#fbchatt om att utveckla demokrati genom #folkbildning

Det är onsdag, och dags för #fbchatt på Twitter klockan 20.00. Vi ägnar kvällen, och de följande tre onsdagarna, åt att prata om de fyra syften staten har med att ge bidrag till folkhögskolorna ett efter ett. Vi tar dem i den ordning de står beskrivna, och börjar således med syftet

stödja verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin,

Vad innebär detta i praktiken, ute i den svenska folkbildningen? Handlar det om att medvetandegöra och lyfta demokratifrågor, att synligagöra demokratiska processer och problematisera begreppet? Är det ett förhållningssätt som genomsyrar verksamheten som åsyftas? Handlar det kanske om att visa och ta reda på hur man själv som enskild medborgare kan påverka, och hur samhällestrukturerna faktiskt fungerar? Något helt annat? Delar av allt?

Välkomna till #fbchatt i kväll klockan 20.00 så hoppas vi på ett givande samtal kring hur man ser på, tänker om och arbetar med att stärka demokratin genom folkbildning runt om i landet.

Om läsande lärare

Lärarnas Nyheters artikel om lärares läsvanor har väckt reaktioner och känslor. Frågan om huruvida en läsande lärare faktiskt är en bättre lärare, och en ickeläsande således sämre har ställts. Många har känt sig manade att försvara ickeläsande lärares ickeläsande, ofta med hänvisning till tidsbrist. Molloys uttalande i artikeln om att lärare bör använda en del av förtroendetiden till att läsa in sig på aktuell litteratur har bemötts med hänvisning dels till att förtroendetiden redan som det är inte räcker till, dels till att förtroendetid inte längre är en självklar del av lärarvardagen. Semestertjänsterna med reglerad arbetstid vinner mark, och att få utrymme att läsa på arbetsplatsförlagd arbetstid är sällsynt.

Formuleringen har uppfattats som kritik mot lärares ambitionsnivå, som om där funnes ett outtalat ‘lärare är lata’ dolt bakom funderingen över vad lärare som inte läser i stället använder sin förtroendetid till, och det framhålls att lärare i dag redan utan läsning upplever sig behöva lägga mer än stipulerade 45 timmar i veckan på jobbet för att kunna hålla den standard som krävs, att böcker är kostbara och att lärares arbetsbelastning gör att man inte har tid att besöka bibliotek för att låna böcker.

Avvikelse från ämnet: har biblioteken runt om i landet så skrala öppettider bör man planera om. Det är inte alls konstigt om utlåningen sjunker om folk inte har möjlighet att faktiskt besöka biblioteken i lugn och ro på tider när de inte jobbar eller behöver stressa iväg till dagis eller skolor. Det gäller inte bara lärare.

Åter till ämnet. Själv tillhör jag helt i enlighet med statistiken den grupp människor som läser mer än 25 skönlitterära böcker per år. Jag läser oftast omkring en bok per vecka, i perioder mer, sällan mindre, och kan överhuvudtaget inte minnas en tid i mitt liv då jag inte läste. Jag har alltid flera olika böcker jag läser parallellt, jag har bussböcker i rockfickan och väskböcker i väskan. Jag läser när jag väntar i telefonkö, jag läser, om vädret tillåter, när jag väntar på bussen, jag läser när jag väntar på att avtalade möten skall börja. Jag läser pocketböcker, jag läser ljudböcker, jag läser e-böcker. Jag läser när jag dricker kaffe eller äter ensam. Jag läser för att låta min ständigt spinnande hjärna koppla av, jag läser för att lära mig saker, för att vidga min horisont, göra min världsbild mer nyanserad, och för att det roar mig och berikar mig.

Jag beskriver inte mitt läsande för att skryta, utan för att understryka hur illa rustad jag är för att sätta mig in i de ickeläsande lärarnas verklighet. Att rekreationsläsa är en färdighet som andra färdigheter, det tar tid och kraft att lära sig och kräver att man ägnar sig åt det med viss frekvens för att förmågan skall utvecklas och bli något man gör nästan utan att tänka på att det är något man en gång lärde sig och inget man fötts med.

