör tango till tango varken handlar om tyngpunkt eller korrekta steg:

20140727-140118-50478123.jpg

 

Ett huvud har en viss tyngd, i synnerhet ett som innehåller idéer och tankar, och påverkar sin omgivning även genom små rörelser.

Visst är det vackert?

 

#skolchatt och universitetet

Det är torsdag, och som varje torsdag är det #skolchatt klockan 20.00.  I kväll pratar vi om hur vi arbetar i den svenska skolan för att förbereda eleverna för akademiska studier.

Universitet och högskolor i Sverige larmar om och om igen om sjunkande förkunskapsnivåer hos studenter som kommer från svenska skolor – inte bara i fackämnen, utan i de nödvändiga baskunskaperna som läsning, skrivande och källkritik. Basår och sänkt nivå och/eller takt på undervisningen, stödinsatser och förändrade kursplaner har diskuterats för universitetens del.  Men det förminskar inte problemet med att skillnaden mellan svenska studenters förkunskaper och studenter från andra, tidigare akademiskt mer eller mindre likvärdiga, länder, ökar, och svenska studenter hamnar allt mer på efterkälken.

Vilka orsaker ligger bakom dagens situation? Är det Internets fel att det ser ut som det gör? Segregeringens? Friskolesystemets? Ligger problemet på en strukturell nivå, eller är det ett lokalt problem som drabbar vissa grupper eller områden hårdare?

Och så den viktigaste av frågor:

Vad gör vi åt det, och vem tar ansvaret för att det görs?

Välkomna till kvällens #skolchatt, klockan 20.00 på Twitter

Vem ska göra’t?

I kvällens skolchatt pratade vi om goda exempel, och den ofrånkomliga frågan om vem som faktiskt ska genomföra saker och ting, vem som ska se till att det finns tid att nätverka, att det utbyts idéer och delas tankar, vem som ska påverka organisationer och system så att nödvändiga förändringar genomförs kom upp ungefär i halvtid. Sedan vi bollat frågan fram och tillbaka en stund, stött den och blött den ställdes den på sin spets:

Ska lärare ta ansvar för att förändra situationen, är det inte skolledning eller politiker det ligger på?

Mitt svar är ett rakt ja, lärare skall ta det ansvaret.

Av många orsaker, inte minst för att det ligger i lärarnas eget intresse.

Dels för kårens status, rätt upp och ner – det talas mycket om hur läraryrkets status är lägre än man skulle önska, lägre än i många andra kulturer, lägre än yrkesgrupper man uppfattar som jämförbara. En aspekt av den status man efterlyser är just att ha inflytande och möjlighet att påverka skeendet och situationen. Frånhändar man sig denna möjlighet genom att säga att någon annan först måste sopa isen åt en så frånhändar man sig samtidigt den aspekten av status, och inte bara för sig själv, utan för lärare som grupp.

Dels för sin egen skull. Den lärare som väljer att nätverka, att dela med sig av sina tankar och sina idéer, att ta del av andras tankar och erfarenheter, att ta del av forskningen, att påverka situationen i den skola där hen verkar, vare sig man väljer att göra det inom organisationen som sådan eller via politiken, via media eller via nätverkande, stärker sin egen förhandlingsposition, skapar sig en stabilare plattform att verka utifrån, ökar sitt eget inflytande och därmed sin individuella status.

Men också för framtiden och för det samhälle där vi alla lever och bor. Ty ett samhälle där den generella bildningsnivån är hög står bättre rustat för förändringar, klimatmässiga, ekonomiska, sociala etc, än ett samhälle där medlemmarna är utbildade för den vardag som råder för ögonblicket och inte mer. För att vi skall nå dit igen behövs god undervisning och goda lärandemiljöer i alla delar av vårt samhälle. Det bör lärarna ta ansvar för. Idealiskt vore att lärarna inte behöver göra det ensamma, men det är bättre att lärare gör det ensamma än att ingen gör det alls.

Så ja, lärarna kan och bör ta ansvar. Någon måste börja.

#Pedagogiskpub i Malmö

Det är den första tisdagen i månaden mars. Solen skiner, fåglar sjunger, snödroppar står i blom och knopparna sväller på träd och buskar.

Det är första tisdagen i månaden mars, och det har blivit dags för den första pedagogiska pubträffen i Malmö. Vi möts på Bishop’s Arms på Norra Vallgatan, jag kommer vara där från kl 18, dricker något vad man nu önskar, äter något om man så önskar, stannar en stund eller ett par timmar allt utifrån tid och ork och möjlighet. Vi har inget direkt program, eftersom tanken med den pedagogiska puben är att erbjuda en möjlighet för informellt nätverkande och erfarenhetsutbyte mellan pedagogisk personal av alla slag och från alla möjliga utbildningsformer.

