Arkiv

Om det utbildningsvetenskapliga rådet och #skolchatt

Skärtorsdag är också en torsdag, och torsdagar på Twitter innebär #skolchatt. I går kväll pratade vi om det nyinstiftade utbildningsvetenskapliga rådet. En artikel i Lärarnas Nyheter om en av ledamöterna, Lundaprofessorn Jonas Frykman, har i veckan väckt viss uppmärksamhet. Alla är inte positiva, givetvis, det är aldrig roligt att få kritik och professor Frykman är inte nådig mot svenska skolan:

Det är lättare att tillgodogöra sig formell undervisning än diffusa mål om personlig utveckling. Skolan har fått en mycket oklarare roll. Den har tappat sin kunskapsförmedlan­de funktion och i tagit över delar av de vårdande sysslorna, den primära socialisationen, från föräldrarna. Skolan varken kan eller ska ge eleverna kärlek och omsorg, det är familjens uppgift.

Det var ett intressant samtal. Eftersom rådet är så nytt vet vi ännu inte tillräckligt mycket om det för att kunna uttrycka mer än förhoppningar och farhågor, och vad de här råden egentligen har för funktion var inte helt självklart. Ska de bestämma allt, ner till detaljnivå? Skall de styra forskningen? Skall de berätta för oss vad forskningen säger och vilka delar vi ska lyssna på och vilka vi ska strunta i? Vilka är de här individerna som sitter i rådet?

Det tycks som många gläds åt att rådet nu finns, och medlemmarna uppskattas av dem som känner till dem. Somliga kanske inte är så TV-mässiga, antyddes försynt, men är kloka och roliga och trevliga ändå.

I have a good feeling about this.

Det bedrägligt lockande positiva tänkandet

Magiskt tänkande, känner ni till det begreppet? Enkelt uttryckt beskriver det människors, främst små barns men även vuxnas, föreställning att de genom sitt tänkande kan påverka och förändra omvärlden och människorna i den. Det finns många varianter, mer eller mindre vanligt förekommande.

Den variant jag vill framhålla idag är det som ibland kallas positivt tänkande, ibland positiva affirmationer. Helt enkelt föreställningen, populär i de rika floror av självhjälpsböcker, coachingföretag, självhjälpshemsidor etc, att en människa kan påverka och rent av avhjälpa sina problem genom att tänka på rätt sätt. Vid en första anblick kan det tyckas oförargligt, rent av lite fint, men baksidan av den glittrande kulissen är fylld av etterdrypande taggar.

Ty föreställningen att en persons tankar magiskt kan påverka tillvaron går åt båda håll. Den som övertygar sig själv att hen har makten att tänka sig frisk, vacker, framgångsrik, förmögen, omgiven av lycka och harmoni har samtidigt, oundvikligen, hur mycket coach, andlig ledare eller självhjälpsförfattare mfl än peppar övertygat sig själv om att hen också har förmågan att orsaka motsatsen till de positiva affirmationerna. Antingen genom att råka låta en negativ tanke slinka in bland de positiva och där, som ett ruttet äpple i en skål friska, sprida föruttnelse; eller genom att misslyckas med att tänka tillräckligt positivt.

I båda fallen kan konsekvenserna bli fatala. Övertygad om att hen orsakat den svåra situationen, ohälsan, konjunkturnedgången etc själv finns risk att hen inte söker hjälp alls utan intalar både sig själv och omgivningen om att det handlar om att vara stark och kämpa. Det finns en risk att hen likt en desperat hasardspelare försöker vända situationen med ännu mer magiskt tänkande, inte sällan påhejad av välmenande meningsfränder. När hen äntligen söker professionell hjälp, om hen gör det en dag, är vägen tillbaka ofta lång och svår att gå, och lockropen från det magiska tänkandet kan vara svåra att stå emot på egen hand.

När Odysseus, vilse i den grekiska arkipelagen (vilket påminner mig om något som fått mig att hoppa till ett par gånger på sistone: uttrycket ö-arkipelagen som förekommer då och då är ett bra försök, men tautologi) närmar sig sirenernas ö är han förvarnad och vet att deras sång, löftesrik, lockande och tilltalande, icke desto mindre leder till undergång. Som befälhavare vilar besättningens ansvar på honom, och han vidtar skyddsåtgärder. Vax i öronen på besättningen låter dem behålla sina klara tankar, och själv låter han binda sig vid masten så han kan utforska effekterna utan att gå under av konsekvenserna.