Jag funderar över om jag som rätt driven läsare kan göra något för att göra vägen in i böckernas värld mer lättvandrade för de som känner att de borde, att de skulle vilja, men upplever det mer som en börda än något lockande? För det är mödan värt att öva upp sin litteraturläsarförmåga. Det kostar tid och möda, men det betalar sig väl.

I Skolvärlden skrev härförleden den klassikerkramande (ljuvlig formulering!) professorn Ebba Witt-Brattström en artikel om poängen med att läsa skönlitteratur. Hon pratar om elevers läsande, men det hon säger  gäller oss alla i lika hög grad:

människor utan träning i att läsa mer komplexa texter med skiftande mänskliga perspektiv uppfattar alla yttranden som bokstavliga. De tror att man förespråkar det man i själva verket diskuterar, ja till och med argumenterar emot.

Elever som genom att läsa skönlitteratur har lärt sig att tänka i bilder, metaforer och liknelser, uppfatta och identifiera ambivalenser, metadrag, retorik, ironier och andra stilmedel, faller inte offer för nätets skadliga påståendekultur och åsiktsterror. För dem handlar inte mänsklig kommunikation om det enkla tyckandet: för eller emot, gilla – inte gilla.

Kalla det demokratifostran eller bildning, det kvittar. Men snälla, lär ungarna läsa!

Om vi hjälps åt, om vi gamla storläsande tanter delar med oss av våra erfarenheter, håller upp dörren in till böckernas värld, visar vägen och välkomnar, och den som inte är lika hemmastadd faktiskt upphäver sin röst och ber om tips, så tror jag vi löser det här också. Vad tror ni?

Lärare, bliv vid din läsning, apropå #skolchatt då si

Det sägs att var åttonde lärare inte läste en enda skönlitterär bok under 2012. Jag är fullständigt förbryllad – ett helt år utan en enda skönlitterär bok? Jag kan inte föreställa mig ett sådant år.

Själv ser jag fram mot att gå och lägga mig i kväll, och här är orsaken:

Fullständigt oläst, och jag ser verkligen fram mot att ge mig ut i rymden.

#SMF #fbchatt och #folkhögskola

Det är onsdag igen, och än en gång hälsar vi välkomna till #fbchattTwitter.

Den här veckan pratar vi om SMF, Studiemotiverande Folkhögskolekurs. Det är en tre månder lång kurs som ges på flera olika folkhögskolor runt om i landet, och den ”riktar sig till dig som är mellan 16 och 24 år och arbetssökande. Om du saknar slutbetyg från grund- eller gymnasieskolan eller om dina betyg är ofullständiga är du en självklar deltagare. Kurserna hjälper dig att ta stegen vidare mot studier och anordnas på ett stort antal folkhögskolor runt om i landet”

Under 2013 vill regeringen, ”enligt ett PM från arbetsmarknadsdepartementet [...] skjuta till 2,1 miljarder kronor för att förhindra långtidsarbetslöshet. I paketet ingår en folkhögskolesatsning på 110 miljoner under åren 2013-2014. Pengarna ska gå till Studiemotiverande folkhögskolekurser (SMF-kurser) för personer över 25 år som saknar grundskole- och/eller gymnasiekompetens”

Vad gör man under dessa tre månader? Hur tar man emot, hur arbetar man för att motivera till studier? Vad är särskilt viktigt att tänka på, och vad löser sig av sig själv? Och hur ser kursdeltagarna på kursen? Vad är extra uppskattat? Vad saknar man?

Välkomna till #fbchatt onsdag kväll klockan 20.00 och en timme framåt.

Vi pratade om det där du skrev på Facebook, och vi undrade en sak…

Det händer då och då att elever och kursdeltagare kommer fram och berättar att de sett vad jag skrivit på Facebook, har pratat om det sinsemellan men inte fått någon riktigt rätsida på det. Fullständigt begripligt, ibland vet jag inte själv riktigt vad jag egentligen tänkte på när jag skrev, förmodligen är det en tanke någonstans mitt i ett resonemang jag postat, i ögonblicket fullständigt övertygad om att alla som läser ska kunna läsa mina egna tankar.

En dag kanske jag lär mig att om jag inte ens själv förstår vad jag tänkte är det nästan komplett omöjligt för alla andra.