Anne-Marie Körlings uttryck det utvidgade lärarkollegiet stämmer väl in här också – många av oss hänger på sociala media, vi träffas på Facebook, på Twitter, i bloggarna och vi styr upp möten på konferenser och mässor ibland. Men inte alla. För många är det här med nätet och sociala media fortfarande något nytt, något okänt och svårt. Att gå på puben en kväll i månaden kan vara en annan väg in i gemenskapen.

Det var Trevor Dolan som presenterade den här tanken för mig, och jag är glad att se tanken realiseras. Den ser lika vacker ut nu som den gjorde som vision.

Välkomna!

Pedagogisk Pub i Malmö

Vi pratade om det i November, och kom fram till att det nog var lite fel tid på året, slutet av höstterminen, julruschen hade precis börjat, alla var stressade och upptagna. När våren kommer, med ljuset och kraften, då är en bättre tid, sa vi. Då har folk ork och lust och tid och kraft. När våren kommer.

Nu är våren här. Du har lagt dig till vila, och det är upp till oss som är kvar att lyfta fanan och bära den vidare, ta all den inspiration, all den kunskap, all den klokskap du gav oss och göra verklighet av visionerna, var och en utifrån vår position.

Vårens första pedagogiska pub i Malmö äger rum den femte mars klockan 18.00 på Bishop’s Arms på Norra Vallgatan. Vi träffas, stannar så länge vi har tid och lust, dricker något, äter något, pratar och byter erfarenheter med varandra, diskuterar och går därifrån stärkta i själ och lärarhjärtan.

Tack Trevor Dolan för din vision och allt du gav.

Nu får du vila.

#fbchatt om att utveckla demokrati genom #folkbildning

Det är onsdag, och dags för #fbchatt på Twitter klockan 20.00. Vi ägnar kvällen, och de följande tre onsdagarna, åt att prata om de fyra syften staten har med att ge bidrag till folkhögskolorna ett efter ett. Vi tar dem i den ordning de står beskrivna, och börjar således med syftet

stödja verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin,

Vad innebär detta i praktiken, ute i den svenska folkbildningen? Handlar det om att medvetandegöra och lyfta demokratifrågor, att synligagöra demokratiska processer och problematisera begreppet? Är det ett förhållningssätt som genomsyrar verksamheten som åsyftas? Handlar det kanske om att visa och ta reda på hur man själv som enskild medborgare kan påverka, och hur samhällestrukturerna faktiskt fungerar? Något helt annat? Delar av allt?

Välkomna till #fbchatt i kväll klockan 20.00 så hoppas vi på ett givande samtal kring hur man ser på, tänker om och arbetar med att stärka demokratin genom folkbildning runt om i landet.

Om läsande lärare

Lärarnas Nyheters artikel om lärares läsvanor har väckt reaktioner och känslor. Frågan om huruvida en läsande lärare faktiskt är en bättre lärare, och en ickeläsande således sämre har ställts. Många har känt sig manade att försvara ickeläsande lärares ickeläsande, ofta med hänvisning till tidsbrist. Molloys uttalande i artikeln om att lärare bör använda en del av förtroendetiden till att läsa in sig på aktuell litteratur har bemötts med hänvisning dels till att förtroendetiden redan som det är inte räcker till, dels till att förtroendetid inte längre är en självklar del av lärarvardagen. Semestertjänsterna med reglerad arbetstid vinner mark, och att få utrymme att läsa på arbetsplatsförlagd arbetstid är sällsynt.

Formuleringen har uppfattats som kritik mot lärares ambitionsnivå, som om där funnes ett outtalat ‘lärare är lata’ dolt bakom funderingen över vad lärare som inte läser i stället använder sin förtroendetid till, och det framhålls att lärare i dag redan utan läsning upplever sig behöva lägga mer än stipulerade 45 timmar i veckan på jobbet för att kunna hålla den standard som krävs, att böcker är kostbara och att lärares arbetsbelastning gör att man inte har tid att besöka bibliotek för att låna böcker.

Avvikelse från ämnet: har biblioteken runt om i landet så skrala öppettider bör man planera om. Det är inte alls konstigt om utlåningen sjunker om folk inte har möjlighet att faktiskt besöka biblioteken i lugn och ro på tider när de inte jobbar eller behöver stressa iväg till dagis eller skolor. Det gäller inte bara lärare.