Poängen i historien är att ensam klarar få att stå emot sirenernas lockrop, det behövs någon som både binder fast vid masten och löser upp knoparna när lockropen dött bort, men inte förrän dess.

#Arbetstid, #fortbildningstid, #planeringstid och #dötid

En jublande glad tweet

väckte än en gång frågan om tid – när sker detta läsande? Någon framhåller att ett dygn är begränsat till 24 timmar, en annan att allt fler lärare har semestertjänst med upphackade dagar. Så jag tänkte jag skulle nämna hur jag gör för att utan att stressa hinna läsa, reflektera och läsa mer.

Jag har helt enkelt minst en bok tillgänglig. I fickan, i väskan och digitalt. Alltid och överallt.

Ni vet all den där väntetiden som finns i vår vardag? All den där tiden som liksom bara försvinner när man väntar på kopieringsmaskinen, när man väntar i telefonkö, när man väntar på att ett försenat möte skall komma igång, när man väntar på att någon man bestämt tid med skall komma, när man väntar på och när man sedan sitter på bussen, på tåget etc? När man inte kan gå och göra något annat, utan är tvungen att bara sitta eller stå där och vänta. Med en bok tillgänglig i fickan, i väskan, i telefonen eller annan digital lättransporterad enhet är den tiden inte längre dötid som bara rinner bort, utan lästid, fortbildningstid, allmänbildningstid. Fyra kvartar väntetid per arbetsdag blir plötsligt en hel timmes lästid i stället för frustrerande dötid.

Funkar för mig. Kanske funkar det för någon annan också?

#PISA vs betygen

I en artikel i Sydsvenskan på annandagen, en artikel så liten att den närmast är en notis, konstateras lakoniskt:

Skolexperternas omdöme är att Pisaresultaten måste tas på allvar, medan betygen inte duger för att beskriva verkligheten.

Ty trots att betygen bara blir bättre och bättre bekräftar  ju Pisaresultaten vad högskolor och universitet larmat om upprepade gånger – svenska elever blir allt sämre förberedda för högre studier. Gymnasieelever har passerat grundskolan med välvilligt satta godkända betyg, men utan tillräcklig läsförmåga för att kunna läsa mellan raderna i en enkel ungdomsbok; utan tillräcklig analytisk förmåga för att genomskåda lockande marknadsföring, än mindre faktoider som levereras med tvärsäkerhet för att trumfa in politiska budskap; utan tillräckliga kunskaper i matematik för att kunna nyttja de fyra räknesätten; utan tillräcklig språklig förmåga för att kunna sätta ord på sina tankar och funderingar.

Inte alla elever, inte alltid och inte överallt. Men många, alltför många för att vi skall kunna förklara bort det och gå vidare i samma fotspår utan att det får allvarliga konsekvenser för hela samhället.

I en understreckare i SvD skriver Magnus Oskarsson och K G Karlsson från Mittuniversitetet om ungefär samma ämne, och reflekterar över samhällets strävan att göra något åt problemet:

Skolinspektion, mer prov och ökade dokumentationskrav har ökat kontrollen av lärarnas arbete och på motsvarande sätt har kontrollen av eleverna ökat med fler betyg och nationella prov. I matematik där stora satsningar gjorts och där nationella prov funnits länge visar Pisa också att motivationen ökat hos många elever. Men ett ökat antal elever känner också utanförskap och resultaten faller.

Slutet av understreckaren har lyfts som särskilt intressant och betydelsefullt på många håll, och avsnittet har lästs och tolkats som en bekräftelse på att svensk skola ändå är på rätt spår

Intressant i Pisa 2012 är också att studera vilka länder som förutom Sverige visar försämrade prestationer. De fem länder som sammantaget försämrats mest är Sverige, Finland, Island, Nya Zeeland och Australien, alltså i stort sett utvecklade välmående länder med stor frihet för individen att göra sina livsval. Kanske finns orsaken till fallande svenska resultat bara delvis att finna i skolan. Kan det vara så att elever i dessa länder vågar prioritera sådant som upplevs relevant och intressant, och samtidigt prioritera bort annat?

Vi har som forskare följt Sveriges resa genom Pisa från år 2000 där bara tre OECD-länder hade bättre resultat i läsning än Sverige och där svensk skola var bland de bästa i världen på att ge alla elever en rättvis chans. Ännu år 2006 var det bara fem länder och år 2009 sju länder som hade bättre läsresultat än Sverige. I Pisa 2012 hade 19 länder i OECD bättre läsresultat än Sverige och bara tre hade lägre resultat.