Men det var inte det jag tänkte på just nu, utan på det faktum att det jag som lärare skriver på min privata Facebooksida, det säger jag öppet och offentligt, och mina elever och kursdeltagare kan höra det. Och ställa mig till svars för det, be mig förtydliga och sätta i sammanhang (jag försöker, åtminstone försöker jag förklara att den där lösryckta tanken nog hörde hemma någonstans, just då) och prata sinsemellan om det. Vilket ibland leder till att statusuppdateringar jag skrivit eller bilder jag publicerat (av Edvin och Kalle, till exempel) når längre än till dem som faktiskt ser min timeline.

Så är det, och så ska det vara.

Det är mitt ansvar att, även i de mest tankspridda statusuppdateringarna, hålla i minnet att det jag säger i sociala media, det säger jag offentligt (mina elever och kursdeltagare drabbas även i klassrummet av min tankspriddhet då och då, och brukar vänligen och med beundransvärt tålamod fösa mig tillbaka på spåret när jag tappar bort mig. Jag uppskattar det enormt!) och vem som helst kan råka höra det.

Och svaret på frågan är: ‘Morituri te salutant’ betyder ‘de som skall dö hälsar dig’, det är en av de hälsningar gladiatorerna i Rom sägs skall ha förväntats hälsa Ceasar med. Krukväxter hemma hos mig brukar ha ungefär samma chans att bli gamla som gladiatorerna hade.

#skolchatt för folkbildare: #fbchatt i och för och med och om #folkbildning

Det är onsdag, och på onsdagar klockan 20.00 finns möjlighet för alla som är intresserade av folkbildning att träffas och utbyta erfarenheter, knyta nya kontakter, nätverka på Twitter under hashtagen #fbchatt

Det är ett informellt samtal som förs, och det sker i god folkbildningstradition helt på samtalsdeltagarnas villkor. Det finns inga krav på att man skall vara en erfaren Twittrare, eller en erfaren folkbildare, inga krav på att man måste vara med varje vecka eller hela timmen, tvärtom – man är välkommen med i samtalet när man kommer, och var man än kommer ifrån har man erfarenheter att bidra med som berikar samtalet.

En moderator finns, och dennes uppgift är helt enkelt att hjälpa till så att samtalet flyter, stötta den som är ny och känner sig osäker i sammanhanget, i övrigt är moderatorn en samtalsdeltagare hen också.

Visst låter det lite mysigt? Välkomna in och var med i samtalet!

#skoljante och #skolchatt

Det är torsdag, första torsdagen år 2013 och precis som i fjol och året dessförinnan innebär detta #skolchatt.

Känner ni till Jante, det fiktiva samhället i Aksel Sandemoses roman En flykting korsar sitt spår baserat på det danska samhället Nykøbing Mors? I Jante spelar den sociala kontrollen stor roll, så stor att de regler som sällan sätts ord på men syns tydligt ändå faktiskt gjorts till lag:

  1. Du skall inte tro att du är något.

  2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.

  3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.

  4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.

  5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.

  6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.

  7. Du skall inte tro att du duger till något.

  8. Du skall inte skratta åt oss.

  9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.

  10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Dessa lagar finns lite överallt omkring oss i samhället och i organisationer där människor både är beroende av varandra och i större eller mindre utsträckning konkurrerar med varandra. De tjänar till att bevara den välbekanta, trygga strukturen där man vet vad som gäller och vilken roll man själv har som den är, såväl den sociala som den teknologiska.

I en tid som den vi lever i just nu, där saker och ting förändras med dunder och brak, forskning, teknologik, politik, sekler, millenium, havsyta, klimat och allt möjligt, blir behovet av trygghet och stabilitet än tydligare, och många är villiga att gå långt för att bevara åtminstone en känsla av att man har kontroll över sin situation. Det här är sant i skolan såväl som på andra håll.

Webbstjärnan.se lyfter i en serie gästbloggsinlägg #skoljante, beskrivningar av hur jante-lagen manifesterar sig i skolor i dag, framförallt bland lärare men också bland annan skolpersonal. Om det pratar vi i kvällens #skolchatt. Hur ser det ut, och kan vi göra något åt saken eller är det bara att bita ihop och leva med?