Åter till ämnet. Själv tillhör jag helt i enlighet med statistiken den grupp människor som läser mer än 25 skönlitterära böcker per år. Jag läser oftast omkring en bok per vecka, i perioder mer, sällan mindre, och kan överhuvudtaget inte minnas en tid i mitt liv då jag inte läste. Jag har alltid flera olika böcker jag läser parallellt, jag har bussböcker i rockfickan och väskböcker i väskan. Jag läser när jag väntar i telefonkö, jag läser, om vädret tillåter, när jag väntar på bussen, jag läser när jag väntar på att avtalade möten skall börja. Jag läser pocketböcker, jag läser ljudböcker, jag läser e-böcker. Jag läser när jag dricker kaffe eller äter ensam. Jag läser för att låta min ständigt spinnande hjärna koppla av, jag läser för att lära mig saker, för att vidga min horisont, göra min världsbild mer nyanserad, och för att det roar mig och berikar mig.

Jag beskriver inte mitt läsande för att skryta, utan för att understryka hur illa rustad jag är för att sätta mig in i de ickeläsande lärarnas verklighet. Att rekreationsläsa är en färdighet som andra färdigheter, det tar tid och kraft att lära sig och kräver att man ägnar sig åt det med viss frekvens för att förmågan skall utvecklas och bli något man gör nästan utan att tänka på att det är något man en gång lärde sig och inget man fötts med.

Jag funderar över om jag som rätt driven läsare kan göra något för att göra vägen in i böckernas värld mer lättvandrade för de som känner att de borde, att de skulle vilja, men upplever det mer som en börda än något lockande? För det är mödan värt att öva upp sin litteraturläsarförmåga. Det kostar tid och möda, men det betalar sig väl.

I Skolvärlden skrev härförleden den klassikerkramande (ljuvlig formulering!) professorn Ebba Witt-Brattström en artikel om poängen med att läsa skönlitteratur. Hon pratar om elevers läsande, men det hon säger  gäller oss alla i lika hög grad:

människor utan träning i att läsa mer komplexa texter med skiftande mänskliga perspektiv uppfattar alla yttranden som bokstavliga. De tror att man förespråkar det man i själva verket diskuterar, ja till och med argumenterar emot.

Elever som genom att läsa skönlitteratur har lärt sig att tänka i bilder, metaforer och liknelser, uppfatta och identifiera ambivalenser, metadrag, retorik, ironier och andra stilmedel, faller inte offer för nätets skadliga påståendekultur och åsiktsterror. För dem handlar inte mänsklig kommunikation om det enkla tyckandet: för eller emot, gilla – inte gilla.

Kalla det demokratifostran eller bildning, det kvittar. Men snälla, lär ungarna läsa!

Om vi hjälps åt, om vi gamla storläsande tanter delar med oss av våra erfarenheter, håller upp dörren in till böckernas värld, visar vägen och välkomnar, och den som inte är lika hemmastadd faktiskt upphäver sin röst och ber om tips, så tror jag vi löser det här också. Vad tror ni?

Lärare, bliv vid din läsning, apropå #skolchatt då si

Det sägs att var åttonde lärare inte läste en enda skönlitterär bok under 2012. Jag är fullständigt förbryllad – ett helt år utan en enda skönlitterär bok? Jag kan inte föreställa mig ett sådant år.

Själv ser jag fram mot att gå och lägga mig i kväll, och här är orsaken:

Fullständigt oläst, och jag ser verkligen fram mot att ge mig ut i rymden.

#SMF #fbchatt och #folkhögskola

Det är onsdag igen, och än en gång hälsar vi välkomna till #fbchattTwitter.

Den här veckan pratar vi om SMF, Studiemotiverande Folkhögskolekurs. Det är en tre månder lång kurs som ges på flera olika folkhögskolor runt om i landet, och den ”riktar sig till dig som är mellan 16 och 24 år och arbetssökande. Om du saknar slutbetyg från grund- eller gymnasieskolan eller om dina betyg är ofullständiga är du en självklar deltagare. Kurserna hjälper dig att ta stegen vidare mot studier och anordnas på ett stort antal folkhögskolor runt om i landet”

Under 2013 vill regeringen, ”enligt ett PM från arbetsmarknadsdepartementet [...] skjuta till 2,1 miljarder kronor för att förhindra långtidsarbetslöshet. I paketet ingår en folkhögskolesatsning på 110 miljoner under åren 2013-2014. Pengarna ska gå till Studiemotiverande folkhögskolekurser (SMF-kurser) för personer över 25 år som saknar grundskole- och/eller gymnasiekompetens”

Vad gör man under dessa tre månader? Hur tar man emot, hur arbetar man för att motivera till studier? Vad är särskilt viktigt att tänka på, och vad löser sig av sig själv? Och hur ser kursdeltagarna på kursen? Vad är extra uppskattat? Vad saknar man?

Välkomna till #fbchatt onsdag kväll klockan 20.00 och en timme framåt.