Utvecklingen manar till eftertanke hos alla ansvariga för svensk skola. Vi menar att vad som nu krävs är en rejäl analys av Pisaresultaten och annan forskning. Lika viktigt är att lyssna på verksamheten. Vi är inte övertygade om att mer kontroll är lösningen på de problem vi ser. Snarare tror vi på mer stöd och inspiration till lärare och elever. Att matcha alla elevers intressen och ambitioner framstår som en ödesfråga för skolan i ett modernt samhälle.

Men vad är det egentligen som sägs här? Att elever ”vågar prioritera sådant som upplevs relevant och intressant, och samtidigt prioritera bort annat”, innebär det att det är de unga människornas intressen och ambitioner som de är, med en femtonårings eller sjuttonårings erfarenhet och perspektiv som enda skala, som skall matchas? Eller att dessa unga människor skall ges vidgade perspektiv, manas att utvecklas, att se saker från nya vinklar, få lära sig se mönster, sammanhang och strukturer, förses med verktyg för att lära sig mer, och få lära sig använda dessa? Kort sagt, vilar ansvaret för utbildningen på de unga eller på de vuxna i samhället?

 

Besvärliga forskning!

Forskning är bökigt, besvärligt, krångligt. Ny kunskap, nya insikter, nya perspektiv tvingar oss att tänka på nytt sätt, göra på nytt sätt, reagera på nytt sätt, förhålla oss på nytt sätt.

Och ibland inse att det vi gjort hittills, utifrån vad vi vetat hittills, faktiskt inte alls är så bra. Fast vi menade väl. Och var pålästa. Upplevdes som kunniga.

Det är inte så konstigt om stoltheten får sig en törn. Om det tar emot att erkänna att området som låg till grund för auktoriteten numera är historia. Om det är svårt att sätta sig i skolbänken och lära om.

Men de nya horisonter den nya vetskapen öppnar upp är mödan värda. Nycklarna vi får av de nya perspektiven gör oss klokare, starkare, kapabla!

Besvärlig forskning som kullkastar gamla teorier är roligt!

#Fuckcancer i full gala

Årets Rosa Bandet-kampanj går mot sitt slut, och Cancerfonden avrundar traditionsenligt kampanjen med pompa och ståt i en glittrande TV-gala med bland andra fantastiske Rickard Söderberg på scenen:

Screenshot 2013-10-28 at 10.42.04 AM

Tillsammans mot cancer direktsänds från Cirkus i Stockholm måndagen den 28 oktober klockan 20.00 – 22.00 på Sjuan. Om du inte har tillgång till Sjuan kan du se galan live (och gratis) på TV4play.

Vi kan alla bidra till forskningen: Pg: 901986-0, Bg: 901-9514, Org nummer: 802005-3370. Sätt in mycket eller lite, utifrån dina möjligheter. Har du inte själv råd att bidra ekonomiskt kan du bidra genom att prata om cancerforskning, cancerfonden och hur den som har mer pengar kan bidra.

#skolchatt och universitetet

Det är torsdag, och som varje torsdag är det #skolchatt klockan 20.00.  I kväll pratar vi om hur vi arbetar i den svenska skolan för att förbereda eleverna för akademiska studier.

Universitet och högskolor i Sverige larmar om och om igen om sjunkande förkunskapsnivåer hos studenter som kommer från svenska skolor – inte bara i fackämnen, utan i de nödvändiga baskunskaperna som läsning, skrivande och källkritik. Basår och sänkt nivå och/eller takt på undervisningen, stödinsatser och förändrade kursplaner har diskuterats för universitetens del.  Men det förminskar inte problemet med att skillnaden mellan svenska studenters förkunskaper och studenter från andra, tidigare akademiskt mer eller mindre likvärdiga, länder, ökar, och svenska studenter hamnar allt mer på efterkälken.

Vilka orsaker ligger bakom dagens situation? Är det Internets fel att det ser ut som det gör? Segregeringens? Friskolesystemets? Ligger problemet på en strukturell nivå, eller är det ett lokalt problem som drabbar vissa grupper eller områden hårdare?

Och så den viktigaste av frågor:

Vad gör vi åt det, och vem tar ansvaret för att det görs?

Välkomna till kvällens #skolchatt, klockan 20.00 på Twitter

Svagt vetenskapligt stöd för behandling av #ADHD – inte så noga

De nämner det som kallas neurofeedback på nyheterna i radion, skummar pliktskyldigt, hastigt förbi det faktum att metoden har svagt vetenskapligt stöd, och deklarerar förtjust att den nu skall provas på svenska barn med ADHD.

Den första tanken som slår mig är den nonchalans inför vetenskapen som uppvisas när man hittat en metod som tycks tillräckligt mjuk och mysig för att inte kännas skrämmande. Det är inte så noga med vetenskapligheten, tycks det, om man kan slippa de där ruskiga medicinerna som ger så läskiga effekter när de köps på gatan och används lite på gehör sådär i kombination med andra preparat av människor som kanske eller kanske inte har medicinska behov av medicinerna i fråga.

Den andra är en återkommande reflektion i sammanhanget – är behandlingsmålet man strävar efter att ge människan med ADHD verktyg och metoder att kunna utnyttja sin smått formidabla kapacitet utan den sociala kostnad ignorerad eller felhanterad ADHD ofta innebär? Eller strävar man efter att få oss att passa i andras ramar, inte sticka ut, sväva ovanför, dra iväg i förväg, prova de där obanade vägarna, testa vad som händer om… utan sitta snällt på beige soffa utan att kräva mer, snabbare, svårare? Att vingklippa människor med ADHD till samma format som den imaginäre medelmedborgaren?

Vore inte det lite dumt?

Vi är inte bättre, vi är inte övermänniskor, men vi är annorlunda. Vi tänker, reagerar, reflekterar, minns, uppfattar världen annorlunda. Det är ni också. Varenda en. Det är ok. Ni får det. Låt oss också få det.

Kontext: Neurofeedback är alltså ingen ny, revolutionerande metod. Den har beforskats sedan sextiotalet, militärt såväl som civilt. Det finns således gott om vetenskapligt underlag, men inte mycket vetenskapligt stöd för metoden som adekvat behandling av ADHD.

Jag har fyllt år. För ett tag sedan, så tänk inte mer på just detta, utan låt mig istället sent om sider svara på frågan jag fick på Twitter och berätta lite mer om en av de fantastiska presenter jag fick:

Den litteräre katten bor här sen tidigare

Det börjar ta formen av en tradition nu, en horisontvidgande, ljuvlig tradition av det slag jag verkligen älskar, att ett av mina barn ger mig ett presentkort på Akademibokhandeln. Så även i år, och jag blev lika lycklig som jag blir varje år. Vi ägnade en eftermiddag åt att åka till det fantastiska Emporia - jag vet, ett köpcentrum, kommersialism, utarming av stadskärnor, slöseri med tid att gå därinne och vad ni vill, det gör inte byggnaden mindre fantastisk, jag älskar byggnaden som byggnad, den är så vacker! Dessutom går tåget hela vägen rakt dit, bussarna stannar precis utanför, det finns alltså ingen anledning överhuvudtaget att åka bil dit – och botanisera i bokhandeln, behändigt belägen precis mitt emot Barista. Som hade de mig i åtanke när de skapade stället!

Vad köpte vi då?

Som ni ser på bilden:

Brobyggarna av Jan Guillou, trots att han är styltig och karaktärerna är karikatyrer. Vi råkade nämligen köpa del två häromdagen och det blir ju fånigt att inte läsa del ett då.

Thinking, Fast and Slow av Daniel Kahneman, ty hur skulle jag kunna motstå att bli förförd av en sådan titel?

Efter Mörkrets Inbrott av Haruki Murakami, eftersom en del av traditionen bjuder att jag köper en Murakami vid detta tillfälle, och endast vid detta tillfälle. Jag kommer spara den till sist, dra ut på njutningen, längta och se fram emot lite extra eftersom Murakami är Murakami.

Clockwork Angel av Cassandra Clarke eftersom jag både hört talas om hennes skrivande och hört henne själv prata om den.

Antologin Angel and Demons editerad av Paula Guran, eftersom såväl Joyce Carol Oats och Neil Gaiman bidragit till den, och jag älskar antologier.

Allt eller Inget, Rickard Engfors biografi eftersom jag tycker om konceptet biografi, tycker om att få mina föreställningar om människan vars liv beskrivs förändrade och fördjupade.

Det Händer Nu av Sofia Nordin för att den har ett omslag som fångade blicken.

The Art of Science av Richard Hamblyn för att naturvetenskap är så otroligt fascinerande i stora perspektiv.

Mina horisonter vidgas åt alla håll, jag lär mig mer och får nya perspektiv. Så priviligierad jag är som kan läsa!